Meriter

8 Geijer, Anders Herman, f 17 nov 1871 i Bjursås (Kopp), d 16 sept 1943 i Uppsala. Föräldrar: grosshandl Bengt Otto G o Julia Albertina Fahlvik. Mogenhetsex vid h latinlärov på Norrmalm vt 90, inskr vid UU 12 sept s å, FK 30 jan 97, FL 29 maj 06, sekr hos Undersökn av sv folkmål o förest för dess arkiv i Uppsala 11 dec 13, doc i nord språk vid UU 26 april 18, led av folkminneskommittén 20–23, prof:s namn 21 nov 30, förest för Landsmåls- o folkminnesarkivet i Uppsala s d–30 nov 38. – Fil hedersdr i Uppsala 16 sept 27, LHVU s å, LGAA 32, LVHAA 35.

G 8 nov 15 i Sthlm (Jak) m Ingrid Maria Enquist, f 17 april 79 där (Hedv El), dtr till bergsing Fredrik Leonard E o Elsa Fredrique Quennerstedt.

Biografi

Herman G:s intresse för allmogens språk väcktes redan under skoltiden, då han under ferierna vistades hos komminister G V Barchæus i Rättvik, som var gift med hans moster. Han lyssnade till samtalen mellan besökande sockenbor och lärde sig deras mål; ett par viktiga arbeten om denna bygd (1913 o 1918) vittnar om hans förtrogenhet med den och dess folk.

Sina akademiska studier bedrev G grundligt men synes ha vantrivts både i sin borgerliga och sin akademiska miljö. Han var alltid kritisk både mot sig själv och sin omgivning. Intresset för folkspråket hängde samman med hans uppskattning av det originella och äkta, och det fick ny näring genom Adolf Noreens undervisning. Avgörande för hans kommande inriktning som forskare blev emellertid en fotvandring i Ångermanland sommaren 1897. Försöken att uppteckna folkmålet i Ådalsliden och Resele gjorde honom bekant med ålderdomliga språkformer och levnadsförhållanden. Här upplevde han en trivsel som han förr saknat, och norrlandsmålen blev hädanefter huvudföremålet för hans forskning. Nya resor till denna trakt 1898 och 1900–01 hade bl a som resultat en stor ord- och textsamling, som han avsåg att använda för en avhandling om reselemålet.

För att få bättre grepp om de accent- och vokalbalansfrågor, som särskilt intresserade honom, fann G sig föranlåten att studera även folkmålen i Jämtland. Som utgångspunkt för detta studium valde han ett par avlägsna fjällbyar i Åre sn, där han nästan blev bofast 1904–10, med många besök också i landskapets övriga socknar och i Tröndelagen för att få jämförelsematerial. Resultatet av de många årens samlande blev bl a den handskrivna ordbok över åremålet på över 13 000 blad som nu utgör Landsmålsarkivets viktigaste källa för kunskapen om jämtlandsmålen. Därtill kom rikliga primärsamlingar, som han aldrig hann utredigera. Åretiden gjorde Jämtland till G:s andra hembygd, och själv såg han på den som sitt livs lyckligaste år, då han »kunde gå för sig själv, utan klocka och almanack, utan yttre plikter, drivande fria studier bland folket – inte bara för att efterforska, utan för att själv erfara gamla tiders sätt att tala och vara». Bland detta gammaldags sträva allmogefolk vann han vänner för livet och han lärde sig älska deras halvt medeltida livsföring och livssyn. Dessa norrlandsår var för honom utan att vara ekonomiskt bekymmersfria »ett par årtiondens frihetstid», då han fick leva sitt liv som han själv ville.

Den tiden tog definitivt slut, när G 1912 drogs in i ett riksomfattande, organiserat forskningsföretag. Man började inse, att en tillfredsställande undersökning av de sv folkmålen inte kunde genomföras av ett fåtal enskilda forskare på egen bekostnad. Arbetet måste planläggas centralt och drivas med bidrag från staten. Nordisterna J A Lundell, A Noreen, O v Friesen och B Hesselman gjorde hösten 1912 framställning till K M:t om statsanslag, och G fick motivera förslaget och utarbeta stadgar och arbetsplan för den blivande organisationen. Den 1 jan 1914 trädde Undersökningen av sv folkmål i verksamhet med G som ledare i egenskap av dess styrelses sekreterare. Budgeten var emellertid för snäv. G måste vädja till både landsting och enskilda om understöd till lokala undersökningar och utvecklades snart till en framgångsrik tiggare. Hans stundom nästan hypnotiska övertalningsförmåga besegrade allt motstånd, och när man 1920 fann tiden mogen att utreda hela allmogeforskningens framtida öde, blev G självklart en av de sakkunniga. Ett resultat av utredningen (SOU 1924: 26–27) blev att lotterimedel började ställas till förfogande både till folkmåls- och folkminnesforskning. Först efter ytterligare utredningar gav riksdagen en fastare organisation åt denna forskning och åt Landsmålsarkivet, som nu fick en chefstjänst och två tjänster för vetenskapliga medarbetare. När tilldelningen av lotterimedel upphörde 1938 överfördes hela institutionens verksamhet på stat fr o m 1939, och G kunde glädjas åt att hans genom åren förfäktade program för forskningens organisation i stort godtagits.

G hade nått sitt mål men till priset av sina privata forskningar. Hans institution, Landsmåls- och folkminnesarkivet, i Uppsala tog det mesta av hans tid. Han hann aldrig med att utredigera sina egna stora primärsamlingar. Blott några spillror av den tilltänkta beskrivningen av norrlandsmålen blev publicerade. Men dessa var viktiga nog. Viktigast i principiellt avseende var väl det avsnitt han blygsamt kallade Några bidrag till frågan om tilljämningens och apokopens utbredningsvägar (1921). För övrigt fick han blott tid till smärre uppsatser. En stort upplagd undersökning om namn och traditioner kring Maria nyckelpiga förblev otryckt. Det var inte bara hans stränga självkritik som fördröjde hans egna publiceringar. Han hjälpte osjälviskt andra i deras utgivningsbestyr. Hans senare år togs också i anspråk av försöken att organisera internationellt samarbete på folklivsforskningens område, bl a inom de atlasarbeten som han också här i vårt land var med om att planlägga (Atlas över sv folkkultur). Som få av sina samtida förmådde han ge viktiga impulser åt sv dialekt- och folkminnesforskning, vars främste organisatör han blev.

Författare

Manne Eriksson

Arkivuppgifter

G:s omfattande privata o i tjänsten gjorda uppteckn:r o saml:r rör folklore o folkmål särsk från Norrland liksom hans tjänstekorrespondens i Landsmålsarkivet, Uppsala. Brev från G bl a till A Noreen (21 st, 1903–21), till B Hesselman (58 st, 1906–38) i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se UUM 1936, Uppsala 1937, s 108, och UUM 1937–1950, Upps 1953, s 175 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: H Celander, H G (Folkminnen o folktankar 1944); H Geijer, Tal vid avsk i Landsmålsarkivet 30 nov 1938 (Sv Landsmål 1938); D Strömbäck, H G in memoriam (ibid 1944); dens, H G 1871–1943 (GAA:s minnesbok 1942–57); Undersökn av sv folkmål, årsber 1914–38 (Sv Landsmål 1915–38); UUM ht 1936 (1937).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Herman Geijer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12978, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Eriksson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12978
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Herman Geijer, urn:sbl:12978, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Eriksson), hämtad 2024-04-20.