Pehr Hilleström

Född:1732 – Väddö församling, Stockholms län (troligen i Väddö)
Död:1816-08-13 – Klara församling, Stockholms län

Målare, Konstvävare


Band 19 (1971-1973), sida 76.

Meriter

Hilleström, Pehr, f trol 18 nov 1732 i Väddö, Sth, d 13 aug 1816 i Sthlm, Klara. Föräldrar: kaptenen Pehr H o Hedvig Charlotta Gréen. I lära hos ämbetsmålaren J P Kom o studier i teckn vid K ritareakad från 43, elev hos solfjädermålaren C Fehmer 44—47, hos hautelissevävaren J L Duru från 45, arbetade som slottsvävare på k slottet 47—57 o från 58, studieresa till Paris o Nederländerna 57—58, prof i teckn vid FrKA 24 jan (k konfirm 11 sept) 94, rektor vid akad:s modellskola 26 juni 05, dir för FrKA 12 maj 10. — LFrKA 73.

G 59 m Ulrica Lode, f 16 febr 37 i Bälinge, Upps, d 31 aug 79 i Sthlm, Maria, dtr till kh Carl L o Christina Wænerberg.

Biografi

H växte upp under mycket fattiga förhållanden i Väddö prästgård, där hans farbror Andreas H var kyrkoherde. Fadern, som 1719 råkat i rysk fångenskap, hade 1723 återvänt till Sverige och tagit sin tillflykt till brodern på Väddö men flyttade 1743 med sin familj till Sthlm, där den 10-årige H sattes i lära hos tapet- och landskapsmålaren Johan Philip Korn samt 1744—47 även hos solfjädermålaren Christian Fehmer. Han fick också undervisning vid K ritareakademin av G T R Taraval, som jämte J E Rehn var hans första läromästare i teckning.

På den konstindustriellt intresserade överintendenten Carl Hårlemans inrådan sattes H 1745 i lära hos den året innan från Frankrike inkallade hautelissevävaren Jean Louis Duru, med avsikten att utbildas till dennes medhjälpare för den textila utsmyckningen av Sthlms slott. I febr 1749 uppvisades för handels- och manufakturdeputationen H:s första läroprov, "ett stoltygstycke i det så kallade Hautelissearbetet" med motiv ur Lafontaines fabler. Deputationen var så nöjd med resultatet att både Duru och H belönades, med 120 resp 180 dlr kmt. H fick småningom överta hela arbetet med den tronhimmel, som Duru satt upp och påbörjat, innan han mer och mer förföll i alkoholism och dog i dec 1753. H fortsatte med det omfattande arbetet med stoltyg och ett vävt porträtt av Hårleman, men med lönen var det klent, och först hösten 1756 kom han i åtnjutande av den "diskretion" ur manufakturfonden på 300 dlr smt, som Duru åtnjutit.

Duru hade redan 1749 rekommenderat H till studier vid Les Gobelins i Paris, ett förslag som realiserades först 1757. Någon gång under försommaren detta år anlände H till Paris, där han fram till senhösten 1758 studerade vid La Savonnerie och Les Gobelins. Genom förmedling av den senare manufakturens konstnärliga ledare, Boucher, fick han även tillfälle att studera måleri i dennes ateljé samt vid Académie Royale de peinture et de sculpture. Om H under sin Paris-tid kom i personlig kontakt med Chardin är ovisst, men av hans senare genremålningar och stilleben att döma har han i varje fall sett en del av dennes ceuvre. Hemresan ställdes över Bruxelles, där väl i synnerhet de berömda väverimanufakturerna studerades, och Nederländerna. Återkommen till Sthlm fortsatte H med sina nyvunna erfarenheter verksamheten med vävnader och mattor för K slottet och etablerade sig efter sitt giftermål 1759 i huset Pelikansgränd 5 i en liten våning med väveriverkstad, där lärgossen Matthias Thorslow och arbetaren Jacob Schultze sysselsattes. Efter att ha flyttat från ett par söderadresser fick H 1779 en rymlig våning och ateljé i Sutherska huset vid Adolf Fredriks torg.

Då Gustav III 1773 nyorganiserade konstakademin (K målare- o bildhuggareakademin), blev H i sin egenskap av k hautelissevävare ledamot, men var då sedan någon tid tillbaka även verksam som målare. I den förteckning, som han 1810 upprättade över sina då till ett antal av 1 065 utförda målningar, anges 1773 som begynnelseår. Dock finns ett självporträtt i olja, daterat 1771 (Nat:mus). 1776 upptogs han i Sthlms stads calender som Kongl hofmålare.

Gustav III tog H i anspråk att föreviga karuseller och teaterföreställningar på lustslotten och på Operan, som började sin verksamhet i jan 1773. Redan det första riddarspelet (Ekolsund 1774) återgav han i två teckningar och särskilt i de båda målningarna av Drottningholms-karusellen 1779, Prise de la Roche Galtare, har han i synnerhet i finalbilden med dess eldsprutande drakar, fackelbärande furier och kämpar i skytiska och grekiska dräkter mot en medeltida borg förmått återge den åsyftade stämningen av saga och myt. En enastående rik skildring har H förmedlat av den gustavianska teatern i de till ett 70-tal uppgående scenerna främst ur Gluck-Calzabigis Orfeus och Eurydike samt Alceste, där ljusmagin i grott-scenen särskilt fängslat honom, men även Piccini-Marmontels Rasande Roland och Atys; Gustav III:s och Kellgrens Gustav Vasa (musik Naumann) samt den förres dram Helmfelt hör till det teaterhistoriskt mest intressanta som finns bevarat från 1700-talet. Tidens ljusskimrande scenbelysning och glittret i de guldbroderade stofferna och accessoarerna har fått ett vackert återsken i de oftast diminutiva målningarna. Intuitivt har H också förstått att återge intensiteten i det emotionellt uppladdade spelet och den expressiva gestiken. Ur dräkt-historisk synpunkt remarkabla är de aderton rollframställningarna ur kungens dram Gustav Adolfs ädelmod, uppförd 1783 på Gripsholm, där sviten fortfarande finnes. Dessa vittnesbörd ger tillsammans med Desprez' skisser från 1780-talet en utomordentligt fin inblick i gustaviansk scenkonst. Några samtida motsvarigheter existerar knappast utöver Gabriel de S:t Aubins kongeniala ögonblicksbilder från Paris-scenerna.

Det främsta intresset för eftervärlden har H dock som skildrare av borgerligt och aristokratiskt liv i Gustav III:s Sverige, t ex den 1774 utförda serien på 11 målningar av familjen Wadenstjernas dagliga liv på Näs i Rö, Sth, där den fortfarande finns. De små genrescenerna med läsande och konverserande damer, besök hos spågumman, kaffekonseljer, toalettintermezzon ger tidens vanor, moder och heminredningar med en utomordentlig tidsbouquet, även om det i några fall, särskilt i de tidigare genrebilderna, finns reminiscenser av franska förebilder. Något inflytande från läraren Boucher kan man knappast spåra; den borgerligt allvarlige och prudentlige H hade inget sinne för dennes frivola, sensuella boudoirskildringar, däremot tycker man sig inte så sällan känna igen stämningar från Chardin, det franska 1700-talets vardagsskildrare. De än mollstämda, än soliga kompositionerna med mor och barn i borgerligt gedigna inramningar har en påtaglig släktskap med Chardin, medan H, när han i kök och visthusbodar fångar husmödrar och pigor vid hushållsbestyren, är mera sin egen. I åtskilliga av dessa små köksscener excellerar konstnären — liksom i teater- och karusellbilderna — med ett alltid fängslande, inte sällan fascinerande ljusdunkelmåleri, som tydligen intresserade honom alldeles särskilt. Belysningen från brasans eller spisens eld eller några flämtande vaxljuslågor ger honom anledning till clairobscurer, som hör till det finaste han åstadkommit.

Holländskt 1600-talsmåleri, t o m en mästare som Rembrandt, har nämnts som inspirationskälla, och det är troligt att H under lärotiden i Paris och på hemvägen över Bruxelles och Nederländerna såg prov på detta måleri, som då åter började komma på modet. Eldens återsken i kökskärl och ansikten, ibland även i sovrummens speglar och fanerade möbler, ger värme och liv, ibland också en högre dignitet, åt dessa små intima livsbilder av oskattbart kulturhistoriskt värde för kännedomen om den gustavianska epoken.

En annan specialitet, där H osökt kunde komma fram till avancerade skildringar av ljus och skugga, är eldsvådorna, till vilka också kan räknas några "illuminationer", som han målade ett 40-tal av, fördelade på omkr 30 år. Ofta får färgen en virtuos must och bredd, och eftersom det inte så sällan rör sig om lokaliserade eller lokaliserbara bränder i Sthlm, är de små dukarna ofta av ett visst topografiskt intresse. Även om H inte når upp till den impressionistiska intensitet som Bellman nådde i skildringen av branden i Kolmätargränd, utgör eldsvådescenerna ett intressant kapitel i ljusskildringarna i sv konst.

Med ännu en specialitet är H något av förstling och föregångsman: målningarna från smedjor och gruvor. Redan 1773 målade han interiörer från en smedja och en vagnmakarverkstad. 1781 kulminerade hans intresse för genren med gruv- och smedjemålningar från Söderfors, Löfsta och Forsmark samt framför allt Falu koppargruva. Av hans 124 förtecknade målningar inom denna genre — till vilka också kan räknas några scener från Kungsholms glasbruk och ett skeppsvarv — har inte färre än 59 motiv från Falun. Någon inspiration utifrån kan H inte ha fått — utom möjligen genom Piranesis Carcere — och de samtida framställningar som Joseph Wright i Derby och Leonard Defrance i Liége målade har han med största sannolikhet aldrig sett. Tydligen var det även härvidlag ljusförhållandena som fängslade målaren och fick honom att ägna så mycken tid åt dessa då som motiv så nonchalerade industriscener. Emellertid blev dessa målningar mycket populära, och Dagligt Allehanda har 6 nov 1781 en berömmande artikel om H:s då just målade och salubjudna gruv- och smedjebilder.

Från skildringarna av kök och visthusbodar och måhända med Nederländernas och Chardins stilleben i gott minne gav sig H även på "ätande varor". Även i dessa anspråkslösa dukar spelar ljusförhållandena ofta huvudrollen och medverkar till små mästerverk: ljusspelet i kopparkärl, i harpälsens läckra färgvalörer och grönsakernas och frukternas jordnära mustighet. Omkr 1780 gav sig H in på ännu ett specialområde och målade 20-talet "etuder av hästar", av vilka nu inga tycks vara kända.

H målade ett trettiotal porträtt, de bästa av honom själv och familjens medlemmar. Helt förtjusande är den intagande bilden av hustrun med en kokett liten trekantig hatt på de pudrade lockarna. Dottern Charlotta Ulrika är den oftast förekommande modellen, och kostlig är H:s skildring i färg och ord om hur hon träffats av blixten. Även om han knappast kan anses vara någon psykolog, åstadkommer han, i varje fall i familjeporträtten, inträngande personlighetsstudier, medan andra porträtt verkar mera habila än analyserande och t ex den mest kända Bellmans-bilden lider av en något gråtmild sentimentalitet. Tyvärr är åtskilliga av de i förteckningen 1810 upptagna porträtten ej kända, t ex de fyra framställningarna av Gustav III.

I ännu en genre var H nydanare, nämligen som skildrare av bondeliv och folkdräkter. Många av bondmålningarna har inte bara stort kulturhistoriskt värde utan är rentav omistliga dokument av största betydelse för dräktforskningen. Dessutom är åtskilliga av dem små koloristiska pärlor. Utan denna H:s originella insats skulle det knappast funnits några bondmålningar tidigare än från Düsseldorfarnas tid kring mitten av 1800-talet.

På sin ålderdom inaugurerade H en ny genre, historiemålningar, förmodligen inspirerad av det rådande konstmodet i revolutionens Frankrike. Hans alster upptar rätt tafatt arrangerade scener ur Sveriges historia, en tydlig följd av Gustav III:s propaganda för vårt lands ärorika förgångna och pekande fram mot 1800-talets historiemåleri. Dessa och några få religiösa motiv torde höra till H:s minst uppskattade verk.

Författare

Gustaf Hilleström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I G Cederbloms nedan a a, 1, återges en förteckn över H:s målningar: "Beskrifning öfver de ämnen som föreställes på alla taflor som H, sedan 1773, till och med 1810 målat i oljofärg", orig i FrKA :s arkiv.

Källor och litteratur

Källor o litt: Skriv:er till K M:t: Målare-o bildhuggareakad 1794, RA.

G Cederblom, P H som kulturskildrare, 1— 2 (1927—29); Gustavianskt skildrat av P H (Katalog. Utställn av P H :s måln :ar, teckn:ar o vävnader i Liljevalens konsthall, 1929); E Gustavsson, Väddö socken, 2:1 (1959); P H, Gustaviansk teater skildrad av P H med inl av A Beijer o bildtexter av G Hilleström (Skrifter utg av poren Drottningholmsteaterns vänner, 5, 1947); S Rönnow, P H o hans bruks- o bergverksmålningar (1929) o där anf litt; G Selling, Schablon o realitet i P H:s måleri (Gustavianskt, 1932); O Siren, P H d ä (1900); SKL.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Hilleström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13600, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Hilleström), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13600
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Hilleström, urn:sbl:13600, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Hilleström), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se