Meriter

Götlind, Johan Alfred, f 28 sept 1887 i Göteve (Skarab), d 11 april 1940 i Uppsala. Föräldrar: lantbrukaren Gustaf Andersson o Josefina Gustava Johansdtr. Mogenhetsex vid Fjellstedtska skolan i Uppsala 1 juni 09, inskr vid UU ht 09, FK 30 okt 12, FM 2 febr 14, FL 16 sept 16, timlärare o vik ämneslär vid Uppsala folkskolesem ht 16—vt 19, disp 25 maj 18, FD 31 maj 18, allt vid UU, vetenskapl medarb vid Västgöta folkmålskommitté 1 sept 18 o medarb vid Landsmålsarkivet 1 juli 23, docent i nordisk folkmåls- o folkminnesforskning vid UU 22 maj 28, föreståndare för Landsmålsarkivets folkminnesundersökn:ar 1 juni 28—30 juni 30, medarb vid Landsmålsarkivet 1 juli 30. — LGAA 32.

G 27 jan 17 i Sthlm (Kungsh) m FM Märta Elisabet Katarina Tamm, f 16 okt 88 i Tveta (Sth), dtr till domänintendenten Oscar T o Anna Bergendal.

Biografi

Johan G föddes i ett bondehem med starka intellektuella och religiösa intressen, och då han efter folkskolan önskade studera vidare, räknade han med att bli präst. För att nå studentexamen sökte han sig 1903 till Fjellstedtska skolan i Uppsala. Där antog han på lärares uppmaning namnet G. Under studierna där blev han så starkt intresserad av litteraturhistoria att han uppgav tanken på prästbanan, och började efter studentexamen studera detta ämne vid universitetet. Under inflytande av Adolf Noreen valde han dock snart nordiska språk som huvudämne. Särskilt lockade honom dialektforskningen.

G:s tidigaste skrifter ägnades dock åt folkdiktningen. Om dess metriska uttrycksformer och melodier m m utgav han 1912—17 sex uppsatser samt antologin Visor tryckta i år (1917). I sin akademiska avhandling, Studier i västsvensk ordbildning. De produktiva avledningsändelserna i Götevemålet (1918, Sv landsmål B 19), tog han upp ett ämne, som direkt rörde hemsocknens mål. Hans förtrogenhet med Västergötlands folkmål fördjupades nu genom uppteckningsfärder i landskapet, den första 1911 på initiativ av Sven Lampa, den siste sekreteraren i Undersökning av Västergötlands folkmål. Så kom han från början i förbindelse med den organisation, som påbörjat det systematiska studiet av landskapets mål. G kunde därför känna sig som arvtagare till detta företag och dess föregångare, Västgöta landsmålsförening, bildad 1872 och upplöst 1901. Årligen fram till 1939 fortsatte dessa uppteckningsresor. Då en ny forskargrupp 1917 sammanslöt sig till Västgöta folkmålskommitté för bearbetning av det insamlade materialet, blev G självklart dess sekreterare och fick efter sin disputation 1918 dess uppdrag att vetenskapligt leda arbetet på en dialektgeografisk översikt över Västergötlands folkmål.

Verksamheten bedrevs i nära samband med det arkiv som bildats av den sedan 1914 verksamma statliga Undersökningen av Sveriges folkmål, och 1923 trädde G direkt i Landsmålsarkivets tjänst som vetenskaplig medarbetare och expeditionsföreståndare. Större delen av hans arbetstid ägnades därefter åt administrativa göromål, och så blev fallet även sedan han 1928 fått uppdraget att organisera och leda den nya folkminnesavdelningen vid arkivet. Han fick nu uppgöra arbetsplaner och instruera ortsmeddelare runt hela landet. För att få överblick över det redan insamlade materialet påbörjade han ett realregister, som senare utvidgats att omfatta alla arkivets samlingar.

G:s huvudintresse var emellertid alltjämt att söka slutföra den dialektgeografiska beskrivningen av västgötamålen. Viss tid hade han ägnat åt detta också under åren före 1930 och hade t ex 1921 utgivit den värdefulla studien Var är äldre Västgötalagen skriven? I den sökte han under jämförelse med nutida munarter påvisa, att hemorten för lagtextens nedskrivare torde varit i trakten kring Vara.

Från 1930 kunde G som innehavare av den ena forskartjänsten vid arkivet helt ägna sig åt bearbetningen av västgötamaterialet och utfyllandet av kvarstående luckor i detta. En ordbok med ordbeläggen i geografisk ordning inlagda på manuskriptkorten växte snabbt fram; den omfattade vid hans död omkring 108 000 blad. Samtidigt började han lägga in valda exempelord på underlagskartor över landskapet. 108 sådana kartor fick han färdiga i manuskript samt ett par hundra i utkast. Det blev en av de bredast planerade lokala dialektbeskrivningarna i Sverige. Men tyvärr drogs han redan med en svår ohälsa som under 1930-talet förvärrades. En svår hjärnoperation 1936 återgav honom dock under de sista levnadsåren en möjlighet att fortsätta sitt arbete och han lyckades i förvånande omfattning genomföra sin arbetsplan. I färdigt skick fick han dock aldrig se sitt huvudverk, Västergötlands folkmål, som kom att omfatta fyra delar om tillsammans 770 sidor och 128 kartor. Då G gick bort, var drygt hälften av första delen rentryckt; resten kunde genom vänners försorg färdigställas (del 1 1941, 2 1944, 3 1947 och 4 1950, skrivna av S Landtmanson).

Därmed var det stora verket i hamn. Inledningsvis hade G tagit upp flera svåra språkvetenskapliga frågor. Särskilt intresserade honom förekomsten av dialektgränser och deras förhållande till äldre administrativa gränser. Under arbetet med ordkartorna iakttog han, att nutida dialektgränser ofta inte stämde med socken- och häradsgränser men däremot visade förlopp som liknade de gränslinjer mellan olika typer av fornfynd, som han fann på K E Sahlströms arkeologiska kartor över Västergötland. Redan 1934 hade han påpekat detta i skriften Västergötlands dialekter och landskapets bebyggelse (A Ph S 9), där han trodde sig kunna datera dialekternas ålder till stenåldern. I huvudverket sökte han ytterligare underbygga denna teori, som visserligen var intressant men knappast kan bevisas bero av annat än gemensamma topografiska faktorer.

På folkminnesforskningens område publicerade G flera arbeten, bl a Folksägner från Västergötland (1923) och Saga, sägen och folkliv i Västergötland (1926). I utforskningen av våra folklekar gjorde han en banbrytande insats. Sammanlagt utgav han ett tjugutal skrifter om lekar. Både som författare och recensent var han flitig. Han skrev också ett stort antal artiklar i dagspressen i socialpolitiska, språkliga och kulturella frågor och publicerade även dikter.

G var både i hembygden, i nationslivet och bland kolleger avhållen för sitt naturliga glada lynne och sin optimistiska livssyn.

Författare

Manne Eriksson

Arkivuppgifter

G:s omfattande uppteckn:ar från Västergötland o flera andra landskap i Landsmålsarkivet, Uppsala.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi av J Tuneld i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens minnesbok 1932—1942, Upps 1943, s 125—135, jfr UUM 1936, Upps 1937, s 122 f, UUM 1937—1950, 1953, s 197.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 21 nov 1930, RA.

H Gelander, J G (Folkminnen o folktankar, 27, 1940); M Eriksson, J G (Sv landsmål 1939, tr 1940); L Levander, J G (GAA:s minnesbok 1932—42, 1943); E Sandberg, J G:s forskargärning (Falbygden 5, 1944); M Tamm-Götlind, J G, en kort livsbild tecknad av hans hustru (ibid 5, 1944); dens, Västgötaforskaren J G (ibid 15, 1960); Undersökn av sv folkmål; Landsmålsarkivets årsbe-rätt:er 1918—40 i Sv landsmål 1919—41.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan A Götlind, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13466, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Eriksson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13466
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan A Götlind, urn:sbl:13466, Svenskt biografiskt lexikon (art av Manne Eriksson), hämtad 2024-04-20.