Sven A Hedin

Född:1865-02-19 – Klara församling, Stockholms län
Död:1952-11-26 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län

Geograf, Forskningsresande


Band 18 (1969-1971), sida 471.

Meriter

5 Hedin, Sven Anders, brorson till H 2, f 19 febr 1865 i Sthlm (Klara), d 26 nov 1952 där (Kungsh). Föräldrar: stadsarkitekten Abraham Ludvig H o Anna Sofia Carolina Berlin. Mogenhetsex i Sthlm vt 85, informator i Baku 85—86, inskr vid Sthlms högskola ht 86, vid UU ht 88, FK där 14 dec 88, studier vid univ i Berlin ht 89—92, Dr Phil i Halle juli 92, resa i Persien 86, deltog som tolk i Oscar II :s beskickning till shahen av Persien o reste därefter genom Persien o Ryssland till Östturkestan 90, resor i Centralasien 94—97 o 99—02, genom Persien o Tibets centrala delar 05—08, till Syrien, Mesopotamien o Palestina 16, jordenrunt-resa 23, resa till Centralasien 27—33, till Östturkestan 34—35. Adl enl 37 § RF 1 juli 02. Forskningsresande, förf. — LVA 05, LKrVA 09, HedLVVS 09, LFS 10, LSA 13, LVS 22, fil hedersdr i Uppsala 31 maj 35. - Ogift.

Biografi

Den 24 april 1880 anlände »Vega» med Nordenskiöld och Palander till Sthlm och mottogs med kanonsalut, fyrverkeri och stora festligheter. Sven H med föräldrar och syskon beskådade inseglingen från Fjällgatan, och enligt vad han själv betygat blev denna händelse bestämmande för hans framtid. Han skulle bli upptäcktsresande och en gång hälsas välkommen hem på ett liknande sätt. Som en förberedelse började han ett frenetiskt kartritningsarbete, och på två år ritade han en världsatlas i sex band. Störst intresse ägnade han åt polarländerna. Han skulle ju gå i Nordenskiölds spår, men slumpen kom att ändra hans bana. Efter mogenhetsexamen våren 1885 fick han plats som informator hos en av Nobels ingenjörer i Balakhani nära Baku, och efter en kurs i topografi under sommaren och studier i persisk historia avreste han 15 aug från Sthlm. Med sig på resan hade han sitt skissblock; han var en skicklig tecknare och kartritare och särskilt hans panoramor har senare vid sakkunnig kontroll visat sig vara underverk av exakthet. Han var också en språkbegåvning av stora mått. Under de sju månader han vistades i Baku lärde han sig hjälpligt ryska, persiska och aserbedjanska, en östturkisk dialekt, som talades av tatarerna i trakten. Med tiden skulle han också lära sig mongoliska och tibetanska. På de tre världsspråken tyska, franska och engelska uttryckte han sig obehindrat.

Språkstudierna i Baku utgjorde en förberedelse för en planerad resa genom Persien, som han påbörjade i april 1886 tillsammans med sin tatariske språklärare. Som huvudbonad bar han sin sv studentmössa. Färden gick först med båt från Baku till Enzeli vid Kaspiska havets sydkust och därifrån till häst över Elbursbergen till Teheran. Strapatserna blev för stora för H:s följeslagare, och han fortsatte ensam över Isfahan och Shiraz till Bushir vid Persiska viken och därifrån med båt till Basra och Bagdad. Återfärden till Teheran gick till häst genom Kurdistans vilda och osäkra bergstrakter över Kermanshah och Hamadan. I Kermanshah var H:s pengar slut, men en rik köpman Aga Muhammed Hassan hjälpte honom vidare, sedan han fått veta, att H kom från samma land som Karl XII, »Järnhuvudet», som han beundrade.

Efter hemkomsten från Baku och den persiska resan, som han skildrade i boken Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien (1887), började H hösten 1886 studera geologi och geografi vid Sthlms högskola för norrmannen W C Brögger och i Uppsala för A G Högbom. Efter fil kandexamen 1888 blev han följande år lärjunge till den berömde kinaforskaren F von Richthofen i Berlin. 1890 antog han ett erbjudande att som tolk medfölja kung Oscars ambassad till shahen av Persien. Sedan beskickningen utfört sitt uppdrag blev H kvar i landet. Han blev inbjuden att delta i shahens årliga sommarresa till Elbursbergen, och fick då tillfälle att bestiga Persiens högsta berg, den 5 600 meter höga vulkanen Demavend. Efter återkomsten till Teheran drog han österut längs karavanvägen till Meshhed. Därifrån tog han sig in på ryskt område, fortsatte med järnväg till Samarkand och vidare efter trojka till Västturkestans huvudstad Tasjkent. Därefter gick färden till häst, och efter hårda strapatser nådde han 14 dec Kashgar, det kinesiska Östturkestans huvudstad, som sedan skulle bli utgångspunkt för många av hans expeditioner. Hela resan beräknades vid återkomsten till Baku till 600 mil. När H kommit hem, författade han reseberättelserna Konung Oscars beskickning till shahen av Persien (1891) och Genom Khorasan och Turkestan (1892). Därefter tog han itu med sina studier. I april 1892 reste han till Richthofen i Berlin, och i juli blev han Dr Phil i Halle på en avhandling om Demavend.

Sedan den korta och föga imponerande universitetsutbildningen var avslutad, började H förberedelserna till sin första stora forskningsfärd till Centralasien. Avresan fördröjdes i väntan på att reskassan på 30 000 kr skulle fyllas men också av ett recidiv av en ögonsjukdom, som han plågats av redan i Baku. Efter en svår operation och ett halvt års konvalescens var han emellertid redo att bryta upp och lämnade 16 okt 1893 Sthlm. Denna gång var hans avsikt att lägga vägen till Kashgar över Pamir och 22 febr 1894 begav han sig i väg från staden Margelan i Ferghanadalen, korsade Alai- och Transalaibergen och nådde 18 mars den ryska fästningen Pamirski Post. Därifrån fortsatte han mot det nära 7 500 meter höga berget Muztaghata, som han förgäves försökte bestiga. I maj kom han till Kashgar och fick bo hos den ryske generalkonsuln Petrovskij, som han kände sedan sitt första besök där. I juni lämnade han Kashgar och begav sig åter upp i Pamir. I tre månader levde han där bland kirgiserna, medan han kartlade Muztaghatas glaciärer och mätte djupen i fjällsjöarna. Två gånger sökte han på nytt betvinga Muztaghata men utan att lyckas; sista gången nådde han upp till 6 300 meters höjd. I mitten av oktober var han tillbaka i Kashgar och tillbringade vintern hos Petrovskij.

I febr 1895 bröt H upp för att försöka korsa den fruktade öknen Takla-makan mellan floderna Yarkend-darja och Khotan-darja. Denna expedition blev trots sin kortvarighet den hårdaste som H någonsin genomfört och kostade två av hans följeslagare livet. H förlorade en stor del av utrustningen och måste återvända till Kashgar, dit han anlände 19 juni. En månad senare företog han en ny expedition till Pamir, som därmed för honom var ett avslutat kapitel. Från Kashgar bröt han i dec 1895 upp för en ny expedition, som i början följde karavanvägen till Khotan och korsade öknen mellan Kho-tan-darja och den öster därom flytande Ke-rija-darja. Ute i öknen fann han resterna av två buddhistiska tempelstäder, nu kända under namnen Dandan-Uiliq och Karadung, vilka upptäckter kom att ge en ny uppfattning om Centralasiens historia. Han fortsatte ökenfärden längs Kerija-darjas dalgång och vidare genom de vilda kamelernas land till floden Tarim. Där vek han av österut mot »den vandrande sjön» Lop-nor och därifrån tillbaka till Khotan, dit han anlände 27 maj 1896.

Snart var H färdig för en ny expedition och 29 juni 1896 lämnade han Khotan för en färd genom norra Tibet och Kina till Peking. Han följde först Kunlunbergen, som avgränsar Tibet mot norr, och tog vid Kopa av i sydostlig riktning genom besvärliga bergspass mot bergskedjan Arqa Tagh. Färden gick fram på 4 800 meters höjd, och de flesta utom H led svårt av bergssjukan. 24 aug gick H över Arqa Tagh och fortsatte därpå en hel månad österut längs en dalgång på 5 000 meters höjd, där han kartlade 23 nyupptäckta sjöar. Trakten var ödslig som ett månlandskap men tämligen rik på vilt, huvudsakligen vilda åsnor och jakar. I saltöknen Tsaidam kom H i beröring med mongoliska nomader och blev mottagen i deras läger med stor gästfrihet. Färden gick därefter genom alltmer bebodda områden. I Kalgan träffade H för första gången den dåvarande sv missionären, sedermera »hertig» Larsson, och 2 mars 1897 ankom han till Peking. Hemfärden gick genom Mongoliet och Sibirien.

H var nu en berömd man och vid an- komsten till Sthlm hedrades han bl a med Vegamedaljen. 1898 företog han en föredragsturné i Europa och utgav en reseskildring i två band, En färd genom Asien, som översattes till sju språk och blev en stor framgång. De vetenskapliga resultaten framlade han 1900 i det mästerliga verket Die geographisch-wissenschaftlichen Ergebnisse meiner Reisen in Zentralasien 1894—97, som åtföljdes av en av B Hassenstein uppgjord översiktskarta i sex blad, till stor del baserad på H:s routekarteringar.

Under nästa stora expedition 1899—1902 utförde H en serie givande forskningar i Tarim- och Lop-norområdet. Han kartlade Tarims lopp och gjorde mätningar av dess vattenmängd ända ner till dess av ryssen Przjevalskij upptäckta ändsjö Karakoshun, en sträcka på c:a 800 km. Genom kartering av Tarims gamla flodfåra och upptäckten av en depression i bäckenets norra del visade han att Lop-nor i forna tider haft det läge som fanns angivet på gamla kinesiska kartor. Detta bekräftades ytterligare genom upptäckten av ruinerna av den på 300-talet e Kr genom flodloppets ändring ödelagda kinesiska staden Lou-lan vid det forntida Lop-nors strand. Rika fynd av föremål och manuskript spridde ljus över Tarimbäckenets roll som genomgångsland mellan Europa och Östasien under denna tid.

I juni 1901 drog H vidare mot Tibet. Under denna färd ägde den ryktbara episod rum, då H förklädd sökte ta sig fram till den tibetanska huvudstaden Lhasa men hejdades ett par dagsresor därifrån. Efter övervintring i Leh med avbrott för ett besök i Indien på inbjudan av den engelske vicekonungen lord Curzon, vilket innebar ansträngande övergångar av Himalaya, gick H över Karakorumpasset till Kashgar, där expeditionen upplöstes. Vid sin ankomst på sommaren 1902 till Sthlm blev H adlad. Under något mer än två år var han därefter sysselsatt med att sammanfatta resultaten av sina forskningar, som han framlade i den vetenskapliga publikationen Scientific results of a journey in Central Asia 1899—1902. Den utgavs 1904—07 i sex band jämte två kartband. Han hann också trots påkostande föredragsturnéer utarbeta reseskildringen Asien, tusen mil på okända vägar, som utkom 1903 i tolv upplagor och översattes till nio språk.

H:s tredje expedition 1905—08 inleddes med en på våren 1906 företagen karavanfärd genom östra Persien, under vilken han två gånger genomkorsade saltöknen Dasht-i-Kavir. Under denna färd utförde han ett imponerande kartläggningsarbete, publicerat 1918—27 i Eine Routenaufnahme durch Ostpersien. Därefter begav han sig till Indien. Efter vissa komplikationer på grund av de ömtåliga politiska förhållandena bröt han 14 aug 1906 upp från Leh i Ladak i östra Kashmir för en sista framstöt mot det svårtillgängliga Tibet. Under två års tid utforskade och kartlade han stora delar av den tibetanska högplatån och skapade därigenom en klar bild av dess topografi. De insamlade bergarterna gav vid bearbetningen en första inblick i områdets geologiska struktur. Som en av alla tiders största forskningsbragder står upptäckten av det viktiga bergssystem, som H döpte till Transhimalaya. Han kunde också visa, att denna bergskedja representerar ett geologiskt huvudelement i Centralasiens uppbyggnad. Han upptäckte och undersökte också Brahmaputras och Indus käll-områden och lyckades fullfölja sitt program, trots att tibetanerna sökte begränsa hans rörelsefrihet. Expeditionen utgör en höjdpunkt i H:s upptäckargärning och ledde till att många vita fläckar på kartan blev utplånade. Han fick också tillfälle att besöka Shigatse, Panchen Lamas residensstad. 15 sept 1908 anlände H till Simla, där expeditionen upplöstes. Efter ett längre uppehåll i Japan kom han 17 jan 1909 till Sthlm, där han fick ett storartat mottagande, jämförligt med det som på sin tid mötte Vegamännen. Att han också var internationellt berömd manifesterades i ett regn av medaljer och hedersdok-torat.

Den populära skildringen av färden framlade H i de omfångsrika verken Transhima-laya (1—3, 1909—12) och över land till Indien (1—2, 1910). Det enorma materialet från expeditionen tog avsevärd tid att be-arbete och krävde mångas medverkan, innan det 1917—22 presenterades i verket Southern Tibet, Discoveries in former times compared with my own researches in 1906—08 (1—9 + 2 kartband).

Det första världskriget och dess efterverkningar hindrade länge nya forskningsfärder till Centralasien. Under väntetiden företog H 1923 en jordenruntresa, som han skildrade i böckerna Grand Canyon (1925) och Från Peking till Moskva (1924). Under resan fick han för första gången stifta bekantskap både med Amerika och den unga republiken Kina och genomkorsade med bil Mongoliet från norr till söder.

Dittills hade H genomfört sina resor tillsammans med infödda medhjälpare och hade ensam utfört allt vetenskapligt fältarbete. 1926 öppnades emellertid en möjlighet för honom att med understöd av det tyska flygbolaget Luft-Hansa organisera en stor expedition av svenska, tyska och kinesiska vetenskapsmän. Expeditionens praktiska syfte var att undersöka förutsättningarna för en flygförbindelse mellan Centraleuropa och Kina. Detta gick emellertid inte att genomföra på grund av motstånd från de lokala kinesiska myndigheterna i Östturkestan, vilket medförde att det tyska flygbolaget drog sig tillbaka. H lyckades då skaffa bidrag från Sverige och från den amerikanske industriledaren Vincent Bendix, och expeditionen rekonstruerades som ett rent sv-kinesiskt företag, benämnt The Sino-Swedish Expedition. Den ägde rum 1927—33. Under H:s ledning och med hjälp av c:a 45 specialister utforskades och kartlades stora delar av inre Mongoliet, Nanshan, Tsaidam, Tarimbäckenet, Tien-shan och nordvästra Tibet, och ett omfattande material insamlades för vidare bearbetning. 1933 måste företaget avslutas på grund av ekonomiska omständigheter. I expeditionens omfattande publikationsserie, Reports from the scientific expedition to the north-western provinces of China under the leader-ship of Dr S H, redovisas de vetenskapliga resultaten.

H företog 1934—35 ytterligare en resa för att på uppdrag av kinesiska regeringen undersöka möjligheten att bygga bilvägar längs de urgamla karavanvägarna genom Gobiöknen. Denna H:s sista forskningsfärd gick genom områden, där inbördeskrig rasade, men med diplomatisk smidighet och orubbligt personligt mod lyckades han dock slutföra uppdraget, som han skildrat i triologin Stora hästens flykt (1935), Sidenvägen (1936) och Den vandrande sjön (1937). Under denna färd kom H ännu en gång till Tarim och Lop-nor och hade tillfredsställelsen att med egna ögon konstatera, att sjön återvänt till sitt gamla läge, exakt som han förutsagt redan 1900.

När H återvänt efter sin tredje expedition hade han hyllats som en hjälte av en enig nation. Men snart skulle hans namn bli omstritt. Orsaken härtill var hans ingripande i försvarsdebatten 1911—14. Redan 1905 hade han i sin bok Sverige och den stora Östern visat på den fara för landet som ryska expansionsplaner mot väster kunde innebära, och då ministären Staaff i dec 1911 beslöt att uppskjuta byggandet av F-båten, fann sig H manad att ingripa. Inspirerad av dåvarande majoren Gabriel Hedengren (s 430) och under fortsatt samråd med denne författade han i slutet av dec 1911 den 70-sidiga broschyren Ett varningsord, som spreds huvudsakligen som tidningsbilaga i en slutlig upplaga på en miljon exemplar. Den utkom 25 jan 1912, dagen efter remissdebatten i riksdagen, och fick genast en enorm presspublicitet. Dess opinionsbildande effekt var mycket betydande, och det nyväckta försvarsintresset kom bl a den pågående pansarbåtsinsamlingen till godo, ehuru något samband med denna från början inte fanns. Att broschyren också blev ett medel i kampen mot regeringen låg utanför H:s direkta avsikter. Han synes enbart ha drivits av sin starka oro för landets säkerhet. Den svärm av motbroschyrer som vände sig mot »varningsordet» och den våldsamma presspolemiken avskräckte inte H från att fortsätta sin kampanj för försvaret. I ett tal 5 okt 1913 i St Skedvi kyrka gick han till angrepp mot regeringen, och en ny storm bröt ut i pressen. I samband därmed kom uppmärksamheten att riktas mot ett tal som H hållit 9 sept vid en sammankomst i dalregementets officersmäss, dit H, som tillfälligt var på besök i Falun, helt informellt inbjudits av regementschefen överste Fredrik Björkman. Talets innehåll refererades i Falu-Kuriren efter delvis oriktiga anteckningar av musikfanjunkare Josef Gelhaar och väckte ett oerhört rabalder i pressen, sedan det genom en artikel i Aftontidningen blivit mera allmänt känt. Krigsministern David Bergström lät »på nådigste befallning» infordra en förklaring från överste Björkman utan att ha underrättat kungen om åtgärden, vilket gav Faluaffären en statsrättslig aspekt. Den kom även på annat sätt att aktualisera den brännande konstitutionella frågan, genom att kungen vägrade att medverka till att ge Björkman en officiell erinran, vilket regeringen önskade. Stod kungen fast vid sin föresats tycktes en regeringskris vara överhängande. I detta läge begärde överste Björkman att bli ställd inför krigsrätt, och därmed löstes konflikten med ett alexander-hugg. Själv blev han sedermera frikänd.

H lät sig inte nedslås av rabaldret kring sitt föredrag utan fortsatte oförfärat att »stöta i trumpeten». 3 nov 1913 höll han ett stort tal i studentföreningen Heimdal i Uppsala, vilket fick till följd att studenterna beslöt utge veckotidningen Vårdkasen, som utkom 1 jan—24 dec 1914. En månad senare var »trumpetaren» i farten igen med ett tal vid KFUM-gymnasternas fest. 14 dec deltog H i ett diskussionsmöte på Cirkus, där han mötte så skickliga debattörer som Fredrik Ström och Z Höglund. I kapp med det mörknande världsläget började H:s propaganda göra intryck i allt vidare kretsar, och hans antimilitaristiska motståndare var allvarligt skakade.

Vid denna tid hade redan förberedelserna för bondetåget påbörjats, och H var angelägen om att denna manifestation inte skulle förfuskas. Han beslöt sig för att skriva ett förslag till det tal som kungen skulle hålla för bönderna på borggården 6 febr 1914. Tillsammans med dåvarande löjtnanten Carl Bennedich, som var H:s högra hand i militära frågor, utformades talet en kväll omkring 22 jan. Några dagar senare överlämnade H det till kungen, som omedelbart efter genomläsningen förklarade, att det innehöll allt vad han ville säga till bondetåget. I talet ingick politiska uttalanden i försvarsfrågan som ledde till ministären Staaffs avgång. Att H var författare till borggårdstalet var inte känt av samtiden, men framgår av hans bok Försvarsstriden 1912—14, som utkom 1951.

Under våren 1914 deltog H i den då pågående valstriden och höll bl a ett föredrag i Kramfors med Ivar Vennerström som motståndare i den efterföljande debatten. I slutet av mars utkom H:s nya broschyr Andra varningen, också den i miljonupplaga. Ett mellanspel var hans föredrag 2 april i Studentersamfundet i Oslo, dit han inbjudits av dess ordförande Jacob Worm-Müller. Under försvarskampanjen hade H fällt vissa yttranden som väckt ond blod i Norge, och då han började sitt anförande, var stämningen fientlig. Men sedan H på sitt fängslande sätt utmålat Norges situation inför hotet österifrån som lika allvarlig som Sveriges, förändrades attityden, och föredraget blev en stor framgång.

Eftersom Rysslands strävan mot världshaven enligt H:s bestämda uppfattning utgjorde ett dödligt hot mot Sverige, stod han vid världskrigets utbrott på tysk sida. Hans tyska förbindelser alltsedan studietiden, hans beundran för tysk kultur och vetenskap och den framgång hans böcker haft i Tyskland medverkade väl också i någon mån till hans ståndpunktstagande, men den politiska synpunkten var utan tvivel den helt avgörande för honom. I sept 1914 reste han till Tyskland för att studera den tyska krigföringen, och 1915 utkom de båda krigsskildringarna Från fronten i väster och Kriget mot Ryssland. En resa 1916 i Syrien, Mesopotamien och Palestina resulterade 1917 i böckerna Bagdad, Babylon, Nineve och Till Jerusalem. Sin politiska uppfattning uttryckte han ännu en gång i arbetet Sveriges öde. Även efter krigets slut behöll H sina sympatier för Tyskland, och hans inställning ändrades inte under den nationalsocialistiska regimen. Han såg endast vad han ville se, nämligen Tyskland som ett bålverk mot Ryssland och bortsåg i det längsta från de frånstötande sidorna i nationalsocialismen.

Det har sagts, att H »hade äventyret till yrke och tomrummen på kartan till mantalsskrivningsort» (Selander). Han var först och främst den store upptäcktsresanden, som drevs av sin längtan efter det okända. Sina expeditioner genomförde han med en häpnadsväckande energi och målmedvetenhet. Hans vitalitet och produktivitet är i alla avseenden imponerande. I sina böcker registrerade han sina upplevelser; hans tusentals kartor och panoramor hade ungefär samma syfte. Som föredragshållare var han framstående. Någon grundlig teoretisk skolning hade han inte. Han överlämnade åt andra att bearbeta det material han samlade; själv var han upptäckaren, som fann glömda städer och förut okända bergskedjor och sjösystem. Hans hälsa var järnhård, och han uthärdade vilka strapatser som helst. Hans älskvärdhet gjorde det lätt för honom att umgås med människor av de mest olika slag. Han tvekade dock inte att säga sin mening och hans självtillit och envishet var orubbliga. Sina tidigt grundlagda värderingar övergav han aldrig. Hans värld vilade på hörnstenar som Gud, Konung och Fosterland, och han var en stor beundrare av Karl XII.

Författare

Erik Grill



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Enl H:s testamente bildades S H:s stiftelse som med äganderätt underställdes VA för Statens etnografiska mus:s räkning, där H:s samlingar av böcker, ms, brev, kartor, teckn:ar o tidmklipp jämte möbler, minnesgåvor o porträtt nu förvaras. Stiftelsen erhöll den litterära äganderätten till böcker o teckn:ar o uppdraget att leda fortsatta bearb o publ av näst sista expeditionens resultat (Reports . . . jfr ovan). — H:s medaljer skänkta till K myntkabinettet.

Kartor från H:s resor i Centralasien 1899 —1902 i KB. 2 buntar brev till H med an-ledn av »Ett varningsord» i KrA. Brev från H bl a i KB (t ex till E W Dahlgren), RA, LUB, GUB, UUB (t ex till C Annerstedt, H Hjärne o J A Kolmodin) o i VA (t ex till S Arrhenius, A Hamberg, A G Nathorst o A E Nordenskiöld).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se W Hess, Die Werke Sven Hedins, Sthlm 1962, 131 s (S H, Life and letters, 1); jfr även bibliografi av S Rinman i Hyllningsskrift tillägnad S H . . . (i serie med Geografiska annaler, årg 17), Sthlm 1935, 4:o, s 1—21.

Källor och litteratur

Källor o litt: T Burgman, Sv opinion o diplomati under rysk-japanska kriget 1904— 1905 (1965); A Elvin, S H (SMoK 1946); C Forsstrand, S H (Männen för dagen, 7, 1915); Geografiska annaler 1954; A Hedin, Min bror Sven (1926); W Hess, inledn till under Tr arbeten anf arb; Inbjudn:ar till drsprom:na i UU:s aula ... 31 maj 1935; C Kempff, rec av S H, Försvarsstriden 1912 —14 (PHT 1952); L Kihlberg, Karl Staaff, 2 (1963); G Montell, S H-utställningen (Kat nr 209, Liljevalchs konsthall, 1954); E Norin, S H (Sv uppslagsbok, 13, 1949); O Nyman, Högern o kungamakten 1911—1914 (1957); S Selander, S H. Inträdestal i SA (1953); dens, S H. En äventyrsberättelse (1957); SKL; C Skottsberg, S H (Minnestal i VVS, ser från 1938, nr 4, 1957); Ymer 1908, 1918 o 1935.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven A Hedin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12736, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Grill), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12736
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven A Hedin, urn:sbl:12736, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Grill), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se