Meriter

Hemming, f omkr 1290 i Bälinge (Upps), d 21 maj 1366. Moder: Katarina. Studier i Paris, kanik i Åbo senast 29, electus där 15 nov 38, vigd till biskop i Sthlm 39.

Biografi

Enligt brev ägde H:s far gården Pålsbo i Bälinge och modern Katarina jord i Agersta i Jumkil (Upps). Hon tillhörde troligen frälset. H studerade i Paris, troligen först efter sin prästvigning. Studierna omfattade också teologi och kyrkorätt, och som lärare hade han bl a magister Pierre Roger, senare påve under namnet Klemens VI.

H:s studietid i Paris inföll någon gång mellan 1318 och 1328. Uppsala domkapitels kaniklistor ger ingen bekräftelse på påståendet att han varit kanik där; troligen innehade han något lägre prebende. Som kanik i Åbo nämns H första gången 1329; biskop var då Bengt Gregersson. I nov 1338 valde Åbo domkapitel honom enhälligt till biskop Bengts efterträdare. I ett brev till ärkebiskop Peter Filipsson i Uppsala redogör domkapitlet för valets förlopp samt betonar dess enhällighet och den valdes stora förtjänster. Biskopsvigningen ägde rum i stadskyrkan i Sthlm, troligen kort före 1 dec 1339. Denna dag tog H i Sthlm del i en förlikning mellan ärkebiskop Peter och franciskanerna och kallas då biskop. H:s långa biskopstid inföll under svåra yttre förhållanden. Han upplevde sålunda digerdöden, konung Magnus två misslyckade krigståg mot Novgorod, ryssarnas plundring av Viborg 1351, de inbördes striderna mellan Magnus och hans söner och senare mellan konungarna Magnus och Albrekt, strider under vilka stormän och biskopar i många fall var engagerade på olika sidor.

Det första decenniet av H:s biskopstid var relativt lugnt, och det kyrkliga livevt i Åbo stift tycks då ha blomstrat och utvecklats. 1340 stiftade H domprostämbetet. Domprosten som biskopens närmaste man skulle — i motsats till de flesta av kanikerna och biskopen själv — vara bofast i stiftsstaden. Domkyrkan, som ända sedan ryssarnas plundring 1318 var illa medfaren, reparerades och tillbyggdes, och nya altaren och altarprebenden grundades. Också landskyrkor tycks ha byggts och invigts, bl a kyrkan i S:t Karins nära Åbo, där H också skaffade sig en biskopsgård. 1340-talet var en höjdpunkt också i fråga om Åbokanikernas studier vid universitetet i Paris, och bland kaniker och präster fanns ett stort antal dugliga och belästa män.

Omkring 1354 skänkte H sin domkyrka en storartad bokgåva på ett fyrtiotal arbeten. Av äldre verk fanns bibeln, arbeten av kyrkofäderna Ambrosius, Hieronymus och Gregorius den store, av Isidorus av Sevilla och Johannes av Damaskus, av Anselm av Canterbury, Petrus Lombardus och Bernhard av Clairvaux. Det fanns också verk som var jämförelsevis moderna, däribland flera av franciskanska och dominikanska författare, med en viss övervikt för tomistiskt inspirerade arbeten. Till de allra nyaste hörde franciskanen Nicolaus av Lyras samlade exegetiska verk i sju volymer; de hade delvis skrivits endast något årtionde före bokdonationen. Denna omfattade också några standardarbeten i liturgik och ett stort antal kyrkorättsliga verk, bl a alla de officiella kyrkorättsliga dekretalsamlingarna, kommentarverk till dem, verk i processrätt samt Uppsaladekanen Laurentius Olavis Summa de ministris et sacramentis.

H sägs också ha skänkt domkyrkan mitra och biskopsstav samt många andra prydnader. 1352 utfärdade han de första synodalstatuter som finns bevarade från Åbo stift, en rad föreskrifter i liturgiska, kyrkorättsliga, pastorala och ekonomiska frågor. Till stor del bygger dessa stadgar på tidigare provinsstatuter och på de kyrkliga dekretalsamlingarna, men de är anpassade efter dåtida förhållanden i Finland. Också en del andra förordningar, riktade till präster och lekfolk, finns bevarade från H:s tid.

Att döma av de brev H utfärdade på olika orter företog han flitigt visitationsresor. Åtminstone en gång, på 1340-talet, sägs han ha nått ända till Torneå, där han sammanträffade med ärkebiskop Hemming (s 630) och ingick en överenskommelse om stiftsgränsen. Stora delar av det omfattande stiftet var endast ytligt kristnade, och de långa avstånden försvårade biskopens arbete. Tvister om land och fiskevatten mellan menige man och kyrkliga instanser och också missnöje i fråga om både den statliga och den kyrkliga uppbörden förekom på olika håll. Råhet, våld och benägenhet att ta lagen i egna händer var inte ovanliga. H tycks därvid ha uppträtt med bestämdhet och auktoritet, men samtidigt med försonlighet och respekt för folkets medbestämmanderätt.

En innerlig vänskap tycks redan tidigt ha förenat H med den heliga Birgitta. Birgittas Revelationer och kanonisationsakterna omtalar några av deras sammanträffanden och ger samtidigt några levande glimtar av H som människa. Han beskrivs som en mycket modig och nästan överdrivet asketisk man med ett livligt och aktivt temperament men samtidigt präglad av en innerlig fromhet. Om Birgittas uppskattning av H vittnar också det särskilda uppdrag han fick av henne. Tillsammans med Alvastrapriorn Petrus Olavi förde han hennes budskap till påven Klemens VI — H:s fd lärare i Paris — och till konungarna i Frankrike och England (Rev. VI: 63, IV: 103—105). Konungarna i de två länderna manas till fred. De framställs båda som glupska vilddjur, men i tvisten om den franska tronen tycks Birgitta dock ha tagit ställning för England. Revelationen till påven inleds med mycket skarpa förebråelser och manar sedan påven att opartiskt medla fred mellan Frankrike och England och att återvända till Rom för att fira jubelåret 1350. Frambärandet av dylika budskap krävde onekligen en del mod från H:s sida.

Huruvida H:s resa också hade ett samband med konung Magnus krigståg mot Novgorod (Jaakkola), framgår inte av bevarat urkundsmaterial. Inte heller finns det något som bevisar att H:s uppdrag också var att söka bekräftelse på Birgittas regel. Det är mycket litet man över huvud vet om själva resans förlopp. Den ägde rum någon gång mellan 1346 och 1349. Den kortare biskopskrönikan omtalar, att H förde Birgittas revelationer till påven och inför honom höll en predikan till Birgittas lov. Petrus Olavi omtalar i samband med Birgittas kanonisationsprocess att H gripits av missmod, då han inte vann gehör hos konungarna, och att han då i en dröm uppmuntrats av Birgitta. Någon fred åstadkoms i varje fall inte, och inte heller återvände påven Klemens till Rom.

Till konung Magnus Eriksson tycks H den första tiden ha haft ett gott förhållande, även om redan på 1340-talet vissa motsättningar skymtar. H var en av de domhavande i Finland på konungens vägnar. När denne besökte Finland 1347, utfärdades flera privilegiebrev för biskopen och kyrkan. Konungens baltiska politik och krigen mot Novgorod kunde naturligtvis inte lämna H likgiltig, då de ju bl a avsåg att säkra Finlands östgräns. Det finns dock inga bevis för att H, såsom Jaakkola föreslagit, skulle ha inspirerat denna politik eller varit den drivande kraften bakom korstågen.

Under vistelsen i Baltikum hade konung Magnus skänkt den tidigare kungliga patronatsrätten till Borgå socken med kapell åt cisterciensklostret i Padis, en handling som beredde både biskop H och flera av hans efterträdare många bekymmer. Det var kanske i samband därmed som konungen 1352 i ett brev fastställde vilka av Finlands församlingar som var regala gäll, för att som brevet säger, »undvika tvister i framtiden».

Under 1350-talet skärptes förhållandet mellan konungen och kyrkans ledare, inklusive biskop H. Till denna motsättning bidrog de misslyckade krigstågen, den ökade skattebördan, just när digerdöden hade decimerat befolkningen, den stora skuld till påvestolen som Magnus genom kriget hade ådragit sig och som H och övriga biskopar i egenskap av borgensmän måste hjälpa till att betala, en reduktion av skattegods som övergått i frälse eller kyrklig ägo och upphöjandet av Bengt Algotsson till hertig.

I striderna mellan Magnus och sonen Erik, under vilka den senare 1357 vistades några månader i Finland, tycks H ha strävat att hålla sig neutral. Någon gång omkring 1360 ägde dock några till sina detaljer okända händelser rum, varvid H fängslades av konung Magnus. Hur länge fångenskapen varade är okänt, i varje fall var han åter i frihet 1362. Under striderna mellan Magnus Eriksson och Albrekt av Mecklenburg förblev H enligt vissa källors vittnesbörd lojal mot Magnus. Efter Albrekts ankomst till Åbo tvingades han dock till ett modus vivendi. Urkundsmaterialet från hela denna tidsperiod är mycket ofullständigt, men de glimtar som bevarats ger en helhetsbild av Hemming som en modig och självständig kyrkans ledare. Innan striderna nått sin avslutning, avled H 21 maj 1366. Döden kom tydligen plötsligt, man fann honom i en ställning av bön. Han begrovs i högkoret i Åbo domkyrka, vilket han själv hade låtit bygga och utsmycka.

I Libellus de Magno Erici regi, avfattad bara något år efter H:s död, omtalas hans »nitälskan för konung Magnus och hans hängivenhet och stränghet gentemot Gud och sig själv» samt »hans lovvärda gärningar». Hans helgonrykte hade tydligen delvis befästs redan under livstiden. Någon hemmingkult kan dock inte med säkerhet bestyrkas förrän omkring 1417, då mirakel sades ske vid hans grav. I slutet av 1490-talet blev kulten stadfäst. Påven Alexander VI gav 1497 tillåtelse till H:s och några andra nordiska helgons skrinläggning och till deras kult inom de nordiska rikena. Själva skrinläggningen ägde i H:s fall rum med stor högtidlighet 1514. På grund av reformationen kom kanoniseringen aldrig att fullföljas.

Författare

Birgit Klockars

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Acta cameralia, 1—2 (1936 —1957); Acta et processus canonizacionis beate Birgitte, ed I Collijn (1924—31); N Ahnlund, Rannsakningen om stiftsgränsen i Norrabotten 1374 (HT 1920); I Andersson, Källstudier till Sveriges hist 1230—1436 (1928); E Anthoni, Det finländska prästerskapets härstamning och sammansättning intill början av 1400-talet (FHT 1947); Birgitta, Revelationes (1492, 1500 osv, 1680); dens, Revelaciones extravagantes, ed L Holl-man (SFSS 1956); dens, Revelaciones Bok 7, ed B Bergh (1967); Y Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen (1915); dens, Den senare medeltiden (Sv kyrkans hist, 2, 1941); J A Cederberg, Lehtiä Turun tuomiokapitulin historiasta (1892); FMU 1—8 (1910—35); H Gilling-stam, Hertig Bengt Algotsson o Magnus Nilsson Röde (HT 1950); J Jaakkola, Piispa Hemmingin retki paavin iuokse v 1346—47 (Finsk KA, 1—2, 1912); dens, Kuningas Maunu Eerikinpojan unionipolitiikasta (Historiallisia tutkimuksia, 10, 1928); dens, H (Kansallinen elämäkerrasto, 2, 1929); P Juusten, Chronicon Episc Finlandensium (1799); B Klockars, Biskop Bengt Gregers- sons härkomst, släkt o bakgrund (FHT 1958); dens, Parismagistrar o offentliga notarier (Hist o litt hist studier, 35, 1960); dens, Biskop Hemming av Åbo (1960); dens, Om kulten av biskop H (FHT 1962); S Kraft, En pamflett mot Magnus Erikson i dess idépolitiska o litterära miljö (HT 1927); T Lunden, S:t Hemmings ikonografi (Finskt museum, 62, 1955); G Mollat, Les Papes d'Avignon 1305—1378 (1924); Palmsköldska fragmentet, ed A Maliniemi (Xenia Ruuthia-na 1945); K Pirinen, Turun tuomiokapi-tuli keskiajan lopussa (1956); J Rinne, Turun tuomiokirkko keskiaikana, 1—3 (1941— 1952); J W Ruuth, Åbo stads hist under medeltiden o 1500-talet (1909—23); SRS 3 (1876); J Vastovius, Vitis Aquilonia (1623); Åbo Svb.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hemming, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12858, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgit Klockars), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12858
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hemming, urn:sbl:12858, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgit Klockars), hämtad 2024-04-25.