Meriter

Hedberg, Gustaf, f 22 april 1859 i Höja (Krist), d 11 juni 1920 i Lidingö. Föräldrar: lantbrukaren Jöns Pehrsson o Johanna Jönsdtr. I bokbindarlära hos G M Löfmark i Hälsingborg 73, avlade gesällprov hos mästaren Westman där 78, anställd hos F Beck, M F Åkerdahl, F A de Brun o A Lundin i Sthlm 78—81, kommerskollegii resestipendiat i Paris 81—85, öppnade »Atelier för handförgyllning» i Sthlm 85, k hovbokbindare 01, ordf i Sthlms bokbindaremästarefören 8 dec 06. — Ogift.

Biografi

Under de två år H var anställd som bokbindare hos Alfred Lundin kom han tack vare denna firmas förbindelser i kontakt med K bibliotekets chef, G E Klemming. På dennes rekommendationsskrivelse erhöll H kommerskollegii resestipendium. I Paris arbetade han som lädergörare hos Engel, ett av stadens största industriella bokbinderier, och som förgyllare hos Richter, lärde tillverkningen av etuier och cigarrfodral hos en lyxschatullmakare och mosaikförgyllning hos Giraudon. Efter hemkomsten visade han enligt löfte Klemming vad han lärt, och när denne fick se provet, frågade han »Hur mycket arbete behöver du per år för att kunna börja egen verkstad?». H:s svar var så blygsamt, att Klemming utbrast: »Börja genast».

Inspirerade av Klemming hade brukspatron G H Stråle och garvaråldermannen J Westin skänkt medel, som satte Klemming istånd att hos H beställa renovering och märkning av den nyss förvärvade Rålambska samlingen, vilket jämte ordinarie biblioteksbindning gav H den nödiga ryggraden. Klemming förmedlade också kontakten med experten på orientaliskt konsthantverk Fredrik Martin och den elzeviersamlande läkaren Gustaf Berghman. Tillsammans med romanisten Carl Wahlund blev dessa H:s stöttepelare och framstår som de kanske allra djärvaste beställare av kostbara bokband vårt land över huvud kan uppvisa. Martins utsökta band har skingrats, men Wahlunds kan avnjutas på UUB och Berghmans på KB, däribland fanfarbandet på Thibault's Académie de l'espée. I LUB har en något yngre samling hamnat, hopbragt av Carl Martin Collin.

De första band H utförde var pastischer på äldre bokbandsstilar i enlighet med ett internationellt mode, som besparade såväl beställare som bokbindare nyskapelsens vånda och gjorde det möjligt för bokbindaren att själv komponera (= kopiera) sin ornering. I viss utsträckning framställde H även fortsättningsvis sådan dekor från såväl gotik som renässans, 1600-talets filigran och 1700-talets rocaille. En elegant svit av sådana band som prov på olika genrer beställdes av Röhsska konstslöjdmuseet 1896.

Efter H:s bortgång blev sådan dekor så dominerande, att begreppet »hedbergsband», då det avsett helt skinnband nästan blivit liktydligt med pastischband. Det förtjänar därför att med kraft framhållas, att pastischen under H:s glansdagar intog en klart underordnad plats i hans produktion, som i stället karakteriseras av starkt konstnärliga och originella utsmyckningar efter enkom anlitade konstnärers skisser.

Redan 1890 inledde H samarbete med arkitekten Agi Lindegren, som snabbt utbildade en egen stil, särdeles väl lämpad att försköna bokbandets små rektanglar. Utgångspunkten var fransk och pendlade emellan den »flore ornamentale» som odlades av mästaren Marius Michel, och den »décor parlant», som hade sin störste utövare i René Wiener i Nancy, för vilken Toulouse Lautrec tecknat bandkompositioner. Efter dessa linjer utvecklades dekoren i nära anslutning till den mera åtstramade naturalism, som i ständigt nya variationer exemplifierades i The Studio. Denna engelska tidskrift var även i Sverige utomordentligt spridd och hörde till de oftast återkommande bindningsuppdragen på H:s officin.

Den vanligaste dekoren på hela skinnband var ett mittornament av mottagarens konstfullt flätade initialer omvirade av stiliserade men alltjämt naturalistiska blommor, kransar eller rosenkvistar i polykrom ljus mosaikapplikation mot en mörkare marokäng. I sin recension av de band H ställde ut i Chicago 1893 beskrev F Martin förtjust de i ljust skinn pålagda och med svag målning nyanserade blommorna, som klart avgränsades av fina guldlinjer. Träffande liknade han dessa kompositioner vid »modern japansk emalj cloisonné». Cloisonismens glänsande, rena färgplan, åtskilda av tydliga konturlinjer, var också Lindegrens uttrycksmedel, antingen han gjorde en talande dekor till läkaren professor Mårten Sondén 1895, eller han formade de florentinskt inspirerade blad- och blomslingorna på de första nobelprisdiplomen. Ren och färgstark naturalism i tidens fria stil uttryckte han i gnistrande brandliljor mot vita moln över blå himmel på ett band till Viktor Rydbergs Dikter 1896 (färgreprod i Biblis 1963—64, s 209) eller med flygande vita måsar mot blå himmel ovanför en fladdrande unionsflagga och ett monogram på en adress till K A Wallenbergs 50-års-dag 1903.

Samarbetet med Lindegren var synnerligen intensivt och fram till 1908 kan minst 65 heldekorerade skinnband återföras på dennes skisser, som till stor del ännu finns i behåll i firmaarkivet. Lindegren och H har här gjort en betydande insats, fullt jämförbar med den mera omskrivna roll som i Danmark spelades av arkitekten Thorvald Bindesböll.

Lindegren avlöstes omkr 1908 av sin svåger Olle Hjortzberg. Denne föredrog en mera mättad och orientaliskt glödande färgskala och en dekor av tunna prickade guldtrådar, som indelade pärmen i olika fält kring mittens geometriska figur. Från 1905 till 1923 härrör mer än 30 praktband från hans penna och pensel.

Vid deras sida har H mer eller mindre tillfälligt engagerat eller mottagit uppdrag av inte mindre än 34 konstnärer och arkitekter. Bland dem kan nämnas Vicke Andrén, Elsa Beskow, Ferdinand Boberg, Albert Engström, Isaac Grünewald, Nils Kreuger och många mera ornamentalt verkande artister. De effektfullaste och kanske mest tilltalande mönstren har komponerats av några av den sv jugendstilens främsta konstnärer, Bror Almquist, Arthur Sjögren, Eva Sparre, f Mannerheim, Louis Sparre, Alf Wallander och Gunnar G:son Wennerberg. Att döma av deras bevarade akvarellerade skisser och reproduktioner har här skapats verkligt självständiga små mästerverk utan motstycke i sv konsthantverk och i jämbredd med det bästa som samtidigt utfördes utomlands, där också H:s band ej sällan reproducerades, inte minst i The Studio. Med rätta tog också Carl G Laurin efter Sthlms-utställningen H:s omdebatterade första pris i försvar och fällde det alltjämt giltiga omdömet: »Det är dock huvudsakligen samarbetet med konstnärerna och herr H:s egen artistiska smak som gör dessa böcker till en glädjande företeelse, ty god konst och gott hantverk är de två nödvändiga betingelserna för ett gott konsthantverk».

Så länge bandens utsmyckning svarade mot skönhetskraven hos den oscariska erans sociala och kulturella toppskikt, så länge varade också hovbokbinderiets storhetstid. Till H:s kunder hörde de flesta av tidens stora boksamlare. H förstod även att utnyttja det nya modet att förära fotografiska porträtt och från 1890-talet till 1910-talet kunde knappt någon bemärkelsedag firas eller en avgående stifts-, regements-, verk- eller industrichef hyllas utan att presenteras en eller flera adresser och fotografialbum i skönt dekorerade skinnpärmar från H:s officin. Höjdpunkter i denna produktion blev Oscar II:s och Sofias regeringsjubileum 1897 och guldbröllopsdag 1907 samt nobelprisdiplomen från 1902.

En klar föreställning om de nya tongångar de h:ska banden väckte genom sina glada och klara färger, sin gedigna kvalitet och skickliga förgyllning, ger kännaren och bibliotekarien Christoffer Eichhorn i sin recension i NDA 5 dec 1888 av H:s första utställning, exponerad under sommaren i Khvn, i okt i K biblioteket och i nov på Nationalmuseum. Emot de »kalla och tunga, högtidliga och pompösa» banden i pastischerande dekor eller läderplastik efter tyskt mönster, ställer han »små lätta och en smula koketta volymer» i »glänsande röda eller blå, ljusguln eller orangefärgade marokänger, översållade av förgyllningar, någon gång visande ett sparsamt men fint mosaikarbete». Motsättningen var ingen tillfällighet, understryker Eichhorn. H representerade nämligen en parisisk smak och teknik, som lade vikt vid »förgyllningens rikedom, stilfullhet och finess» utan att glömma »underlagets, skinnets, sorgfälliga beredning».

Känning med utlandets stilströmningar förnyade H under en resa 1903 med kommerskollegii arbetsgivarestipendium till Paris och London. Intrycken redovisade han i Sv bokbindare-tidning 1904. Det var Cobden-Sandersons blomdekor med små stämplar som nu tilldrog sig störst intresse och redan 1904 utförde H de första banden i denna engelska stil.

Ett annat resultat av resan blev samarbetet med Fritzes och Nordiska bokhandeln om bindning på förlag av god litteratur — påfallande många skandinaviska författare från Danmark och Norge ingick i urvalet — i goda »biblioteksband» med stora skinnhörn, överdrag av marmorerad cloth, och enhetlig dekor mellan ryggens upphöjda bind. Tiden före jul blev så småningom helt upptagen av ett hektiskt arbete med dessa halvfranska hedbergsband, som alltjämt åtnjuter en viss berömmelse. Brådskan i framställningen har dock vållat slarv i tekniken, och banden brister lätt i falsen.

H är ett av den sv bokbandskonstens största namn och i början av 1900-talet åtnjöt han världsrykte med kunder från de flesta europeiska länder, USA, Japan och Australien. Strax före första världskriget hade hans firma över hundra anställda och uppges ha nått ställningen som världens största handbokbinderi, i vilket allt arbete utfördes som hantverk. Genom sin storlek fungerade hovbokbinderiet också som utbildningsanstalt, och åtskilliga är de sedermera namnkunniga bokbindare, som här erhöll sin första skolning. H:s framgång som bokbindare avspeglas i ett stort antal guldmedaljer och första placeringar i en lång rad internationella och nationella konkurrenser under tiden 1893—1919.

Bandkompositionerna ombesörjdes från 1908 i allt större utsträckning av H:s yngre broder Arvid H (f 27 aug 1872 i Höja, f 26 juni 1949 i Sthlm). Denne gick i lära hos brodern och studerade i tre omgångar i Paris och London, 1895—97, 1900 och 1908, varom han publicerat utförliga redogörelser 1898 och 1909. De flesta band i Cobden-Sandersons stil liksom i 1800-talets empire och Karl Johans-stilar från 10-talet härrör från honom. Han gjorde också en stor insats genom att anskaffa en rik uppsättning plattor och stämplar i gotisk stil och med reformationstidens religiösa symboler, vilka begagnades på band under 10- och 20-talen, t ex för storsamlarna Hernmarck på Hesselbyholm och Brun i Gävle (de senare banden nu i UUB). Dessa band erbjuder en bokbandshistorisk parallell till den samtidiga »nationalromantikens» återgång till Vasarenässans i arkitekturen. Arvid H var också inspirerad av sina alltmer fördjupade forskningar i de sv bokbindarnas historia. En första framställning, som gick fram till 1630, publicerade H i Pro Novitate 1914. Arbetet på en fortsättning tog så småningom så gott som all hans tid. Resultatet blev det stora verket Sthlms bokbindare 1460—1880, som av Nordiska museet utgavs i två digra band 1949—60. Särskilt i första delen har författaren lyckats i stor utsträckning arkivaliskt belägga ägarna till de beskrivna och reproducerade bokbandsstämplarna.

Förgyllning o i stigande utsträckn bandkompositioner utfördes efter Gustaf H:s död av verkmästaren Hilding Ljunggren, som utfört de flesta banden för dr Gustaf Brun o den förenklade Nobeldiplomdekoren fr o m 1929. Han fortsatte därmed även efter Arvid H:s död, då hovbokbinderiet drevs av dennes dotter Greta o hennes make Harry Ingve till årsskiftet 1968—69, då den 84-åriga firman upphörde.

Författare

Sten G Lindberg

Arkivuppgifter

H:ska firmaarkivet i KB omfattar bl a räkenskapsböcker 1888—1948, beställningsjournaler 1891—1946, 22 inb vol brev, 3 serier av bokbandsskisser (36 konstnärer, 178 bok-bd) o 4 inb foliovol med fotografier av bokbd m m samt dessutom ett förråd av över 3 500 stämplar, delvis från äldre sv bokbinderier från 1700-talet o framåt, c:a 200 rullar, c:a 600 monogram o mönsterklichéer jämte ett stort antal klichémodeller, redskap, skinn o överdraespapper.

Firmans adress har under åren varit: 1886 —1901 Drottninggatan 51, 1901—14 Regeringsgatan 28, 1914—31 Gamla Brogatan 26, 1932—37 Regeringsgatan 37, 1937—69 Regeringsgatan 26.

Tryckta arbeten

Gustaf H:s tr arb: Reseberättelse (Svensk bokbindaretidning, årg 4, 1904, Sthlm, nr 6, s 3—6).

Arvid H:s tr arb: Reseberättelse (Meddelanden från Svenska slöjdföreningen år 1898, 2, Sthlm 1899, 4:o, s 77—81). — Utdrag af . . . reseberättelse (ibid 1901, 2, s 63—68; även sep, 1902, 8 s, 6 pl, med tit: Franska bokbinderiet på verldsutställningen i Paris 1900. Några anteckningar). — Anteckningar om bokbinderiet i England och Frankrike. Reseberättelse ... 1908. Sthlm 1910. 21 s, 44 pl. [Ur Sv bokbindaretidning 1909, nr 1, 4—6; 1910, nr 2—4.] — Carl Gustaf Hasselgren. Sthlm [1910]. 9 s. [Ur d:o, 1910, nr 5.] — Thomas Andersson Bergman 1626—1700 [ + ] Tillägg. Sthlm 1911. 12, 6 s. [Undert; ur d:o, 1911, nr 1, 2, 5.] — »Bönhaseri». Sthlm [1911], 4 s. [Undert; ur d:o, nr 3.] — Underhaltiga materialier. Sthlm 1911. 23 s. [Ur d:o, nr 4—5; 1912, nr 1.] — Några anteckningar om bokbindaresläkten Kidron. Sthlm 1912. 38 s, 1 färgpl. [Ur d:o, 1912, nr 1—4, 6.] — Bokbindare — bokförare i Sverige 1500—1630. Anteckningar (Pro novitate pars secunda, festskrift utg af Svenska bokhandelsmedhjälpare-föreningen till minne af dess 25-åriga tillvaro 1888—1913, Sthlm 1914, 4:o, s 114—255). — Bokbindare i Jönköping 1672—1900 (Bibliografiska och personhistoriska studier tillägnade Gustaf Bernström . . ., Sthlm (tr Upps) 1927, 4:o, s 88—140). — Gabriel Kunholt, en svensk bokbindare verksam i England i slutet av 1600-talet (NTBB, årg 26, 1939, Upps .. ., s 103—106). — Stockholms bokbindare 1460 —1880. Anteckningar. Bd 1—2. Sthlm 1949 —60. 4:o. 1. Tiden från 1460 till omkring 1700. 420 s. 2. Tiden från omkring 1700 till 1880. Utg av E Andrén o Y Frendel. 331 s. (Nordiska museets handlingar, 36—37.) — Ytterligare medv i Sv bokbindaretidn.

Källor och litteratur

Källor o litt: Ave, G H:s hovbokbinderi 1886—1946 (Bokbinderiidkaren 1946, 2, s 22—27); S G Lindberg, rec av A H, Sthlms bokbindare, 1 (NTBB 1952); dens, G H, hans franska hist stilband o engelska fria stil med samtida konstnärers hjälp (Biblis 1963 —64, ifr litt:förteckn där).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Hedberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12688, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten G Lindberg), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12688
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Hedberg, urn:sbl:12688, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten G Lindberg), hämtad 2024-04-18.