Meriter

Grissbach, Georg, f 25 aug 1587 i S:t Andreasberg, Braunschweig (Tyskl), d 27 aug 1651 på Salnecke, Gryta sn (Upps). Föräldrar: Georg G o Catharina Brechtel. Verksam vid tyska bergverk 99—20 (enl personalierna), minörkapten hos hertig Ernst av Mansfeld trol 22 o vid sv armén i Livland o Tyskland 24—30, överbergmästare över rikets silver-, bly- o koppargruvor tillika bergmästare vid Salberget 1 okt 30, assessor i generalbergsamtet 14 febr 37, adl 23 okt 41.

G 1) 22 jan 32 i Sala landsförs m Anna Sibylla Schmidt, f 01, trol i Oberrossla, nordost om Weimar, d 9 mars 41 o begr i Sala kyrka, dtr till Otto Henrik S o Anna Christina Stigeln; 2) 46 m Margareta v Farensbach i hennes 4:e g, d 12 juni 51 på Granhammar, V Ryd (Upps), o förut g m ryttmästaren Åke Bengtsson (Örnflycht), d 04, ryttmästaren Hans Olofsson (hjorthuvud), d 05, o översten Rikard Isaksson Rosencrantz, d 21, dtr till Winrich v F o hans hustru, f Schlippenbach.

Biografi

G kom av harzisk bergsmanssläkt — morfadern hade varit överbergmästare vid S:t Andreasberg — och verkade från unga år vid olika tyska bergverk. Tidigt föräldralös uppges han endast tolv år gammal ha börjat arbeta vid Wildemanns silververk i Harz för att sedan under drygt två decennier fullkomna sin utbildning vid en lång rad gruvor och bruk: guldverket i Anspach, gruvor i Böhmen, Meissen och Meerholtz, Clausthal i Harz osv; från 1615 tjänstgjorde han länge som bergsförvaltare och forstmästare i det pfalziska Veldenz. Med 30-åriga krigets utbrott kom G att för en tid övergå till en ny levnadsbana. Kring 1620 skall han någon tid ha vistats i Geneve och där verkat som mineringsexpert. 1622 dyker han upp som minörkapten i hertig Ernst av Mansfelds tjänst, och därmed öppnades vägen till en lyckosam förbindelse med den sv krigsmakten. G antogs, enligt uppgift 1624, till minörkapten vid den sv armén. Under fem år följde han Gustav Adolf och de sv trupperna i Livland och Tyskland, minerade, kontraminerade och sprängde med stor framgång läger, torn, fästningsverk och kyrkor var han drog fram, vid Kockenhusen och Mitau, Dirschau, Marienburg och Strassburg; 1630 kontraminerade han Stettin och ännu följande år fullgjorde han militära uppdrag i Werben och Leipzig.

Vid denna tid hade G dock redan trätt i den sv bergsförvaltningens tjänst. Med sin omfattande erfarenhet av tysk bergshantering, särskilt vid de ädlare bergverken, kom han genast att bli en av nyckelpersonerna i det sv bergsbrukets uppblomstring på 1630-och 1640-talen. Som ren gruvtekniker var G den främste och mest auktoritative bland de inkallade tyska experter — D F Siegroth, Jost Franck, H Ph Lybecker och andra — som nu gav nytt liv åt sv bergshantering. Redan hösten 1625 hade G erhållit tillfälligt uppdrag att besiktiga rikets bergverk, och 1628 utfärdade han med Siegroth och H Weiler en förordning om Sala gruva. Men först 1630 kom G att slutgiltigt återgå till bergsmansbanan. I okt s å utnämnd till överbergmästare vid rikets ädlare bergverk samt bergmästare vid Salberget kom han jämte Siegroth och Franck att bilda kärnan i det löst organiserade bergsamt under kammarens kontroll, som konstituerades i febr 1630. När det efter några år (1637) förvandlades till ett självständigt ämbetsverk kallat generalbergsamtet (bergskollegium), hade det avgörande initiativet kommit från G, som i en promemoria till Axel Oxenstierna understrukit vikten av fastare ledning av bergverken. G utnämndes nu till en av kollegiets fyra assessorer, alltjämt titulerad överbergmästare.

Sin främsta insats gjorde G vid Salberget. Både formellt och reellt bergmästare där så länge han levde, bodde han på Väsby gård nära gruvan, vilken 1631 överläts till honom av kronan. Det var dåligt ställt med Sala gruva, när G tillträdde. Den hade tidigare varit utarrenderad till privata intressenter, men sedan kronan återtagit driften och G:s ansträngningar burit frukt, gick det mot bättre tider. På tretton år steg silverutvinningen från 845 till 4 575 mark. G var outtröttlig att driva på och modernisera gruvbrytningen. I talrika rapporter till kammaren och bergskollegium, också direkt till Oxenstierna, redogjorde han för sina åtgärder. Viktiga var särskilt G:s schaktsänkningar — forceringen av Makalösschaktet och det nya Drottningschaktet (1650) — liksom hans vattendrivna konster, som gjorde vindkörningar onödiga. Allmänt ansågs, kanske med tvivelaktig rätt, att G genom sina tekniska förbättringar vid Salberget inbesparat betydande summor åt kronan. .

Som överbergmästare bar G högsta ansvaret även för övriga silver- och kopparverk i riket. Jämte Carl Bonde besiktigade han 1630 det nyupptagna Nya Kopparberget eller Ljusnarsberg i Linde bergslag och organiserade gruvdriften där. Betydelsefull blev hans insats vid Stora Kopparberget, som nu gick mot sin glansperiod. Våren 1630 var han första gången där på inspektion och återkom sedan ofta, främst under 1630-talet. Som överordnad bergmästaren på orten gav han myndiga befallningar om gruvdriften och genomdrev bl a uppförandet av den omstridda Knektstötsbyggningen och sänkandet av det första schaktet, Regeringsschaktet. G hade avgörande inflytande på alla viktigare tekniska frågor vid Kopparberget och kallades ofta till riksrådet för att redogöra för dem. Hans många berättelser till myndigheterna, vanligen skrivna på tyska, ger överhuvud ovärderliga upplysningar om sv bergshantering vid tiden för dess uppsving mot 1600-talets mitt. Undantagsvis användes G också för andra tekniska uppdrag. Vid kvarndammen i Uppsala anlade han ett verk för vattenuppfordring till slottet, och 1646 utförde han bergsprängning i Sthlm.

G var en dynamisk kraftnatur med ett våldsamt temperament. Gärna gick han hårt fram — påtvingade bl a Stora Kopparberget sin broder Matthias G som geschworner — och råkade i uppslitande konflikter med kolleger, gruvmyndigheter och överordnade. Som bergskollegii president klagade Carl Bonde över hans olidliga självsvåld, med landshövding Johan Berndes i Falun råkade G i bitter fiendskap och det kom till upprörda scener på gruvstugan. Men hans duglighet bestreds av ingen. Att moderna kontinentala förfaranden — schaktdrivning, förtimring m m — slog igenom i sv gruvbrytning, var till stor del hans förtjänst, och han lärde upp en ny generation bergsmän i de nya metoderna. G mottog åtskilliga bevis på överhetens tacksamhet. Adlad 1641 erhöll han flera gårdar och hemman i förläning, däribland Salnecke i Gryta (Upps), som fram till 1730-talet tillhörde släkten G.

Författare

Sten Lindroth

Arkivuppgifter

Talrika brev, rapporter o bergverksrelationer från G (ofta jämte andra undertecknare) i ank brev o bergsbrukshandl, KA, i berg-verkshandl (bl a 5 o 54) o i bergskoll ink brev, RA. G:s brev till Oxenstierna 1634—48 tr i AOSB II: 11 (1905).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, Biographica samt prot, registr, ink brev o andra akter i bergskoll arkiv, RA. — Bergskoll; J O Carlberg, Historiskt sammandrag om sv bergverkens uppkomst o utveckl . . . (1879); H Carlborg, Ljusnarsbergs malmtrakt i Örebro län (1934); Ehren-Gedächtnis dess... G G (1652); G A Granström, Ur Sala gruvas hist intill 1600-talets mitt (1940); K W Herdin, Bygge o bo, 2 (Bidr till Uppsala stads byggnadshist, 2, 1934); K-G Hildebrand, Falu stads hist intill år 1687 (1946); S Lindroth, Gruvbrytning o kopparhantering vid Stora Kopparberget, 1 (1955); SRP 4—14 (1886 —1916); M B Swederus, Bidr till känned om Sveriges bergshandtering 1612—1654 (JKA 1908—09); W Tham, Lindesberg o Nora genom tiderna, 1 (1943).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Grissbach, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13224, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13224
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Grissbach, urn:sbl:13224, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Lindroth), hämtad 2024-04-20.