Åke W H Hammarskjöld

Född:1893-04-10 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1937-07-07 – Nederländerna (i Haag)

Diplomat, Jurist


Band 18 (1969-1971), sida 190.

Meriter

8 Hammarskjöld, Åke Wilhelm Hjalmar, son till H 6, f 10 april 1893 i Uppsala, d 7 juli 1937 i Haag, Holland (enl db, Nik, Sthlm). Studentex i Uppsala 30 maj 11, inskr vid UU ht 11, FK vid UU 15 dec 14, attaché i UD 7 febr 17, JK vid UU 14 april 17, tf andresekr i UD 31 dec 17, sekr i sv kommittén för beredande av frågan om tillvaratagande av Sveriges intressen vid o efter krigets slut 18—19, sekr i dansk-tyska undersökmkommissionen 18, delegerad vid andra nordiska luftfartskonferensen i Sthlm 19, vid Associationernas för Nationernas förbund kongress i Bryssel 19, sekr hos de sv delegerade vid fredskonferensen i Paris 19, byråsekr i UD 12 sept 19, tf 1:e legationssekr i Washington 27 sept 19—26 febr 20, medl av NF:s sekretariats juridiska avd 20, sekr i internat juristkommissionen för förberedande av fasta mellanfolkliga domstolar 20, sekr i NF:s delegerades förs:s 3:e kommission 20—21, i internat blockadkommissionen 21, 1:e legationssekr i UD 16 dec 21, generalsekr (greffier) vid fasta mellanfolkliga domstolen i Haag 23 febr 22, legationsråd i disponibilitet 17 sept 23, generalsekr o medl av studiekommittén för organiserande av internat Röda Korset 23, sekr i engelskspanska undersökningskommissionen 24, delegerad vid internat Röda Kors-konferensen 26—30, envoyé i disponibilitet 30 juli 30, led av internat Röda Kors-kommitténs expertkommission för civilbefolkningens skydd vid gaskrig 31, av fasta mellanfolkliga domstolen i Haag 36. — Jur hedersdr vid Sthlms högskola 29 maj 36.

G 10 jan 21 i Malmö (S:t Petri) m Britte Clara Wahlgren, f 18 sept 93 där, dtr till överstelöjtn Carl Olof W o Berta Berling.

Biografi

I Uppsala bedrev Åke H till en början språkliga och statsvetenskapliga, därefter juridiska studier och inträdde efter avlagd juris kandidatexamen i UD. Inom kort fick han här i uppdrag att biträda vid handläggningen av folkrättsliga frågor och kom därmed in på ett arbetsfält, för vilket hans fader visat stort intresse. Det var närmast vissa ärenden rörande prisrätten, ett ämne inom sjökrigsrätten, som anförtroddes honom. Sommaren och hösten 1918 fick H i Berlin förhandla om sv fartygs förseende med lejdebrev och om vissa andra ämnen rörande sjöfarten och handelsutbytet. Samtidigt organiserade han inom Statens handelskommission en särskild lejdebrevssektion. I okt 1918 fick H med tyska amiralstaben i Berlin förhandla rörande uppbringning av vissa sv fartyg.

Under krigels sista tid hade H förordnats som sekreterare hos en kommitté för beredande av spörsmål om tillvaratagande av de neutrala staternas intressen. Efter vapenstilleståndet i nov 1918 verkställde han utredningar rörande den fortsatta blockaden mot centralmakterna. Inom UD författade han även en — senare tryckt — utredning om Öresund ur politisk-folkrättslig synpunkt. Krigsslutet och den följande intensiva internationella verksamheten medförde nya uppgifter för H. Han deltog i en internationell aeronautisk konferens i Paris i maj 1919 och var senare sakkunnigt ombud vid den andra nordiska luftfartskonferensen i Sthlm. 31 juli 1919 förordnades han till sekreterare hos de delegerade vid fredskonferensen i Paris för att biträda i Ålands- och Spetsbergsfrågorna samt deltog i utarbetandet av propositionen om Sveriges inträde i det planerade Nationernas förbund.

H:s sista uppdrag i sv utrikestjänst blev legationssekreterarposten vid beskickningen i Washington. Under utresan till Förenta staterna anmodades H även att i Paris, London och Bryssel deltaga i överläggningar rörande bl a frågor om Nationernas förbund och en planerad internationell domstol.

Kort efter ankomsten till Washington mottog H ett anbud att inträda i det nybildade Nationernas förbunds sekretariat, som leddes av dess förste generalsekreterare sir Eric Drummond. Erbjudandet kom emellertid att efter en kort tid närmast avse en post i den kommitté, som skulle förbereda inrättandet av en fast mellanfolklig domstol med placering i Haag, där den bereddes plats i det vackra fredspalatset, uppfört 1913. Kommittén skulle ledas av den berömde italienske folkrättsjuristen D Anzilotti, men närmast skulle H tjänstgöra under holländaren J van Hamel. Erbjudandet ansågs av sv regeringen vara av betydelse även ur sv synpunkt, och H beviljades tjänstledighet.

Medan domstolen organiserades fick H även andra uppdrag i NF:s tjänst, bl a som sekreterare i en kommission för behandling av blockadfrågor. Svårigheterna att förena ett internationellt uppdrag med lojalitet mot det egna landet aktualiserades för H under denna tid, särskilt av Ålandsfrågan, mot vars handläggning på sv sida han f ö var kritisk (till Bo H 10 juli 1921). Men framför allt kom H:s arbete att gälla förarbetena till domstolens uppbyggnad. Det gällde att övervinna många svårigheter: »Min kära domstol befinner sig f n på en av de kritiska punkterna på vägen till sin tillblivelse och skaffar därför sin fadder rätt så god sysselsättning» kunde H meddela brodern Bo (28 maj 1921). Redan tidigare hade han måst konstatera, att även hans ungdom vållade honom svårigheter, när det gällde att mot ofta dubbelt så gamla jurister hävda en mening (till Bo H 20 juni 1920). Men redan våren 1921 erbjöds H trots sina unga år posten som domstolens greffier, generalsekreterare. Själv tvekade H till en början, dels med hänsyn till att placeringen i Haag lätt kunde medföra en viss isolering samt vara ekonomiskt vansklig, dels ock med hänsyn till sina egna möjligheter att fullgöra det krävande arbetet. »Jag har svårt att tro, att jag verkligen skulle befinnas kompetent till platsen», skrev han till Wollmar Boström, då kabinettssekreterare (4 mars 1921). Men anbudet stod fast, ehuru det skulle dröja närmare ett år innan valet till sist — 23 febr 1922 — ägde rum. Det avsåg en period om sju år.

Som den fasta mellanfolkliga domstolens generalsekreterare tjänstgjorde H under den period, då domstolen lämnade sina främsta bidrag till folkrättens utveckling, avgöranden sådana som i Chorzów-affären, SS Wimbledon, Lotus-tvisten och Mavrommatiskoncessionerna. Under domstolens första verksamhetsperiod innebar dess sammansättning också en garanti för högklassiga avgöranden; de flesta av domarna var då män av erkänd förmåga och auktoritet på den internationella rättens område, såsom R Altamira, J Bassett-Moore, lord Finlay och Wang. Generalsekreteraren deltar visserligen ej i den dömande verksamheten, och H synes ha avstått från de möjligheter, som säkerligen funnits, till underhandspåverkningar. Men det är å andra sidan uppenbart, att generalsekreterarens arbete är en förutsättning för en effektiv och korrekt rättskipning. På honom ankommer att sörja för skriftväxling och för protokollet — särskilt maktpåliggande på grund av flerspråkigheten. Generalsekreteraren har även att svara för administrationen. H nedlade härvid ett energiskt och framgångsrikt arbete på personurvalet. Hans ambitiösa insatser vid utgivandet av domstolens handlingar har tillvunnit sig allmänt erkännande; även detta var en väsentlig uppgift på folkrättens område.

H:s insatser för domstolens uppbyggnad, procederets utformning och rättegångarnas genomförande var sålunda stora. Det var många svårigheter, som han här mötte, många problem som han löste. I främsta rummet var samarbetet med domstolens president, som valdes på tre år, av betydelse. Ämbetets förste innehavare blev Löder, en holländsk jurist, som inte i allo var uppgiften fullt vuxen. Även för att frigöra domstolen från ett alltför starkt beroende av värdlandet utsågs efter honom schweizaren Max Huber till president, ett lyckat val: »Under Hubers ordförandeskap blir det uppenbarligen betydligt mera reda i förhållandena», kunde H 25 jan 1925 meddela fadern. Även med de efterföljande presidenterna, Anzilotti och japanen Adatci, gick samarbetet bra. Adatci blev föremål för H:s odelade beundran, medan han fann anledning till viss kritik av Anzilotti.

Även förhållandet till domstolens övriga ledamöter — v presidenten, nio ordinarie domare och fyra suppleanter — innebar många problem för H. Ofta fick han ingripa för att på taktfullast möjliga sätt fästa domares uppmärksamhet på, att de efter inträdet i domstolen företrädde en internationell uppgift, ej längre sitt hemlands intressen. I ej så få fall var det återigen domarnas obenägenhet att fylla H:s högt ställda krav på arbetsinsatser, som vållade svårigheterna. Någon gång måste han reagera mot en domares benägenhet till självhävdelse eller reklam. H kämpade — även i förhållande till de holländska myndigheterna — för bevarande av domstolens oberoende ställning som ett rent internationellt organ.

Som greffier hade H även att svara för domstolens budget. Härvid måste han samarbeta med NF:s ekonomiska och administrativa organ, vilket krävde självständighet och kraft. Det gällde att planera domstolens ekonomi och att utverka anslag. Takt och omdöme fordrades vid kontakterna med regeringarna i de stater, som anlitade domstolen. H ansågs ha fyllt högt ställda anspråk i alla dessa hänseenden.

Mot slutet av sin första period som generalsekreterare fick H mottaga ett erbjudande om professur i internationell rätt vid universitetet i Geneve. Själv hade han vid olika tillfällen sökt — och skulle senare söka — återinträde i sv tjänst men fann sig snart besviken, saknande det stöd i hemlandet, vartill han ansåg sig berättigad. Till sist ansåg han sig dock ej kunna lämna sin post i Haag, när ett enhälligt omval visade sig möjligt. Men H tilltalades ej nu av utsikten att få bestrida generalsekreterarens göromål under ytterligare lång tid — han kunde rentav tala om »ett horribelt perspektiv» att sitta såsom »fastklistrad medan åren rinna bort» (till Hj H 17 o 20 aug 1929). En ljuspunkt var dock den möjlighet, som nu öppnade sig att bli vald till ledamot av domstolen, ehuru H ansåg sig mindre ägnad för »domareyrket, särskilt i dess kollegiala form» än för administration (till Hj H 14 okt 1936).

Redan 1930 hade H stått på förslag till domareplats och då uppnått majoritet i NF:s församling men ej fått erforderligt röstetal i rådet. Först sex år senare kunde han taga sitt inträde i domstolen. Tiderna hade emellertid i hög grad förändrats. Den stigande internationella oron utsatte NF och domstolen i Haag för hårda påfrestningar; Japans angrepp mot Kina, Italiens angrepp mot Abessinien, Tysklands utträde ur NF skapade allt större svårigheter. Till detta kom enligt H:s uppfattning, att domstolens dåvarande president, sir Cecil Hurst, ej var lämpad att leda dess verksamhet. Han bar skulden, menade H, till domstolens nedgång: »Domstolen skulle snart bli arbetslös med därmed följande fara för dess bestånd» (till Hj H 31 maj 1935). Såsom domare mötte H visserligen »större och mer krävande uppgifter än han väntat sig.» »Men även med den största ansträngning kan man ej blåsa liv i det gamla skrovet» (till Hj H 11 dec 1936).

Vid sidan av verksamheten som generalsekreterare fick H mottaga åtskilliga uppdrag på den internationella rättsvårdens område. Han biträdde Max Huber såsom skiljedomare mellan Storbritannien och Spanien i tvister rörande förhållandena i Marocko (2 mars 1925). Han utsågs till generalsekreterare även i den fasta mellanfolkliga skiljedomstolen i Haag, ett arrangemang som förutsatts i domstolens statuter och kunde motiveras av ekonomiska skäl. Han valdes till ledamot av flera förlikningskommissioner, som under denna tid upprättades mellan olika stater. Åt Röda Korsets internationella verksamhet ägnade H stort intresse.

H:s arbetsförmåga räckte även till för en omfattande litterär verksamhet. I en mångfald smärre artiklar — ibland med hänsyn till domstolens krav på ojävighet publicerade under pseudonymer, såsom A Engelsdorffer, André Becker — kommenterade H avgöranden i domstolen eller analyserade uppkomna problem eller redovisade utredningar och överväganden. H uppskattade antalet av sina uppsatser till över 80. Till något större, genomarbetat arbete kunde han,  förklarligt nog, aldrig samla sig, därtill var hans dagliga arbete för krävande; en planerad lärobok i folkrätt blev ej skriven. Efter hans bortgång samlades större delen av hans produktion i volymen Juridiction internationale. Vidare märkes hans föreläsningar vid folkrättsakademin i Haag 1936 om internationella funktionärers immunitet. H:s stora kunnighet på folkrättens område motiverade hans val till ledamot av det internationella folkrättsinstitutet 1936 och två hedersdoktorat (Bern och Sthlm).

H:s verksamhetstid som domare blev kort. Som medlem av domstolen blev han visserligen mindre bunden än han varit som generalsekreterare, men han ansåg sig pliktig att alltjämt vara bosatt i Haag. Det för H påfrestande klimatet och den mångåriga stora arbetsinsatsen torde ha bidragit till att försvaga hans redan i ungdomen nedsatta hälsa. Efter en tids sjukdom avled han 7 juli 1937 i Haag.

Vid H.s bortgång karaktäriserade dåvarande utrikesministern Rickard Sandler honom såsom en man, som besatt »gedigna karaktärsegenskaper, framstående kunskaper och skicklighet». Domstolens tidigare president Max Huber prisade vid samma tidpunkt H:s energi, intelligens, ordningssinne och ansvarsmedvetande.

Författare

Stig Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En saml handhar belysande H:s verksamhet i Haag dep i KB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Juridiction internationale, Leiden 1938, 846 s, innehåller en bibliografi över H:s tidigare arbeten, s 57—60, samt omtr av de flesta av dessa.

Källor och litteratur

Källor o litt: H:s personakt i UD.

Dix ans de juridiction internationale 1922 —1932 (Leiden 1932); M Huber, nekr över H i Die Friedenswarte 1937 (även i Sydsv Dagbl 29 sept 1937); R Hummerhielm, Nord folkrättslig litt 1900—1939 (Skrifter utg av Sv inst för internat rätt vid UU, 6, 1942); N Quensel, Å H:s verk (Sydsv Dagbl 5 jan 1939).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Åke W H Hammarskjöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12549, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2019-10-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12549
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Åke W H Hammarskjöld, urn:sbl:12549, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2019-10-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se