Krister Horn

Född:1622-11-13 – Rytterne församling, Västmanlands län (på Vikhus)
Död:1692-05-26 – Rytterne församling, Västmanlands län (på Vikhus)

Arméofficer, Lagman, Riksråd


Band 19 (1971-1973), sida 369.

Meriter

7 Horn, Krister, sonsons son till H 2, f 13 nov 1622 på Vikhus, Rytterne, Vm, d 26 maj 1692 där. Föräldrar: riksrådet frih Klas Kristersson H o frih Sigrid Oxenstierna. Inskr vid UU 3 april 36, vid univ i Dorpat 18 okt 38, överstelöjtn vid ett uti värvat reg 49, guvernör i Riga 54—jan 56, överste för ett värvat kavallerireg 55, generalmajor 56, generalguvernör över Ingermanland o Kexholms län 30 jan 57, avsked från detta ämbete för tjänstgöring vid K M:ts armé 27 febr 59, riksråd 12 febr 60, hovrättsråd i Svea hovrätt 12 nov 61, guvernör för Karl XI under "minorenniteten" 8 april 63, lagman över Karelen 21 aug 69, fältmarskalk 18 dec 72, lagman över Värmland 8 maj 74, generalguvernör över Livland 18 aug 74—9 febr 86.

G 1) 10 maj 54 på Uppsala slott m frih Görvel Sparre, f 24 aug 32 i Dorpat, d 19 aug 59 på Revals slott, dtr till riksrådet o presidenten frih Per S o Elsa Posse; 2) 9 nov 62 i Sthlm, Hovf, m frih Anna Elisabet Wrangel, f 40, begr 9 okt 87 i Sthlm, Ridd, dtr till generalmajoren frih Johan Mauritz W o Anna Bååt.

Biografi

H sändes på våren 1636 jämte sin yngre bror Bengt till Uppsala för att bedriva studier vid universitetet. Vistelsen här blev dock rätt kort. Utrustade med en frisk aptit på livet tycks bröderna ha roat sig tappert. Föräldrarna skickade dem måhända därför över till Livland, där deras morbroder, Bengt Bengtsson Oxenstierna — Resare-Bengt kallad — generalguvernör över Livland och Ingermanland, kunde hålla ett vakande öga över dem. 1638 inskrevs H vid Dorpats univ men stannade där endast en kort tid och vistades sedan i Riga fram mot 1642, sysselsatt med mer eller mindre organiserad utbildning. Av allt att döma begynte han vid denna tid en militär karriär, men först 1649 dyker han upp i mönstringsrullorna som överstelöjtnant vid ett värvat kavalleriregemente, förlagt i Kurpfalz.

På sommaren 1650 återkom H till Sverige, där en inkallad riksdag och Kristinas kröning väntade, och i sinom tid kunde han ge sin broder Bengt en utförlig relation om kröningens "makalösa prakt och prål" (brev 9 nov 1650). "Uti hemlighet" kunde han senare berätta (brev 29 sept 1651), att drottningen var beredd att "resignera och träda av regementet". För egen del utnyttjade han sin ledighet till att flitigt uppvakta vid hovet, och det gav efter hand resultat. 1651 erhöll han av drottningen flera förläningar, bl a 15 1/2 kronohemman i Örebro län. Hans förbindelser med hovet stärktes ytterligare genom äktenskapet med Görvel Sparre, en av Kristinas "hovjungfrur". Bröllopet bekostades av drottningen och ägde rum på Uppsala slott 10 maj 1654 kort före Kristinas tronavsägelse. Drottningen hade dessförinnan förbättrat hans villkor med bl a 7 1/2 hemman i Uppland och förordnat honom att vara guvernör för själva staden Riga och dess fästningsverk.

Uppdraget var viktigt men svarade näppeligen mot någon mera markerad yrkeskapacitet. H hade under sin tjänstgöring vid armén under 30-åriga krigets matta slutskede aldrig prövats i någon större och självständigare uppgift. Hans bristande erfarenhet ersattes inte av några betydande karaktärsegenskaper. Han var till sin läggning ganska indolent, satte stort pris på bordets njutningar och visade en påtaglig obenägenhet att fatta beslut. Någon större iver att tillträda guvernörsposten i Riga utvecklade han inte. Visserligen lämnade han på sommaren 1654 Sthlm, men kosan ställdes till de sv besittningarna i Nordtyskland, där han stannade närmare ett år. Till slut fick han påstötning från högre ort. Han tog det emellertid lugnt, klagade över att han inte fått några respengar och kunde först 18 maj 1655 landstiga i Riga.

H:s verksamhet i Riga blev kortvarig och militärt föga märklig. Han efterträddes redan 31 jan 1656 av generalmajor Simon Grundel Helmfelt. M G De la Gardie, som fungerade både som generalguvernör i Livland och som högste ledare av försvaret av Östersjöprovinserna, fick befallning att sända H till Nyen i Ingermanland att där gå generallöjtnant Gustav Horn Evertsson "uti krigssakerna till hända". H hade dessförinnan utnämnts till generalmajor, en åtgärd som väl närmast kunde betraktas som ett försök att släta över den hastiga förflyttningen. H gav sig utan brådska i väg och anlände först i nov 1656 till Narva, tydligen ganska villrådig om vad hans nya tjänst skulle innebära.

Det militära läget på den östra fronten medförde på nyåret 1657 en fastare precisering av H:s uppgifter. Ryssarna hade plötsligt börjat svämma över gränsen och Gustav Horn, som var generalguvernör över Kexholms län och Ingermanland, utsågs att leda försvaret på finska sidan. Han måste därför lösgöras från generalguvernörsposten, vilken i stället överraskande lämnades till H. Meningen var, att denne dels skulle söka skydda särskilt Ingermanland från ryska påhälsningar, dels samverka med ledarna för försvaret på den finska och livländska fronten. Den senare uppgiften nonchalerade han betänkligt. M G De la Gardie, vars militära kvalifikationer visserligen var i det närmaste obefintliga, sökte förmå H att deltaga i gemensamma operationer, men denne avböjde bestämt. Han hade, framhöll han, tillräckligt att bestyra i Narva som generalguvernör. Även med Gustav Horn på den finska fronten växlades åtskilliga brev om gemensamma åtgärder men utan något mera påtagligt resultat. Själv agerade H i Ingermanland försiktigt och trevande, lät bränna ned kåkbebyggelsen kring Narva för att inte ge fienden några fördelar vid en eventuell belägring, och skickade ut smärre "partier" att observera ryssarnas förehavanden. När dessa på nyåret 1658 i större skala svämmade över gränsen och började belägra de små fästena Jama och Korporje, blev han emellertid orolig och såg sig nödsakad att själv leda en undsättningsexpedition. Sent på kvällen 21 febr bröt han upp från Narva med 800 man och 4 "regementsstycken", kom fram till Jama tidigt på morgonen följande dag, överrumplade ryssarna, lade beslag på 300 hästar och befriade en mängd civilfångar. Vid månadens slut drog fienden sig för tillfället tillbaka från Ingermanland.

Det var en framgång, låt vara av begränsad omfattning — den enda militära expedition, som H lett fullt självständigt under sin krigarbana. Man kunde ha väntat sig, att han skulle känt sig sporrad av händelsen och med ökad iver ägnat sig åt sina militära uppgifter, men det blev knappast fallet. Han var grundligt utledsen både på Narva, generalguvernörsuppdraget och det militära ledarskapet. På våren 1658 begärde han att få lämna sin tjänst och i stället få komma "till K M:ts armé", och 27 febr 1659 beviljades denna framställning. Glädjen att få lämna Narva grumlades dock av svåra personliga sorger. Hans hustru, som länge varit sjuk, avled i aug 1659 och med hennes hk ombord anlände H efter en lång och besvärlig resa till Sthlm i okt. Här stannade han till slutet av året, då han begav sig till Gbg, dit konungen inkallat riksdagen. Här drogs han snabbt in i händelseströmmen vid konungens sjukdom och oförmodade död. I samband med upprättandet av sitt testamente beslöt Karl Gustav att utöka rådet med ett antal nya rådsherrar, däribland Krister och Bengt H, vilka från början inte varit påtänkta. Konungens beslut fattades 12 febr 1660 på själva dödsbädden under den febrila brådska, som då rådde.

H:s förutsättningar för sitt nya ämbete torde få anses mycket måttliga. Någon märkligare roll kom han ej heller att spela vare sig i rådet eller i Svea hovrätt, där han intagit sin plats som bisittare 20 nov 1661. I viktigare avgöranden följde han genomgående majoriteten och stödde i allmänhet rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie.

Helt oväntat blev H 8 april 1663 utnämnd till guvernör och "ungdomsföreståndare" för konungen. Fullmakten hänvisar till hans nit och trohet men också till hans "moderata och fogliga sinne". Det skulle snart visa sig, att han på intet sätt var vuxen uppdraget, som krävde bildningsintresse, uthållighet, psykologisk takt och en fast hand. Sin uppgift tog han mycket lätt, och följden blev också, att Karl XI kom att få en högst undermålig undervisning. Ordblind och intellektuellt outvecklad hyste arvprinsen en utpräglad motvilja mot den bokliga lärdom, som bjöds honom, och intresserade sig vida mer för att rida, fakta, skjuta och jaga samt att åskåda och senare själv deltaga i militära övningar av växlande slag. H, som strängt taget saknade all kompetens för sitt grannlaga värv — en samtida utländsk observatör (Magalotti) karakteriserade honom som "en godmodig herre, som tycker om att dricka och äger alla de goda egenskaper, som okunnigheten kan medföra" — stod fullständigt handfallen inför sin skyddslings beteende och undvek sorgfälligt att vidtaga några som helst åtgärder. Talet började gå, att den unge kungen varken kunde läsa eller skriva och att hans utbildning hade grovt försummats. Kritiska röster höjdes både i rådet och bland ständerna, och H fick tydligen på våren 1667 en diskret påstötning att frivilligt dra sig tillbaka, vilket han dock inte ville. Regeringens tålamod sattes snart på nya prov. Kungen, som nu kommit upp i tonåren, omgavs av ett kotteri ungdomar, som fick namnet "fyrkanten" efter den del av slottet, där de höll till. Tonen bland de unga herrarna ansågs vara rå och vulgär och nöjena ensidigt inriktade på vilda ritter, äventyrliga jaktpartier och livsfarliga dueller, vilket allt befarades kunna inge kungen smak för mindre goda levnadsvanor. Det ryktades också, att ungdomarna sökte påverka kungen i politiskt avseende och väcka hans misstro mot högadeln, främst förmyndarna och rådet. Det är numera knappast möjligt att kontrollera uppgifternas sanningshalt, men regeringen blev irriterad av H:s slappa uppsikt och utfärdade i dec 1670 en tilläggsinstruktion, som skärpte hans åligganden. Bl a skulle han personligen övervaka tillträdet till kungens rum.

Med kungens myndighetsförklaring 1672 blev H befriad från sin guvernörstjänst och utnämndes till fältmarskalk. Ungefär två år senare erhöll han den viktiga posten som generalguvernör över Livland. Som vanligt tog han god tid på sig för att tillträda sitt nya ämbete. Året 1674 förflöt utan några som helst ansatser till uppbrott. Först fram på sommaren 1676 anträdde han sin resa, sedan han mottagit upprepade allvarliga föreställningar både från kungen och rådet att ofördröjligen ge sig i väg och träda i tjänst. I början av sept befann han sig äntligen i Riga, angenämt berörd av magistratens vänliga välkomsthälsning. Han skaffade sig ett litet "ställe" utanför staden med en "artig liten trädgård", och med möjlighet till fiske i Düna. Här skulle han få vara i fred, slippa alla audienser, äta och dricka, spatsera och spela kort (brev till brodern 17 sept o 9 okt 1676).

Fullt så idylliskt skulle H:s tillvaro dock inte gestalta sig. Sverige kämpade för livet, och krigets slagskugga föll efter hand tung även över honom. I slaget vid Lund stupade hans äldste son, vars bortgång han djupt sörjde. I samma veva engagerades H direkt i själva krigshändelserna. Den sv ledningen hade länge umgåtts med tanken att genom en diversion från Livland ner mot Ostpreussen oroa kurfursten av Brandenburg och därigenom bringa den sv krigsmakten i Pommern lättnad. I utrustningen av den s k livländska expeditionen, som skulle ledas av H:s broder Bengt och efter dennes oförmodade död 1678 av fältmarskalken Henrik Horn af Marienborg, deltog H, varunder han vid sidan av de sedvanliga lamentationerna över penningbrist, förrådens otillräcklighet och soldaternas sjukdomar dock synes ha utvecklat en viss för honom ganska sällsynt aktivitet. Expeditionens misslyckande torde i alla fall inte kunna skrivas på hans konto.

H:s verksamhet som generalguvernör under de följande fredsåren är inte närmare utredd. Hans brevväxling å tjänstens vägnar med K M:t ger den vanliga bilden av förvaltningsbestyr och rutinärenden men röjer knappast några märkligare initiativ. Det allt uppslukande intresset i Livland var vid denna tid knutet till reduktionen och dess verkställighet. Adeln reste ett intensivt motstånd mot reduktionsbesluten, och H synes ha stått tämligen handfallen inför situationen med dess ytterst invecklade ägorättsförhållanden. Tillsatta kommissioner och strömmen av jurister och kameralister från Sverige störde i hög grad hans lugn. Karl XI och hans rådgivare i reduktionsfrågan torde ganska snart kommit till insikt om att H inte var rätte mannen att verkställa reduktionen i Livland. Därtill krävdes en vida hårdare hand. När H vid årsskiftet 1685—86 själv efter påstötning gjorde en trevare om sitt avsked med hänsyn till sin "tilltagande ålder", beviljades hans ansökan omedelbart. Efter hemkomsten till Sverige vistades han mest på sin fädernegård Vikhus, där han avled.

H nådde genom höga beskyddares och välvilliga ståndsbröders medverkan rikets förnämligaste ämbeten, till vilkas förvaltande han strängt taget saknade nödiga förutsättningar. Hans uppdrivna pretentioner på befordringar, belöningar och förmåner svarade illa mot hans personliga kvalifikationer. Han stod rätt främmande för de tunga krav på duglighet, energi och plikttrohet, som ställdes på och i regel också fylldes av det karolinska tidevarvets ledande samhällsskikt.

Författare

Sven Grauers



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ämbetsskrivier o brev från H i Livonica II, vari ingår H:s brev som generalguvernör över Ingermanland o Kexholms län till K M:t o rådet 1657—59 o hans brev till K M:t som generalguvernör över Livland 1676—86 o till rådet 1676—80, i Krigshist saml: Karl X Gustavs o Karl XI :s tid, K arkiv: Hedvig Eleonoras saml 1676—86, Rådets handhar o brev o Diplomatica (Muscovitica, Gallica), allt i RA. Brev från H till brodern H 8 (3 vol 1647—77), till H 5 o K G Wrangel i Sko-klostersaml, M G De la Gardie (2 vol), J Oxenstierna m fl, RA. Ett antal brev från H till H 8 1677—78 o till O R Taube 1678 —86 i KB. Några brev från H till H 8 tr i HSH 28, 1847, s 351—375.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, SRP, Svea hovrätts prot, RA; Generalmönsterrullor, KrA; Edvard Ehrensteens berättelse om tillkomsten av Karl X Gustavs testamente, E 436, UUB.

G Annerstedt, UU :s hist, bih 1 (1877); R Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1963); dens, Förmyndarräfstens slutskede (1968); M Carlon, Ryska kriget 1656—1658 (1903); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfalziska huset, 1—5 (1855—¦ 79); DGA 6 (1835); [E Ehrensteen,] Kongl rådets o cancellie-rådets herr Edward Ehren-stens lefwerne. Af honom sjelf beskrifwit (1771); J Ekeblad, Bref, ed N Sjöberg, 1—2 (1911, 1915); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660—1664 (1932), 1664—1668, 1—2 (1949), 1668—1672, 1—2 (1961); R Fåhraeus, Magnus Gabriel De la Gardie (1936); K Geijer, Bidr till hist om konung Carl XI :s uppfostran (1842); S Grauers, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 1—2 (1941, 1946); A Hammarskjöld, Bidr till Livlands hist under Karl XI:s regering (HT 1888); HSHF 1 (1836); A Isberg, Karl XI o den livländska adeln 1684—1695 (1953); Karl XI, Almanacksanteckn:ar, ed S Hildebrand (1918); H Landberg, Decemberrådslagen 1654. Karl X Gustav, rådet o rustningsfrågan (KFÅ 1968); dens, Kungamaktens emancipation. Statsreglering o militärorganisation under Karl X Gustav o Karl XI (Sc 1969); dens, Carl X Gustaf inför polska kriget (Carl X Gustaf-studier, 4, 1969); L Ma-galotti, Sverige under år 1674, ed C M Stenbock (1912); B Steckzén, Karl Gustaf Wrangels fälttåg 1640—1647 (1920); J Vasar, Die grosse livländische Giiterreduktion (1930); N Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679, 1—3 (1897—1912); G Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Krister Horn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13831, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2019-05-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13831
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Krister Horn, urn:sbl:13831, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2019-05-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se