Carl Henrik Gyllenhaal

Född:1788-08-11 – Lena församling (P-län), Älvsborgs län (på Sotlanda)
Död:1857-11-12 – Solna församling, Stockholms län (på Beylon)

Riksdagsledamot, Arméofficer, Landshövding, Statsråd, Kabinettskammarherre, Ståthållare


Band 17 (1967-1969), sida 561.

Meriter

3 Gyllenhaal, Carl Henrik, kusinson till G 1 o G 2, f 11 aug 1788 på Sotlanda, Lena (Älvsb), d 12 nov 1857 på Beylon, Solna. Föräldrar: översten Carl Jonas G o Florentina Gustava Strömbom. Volontär vid Västgötadals reg 89, sergeant vid Bohusläns reg 27 maj 01, fänrik där 16 april 05, löjtn vid Jämtlands hästjägarreg 18 jan 08—26 febr 11, deltog i riksdagarna 09—12 o från 17, ryttmästare i armén 1 maj 10, kapten vid Värmlands fältjägarreg 24 mars 12, kompanichef där 12 febr 13, major i generalstaben 17 okt 15, adjutant hos kronprinsen 1 aug 16, överstelöjtn i armén 11 maj 18, överste i armén 1 dec 21, överste för Jämtlands fältjägarreg 18 dec 21—9 mars 24, kabinettskammarherre hos konungen 22, v landsh i Blekinge län 17 april 28, landsh 22 okt 28, tf landsh i Skarab län 29 juni 31, landsh 20 jan 32, statsråd 9 juni 37—40, frih 10 nov 37, ståth på Ulriksdals o Haga lustslott 1 febr 40, generaltulldirektör 28 mars 40—14 okt 56.

G 1) 7 mars 14 på Tidaholm, Agnetorp (Skar) m frih Hedvig Charlotta Rudbeck, f 26 juli 89 på Margreteholm, Sandhem (Skar), d 19 aug 26 i Sollentuna (Sth), dtr till överstekammarjunkaren frih Per Alexander R o frih Anna Elisabet v Axelson; 2) 26 maj 29 i Sthlm (Klara) m Beata Aurora af Nordin, f 7 jan 03 i Falun, d 10 dec 84 i Sthlm (Klara), dtr till landsh frih Johan Beata Charlotta Rosenborg.

Biografi

Malla Silfverstolpe beskriver den unge G som en lunsig, fet och ohövlig gosse, besatt av passion för kortspel. Många hårda omdömen har fällts om honom, men ingen har velat ifrågasätta hans charmerande sätt och lysande sällskapstalanger. Passionen för kortspel tycks emellertid ha följt honom och kan jämte dyrbara vanor förklara hans tidvis brydsamma ekonomiska förhållanden.

1807 kommenderades G till fälttåget i Pommern. Följande år var han med i kampanjen mot Norge och följde sedan Döbeln mot ryssarna. Vid Lemo och Oravais visade han prov på dristighet och goda ledareegenskaper och fick guldmedalj för tapperhet i fält. Efter kriget vistades G några år utomlands. Han träffade 1810 i Berlin den då landsflyktige Gustav IV Adolf och anförtroddes brev till gustavianer i Sverige, men dessa överlämnade han till sv regeringen. Han skall nu ett par år ha haft krigstjänst i Spanien och Preussen men vände hem när Napoleon 1812 ockuperade sv Pommern. Han deltog i fälttåget mot Norge och blev svårt blesserad i träffningen vid Rakkestad 1814. Efter att ha uppmärksammats av tronföljaren kom G i hovtjänst och vann i hög grad Karl Johans uppskattning och förtroende. På 1820-talet blev han en av kungens förtrogna och anförtroddes ömtåliga uppdrag av politisk och privatekonomisk natur. Sålunda var han förmedlare, när Hans Järta 1829 erbjöds att bli statsråd, och efter att ha vant sig vid Karl Johans vredesutbrott vid ekonomiska motgångar befordrades han till en chefspost vid kungens godsförvaltning. I den egenskapen och senare som generaldirektör reste han mer än de flesta och blev känd från Skåne till Västerbotten.

Till landshövdingar utnämnde Karl Johan helst militärer, då han ansåg att den viktigaste uppgiften för dessa var att upprätthålla lugn och ordning. De civila uppgifterna kunde med fördel lämnas åt underordnade tjänstemän, vilket G också gjorde som landshövding. När han därtill långa perioder befann sig på resor i kungens ärenden kom han att få föga betydelse för de län han var satt att styra. I Karlskrona tog han initiativet till bildandet av en av landets första måttlighetsföreningar. Statssekreterare Ulfsparre, som annars är en av G:s strängaste vedersakare, menar att han som landshövding i Mariestad utmärkt sig för »drift och verksamhet». Andra källor uppger att det rådde skandalösa förhållanden vid Skaraborgs länsstyrelse under hans tid, bl a oreda i styrelsens akter och ränteriets kassa. Nämnas bör att länet decenniet före G:s tillträde 1831 haft fem svåra missväxtår, och att man offentligt hyllade honom för det mod han visat »genom att övertaga styrelsen av ett län, vars betryckta ställning var allmänt känd». Från G:s tid som ordförande i Göta kanals direktionssammanträden finns inga positiva rapporter. Enligt C W Lilljecrona var han okunnig i det mesta som rörde bolaget och i allt beroende av sitt faktotum landssekreterare Möller.

G:s meriter som ämbetsman och hans erfarenhet av riksdagsarbete ansågs knappa, när han kallades till statsråd, men på hans lojalitet mot kungen tvivlade ingen. Han blev i oppositionens tidningar utpekad som en okunnig »jaherre». Dardel citerar som karakteristiskt för G:s följsamhet ett yttrande, som denne skulle ha fällt vid ett regeringssammanträde: »Mina herrar, den enda lag, som jag erkänner, är min konungs vilja». Konseljprotokollen visar dock, att G som statsråd i flera sammanhang förfäktade åsikter, som stred mot kungens. Vid oppositionens framgångar under riksdagen 1840 såg han sig tvungen att avgå men arrangerade dessförinnan att generaltulldirektören Posse utsågs till efterträdare. Därigenom fick han dennes indräktiga ämbete som reträttplats.

Till hovet knöts G genom att Karl Johan förordnade honom som ståthållare vid Ulriksdal och Haga. Som tjänstebostad fick han det vackra Beylon vid Ulriksdal. För beslut och åtgärder under statsrådstiden blev G och flera av hans kolleger ställda inför riksrätt men frikändes efter segslitna förhandlingar. Även efter G:s avsked tycks Karl Johan gärna ha lyssnat till hans råd och anförtrott honom uppdrag, som krävde stor diskretion. Han förmedlade även nu förfrågningar vid kungens försiktiga sökande efter lämpliga rådgivare. Kungligt uppdrag låg säkerligen också bakom G:s intresse för den kungatrogna konservativa pressen. Han hörde till Svenska Biets och Morgonens grundare, gynnare och prenumerantanskaffare. Av brev framgår att han krävde att befordrade tjänstemän inom tullverket i det fallet borde dela hans intresse. Oscar I tycks ha haft samma förtroende för G som fadern. Han togs i anspråk för kungens hemliga diplomati kring skandinavismen och novembertraktaten. I vilken utsträckning detta skett är svårt att veta, då G samvetsgrant tycks ha förstört de brev som har med denna del av hans verksamhet att göra.

I brev och memoarer har G blivit hårt bedömd. Han går under benämningar som Göta lejon, Tulldjävuln och Riksfjäsken och pikas för sina flitiga besök i slottets audiensrum. »Näst före ämbetsrummet och näst efter landsvägarna finns ingen punkt på jordklotet med mera grundade anspråk att yvas över denne Friherres personliga närvaro» skriver Grusenstolpe. Biographiskt lexikon sammanfattar ett par år efter G:s död samtidens dom: »Sällan har någon hög ämbetsman så allmänt haft ont ord om sig, som generaltulldirektören G.» Dessa onda ord kom även från politiska meningsfränder och anförvanter. Därtill bidrog kanske att han under tullstriderna vid 1800-talets mitt mot de konservativas flertal öppet uttalade sig för friare handel med motiveringen att de många förbuden hade demoraliserande verkningar och vande svenskarna vid mened och andra brott. Hans första tid som chef för tullverket var lyckosam. Han genomförde tidsenliga reformer som uppskattades tom av Grusenstolpe. Men snart började man öppet tala om hans besticklighet vid tjänstetillsättningar, hans märkliga sätt att använda verkets fond för extra utgifter och hans reseräkningar. Under riksdagen 1854 blev hans befordrings- och förvaltningssystem utsatta för ett väl förberett angrepp av prästeståndets liberala falang. Kungen reagerade långsamt, men när han 1856 ville ombilda sin konselj i liberal riktning, ställde J A Gripenstedt G:s avlägsnande som villkor för att acceptera finansministerposten. Oscar I föll då till föga och G beviljades avsked samma dag som 1856 års riksdag öppnades. Han förblev emellertid ståthållare på slotten. Som sådan förargade han allmänheten genom vissa förändringar i Hagaparken och genom att avstänga Beylon, som tidigare varit ett omtyckt utflyktsmål. När Ulriksdal blev sommarresidens för den senare Karl XV, fick G tillfälle att göra sig nyttig för en tredje generation Bernadotte. Han var musikaliskt intresserad och sökte i mån av möjlighet hjälpa unga musiker som t ex Adolf Lindblad.

Fritz v Dardel karakteriserar G i sextioårsåldern som en lättsinnig gammal roué utan skrupler. När han vid denna tid blev stormästare i Amarantherorden, förargar sig Crusenstolpe och menar, att G:s storhet endast var att söka i kroppens omfång. En av hans underlydande (kamrer Magnus Hollertz) ger en annan bild av sin chef: »Vad som är säkert är, att han äger det bästa hjärta, det gladaste lynne, kanske något för mycket fransyskt livligt, och en världsvana, som än framträder i en hänförande nedlåtenhet, än i en nästan kunglig, men aldrig högdragen värdighet. Han är för närvarande 68 år, men stark som en trettioåring, vig som en voltigeur och spänstig i sin gång som en ung löjtnant.»

G dog i sviter av kolera på Beylon, dit han flyttat med familjen efter avskedet från tullverket. Tidigare hade han utövat omfattande och kostsam gästfrihet i en 17-rums- lägenhet på Holländargatan.

Författare

Olle Franzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Delar av G:s eget arkiv bl a i UUB, KB o Skara SB, hans dagbok under resa i Danmark o Tyskland 1810 hos dir C G G, Sthlm. G:s tjänsteskriv:er i Militaria, RA. Brev från G i RA (bl a till L Manderström o A v Hartmansdorff), i Ericsbeigsarkivet (dep i RA), i UUB (bl a många till C G Löwenhielm i Långarkivet) o strödda i KB.

Källor och litteratur

Källor o litt: J Bromé, Karlskrona stads hist, 2 (1934); M J Grusenstolpe, Stälhr.ar o förhållanden (1848, 1850, 1852, 1854, 1856); F v Dardel, Minnen, 1 (1911); S Eriksson, Sv diplomati o tidn:press under Krimkriget (1939); dens, Carl XV (1954); O I Fåhrasus, Skildr:ar ur det offentliga lif-vet (1880), s 37, 105, 168; O Gasslander, J A Gripenstedt (1949); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); [J C Hellberg,] Ur minnet o dagboken om mina samtida af Posthumus, 1—2 (1870), 5 (1871), 8 (1872), 9 (1874); M Hollertz, Resa kring en mycket liten bit av jorden (1949); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840—1841 (1951); A Kindberg, Antecknrar om Värmlands fältjägare, 2 (1919); R Kjellén, Skarab läns k hushålln: sällsk 1807—1907 (1907); G W Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser . . . 1840—41 (1917); M Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer, 1—4 (1914—20); [L G Tidander,] K H G (Notiser från tullverket, årg 17, 1911); G Ulf sparre, Från Karl XIV Johans dagar (1907).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Henrik Gyllenhaal, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13367, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2019-06-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13367
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Henrik Gyllenhaal, urn:sbl:13367, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2019-06-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se