Israel F:son Holmgren

Född:1871-06-12 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1961-09-20 – Ekerö församling, Stockholms län

Läkare


Band 19 (1971-1973), sida 264.

Meriter

7 Holmgren, Israel Frithiofsson, son till H 4 o H 5, f 12 juni 1871 i Uppsala, d 20 sept 1961 i Ekerö, Sth. Mogenhetsex vid h a lärov i Uppsala 89, inskr vid UU ht 89, med fil ex 29 maj 90, amanuens vid kem institutionen i Uppsala 92—93, vid fysiol institutionen 93—95, MK vid UU 29 nov 95, Regnells amanuens vid Serafimerlasarettets med klinik 98—99, v ordf i Med fören 98—00, ordf där 00—01, underläk vid Sthlms sjukhem 1 juli 00—31 mars 02, ML vid Karol inst 15 jan 02, amanuens vid Sabbatsbergs med avd o läk vid Sabbatsbergs sjukhus 1 maj 02—31 aug 04, amanuens vid med kliniken där 04—05, vid med polikliniken där 05—06, tf överläk vid med avd vid Falu lasarett 1 okt 06, överläk där 1 febr 07, disp pro gradu vid Karol inst 6 nov 09, tf överläk o dir vid tuberkulosavd vid S:t Görans sjukhus 15 nov 09, doc i med vid Karol inst 17 dec 09, läk o dir vid S:t Görans sjukhus 1 juli 10, MD vid Karol inst 13 dec 10, prof i med där 25 april 13, andre överläk vid Serafimerlasarettet 13, överläk o förestånd för med kliniken där 14—36, led av lasarettets direktion 14—36, dir 16—36, led av medicinalstyns vetenskapl råd 15—17, vetenskapl rådgivare hos arméförvaltn:s sjukvårdsstyr 18—20, principal vid Sthlms sjukhem 22, ordf i Sv läkaresällsk 24—25, i Sv fören för invärtes medicin 24— 25, led av FK 26—33. — LVS 38.

G 10 okt 03 i Gbg, Domk, m Olga Helena Ahrenberg, f 9 maj 81 där, Garnisonsförs, d 22 febr 39 i Sthlm, Kungsh, dtr till köpmannen Olof A o Ida Emerentia Pettersson.

Biografi

Israel H växte upp i ett hem präglat av intellektuella och sociala intressen. Vid 7 års ålder drabbades han av en svår olyckshändelse. Han blev trampad på vänstra höften av en ridhäst. Tuberkulos tillstötte, och han blev sängliggande i många månader. I sina memoarer har han skildrat vilken avgörande betydelse denna sjukdom fick för hela hans återstående liv. Han led särskilt i ungdomen intensivt av den inskränkning i rörelsefriheten och det lyte, som sjukdomen åsamkat honom. Han fick under sängläget en obetvinglig läslust, som han behöll hela livet igenom. Han greps också av en stark kärlek till naturen. Tidigt började han samla böcker och ägde småningom ett mycket förnämligt bibliotek med ej minst fransk skönlitteratur och medicinsk historia.

Redan under skoltiden fick H rykte om sig att vara ovanligt begåvad och en skicklig debattör. Under sina medicinska studier skaffade han sig såväl teoretisk (kemi och fysiologi) som klinisk utbildning och började redan före med kand-examen bedriva vetenskapligt arbete (studier över muskelstromats natur). Hans verksamhet blev med åren alltmera mångfacetterad. Främst var han läkare och lärare, men han kom även att ägna mycken tid åt administrativt arbete, och han blev småningom också en mycket aktiv politiker. Inom alla dessa områden utvecklade han en hart när otrolig energi och bedrev sin verksamhet med stor entusiasm och skicklighet. Han var en framstående kliniker, som med utomordentlig noggrannhet registrerade alla iakttagelser. Han hade alltid sekreterare med sig på ronderna (under många år den skickliga sophiasystern och fd lärarinnan Anna Israelsson). Han dikterade vid sjuksängen det som han ansåg särskilt anmärkningsvärt och prövade sin diagnostiska förmåga med att diktera en sannolikhetsdiagnos redan vid första undersökningen. Mycket ofta visade den sig vara riktig. Varken underläkare eller studerande fick göra sig skyldiga till uraktlåtenhet vid sina undersökningar. Allt kontrollerades noga. Det var en sträng men utomordentligt nyttig skola.

H fungerade i själva verket alltid som lärare i sin läkarverksamhet. Till hans betydelsefulla insats som lärare bidrog hans glänsande och livfulla framställningskonst. Med pregnans och logisk skärpa gav han en målande bild av sitt ämne. Några döda punkter fanns aldrig, det var fullt pådrag från första minuten av en föreläsning till den sista. Utan att vila efter 1 3/4 timmes föreläsning gick han direkt till 2—3 timmars intensiv rond, ofta avslutad på behandlingsrummet med en röntgengenomlysning, en lungsäckspunktion eller en rectoskopi. Liksom han själv ofta arbetade 12— 14 timmar om dagen, framhöll han gärna för sina medarbetare, att de inte borde lämna arbetsplatsen förrän journalskrivning och laborationer var i färdigt skick.

Under 20 år var H direktör för Serafimerlasarettet. Han inriktade sig redan tidigt på att åstadkomma en ombyggnad och modernisering, något som hade diskuterats redan under prof John Bergs tid som direktör. H var själv riksdagsman vid den tidpunkt, 1927, då förslaget om en omfattande ombyggnad diskuterades i riksdagen. Att detta förslag gick igenom var till största delen H:s förtjänst. Arbetet utfördes 1928—32. De största förändringarna gällde kanske poliklinikerna, där i stället för de stora, gemensamma avklädnings- och undersökningsrummen små avklädningshytter för en person tillskapades. Läkarna fick separata undersökningsrum. Polikliniklaboratorier anordnades. Sjukavdelningarna uppdelades och försågs bl a med starkt förbättrade hygieniska anordningar. Betydelsefullt var inrättandet av ett effektivt kliniskt laboratorium och bättre övningslaboratorium för studenterna. En större medicinsk behandlingsavdelning ingick även i ombyggnaden. Av stor vikt var moderniseringen av kök och matsalar, tvätt och maskinrum.

Det sades på sin tid att Serafimerlasarettet blev så starkt förbättrat och moderniserat genom ombyggnaden, att det stora projektet att åstadkomma ett nytt universitetssjukhus skulle komma att bli avsevärt fördröjt, men i realiteten blev det endast en relativt kortvarig stagnation i planläggningen, innan spaden sattes i jorden för arbetet med grunden till Karolinska sjukhuset.

H beklagade ofta, att han för egen del måste åsidosätta forskningen på grund av de stora administrativa och sjukvårdande uppgifterna. Han manade sina medarbetare, bl a ofta mitt under ronderna: "Det måste, förstås, vetenskapas." Han gav gärna sina avdelningsläkare tjänstledighet, om det gällde forskning. Trots sin alltid strängt upptagna tid hann H dock med en ansenlig forskning, dels på egen hand, dels tillsammans med avdelningsläkarna.

H:s förnämsta vetenskapliga arbeten gäller hyperthyreos (överfunktion av sköldkörteln) i uppväxtåren och dess inverkan på längdtillväxt och benbildning. För dessa arbeten erhöll han 1912 Sv Läkaresällskapets jubileumspris. Dessa undersökningar utgjorde ämnet för hans akademiska avhandling 1909. Han visade, att utvecklingen i sin helhet och ej endast skelettillväxten var påskyndad vid hyperthyreos. Också psyket utvecklade sig snabbt. Han påpekade även, att unga personer, som träffades av infektioner, ofta började växa snabbt, och ansåg, att detta sannolikt berodde på att infektionen medfört retning på sköldkörteln och möjligen även på andra inre sekretoriska organ.

Ett annat område, som mycket intresserade H allt sedan hans tid som överläkare vid S:t Görans sjukhus var lungtuberkulos. Han skrev bl a ett flertal artiklar om tuberkulindiagnostik. H föreslog vidare en ändamålsenlig metod för tömning av vätska i lungsäcken med tillhjälp av luftinblåsning. Ofördelaktig sugverkan på lungan kunde härigenom undvikas, och vätskan avlägsnades fullständigare än vid tömning enligt tidigare använda sugningsmetoder. En pneumothorax kunde samtidigt anläggas, vilket med hänsyn till den förefintliga lungtuberkulosen ofta var fördelaktigt. H:s metod för lungsäckstappning vann mycken spridning. I flera upplagor av den Nordiska läroboken i Invärtes medicin har H skrivit de utmärkta kapitlen om tuberkulos.

H bedrev ingående studier över effekten av ospecifik retningsterapi och besökte utländska laboratorier för att sätta sig in i detaljerna av denna behandling. Dessa studier ledde honom in på frågan om allmän- verkan av vaccininjektioner. Bl a prövade han injektioner av tuberkulin på cancerpatienter. — Hos patienter med halvsidig förlamning observerade H, att den s k pann-eller frontalreflexen fick motsatt riktning mot normalt. Detta var ofta mest uttalat på den förlamade sidan. Han upptog samarbete rörande denna reflex med dåvarande underläkaren Albert Grönberg. — Vid kraftig retning med t ex pennhylsa på bl a den främre bröstkorgsmuskulaturen uppkommer en kontraktionsvåg. Särskilt hos kakektiska personer kan dessutom en s k sekundärvåg iakttagas, vilken utbreder sig långsamt på båda sidor om primärvågen. Denna sekundärvåg hade föga beaktats före H:s arbeten. I samarbete med dåvarande underläkaren Gustaf Myhrman studerades hithörande problem i detalj.

H ägnade stort intresse åt diagnos och behandling av den s k jäsningsdyspepsien. Detta symtomkomplex hade beskrivits av den tyske klinikern A Schmidt, som hade iakttagit ett 10-tal fall av sjukdomen. H är den förste, som insåg, hur utomordentligt vanligt detta tillstånd är, liksom han även påpekade den så gott som konstanta förekomsten av jodfärgbara substanser i avföringen (jodofili). Tillsammans med underläkaren Nanna Svartz utfördes undersökningar över frekvensen av brist på saltsyra i magsaften och jodofili vid ifrågavarande tillstånd.

Tillika med Robert Ehrström i Finland var H en av de allra första, som opponerade mot den gängse stränga magsårsdieten, bestående i svält under flera dagar och därefter den mest rigorösa kostinskränkning under flera veckor. Han visade, att magsår läktes lika bra eller bättre vid tillförsel av kaloririk kost.

H framlade under sin tid som professor ett mycket stort antal noggranna kasuistiska bidrag. Många av dessa gällde sköldkörtelns sjukdomar samt tuberkulos. Han deltog vidare livligt och kunskapsrikt i diskussionerna inom olika delar av invärtes medicinen vid Sv föreningens för invärtes medicin sammanträden, till vilka han nästan alltid infann sig. I tal och skrift framhöll han invärtes medicinens stora betydelse som grundläggande disciplin för all annan klinisk utbildning och betonade vikten av att ej klyva denna specialitet i olika delar, särskilt vad gäller undervisningen av blivande läkare. Ett utmärkt anförande i denna fråga höll han vid Nordiska kongressen för invärtes medicin i Sthlm 1925.

Synnerligen värdefullt för att få en överblick över de vetenskapliga prestationerna vid hans klinik var H:s utgivande av Arbeten och småtryck från första medicinska kliniken, som innehöll separattryck av alla där utförda arbeten (772 skrifter i 28 vol).

Efter sin avgång från professuren avhandlade H blodkärlsskörhet i olika åldrar och årstider samt vid högt blodtryck och skrev ett flertal populärmedicinska uppsatser, t ex Tankar om superiet. Själv har H sammanlagt utgivit omkr 400 egna skrifter i invärtes medicin och i administration och politiska frågor.

Många av H:s tal och andra anföranden, t ex från riksdagsmannatiden, föreligger i tryck och ingår i de olika volymerna från kliniken. Han visade sig också här som en verkligt framstående vältalare och debattör, logisk, koncis med träffande, ofta drastiska uttryck. Hans utomordentliga förmåga att hålla anföranden även på franska språket har med rätta beundrats. Bl a gjorde detta sig i hög grad gällande vid de många tillfällen han inbjudits till konferenser i Frankrike samt då han blev hedersdoktor vid Paris universitet. H var inriktad på internationellt läkarsamarbete, gjorde flera längre utländska studieresor och deltog som sv repsesentant i en rad kongresser.

En i hög grad betydelsefull insats för forskningen inom invärtes medicinen gjorde H i egenskap av redaktör för Arkiv för inre medicin 16—19 och för dess efterföljare Acta medica Scandinavica 1919—57. Acta medica fick allt större internationell spridning och anseende under H:s tid som redaktör.

Under senaste världskriget ägnade sig H med frenesi åt politiska frågor. I tal och skrift framförde han sin anti-Hitler-inställning, varnade för den "tyska faran" och påpekade de ogärningar, som dagligdags begicks, detta redan vid en tidpunkt då de flesta ännu var ganska imponerade av Hitlers energiutveckling. Sin memoar- och dagbok Mitt liv avslutar H med en skildring av sin politiska verksamhet. Han skrev i tidningar. Han höll brandtal mot nazismen i Sthlms parker och överallt i landet. Han var flitig deltagare i "Tisdagsklubben". Då Norge invaderades under andra världskriget, agiterade han för att Sverige skulle förena sig med Norge i militärt försvar. Han lade bl a ut flygblad med detta förslag på riksdagsmännens pulpeter. För sin broschyr Nazisthelvetet (1942) dömdes han 1943 till fängelse men benådades, egentligen mot sin vilja, på begäran av en rad framstående personer. Han vidhöll sina yttranden. Under denna period riktade H bl a personliga angrepp mot flera politiker. Säkert skulle han ha vunnit långt flera anhängare om han gått försiktigare fram, men det var inte hans stil. Han hade ett okuvligt mod att träda i bräschen för vad han ansåg rätt. Osminkat och rakt på sak framförde han sin åsikt. I mindre farliga situationer var detta en stor tjusning. Han smusslade aldrig bakom ryggen på folk utan sade sin mening rätt i ansiktet. Hans medarbetare på kliniken skattade hans ärlighet och uppriktighet högt.

H var full av liv, energi och handlingskraft. Med sin starka vilja kunde han förmå både sig själv och andra till arbete och åter arbete. Under de stundom svåra sjukdomsperioderna sågs han ligga ivrigt stenograferande i sängen och med böcker och handlingar strödda omkring sig. Han var en kraft- och maktnatur, som fordrade att bli åtlydd, ibland i överkant. Om han ansåg, att någon inte skött sig som han borde, kunde han brusa upp ordentligt men hans medarbetare visste, att han på djupet var en verklig vän. Vid 50- och 65-årsdagarna hyllades han av kolleger och lärjungar med festskrifter. Till hans 60-årsdag utkom två stycken.

Författare

Nanna Svartz



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s arkiv i UUB. Brev från H i RA, GUB (till F Ström), KB, UUB, VA o Björnsonarkivet, Oslo UB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se SLH, 4: 2, Sthlm 1932, s 440—443, 2 : 5, 1935, s 574 f. Jfr bibliografi av G Rystedt i Acta medica Scandinavica, vol 75, Sthlm 1931, s I—X. Vidare: se förteckn å titelbl till samlingsbd med särtryck, till stor del av H, med (tidigare ngt varierande) titel: Arbeten och små-tryck från Första medicinska kliniken i Stockholm (1913—)1936, fortsatt av Arbeten och småtryck utg av I H, ny serie, 1937— 57; övr arb under denna tid: Fred eller krig. Tal på Vasatorget i Linköping sommaren 1938. [Rubr.] 1—2. Sthlm 1938. Fol. (2), (2) s. — Vart leder Per Albin Hansson Sveriges folk? Sthlm 1940. 15 s. 2. uppl s å.

— Sveriges ställning i stormaktskriget. Sthlm 1941. 19 s. —• Ett nytt folkens förbund och Sveriges frihet. Föredrag den 28 maj 1941 på Skansen inför Svenska föreningen för ett nytt folkens förbund och den 29 maj 1941 på Lidingö på inbjudan av dess Arbetarkommun. Sthlm 1941. 15 s. — Skall svenska folket vara enigt om vad som helst? Tal i medborgarhuset i Stockholm den 16 sept. 1941. Sthlm 1941. 16 s. — Vart syftar den svenska nazismen? Sthlm 1941. 18 s. [Beslagtagen.] 2. uppl så. —• Nazisthelvetet. Sthlm 1942. 48 s. [Beslagtagen; ny obetydl omarb uppl:] Nazistparadiset. 1943. 63 s. 2. uppl så. 66 s. Dansk övers [Khvn] 1944. 4 :o. 54 s. [Maskinskr.] — Regeringspolitiken i demokratisk belysning. Sthlm 1944. 48 s.

— Israel Hwasser. Hans personlighet och gärning. Föredrag . . . den 2 maj 1947 (VSÅ, 1947, Uppsala, s 23—50, 1 portr).

— Till Medicinska föreningens 75-årsjubile-um (Medicinska föreningens tidskrift, årg 30, 1952, Sthlm, 4:o, s 154—161; även sep, 8 s). — Mitt liv. D 1—2. Sthlm 1959. 1. 274 s, 7 pl-bl. 2.-3. uppl så. 2. 344 s, 8 pl-bl. 2. uppl s å.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Svartz, Medicin (Karol inst:s hist 1910—1960, 3:1, 1960); dens, Steg för steg (1968); Sv läkare (1959); SLH 4: 2 (19321.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Israel F:son Holmgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13752, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nanna Svartz), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13752
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Israel F:son Holmgren, urn:sbl:13752, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nanna Svartz), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se