Meriter

4 Hebbe, Wendela, f 9^[1] sept 1808 i Jönköping, d 27 aug 1899 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: kh Anders Samuel Åstrand o Maria Lund. Drev privatskola i musik, sång o teckn i Jönköping 39–41, flyttade till Sthlm 41, medarb i Aftonbladet från 41, bosatt i Hälsingborg 79–83. Förf.

G 13 april 32(–64) i Jönköping m skriftställaren Gustaf Clemens Hebbe (H 3).

Biografi

H utgick från ett kultiverat prästhem i Småland. Fadern, som var en högt begåvad, lärd och inte så litet originell person, brukade presentera sina döttrar som mamsellerna Frågvis, Näsvis och Envis, av vilka H var den förstnämnda och äldsta. Litterärt och musikaliskt talangfull fick hon redan som flicka ägna tid åt sina estetiska intressen; hon och systrarna spelade, sjöng och deklamerade poem. Till hennes livligaste minnen från föräldrahemmet hörde biskop Tegnérs besök där på 20-talet och den berömde skaldens i början farbroderliga raljeri med henne. Första gången fick flickorna underhålla honom med sång och musik. Vid ett senare tillfälle hade H klätt ut sig till nunna, varvid Tegnér behängde henne med själva biskopskorset för att fullständiga utstyrseln. Han tycks redan från början ha fäst sig vid den vackra och charmfulla flickan. I hennes minnesalbum skrev han en vers om att livet är både verklighet och poesi: »Lycklig den som får förena bägge i din famn en gång.»

När H gifte sig, inbjöds Tegnér till bröllopet men fick förhinder. Han uppehöll emellertid kontakten genom brevväxling och besök. Under senare delen av 30-talet, särskilt efter det för Tegnér bittra slutet på kärlekshistorien med Emili Selldén, då han medvetet sökte en annan kvinna »att attachera sig vid», blir tonen i hans brev till H hetare. 1838 sänder han henne dikten Varningen med dess hänförda lovsång till den sinnliga kärleken och avvisandet av »munkmoralen». I ett av kvinnlig högsinthet präglat brev avvisar H den 26 år äldre biskopens kärleksinviter men erbjuder honom sin vänskap. Framför kärleken, som hon kallar en illusion, prisar hon vänskapen, »emedan den omfattar det som icke förgår: det odödliga hos människan, det inre livet, andens skönhet. --- Lycklig den, som du skulle anse värd en sådan andlig, dvs varaktig, ädel och förädlande tillgivenhet».

Trots att Tegnér i åratal bestormade henne med hela sin poetiska dialektik för att vinna henne, lät hon honom aldrig överskrida den vänskapens linje hon uppdragit. Hon hyste en svärmisk beundran för hans diktning men kunde inte komma honom tillmötes som kvinna, fastän den enträgne beundraren försäkrade, att hans hjärta, »kanske även till någon del Svenska Sångens öde», vilade i hennes händer. Han lånade henne böcker och stimulerade ivrigt hennes intellektuella utveckling. Ur H:s brev till Tegnér talar en äkta tillgivenhet, men vid personliga sammanträffanden stöttes hon ofta tillbaka av något mindre tilltalande i hans väsen, »något jag vet inte vad», såsom hon skriver i ett brev. På äldre dagar kunde hon yttra, att Tegnér, »var så flaxig» — skalden hade i sin brevväxling med henne ingalunda hemlighållit sina ömma relationer åt andra håll, även om han sökt bagatellisera dem. När hans psykiska nedgång på allvar satte in, följde hon hans öde med stort deltagande. Budet om hans bortgång grep henne djupt, enligt vad dottern Signe berättar. Tegnérs kärlek och upplevelsen av hans diktning förblev hennes stora, aldrig förgätna ungdomsminne. På dödsbädden läste hon utantill hans Sång till solen, »ej på ett ord svek henne minnet».

Sitt livs första stora prövning mötte H vid makens flykt och konkursen som ställde henne ekonomiskt utblottad och utan hennes egen förskyllan utsatte henne för förtal och illvilja. Nödd att bygga upp en ny tillvaro för sig och sina tre små döttrar flyttade hon till Jönköping, där hon gav lektioner i musik, sång och teckning; en av hennes elever var den senare som målare berömde J F Höckert. Verksamheten gav dock otillräcklig utkomst, och då en bättre möjlighet yppade sig, flyttade hon efter ett par år till Sthlm.

Då hon vid ett besök i huvudstaden 1840 sökte en förläggare till sin debutbok Arabella, hade hon kommit i kontakt med Lars Johan Hierta, som också köpte och gav ut hennes alster. Förbindelsen med Hierta kom att bli avgörande för hennes fortsatta livsöde. Han visade henne stor välvilja och anställde henne vid sin officin. Till Tegnér skrev hon 1842: »Du frågar mig vad jag gör; jag översätter andras tankar, ruvar på mina egna, det är allt. --- Herr Hierta lämnar mig en årlig lön, men vad som ännu bättre är, är att han och hans fru med vänskapens deltagande söka läka gamla minnen, vilka, liksom svåra sår, blöda gärna.» Hon fick redigera och göra översättningar för den på Hiertas förlag utkommande romanserien Läsebiblioteket; i praktiken var hon också Aftonbladets kulturredaktör och därmed en av våra första kvinnliga yrkesjournalister. Hon skrev musik- och teaterrecensioner, svarade för en del av litteraturkritiken och skötte följetongen. Hon delade sin principals liberala och humanitära inställning. Genom upprop och reportage om sociala missförhållanden kunde hon bringa hjälp åt nödställda människor. Unga författare hjälpte hon genom att bereda deras alster plats i tidningens spalter.

För H blev Hierta snart mer än endast en vän och arbetsgivare. Ett kärleksförhållande uppstod, och 1852 födde hon honom en son. Att öppet erkänna sig ha ett »oäkta» barn var den gången omöjligt även för en kvinna med H:s på andra områden emanciperade livsstil. Barnet föddes i hemlighet i Frankrike och blev efter en tid upptaget som »fosterson» under antaget namn i familjen Hiertas hem. Hur H reagerat personligen inför denna ingripande händelse i sin tillvaro, därom har tillgängliga brev och memoarer inget att förmäla, inte heller, synes det, familjetraditionen. H:s sondotter, Mollie Faustman, endast gissar, att farmodern, »som aldrig erkände sin son, led svårligen». Sonen bodde dock tidvis hos H.

Vid sidan av sin journalistiska gärning och en omfattande översättarverksamhet hann H med en egen skönlitterär produktion. Debuten i bokform, den ovan nämnda Arabella, är en omogen romantisk kärleksnovell med en demonisk »hjälte» och en kvinnlig huvudperson, som lånat drag av Almqvists Tintomara. I de följande romanerna märker man en strävan efter större realism. Stilen är talangfull ehuru utan större originalitet. I allmänhet lägger sig H mera vinn om en spännande intrig än om människoskildringen; i en viss sorgbunden pessimism tycker man sig se spåren av H:s egen livserfarenhet. Miljöskildringen får liv och färg, när H anknyter till minnena från den småländska hembygden. Starkt tidsbundna har de flesta av hennes berättelser inte mycket att ge en nutida läsare. Böök, som i en briljant essä analyserat H:s produktion, liknar denna vid vissnande blommor, »men fastän färgerna försvunnit händer det att doften har stannat kvar». Bäst är prästgårdsskildringen Brudarne, som kallats den första flickboken på svenska; här har H fint fångat doften av gammaldags landsbygdsidyll. I sina senare romaner har hon ofta inlagt en social tendens, särskilt då hon tangerar fattigvårds- och nykterhetsfrågorna. Som romanförfattare har H utom av Almqvist uppenbarligen lärt av Dickens och de engelska 1700-talsberättarna. — I några artiklar i Aftonbladet 1843, En prestgård i Småland, gav H en kärleksfull och tjusande bild av sitt barndomshem och sin tidiga ungdom. Utmärkt i sin detaljrika realism och fina humor är skildringen av biskopsbesöket, då H första gången träffade Tegnér.

I 70-årsåldern fann H i diktning för barn en genre som passade hennes talang bättre än romanen. I de sagosamlingar hon utgav på 70- och 80-talen blandas folkligt sägenmaterial med hennes egna fantasiskapelser och barnrim. I dessa naiva berättelser och verser lever barndomsminnena från Småland upp med hela sin poesi. Särskilt djursagorna väckte Bj Björnsons och den danske folkminnesforskaren S H Grundtvigs stora beundran. Den senare finner H:s egna sagor så genuina i tonen, att de är svåra att skilja från äkta folkminnesstoff. Björnson skrev till »Dejelige gamle fru Vendela» om samlingen I skogen: »Denna lilla bok är något av det bästa jag läst i den genren. Till exempel berättelsen 'Den lilla ekorren'. Jag storgrät då jag läste den.» Verserna fann han »tagna ur sagans egen fantasi». — H fängslades även av 1800-talets folkviseromantik och gjorde en värdefull insats genom att uppteckna och arrangera en rad folkliga romanser. Av hennes egna kompositioner vann sånger som Högt deruppe mellan fjällen och Linnean bred popularitet.

Redan från början av sin sthlmstid knöt H en mångfald vänskapsförbindelser i huvudstadens litterära och konstnärliga kretsar. Hennes hem blev en litterärmusikalisk salong, där vännerna, mest från det liberala lägret, samlades för att högläsa och musicera. Till kretsen hörde på 40-talet utom Hierta bl a Johan Jolin, Crusenstolpe, G O Hyltén-Cavallius samt C J L Almqvist, för vilken H tydligen var ett slags biktmor. H beundrade mycket Almqvists författarskap och fäste sig särskilt vid Sv fattigdomens betydelse. Signe H omtalar, att modern, som utom en välljudande sångröst ägde skicklighet på flera instrument, var diktaren behjälplig vid harmoniseringen av hans Songes. Hon säger sig ha hört sin moder vid pianot med råd och dåd biträda skalden vid upptecknandet av hans tonskapelser. »I början av 40-talet», heter det, »torde ett flertal av A:s musikaliska intentioner ha harmoniserats, själv angav Almqvist oftast genom ett finger å klaviaturen den tongång han åsyftade. Även var det oftast H som med sin vackra, varma röst presenterade nyskapelserna för vänkretsen.» Sin väninna hyllade Almqvist med pianostycket »Vendelas mörka lockar». Enligt Signe H skall Almqvist i motsats till många andra män som kom inom H:s trollkrets, inte ha varit förälskad i henne. Ett och annat i den gåtfulle diktarens brev och uppträdande kan dock tolkas i motsatt riktning. H bevarade sin positiva inställning till Almqvist och ställde sig tvivlande till hans skuld vid katastrofen 1851.

H:s förmåga att fängsla människor varade livet ut. Långt in i ålderdomen förblev hon en central person i Sthlms författar- och konstnärskretsar. 1889 skrev en besökare, att hon hade »en flickas livlighet och medelålderns hela minnes- och tankeskärpa i behåll». I hennes hem korsades många trådar i nordiskt kulturliv, även sedan hon 1878 drabbats av en obotlig förlamning. Till hennes krets av intima vänner hörde också Ellen Key och Herman Sätherberg, vars dikter hon tonsatte. Bland litteratörer utanför Sverige som uppsökte henne var J V Snellman, som kallar henne »en glad bekantskap, en läcker dam med eld i anda och själ», samt Bj Björnson, som mycket beundrade henne och med stort intresse tog del av hennes sena författarskap. Ett bevis för H:s anseende och ställning som vitter dam är, att Runeberg under sin korta vistelse i Sthlm 1851 gjorde visit hos henne.

Enbart som författarinna kan H inte räkna på någon framskjuten plats i vår odlings historia. Men som en samlande och inspirerande gestalt i 1800-talets sv kulturliv är hon väl värd att ihågkommas. Även som en av de tidigaste företrädarna för kvinnoemancipationen i vårt land försvarar hon platsen som en av sitt sekels märkligare sv kvinnor. Fast hon i mycket företrädde romantikens »själfulla» kvinnotyp balanserades detta av hennes klara intelligens och oförvillade verklighetssinne. Särskilt från hennes äldre dagar är vittnesbörden om hennes vinnande personlighet och mänskliga finess sällsynt samstämmiga. »Omkring hela hennes eteriska företeelse svävade en obeskrivlig luft av andlig förfining, denna själens förnämhet, som är något av det mest beundransvärda i livet. Man kom henne aldrig rätt nära och ville icke heller göra det, alltför lycklig att känna sig stå på något avstånd inför så mycken själslig adel inom detta bräckligt förfinade hölje» (J Gernandt-Glaine). Ellen Jolin beskriver sin minnesbild av H så: »Jag tyckte mig sällan ha sett något så vackert som denna silver-hårade gamla dam, som hade hela ungdomens eld kvar i sina mörka blixtrande ögon — ja inte endast ungdomens utan också snillets---.» Fastän hela sitt liv omsvärmad och beundrad var hon fri från all personlig fåfänga. Om sig själv och sitt livsöde skrev hon en gång, att hon föddes »med mycken längtan och stor vanmakt».

Författare

Gösta Lundström

Arkivuppgifter

Brev från E Tegnér till H 1836—44 (tr 1836—40, jfr under Källor) o från H till Tegnér 1832—44 (36 st) i SA. Brev från H, utkast till litterära arbeten mm i KB. 9 brev från H till H 3 hos fru Brita Hebbe, Djursholm. Strödda brev i UUB o RA.

Tryckta arbeten

Arabella. Novell af Lia-na. Sthlm 1841. 156 s. [Pseud.] (Nytt läse-bibliothek [1840—41 års samling, h 45—47, början].) — Brudarne af Vendela H. Norrköping 1846. 144 s. [Sign.] (Original-bibliothek i den sköna litteraturen .. ., årg 2 [nr 5].) — En kärlekshistorie. Teckning efter naturen ([G J L] Almqvist mfl, På divans-bordet, romantiska skildringar, Sthlm . . . 1846, s 81—106). — Georgina. Teckning efter naturen (Nordstjernan, vitterhetsstycken och poemer . . ., Sthlm 1847, s 1—38). — Lyck-sökarne. En teckning af W. Sthlm 1851. 194 s. [Sign.] Tysk övers Grimma und Leipzig 1852. — Tvillingbrodern. Novell af W. Sthlm 1851. 89 s. [Sign.] — I skogen. Sannsagor för ungdom af W. Sthlm 1871. 160 s. [Sign.] (Samling af skönlitteratur [på Hiertas förlag], 20.) [Nya uppl med förf:s namn:] 1912. Tv-4:o. 41 s, 8 pl. 1929. Tv-4:o. 46 s, 6 pl. — Sagan om lifsträdet (Hvitsippan, illustrerad tidning för barn och ungdom, utg af Ave, 1873, Helsingborg, s 42 f). — De två vandrande gesällerna (ibid, s 74 f, 82 f). — Under hänggranarne. Berättelse ur folklifvet . . . Sthlm 1877. 112 s. [Anon.] — Bland trollen. Sagor från olika länder dels öfvers, dels upptecknade . . . Sthlm 1877. 96 s. [Anon.] (Barn- och ungdoms-biblioteket Iduna, 9 [omsl].) Norsk övers Kristiania 18[81—]83. — Ghita (Ny illustrerad tidning, 1877, Sthlm, fol, s 122 f). — Nya sannsagor för ungdom af W. Sthlm 1884. 112 s. [Sign.] — Medv i Aftonbladet med rec, upprop o reportage samt följetonger 1841—43, 45 f, 1850 f o 1866 under sign W. enl anteckn bland H:s papper i KB; egenhändiga förteckningar där över H:s hela produktion (även den musikaliska) nämner emellertid endast titlarna, några lika otillräckligt anförda i Sv biogr lex, N F, bd 5, Örebro 1863—64, s 99.

Översatt (anon): E Lytton Bulwer, Natt och morgon, d 1—2, Sthlm 1841, 460, 329 s (Nytt läse-bibliothek [1841—42 års samling, h 4—11]); C Dickens, Nicholas Nickleby's lefnad och äfventyr, d 1—3, Sthlm 1842, 464, 471, 460 s (tills med G W Bergström, ibid ); E L Bulwer, Zanoni.' Roman, Sthlm 1842, 616 s (ibid [1842—43 års saml, h 1—9, början]), [ny uppl] Malmö 1904, 500 s (Universal-bibliote-ket. Folkupplagor . . ., 1 [omsl]), [ny uppl] Sthlm 1915, 402 s (Berömda böcker, 52— 53); P Mérimée, Colomba. Novell, Sthlm 1842, 220 s (ibid ); E L Bulwer, Penningen. Komedi i fem akter, Sthlm 1843, 126 s (ibid ); dens, Den siste vasallen, d 1—3, Sthlm 1843, 424, 263, 355 s, [järnte] dens, Fregattkaptenen eller först-födslorätten. Dram i fem akter. . ., Sthlm 1843, 82 s (ibid [1843 års saml, h 10—21]); E Sue, Parisiska mysterier, Sthlm 1844, 4:o, 508 s (tills med J M Rosén, O P Sturzen-Becker, W Stålberg o G Scheutz, Läsebiblio-theket. Veckoskrift och magasin för den sköna litteraturen, 1844 [års saml, n:o 8—28]); [G P R] James, Morley Ernstein. Roman, Sthlm 1844, 4:o, 184 s (ibid ); C Dickens, Barnaby Rudge, Sthlm 1845, 4:o, 253 s (ibid, 1845 ); G Nodier, Johan Sbogar, Sthlm 1845, 4:o, 40 s (ibid ); Herr Toms jagtäfventyr, framställda . . . för barn [från franskan], Sthlm 1861, 4:o, 16 bl; Den lilla odygdsma-karen och hans öde. Lärorika taflor för små barn [från franskan], Sthlm 1863, 4:o, 19 bl, 2. uppl 1870, [ny uppl] Uppsala 1964, 19 s (ROC-böcker, 4); ytterligare övers, ev även som följetonger; jfr ovan nämnda förteckningar. Häftes- o nummerindeln ovan enl Linnström.

Utgivit: Svenska skalde-stycken för ungdom. Ur dels tryckta, dels hittils otryckta arbeten af åtskilliga författare samlade och utg af W. Sthlm 1845. 167 s, 1 notbl. [Sign.]

Källor och litteratur

K Brodin, V H (Sångartidn 1940); Bj Björnsons brevveksling med svenske, 1—3 (1960—61); F Böök, Sv vardag (1922); dens, Esaias Tegnér, 2 (1946); M Faustman, Då (1958); J Gernandt-Claine, I minnets ljus (Idun 1912); dens, Mitt vaga-bondliv (1929); Signe Hebbes minnen, ed H Dixelius-Brettner (1919); Y Him, Runebergskulten (1935); G O Hyltén-Cavallius, Ur mitt framfarna liv (1929); E Jolin, Johan Jolin o hans vänner (1915); J N-g, V H (Idun 1889); L Kihlberg, Lars Hierta i helfigur (1968); A Kjellén, Sociala idéer o motiv .. ., 1—2 (1937—50); S Marström, Minnen från töm rostiden, 2 (1925); H Olsson, Törnrosens diktare (1966); T Rein, Johan Vilhelm Snelhnan, 1 (1895); H Schück—K Warburg, 111 sv litt:hist, 4: 1 (2 uppl 1915); R Steffen, Kvinnorna kring Tegnér . . . (1947); SKL; E Tegnérs brev, utg av Tegnérsamf, 8—9 (1963, 1969); E M Tretow, Ur den svarta lådan (1910); H Wieselgren, V H (Svea 1900); G Virdestam, Småländska gestalter (1930); T Wrangel, Från forna tider (2 uppl, 1927); E v Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750—1950 (1965); B Zade, V H o Lars Johan Hierta (Julpost 1948).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Wendela Hebbe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12676, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12676
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Wendela Hebbe, urn:sbl:12676, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2024-04-25.