Meriter

Gentzel, Frans Ludvig (Ludde), f 17 jan 1885 i Jönköping, d 5 mars 1963 i Gbg (Johanneberg). Föräldrar: sadelmakaren Carl G o Kristina Persson. Efter folkskola o läroår i hemstaden 04 anställning i Sthlm som frisör och perukmakare, hösten 05 ett engagemang som förnyades 06 vid Axel Lindblads opera- o operettsällskap, hösten 07 t o m våren 09 i Vilhelm Olins sällskap, somrarna 08 o 09 vid Kristallsalongens revyteater i Sthlm, knöts hösten 09 till Axel Engdahls trupp vid Folkteatern i Gbg, stannade även efter Engdahls död 22 under växlande regimer till 31, kom hösten 31 till Gösta Ekmans nystartade företag på Vasateatern i Sthlm, återvände efter ett mellanspel på Södra teatern hösten 32 till Gbg o då till Lorensbergsteatern, följde 34 dess ensemble till Gbgs Stadsteater o lämnade denna med pension våren 57.

G 8 juni 11 i Gbg (Vasa) m Karin Helena Svensson, f 15 sept 92 där (Kristine), till arbetaren Carl S o Maria Jansdtr.

Biografi

När Ludde G växlade in på teaterbanan, gick hans pojkdrömmar i uppfyllelse, och han kom inte dit oförberedd. Föräldrahemmet odlade gärna musik, och redan i skolan hade hans goda sångröst väckt uppmärksamhet. Femton år gammal började han flitigt spela amatörteater, tidvis med professionell ledare. Under första sthlmsåret fick han regelbunden undervisning i sång och musik av sin äldre bror, musikdirektören Carl G. Hos de ganska ambitiösa turnésällskap han tillhörde första teatertiden upplevde han fyra omväxlande läroår. Axel Lindblad, som själv en gång varit en beundrad tenor, vårdade sig om sällskapets sångkonst och prövade G bl a som Enterick i Tiggarstudenten, Menelaus i Sköna Helena, Lambertuccio i Boccaccio, Markis Inmari i Geishan och Maroufle i Lille hertigen. Vilhelm Olin reste omkring med den tidens moderna nordiska skådespel och var en ganska avancerad regissör. Han sökte inprägla god diktion, krävde ett oavlåtligt lyssnande samspel och drog ner yviga gester och patetiska deklamationer till en någorlunda realistisk spelstil. G inhöstade en del framgångar, exempelvis som Per i Geijerstams pjäs Per Olsson och hans käring och som Clausen i Gustav Wieds och Jens Petersens Första fiolen.

Hos Axel Engdahl blev han snart en av Folkteaterns stöttepelare och hela Gbgs. »Ludde». Engdahl satte upp en mängd operetter, farser, folklustspel, komedier och seriösa pjäser, ordnade gästspel med flera av tidens stora skandinaviska skådespelare och anställde vid några tillfällen regissörer som August Lindberg och Muck Linden. G spelade bland mycket annat Carlsson i Hemsöborna, Pettersson i Andersson, Pettersson och Lundström, Gammel-Erik i Hin och smålänningen och Camillus i Trötte Theodor. Folkteatern byggde emellertid sin breda popularitet på Engdahls revyer, och där representerade G framför allt den rena durtonen och det svajiga, lössläppta humöret. Han var en virtuos textare av sina kupletter, var en god spexare i opera- och operettparodierna, var blixtsnabb och finurligt lekfull i de vitsiga ordbytena och klädde in även stingande eller mustiga repliker i en viss leende oförarglighet. Revyerna var uppstrukna i kraftig lokalfärg, och utan att tala någon riktigt genuin göteborgsdialekt anammades G – alltid i förtrolig kontakt med hela salongen – som urtypen för en god och glad göteborgare. Lokalfärgen hindrade för övrigt inte Engdahl att med G som en av sina huvudaktörer några år gästspela i Sthlm med nyårspjäserna. Karl Gerhard skrev efter Engdahls. död Folkteaterns revyer, och det visade sig mycket lätt att passa in G och hans stil i de nya, mera skarphörnade ramarna.

När Ekmansteatern 1931 invigdes med Hans nåds testamente, hade G emellertid nått till en vändpunkt. I hans tolkning av trotjänaren Vickberg mötte man en god karaktärsskådespelare, som Torsten Hammaren omedelbart försäkrade sig om för Lorensbergsteatern. För G blev det nu en tid av intensivt och systematiskt arbete. Revyernas tonfall plånades ut. Den lätta, livliga rörligheten på scenen disciplinerades. Rollerna penetrerades sammanbitet, först med intellektuellt inträngande i deras yttre karaktäristika, sedan med inkännande och tilldelning av personlig utstrålning. Uppgifterna följde som på löpande band – mer än hundratjugo roller på Lorensbergsteatern och. Stadsteatern – och G fick tillfälle att visa sin mångsidighet. Man kan döma den efter hans fem största framgångar. I Hart-Kaufmanns Koppla av! spelade han Martin Vanderhof, en vital och något lättsinnig sjuttio-femåring, långt bortom alla världsliga bekymmer, full av upptåg, men inte dess mindre en auktoritativ pater familias. I Irwin Shaw's Hyggliga människor gjorde han hedersmannen Philip Anagnos, en medelålders amerikan av grekisk extraktion, barnslig, butter, trubbig och med en nervös oro i rösten, men plötsligt uppflammande till en livsfarlig ilska, när styckets gangster pressade honom för hårt. I Kirkland-Caldwell's Tobaksvägen hade han fått den late, själv-ömkande Jeeter på sin lott, en krake som ibland sjunker samman i sturighet och imbecill optimism, ibland plågas svårt av hunger och kättja – till sist i alla fall en rörande människa. Omsider fick G spela upp sin Vickberg mot gamle baron Olof Sandborg i Hans nåds testamente även på Stadsteatern, lika utstuderat korrekt och avmätt som aderton år tidigare men med en tillsats av värme och spjuveraktighet bakom underdånigheten.

I en Sara Lidman-pjäs formade han en relativt liten gammalmansroll och förde den till stor framgång, den famlande, hjälplöse Simon, kallad Job Klockmakare. Till hans mest minnesvärda rollskapelser får också räknas hans äventyrlige Jingle i Langer-Dickens' Pickwick-Klubben, hans måttfullt avvägde frälste skräddare i Kaj Munks Ordet, hans originellt sedde snickare Engstrand i Gengångare, hans sprudlande förslagne Heinrich i Den politiske kannstöparen, den sjungande »Vingrisen» i Vår ära och vår makt, den naive slarvern Enok i Midsommardröm i fattighuset och den långa följden av rikt varierade, stiläkta Shakespearenarrar.

Med två dialogserier blev han en av den tidens helst avlyssnade radioartister, först med Oss emellan, där Robert (Rulle) Bohman var hans medspelare, och sedan med Optimisten och pessimisten, där Eric Abrahamsson drog försorg om den sura sidan. Som filmskådespelare medverkade han i bl a Hans nåds testamente, Ombyte av tåg och Ordet.

I privatlivet var G fullkomligt fri från de olater, som lätt fastnar på publikens stora gunstlingar. Snarare var han anspråkslös, harmonisk och solid. Han tillät aldrig sitt livliga temperament eller sin kvickhet att såra någon. Dess generösare var han med sitt varma hjärtelag. Det innebär ingen överdrift, om man säger, att alla göteborgare tyckte sig känna och vara vänner till den solige mannen, som själv trivdes gott och var upphov till så mycken trevnad i sin stad.

Författare

Elis Andersson

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Ludde berättar. Minnen från landsortsteatern och Folkan på Axel Engdahls tid. Göteborg 1951. 246 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Elis Andersson, Tjugofem säsonger. Pjäser o föreställn:r på Lorensbergs-teatern o Gbgs stadsteater 1926–1951 (1957); Teater i Sverige utanför huvudstaden, red O Hillberg (1948).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
F Ludvig (Ludde) Gentzel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13009, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elis Andersson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13009
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
F Ludvig (Ludde) Gentzel, urn:sbl:13009, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elis Andersson), hämtad 2024-04-25.