Hugo Adolf Hamilton

Född:1802-10-02 – Bo församling (T-län), Örebro län (på Boo)
Död:1871-06-05 – Bo församling (T-län), Örebro län (på Boo)

Teaterchef, Ämbetsman, Riksdagsman


Band 18 (1969-1971), sida 106.

Meriter

8 Hamilton, Hugo Adolf, f 2 okt 1802 på Boo, Bo (Ör), d 5 juni 1871 där. Föräldrar: landsh o överstekammarherren frih Carl Didrik H o Anna Catharina Adelheim. Inskr vid UU 6 okt 19, stor teol ex 24 nov 19, disp pro exercitio 1 dec 21, FK 23, disp pro gradu 11 juni 24, mag 12 juni 24, allt vid UU, tjänstg i kammarexp o kammarkoll 24 —28, kammarherre hos kronprins Oscar 1 jan 26, deltog i riksdagarna 28—66, led av FK 67—70, andre sekr i kabinettet för utrikes brevväxlingen 24 juni 28—30 dec 34, direktör för Örebro ensk bank 37, ordf i statsrevisionen 43, förste direktör för spek-taklerna 6 aug 44—4 dec 48, överpostdirektör 19 dec 45—7 aug 50, ordf i Örebro läns hushålln:sällsk 51, landstingsman från 63, ordf i reformkommittén 63. — LFrKA 40, LLA 43, HedLFrKA 48, HedL av Skaraborgs läns hushålln:sällsk 50.

G 29 jan 30 i Sthlm (Nik) m frih Lovisa Johanna Ridderstolpe, f 29 jan 12 där (ibid), d 1 okt 58 på Boo, dtr till hovmarskalken frih Gustaf R o Jeannette Müller.

Biografi

H var vid födelsen förlamad i ena foten och ägnade sig som barn åt teckning och läsning. Vid elva års ålder skickades han av fadern till den för sin metodik berömda internatskolan på slottet Vechelde i Braunschweig. Han tog här starkt intryck av den tyska romantiken, och vad han såg av den politiska reaktionen efter mordet på Kotzebue grundlade hos honom liberala tänkesätt. När H i okt 1819 kom till Uppsala hade han goda kunskaper. I den tyska skolan hade han även ägnat sig åt fysisk träning och till en del övervunnit sitt handikapp. Han haltade men kunde, som han själv berättar, trots sin fot »sitta på den vildaste häst», och skalden Nicander beskriver, hur H, när han var glad, brukade ge sin livslust till känna genom att skrika och göra luftsprång. Under fyra år vid universitetet ägnade han sig framförallt åt språk och historia. Geijer blev hans lärare och vän. Malla Silfverstolpe fann honom »så vacker att det var en ögonfägnad», och han blev en trägen gäst vid hennes litterära fredagsaftnar. Nicander blev hans svärmiske vän, och A Törneros prisar honom i brev som en förnämlig man höjd över alla ståndsfördomar. Men han tycks också ha haft några mindre goda egenskaper. Hans samtida Gustaf Svanberg minns honom som en stolt och egenkär herre illa tåld av många kamrater.

Efter magisterpromotionen vistades H några månader i Paris, där han studerade museerna och lärde sig litograferingskons-ten av Langlumé. Han litograferade som gesällprov några av de teckningar varmed han illustrerat Nicanders Runor (1825). Hemkommen utbildade han sig vidare vid konstakademin och hade som lärare bl a Per Krafft d y. Han deltog med laveringar och akvareller i akademins utställningar 1824 och 1826 och gjorde illustrationer till Frithiofs saga och Axel av Tegnér. Han gav 1830 ut dem i litografi och bekostade själv tryckningen liksom av Teckningar ur Skandinaviens äldre historia (1830—31), ett praktverk där H i naiva kompositioner berättar om nordmännens öden alltifrån Odens ankomst fram till »Erik Läspe på Skenninge möte». Betydande kulturhistoriskt värde har de laveringar han längre fram utförde med motiv från vardagslivet på Närkes landsbygd. Han var större som konstkännare än som utövande konstnär, och Boo blev under hans tid ett provinsiellt konstcentrum med värdefulla samlingar. I litteraturhistorien har H fått ett rum genom sitt stöd åt ungdomsvännen Nicander. Genom sitt inflytande hos kronprinsen och bidrag ur egen börs möjliggjorde han dennes resa till Södern 1830. För att rädda diktaren undan hans oregelbundna leverne i Sthlm lät H honom senare under två år leva ett bekymmersfritt liv på Boo.

1826 blev H kammarherre hos kronprins Oscar, som han väl kände dels från barndomen, då fadern haft boställsvåning på Sthlms slott, dels från en gemensam termin i Uppsala. Han förblev livet igenom en trofast beundrare av Oscar I, trots att denne satte hans lojalitet på svåra prov. 1860 lät han vid Boo resa en 15 m hög bautasten till minnet av »Oscar den milde».

1834 lämnade H några år statstjänsten för att överta skötseln av Boo. Han blev snabbt en framgångsrik hushållare. Det till egendomen hörande Gryts järnbruk moderniserades; han lät bygga en ny masugn och ett valsverk, som drevs med bränntorv, och stålet från Gryt blev en inkomstbringande produkt. H drev propaganda för torvtäkt och rationellt skogsbruk och lät nyodla drygt 1 000 har. I ett anförande på Riddarhuset kallade han sig för Närkes störste smörproducent, och under närmare tre decennier spelade han en ledande roll i länets hushållningssällskap. Han sökte på många sätt befordra bygdens framåtskridande, bl a genom att ta initiativ till banker, hypoteks- inrättningar, brandstodsbolag och till det bolag, som på sträckan Nora—Ervalla byggde landets första järnväg för lokomotiv. Som riksdagsman och i en skrift framhöll han vådorna av stattorpsinrättningen och i början av 1840-talet försvann alla statare från Boo och västgötagodset Stora Hälla, som också hörde till fideikommisset. F Sjöberg, som i sin tidning Folkets Röst har många elakheter att säga om H i hans egenskap av ämbetsman, prisar honom som arbetsgivare. Han menar honom vara en av de få husbönder, »som visat med handlingar, att de betraktat arbetaren som sin like och medmänniska». Adolf Hedin, som var prästson från Boo, visste emellertid berätta, att disciplinen var sträng och att »underhavande som på något sätt gjort sig obekväma kallades till gårdskontoret för att få prygel». Mot spriten förde H en seg kamp under flera riksdagar, och på hans egendomar fick inget brännvin brännas. Men han var realist och framhöll vikten av att tillhandahålla surrogat i form av gott öl. I annat fall fruktade han att sv folket skulle »kasta sig på opium».

Efter att ha avböjt att bli chef för rikets fängelser, lät H 1844 övertala sig att bli förste direktör för K M:ts hovkapell och spektakler. Som operachef blev han mycket omstridd. Han sanerade teaterns ekonomi, reparerade och företog praktiska omdisponeringar av dess utrymmen. Genom att på repertoaren uppta stycken av A Blanche, J Börjesson, J Jolin, F A Dahlgren och C F Ridderstad bidrog han till skapandet av en nationell sv taldramatik. »Läkaren» av Blanche och »Värmlänningarna» av Dahlgren blev succéer, medan t ex pjäser av Ridderstad och Blanches »Ett resande teatersällskap» blev fiaskon. I tidningarna anklagades han för bristande musikalitet och för att försumma teaterns operarepertoar, och många samtida ansåg honom vara »alltför yr efter reformer». Han behandlade skådespelarna med en för den tidens teaterchefer ovanlig hövlighet men dikterade, att deras löner till viss del skulle vara beroende av spelårets ekonomiska resultat. Detta utföll väl, så länge överskottet var tillfredsställande, men 1848, då detta verkade bli obetydligt, angreps H i Aftonbladet av operasångare J Giinther. »Herr G visade tänderna i offentligt tryck», skriver Grusenstolpe, och drar själv fram en serie egendomliga taktlösheter, som operachefen skulle ha gjort sig skyldig till. När H av kungen förbjöds att i pressen försvara sitt fögderi, begärde han avsked vilket omgående beviljades.

Redan 1845 hade H utnämnts till överpostdirektör och av Oscar I uppmanats att sköta två ämbeten jämsides. Formellt var detta oantastligt, eftersom teaterchefen avlönades från konungens handkassa. Kanske försummades postverket under några år, men från 1849 ägnade H detta all sin energi. Han genomförde även där flera reformer, bl a 1849 års lönereglering, som gjorde verkets tjänstemän oberoende av sportler. För det medelporto som infördes efter hans avgång drog han upp riktlinjerna, och med grannländerna fick han till stånd fördelaktiga postkonventioner. Hans nit bragte honom emellertid på fall. Utan att ha regeringens uppdrag undertecknade han 1850 vid ett besök i Paris en postkonvention med Frankrike. Att han därvid gravt överskred sina befogenheter bottnade i ett missförstånd, för vilket den sv ministern greve Löwenhielm bar skulden. Efter hemkomsten sökte H förgäves i ödmjuka ordalag förklara sitt handlingssätt. Oscar I nekade honom audiens, och av konung och regering fick han en offentlig skrapa. Med ilbud från Tullgarn kom j åkande svar på hans anhållan om avsked. Konventionen var ur sv synpunkt gynnsam och ratificerades senare.

H deltog i samtliga ståndsriksdagar från 1828. Till sin politiska åskådning var han moderat liberal. Hans krav på reformer sammanföll i stort med kronprins Oscars, och han betraktades under 1840-talet som dennes specielle emissarie. När Oscar I mot slutet av samma årtionde ändrade politisk kurs och sade sig »vara botad för liberala reformer», har H inte kunnat följa med. I okt 1848 ansåg kungen L J Hierta »för den störste bov som gått i ett par skor», men denne hörde liksom framgent till H:s umgängesvänner. På riddarhuset hade H inget större inflytande. Han hade en vacker röst och talade gärna, men riksdagsprotokoll och samtida vittnar om att hans anföranden ofta var yviga och saknade klarhet. »Han hade lätt att uttrycka tämligen vardagliga tankar i en mycket liberal riktning», skriver Palmstierna. Under riksdagen 1840 —41 hörde han till den s k koalitionen, vars mål påstods vara Karl Johans abdikation, och valdes till ordförande i allmänna besvärs- och ekonomiutskottet. Han uppträdde som talare vid närmare 300 tillfällen och lär enligt H Wieselgren av kungen erbjudits finansportföljen. Vid samma riksdag var H även ordförande i den beredning, som hade att utarbeta förslag till folkskolestadga för riket, och gjorde i detta sammanhang viktiga insatser. Hans intresse för folkundervisningen bestod. I en bearbetad översättning på 1860-talet pläderade han för särskilda småskolor och ökad utbildning av kvinnliga lärare, och i en motion till Örebro läns landsting 1867 yrkade han på utvidgning av den obligatoriska undervisningen genom inrättandet av högre folkskolor. H intar med rätta en plats bland märkesmännen från folkskolans genombrottsår.

Från 1830-talet arbetade H för en representationsreform, och när Reformvännernas sällskap i Sthlm bildades 1848, blev han en av de första medlemmarna. Vid en schism inom sällskapet anslöt han sig till en minoritet, som höll på bildningens, förmögenhetens och byråkratins inflytande vid val av folkrepresentation. Då Louis De Geers förslag till tvåkammarriksdag 1863 förklarades vilande, bildades en centralkommitté med uppgift att skapa opinion för reformens slutgiltiga antagande. H blev ordförande och en aktiv främjare i tal och skrift av kommitténs syfte. 1867 valdes han till Örebro läns representant i första kammaren, men sjukdom hindrade honom att deltaga i riksdagsarbetet. I övrigt arbetade H i riksdagen för mildare strafflag, liberal tullagstiftning, näringsfrihet och nykterhet. Han var engagerad i skandinavismen, framför allt som en vän av Norge; hans tyska uppfostran tycks ha gjort det svårt för honom att inta någon helhjärtad ställning till de dansk-tyska krigen.

Under de senare åren av sitt liv plågades H av gikt, och han hade svårt att flytta sin tunga kropp. Skötseln av fideikommisset överlät han åt sin son och ägnade sig själv åt religionen och litterär verksamhet. Han lade ned stor möda på en bok, i vilken han gör en sammanställning av Nya testamentets vittnesbörd. Enligt företalet skall denna åstadkomma att »Kristi lära och ord framstå upphöjda över alla tvivlets moln». De två sista åren var båda hans fötter förlamade, och i sin rullstol strävade han med en översättning från franskan av ett vidlyftigt arbete om Valdenserna. Samtidens syn på honom sammanfattar hemprovinsens tidning: »Det var en välvillig, god och ädel man, som väl förvaltade rika pund».

Författare

Olle Franzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s skissböcker i arkivet på Boo, några teckn:ar i Nat:mus. Brev från H i KB (bl a till K A Nicander o förlagsfirman N M Lindh), i RA (till L Manderström) o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förteckning på Sveriges enskildta tafvelsamlingar jemte uppgifter om mästare, skolor m. m. Sthlm 1828. Fol. 8 s, 24 pl. [Omsl: Dessins au trait d'aprés en meil-leurs tableaux des collections principales de Suéde dessinés et lithografiés.] — En blick på stattorpare-systemet, jemte ett förslag till socken-sparbanker. Sthlm 1850. 62 s. [Sign.] — Om resultaterne af svenska postverkets förvaltning under åren 1846 till och med 1850. Sthlm 1851. 31 s. [Undert] — Jesu Christi Guds sons ord och predikan, sådana de äro af de fyra evangelisterna upptecknade, äfven- som profeternas och apostlarnes vittnesbörd om honom. På ett ställe ur den Heliga Skrift sammanförde. Örebro 1864. 186 s. — Slutsatser i representationsfrågan. Försök att besvara några emot Kongl. maj:ts förslag till ny riksdagsordning gjorda anmärkningar. Sthlm 1865. 95 s. — Om sednare tiders handels- och penningekriser samt höga räntefot. Ett utdrag ur tidskrifterna »Economist» och »Revue des deux niondes» samt ur »Economy of capital» af R. H. Patterson, jemte ett försök att på Sveriges förhållanden tillämpa de deruti uttalade satser. Sthlm 1866. VIII, 249 s.

översatt: É de Laveleye, Vår tids folkundervisning. Öfvers, och försedt med ett tillägg rörande folkskoleväsendets nuvarande ställning inom de trenne skandinaviska länderna. Sthlm 1867. 219 s. [Omsl: Vår tids folkskoleväsende . . .] — I Turgénjev, Ur en jägares dagbok. Saml 2. Sthlm 1879. XVII, 172 s. [Sign.]

Källor och litteratur

Källor o litt: [M J Crusenstolpe,] Ställn:ar o förhållanden . . . 1848, 1850, 1862; Folkets röst, nr 14 o 50, 1850; N Forssell, Sv postverkets hist, 1 (1936); Friskytten, nr 50 o 51, 1848; Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840—1841 (1951); A K[rook], H A H (Svea 1872, s 209—212); G Lokrantz, Karl August Nican-der (1939); H Lundberg, C A Wetterberghs soc författarskap (1943); Nerikes allehanda, 45, 1871; G Nordensvan, Sv teater..., 2 (1918); [C O Palmstierna,] »Minnesbilder i profil» af frih Carl Otto Palmstierna, ed A Lewenhaupt (PHT 1913); K Reinhold, Re-formsällskaperna o de allm reformmötena i Örebro år 1849, 1850, 1853 (1917); C Sten-hammar, Bilder ur riksdags- o hufvudstadslif-vet, 2—3 (1903); G Svanberg, Redovisn för en lång lefnad (UUA, 1, 1949); SKL; Sv Minerva, 156, 1845; Sv biogr lex, N F, 5 (1863—64); Ur Erik Gustaf Geijers liv. Skildringar o brev . . ., 2 (Geijersamf :s skrift-ser, 5, 1964); K Warburg, Johan Gabriel Richert, 1—2 (1905); A Warne, H A H o folkskolefrågan (Samf Örebro stads- o länsbibi :s vänner. Meddel 11, 1943); O Wennås, Striden om latinväldet (1966); H Wiesel-gren, I gamla dagar o i våra (1900); A Åkerhielm, Anna Hierta-Retzius (1928).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hugo Adolf Hamilton, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12491, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2019-12-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12491
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hugo Adolf Hamilton, urn:sbl:12491, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2019-12-07.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se