Gustav Horn

Född:1592-10-22 – Vendels församling, Uppsala län (på Örbyhus)
Död:1657-05-10 – Skara domkyrkoförsamling, Skaraborgs län (begr i Sthlm, Jak.)

Lagman, Riksråd, Fältmarskalk, Kammarherre


Band 19 (1971-1973), sida 361.

Meriter

5 Horn, Gustav, bror till H 4, f 22 okt 1592 på Örbyhus, Vendel, Upps, d 10 maj 1657 i Skara, begr i Sthlm, Jak. Vistades vid uti univ 09—12, i sv krigstjänst 12—14, uti studieresa 14—18, k kammarherre 18, överste för ett norrländskt reg 21, riksråd 2 april 25, riddare s d, fältmarskalk o högste befälhavare i Livland 20 april 28, kommenderande general över trupperna i Pommern o Neumark 6 maj 31, krigsråd i krigskoll 26 mars 33, i fångenskap 34—42, v president i krigskoll dec 43, lagman i s Finland 31 dec 44, greve 26 mars 51, generalguvernör i Livland 12 okt 52, riksmarsk, generalfältherre o president i krigskoll 21 febr 53.

G 1) 22 juli 28 i Sthlm, Nik, m frih Kristina Oxenstierna, f febr 10 på Fiholm, Jäder, Söd, d 8 aug 31 i Stettin, dtr till rikskanslern greve Axel O o Anna Åkesdtr (Bååt); 2) 9 juli 43 i Sthlm, Nik, m Sigrid Bielke, f 26 okt 20 på Åkerö, Bettna, Söd, d 6 april 79, dtr till Nils B o frih Katarina Oxenstierna.

Biografi

1609 sändes H sexton år gammal till Tyskland för att fullborda sina studier. Från hans vistelse i Wittenberg 1610—12 föreligger en stambok (i KB), som förutom namnen på H:s tyska och sv studentkamrater innehåller många vapensköldar, mönstergillt utförda, sannolikt av H själv. Efter hemkomsten begav H sig till sin bror Evert (H 4) och deltog under hans ledning två år i kriget mot Ryssland. 1614 företog han en ny resa, denna gång till Frankrike, där han studerade statsskick och språk, och sedan till Nederländerna, där han under Moritz av Oranien utbildade sig i krigskonsten. I febr 1619 sändes han som ombud till de danska fredskommissarierna i Ulfsbäck och därefter besökte han två gånger Berlin för att förbereda förhandlingarna om Gustav Adolfs giftermål. Året efteråt begav han sig på nytt till Berlin för att ordna för Maria Eleonoras överresa till Sverige.

1621 utnämndes H till överste för ett fotregemente från Norrland och erhöll Storkyro i Österbotten som lön och boställe. Efter polska krigets utbrott deltog han med sitt regemente i Rigas belägring, varvid han blev sårad av ett skott i armen och låret, enligt vad kungen berättade för Axel Oxenstierna i sept s å. Efter Rigas kapitulation förlades han med sitt regemente som garnison i staden men kallades på hösten att delta i operationen mot Kurland och ingick då i kungens egen häravdelning.

I juni 1623 medföljde H på flottan expeditionen till Danzig men sändes därefter till Nederländerna i ett halvt militärt, halvt diplomatiskt uppdrag. Han skulle inköpa krigsmateriel och värva trupper men fick också uppdrag (enligt instruktion den 30 sept) att tillsammans med Jan Rutgers för Moritz av Oranien föreslå en sv-nederländsk offensivallians, till vilken de protestantiska staterna i Tyskland skulle ansluta sig. Förhandlingarna blev dock resultatlösa. Med ett värvat regemente legotrupper återkom H våren 1624. Framåt sommaren sändes han som kommendant till Kalmar för att under de sv-danska tvisterna hålla vakt vid gränsen.

Vid riksdagen i Sthlm 1625 blev H slagen till riddare tillsammans med Johan Banér; de båda räknades då till arméns mest lovande yngre krafter. Han utsågs också till riksråd men hans bana var den militära. Som överste för ett regemente från Savolax och i spetsen för starka finska trupper samarbetade han med Jakob De la Gardie under fälttåget i Livland och erövringen av Dorpat i aug. H fick i gåva gränsslotten Marienburg och Schwanenburg och höll uppsikt på den polska hären under Alexander Gonsiewski. I slaget vid Wallhof 1626 stred han på vänstra flygeln. Julafton s å vann De la Gardie och han ett nytt slag vid Wenden.

I flera mindre strider i febr—mars 1628 rev H upp Gonsiewskis polska kavalleri och tvang fienden till reträtt över Duna. Inför det förbättrade läget avlyste kungen sin resa till Livland, där H utsågs till högste befälhavare och fältmarskalk. S å gifte han sig med den 18-åriga Kristina Oxenstierna, kanslerns äldsta dotter. Mellan denne och H uppstod en varm vänskap; Oxenstierna kallade H sin käre son och tilltalades fader av honom.

Senhösten 1629 fick H order att förbereda arméns utrustning och samling i Finland, och som högste befälhavare över de finska trupperna landsteg han sommaren 1630 i Stralsund. Här kallades han till en av de förnämsta posterna i armén. Han anförtroddes försvaret av basområdet i Vorpommern och fick våren 1631 överbefälet över styrkorna — nära 19 000 man — mellan Stralsund och Kolberg.

Sitt högkvarter hade H i Stettin. Hit kom Kristina med de båda barnen men drabbades av pesten och blev svårt sjuk. H måste bege sig till kungens läger i Werben och reste, sedan läkarna gett gott hopp. "Drog så min herr far bort och var så glad hon skulle bliva bättre", skriver dottern Agneta i sin levemesbeskrivning. Kristina dog dock i början av aug. I ett brev till svärfadern vittnar H om sin sorg och sin stora kärlek till hustrun. Kanslern lovade i sitt svarsbrev att även i fortsättningen "söka min käre sons tjänst och välfärd, icke mindre än någons den som av mitt liv född är".

I slaget vid Breitenfeld i sept 1631 förde H befälet på vänstra flygeln av den sv-sachsiska armén. På grund av sachsarnas flykt lämnades hans flygel oskyddad, men genom en skicklig taktisk rörelse förde H den bakåt, bildade en ny front och tog de kejserliga i sidan. Genom denna manöver, utförd med kallblodigt lugn, gjorde han en viktig insats i slaget.

Vintern 1631 ställdes den frankiska armén under H. Vid nyåret intog han Bamberg men överraskades av de kejserliga under Tilly och besegrades i febr. Staden föll, medan H drog sig tillbaka och förenade sig med kungens armé. Han följde med på marschen till Bajern men fick i maj självständigt befäl över Rhenarmén. Här utkämpade han framgångsrika strider, tog Koblenz och Trier och erövrade större delen av Elsass.

Efter kungens död fick H befälet över en armé som sattes upp i Schwaben. I slutet av mars förenade han sig med hertig Bernhards trupper vid Donauwörth och intog Landsberg och Aichnach. Men myteri bröt ut bland de värvade trupperna och lamslog krigföringen. Ledningen ställdes inför en betalnings- och förtroendekris, som H föredrog inför förbundet i Heilbronn i april. Han återkom till armén i maj utan några större bidrag. Motsättningar rådde också mellan befälhavarna. H ville under inga omständigheter underordna sig hertig Bernhards ledarskap, skrev han till Oxenstierna i juni 1633. Han hade tidigare "utav ingen general någon order tagit, utan allom och hertig Bernhard själv order givit". Han hyste inget hat till Bernhard, försäkrade han, men beskyllde honom för högfärd och fåfänga. Rivaliteten mellan ledarna bidrog till att underminera positionen i Sydtyskland. Enligt H försvagades de sv intressena av att större delen av trupperna var tyska. De förenades i en gemensam strävan "hur de oss mage kvitt varda".

Först i juli var faran avvärjd. H marscherade först mot Bodensjön men misslyckades att ta Konstanz. Sedan vände han sig mot Elsass, som hotades av en spansk armé. Genom en serie mästerliga manövrar hindrade han spanjorerna att sätta sig fast och tvingade dem tillbaka mot Bajern. Fälttåget har av fackmän betecknats som H:s vackraste bragd.

H:s trupper var slitna och han vägrade att delta i en förenad offensiv mot Donau. I stället gick han själv mot Bodensjön men kallades i juni 1634 att förena sina styrkor med Bernhards, sedan en kejserlig armé börjat belägra Nördlingen, inkörsporten till Württemberg. De båda fältherrarna enades 10 aug om att försvara Württemberg och att inte anfalla fienden vid Nördlingen. Trots detta gick de till anfall 27 aug. H kommenderade högra flygeln som skulle storma det branta berget Allbruch. Han anföll många gånger men måste till slut retirera. Bernhards trupper kunde inte hålla stånd mot fiendens motattack utan vek och stötte in i H:s avdelning. Förvirringen blev total, och den sv armén led ett fullständigt nederlag. H själv blev tillfångatagen.

Det är svårt att få fram säkra fakta om slaget. Under sin fångenskap i Bajern skrev H en relation, där han lägger hela skulden för nederlaget på Bernhard. Vid tre tillfällen hade H sökt hålla tillbaka den stridslystne hertigen, men "försiktiga ord höllos för tröghet och rädsla och avsikt att förlänga kriget". Först sedan Bernhard börjat striden, måste H ta del i den. H:s relation är emellertid tendentiöst färgad (Rystad). Vissa uppgifter i den är sannolikt felaktiga. Möjligt är att den också förhandsgranskats av kurfurste Maximilian och utgör ett led i ligans propaganda.

Under åtta år satt H som krigsfånge, längsta tiden i Ingolstadt. I mars 1642 utväxlades han mot tre kejserliga generaler. Under hemfärden genom Frankrike och Nederländerna blev han livligt hyllad. I Perpignan mottogs han med stora hedersbetygelser av den franske kungen.

Efter hemkomsten tjänstgjorde H som krigsråd och ställföreträdare för marsken i krigskollegium. I jan 1644 utsågs han till överbefälhavare för de trupper som skulle rycka in i Skåne. Han besatte Helsingborg och Landskrona men lyckades inte erövra Malmö och Kristianstad. Under fälttåget företog han svåra härjningar på jakt efter snapphaneförband, och detta "Horns tåg" skulle länge leva kvar i folktraditionen. De preliminära fredsförhandlingarna med Danmark förde H från sitt högkvarter i Skåne.

Efter kriget kunde H helt ägna sig åt krigskollegium, där han åstadkom en uppryckning. Militiejordeboken avslutades, förvaltningen av artilleriet ordnades rationellt, och inspektörer utsågs för de lokala förvaltningsorganen. Inför det spända läget med Ryssland sändes H sommaren 1651 till Östersjöprovinserna för att inspektera fästningsverken och låta invånarna svära trohetsed. Året därpå utsågs han till generalguvernör i Livland och fick som sådan mycket att göra med försvarsanordningarna.

H upphöjdes till greve 1651 och fick Björneborg och en mängd finska hemman som grevskap. Ungefär samtidigt erhöll han 40 000 rdr av 1650 års satisfaktionsmedel som belöning för sina insatser i Tyskland. Han var en av de största baltiska spannmålsproducenterna. Hans gods Marienburg, Schwanenburg och Ubbenorm i Livland och Malla, Walling och Massau i Estland sköttes av förvaltare. Spannmålen såldes i både Reval och Riga, och han hade framstående kommissionärer i borgmästare och köpmän, som fortlöpande informerade honom om försäljningsmöjligheterna.

Vid utbrottet av det polska kriget kallades H till Sverige för att åter överta ledningen av krigskollegium. Han infann sig i aug 1655. Till skydd mot ett danskt anfall organiserades två hemarméer. Befälet över den ena anförtroddes åt H. Under en inspektion av försvaret i Skara avled han i maj 1657.

H var Gustav II Adolfs lärjunge och förde kungens militära intentioner vidare. Han var kärv och ordkarg, tillknäppt och allvarlig. Det fanns inget bländande i hans väsen; han hade inget av geniets impulsiva natur; han var en allt igenom samlad och måttfull personlighet. Han var "älskad av alla, mycket klok och tyst", intygar den skotske översten Robert Monro. H var bildad och språkkunnig och behärskade både diplomatins och krigets konst. Hans krigföring var human, och tukt och disciplin upprätthölls strängt. Som fältherre torde han inte kunna mäta sig med Banér och Torstenson. Med sin läggning var han anhängare av Axel Oxenstiernas defensiva krigföring. Han var "i alla måtto försiktig och flitig", säger krigskommissarien Erik Andersson, och i utnämningsbrevet som riksmarsk 1653 talas också om hans "tappra manlighet och försiktiga conduit". H stod det oxenstiernska huset nära, och i riksrådet slöt han aktivt upp kring kanslerns politik. Också i utrikespolitiska frågor uppträdde H som en försiktig rådgivare.

H var en förmögen man och en klok hushållare. I Sthlm ägde han ett palats i hörnet av Fredsgatan och Malmskillnadsgatan. Vid Ulvsundasjön uppförde han en malmgård, ett trevåningars stenhus, som fick namnet Hornsberg.

Författare

Alf Åberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s stora arkiv delades o kom med Bielke-saml (17 vol), Skoklostersaml (10 vol) o Wijksaml (22 vol) till RA; delar av H:s arkiv även i KB o LUB. H:s brev till Axel Oxenstierna tr i AOSB 2:8 (1897) o en del av hans brevväxl med Gustav II Adolf i Arkiv till upplysn av sv krigens o krigsinrätt-n:arnas hist (1—2, 1854—1859). Brev från H till landsh E Oxenstierna i UUB. Under fångenskapen skrev H flera relationer om sin militära verksamhet, tr i AOSB 2: 8, s 248— 292. Ett brev om hans operationer hösten 1633 i statsarkivet i Wien, publ av P Sondén i HT 1923.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, Biographica, RA; Rullor, Krigskoll registr o brevböcker, KrA.

N Ahnlund, Axel Oxenstierna (1940); S Arnoldsson, Sv-fransk krigs- o fredspolitik i Tyskland 1634—1636 (1937); B Broomé, Nils Stiernsköld (1950); E Brännman, Frälseköpen under Gustav II Adolfs regering (1950); S Clason, Till reduktionens förhist (1895); E G Emporagrius, likpredikan över H (1660); H Landberg m fl, Det kontinentala krigets ekonomi (1971); R Liljedahl, Sv förvaltning i Livland 1617—1634 (1933); S I Olofsson, Efter Westfaliska freden, Sveriges yttre politik 1650—1654 (1957); M Roberts, Gustavus Adolphus II (1958); G Rystad, Vem vållade Nördlingenkatastrofen? (VSLÅ 1958—59); M G Schybergson, Sveriges o Hollands diplomatiska förbindelser 1621— 1631 (1881); A Soom, Der baltische Ge-treidehandel im 17. Jahrh (1961); SRP; B Steckzén, Krigskollegii hist, 1, 1630—1697 (1930); A Stille, Öfversikt av fälttåget i Skåne år 1644 (KrVA:s tidskr 1910); W Tham, Den sv utrikespolitikens hist, 1: 2, 1560— 1648 (1960); B Thyresson, Sverige o det protestantiska Europa från Knäredfreden till Rigas erövring (1928); F U Wrangel, Stock-holmiana, 1—4 (1912); dens, Äldre stamböcker (SAT 1893).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustav Horn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13818, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13818
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustav Horn, urn:sbl:13818, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se