Israel Hwasser

Född:1790-09-17 – Älvkarleby församling, Uppsala län
Död:1860-05-11 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Läkare, Medicinare


Band 19 (1971-1973), sida 513.

Meriter

1 Hwasser, Israel, f 17 sept 1790 i Älvkarleby, Upps, d 11 maj 1860 i Uppsala. Föräldrar: kontraktsprosten Lars Adolph H o Margareta Catharina Djurman. Inskr vid UU 4 dec 04, med-fil ex 07, MK 19 dec 10, ML 6 juni 12, allt vid UU, pensionär vid fältläkarkåren 15 aug 12, MD vid UU 3 juni 13, tjänstg som läk i sv armén i Tyskland o Norge 13—dec 14, kir mag 10 maj 15, prof i prakt medicin vid Åbo akad 31 mars 17 (i Hfors från 27)—30 dec 29, i prakt o teor medicin vid UU 17 sept 30—26 juli 55. — LVS 31, LVVS 33, HedLVVS 45, LVA 48, LSA 54, HedLVHAA 58.

G 29 juli 17 i Uppsala m Anna Charlotta Wadsberg, f 17 dec 93 i Sthlm, Klara, d 2 aug 52 i Uppsala, dtr till MD Anders Magnus W o Johanna Sofia Bergen.

Biografi

För eftervärlden framstår H som den mest renodlade och mest betydande sv företrädaren för de romantiska strömningarna inom medicinen, men det var först under 1820-talet som han började hänge sig åt romantisk spekulation. Hans tidigare, föga omfattande medicinska skrifter är praktiskt inriktade och förråder inte någon som helst påverkan från den romantiska naturfilosofin. Dissertationen om kallvattensbehandlingen vid febersjukdomar behandlar ett då mycket aktuellt ämne, som bl a diskuterades inom det empiriskt inriktade Sv Läkaresällskapet och som praktiserades vid Garnisonssjukhuset, där H fick sin praktiska läkarutbildning. Det var också uteslutande på grund av sina praktisk-medicinska kunskaper och färdigheter som han 1817, ännu inte 27 år gammal, utnämndes till prof i Åbo. H:s märkliga intellektuella förvandling under åren i Åbo var successiv och tämligen långsam. Först under slutet av åbotiden blir han fiende till den empiriskt inriktade medicinen, och det är också först då som hans senare outtröttliga polemik mot Karolinska institutet i Sthlm tar sin början. Ännu 1824 kan han lugnt och utan all motvilja diskutera en uppmaning från institutet, att han skall söka en lärartjänst där. Några år senare framträder han som institutets allvarligaste motståndare med skriften Om Carolinska institutet, där han också presenterar sitt medicinska system.

Trots en aktad ställning inom universitetsvärlden och goda vänskapsförbindelser i Åbo hade H under hela finlandstiden väntat på tillfälle att få återvända till Uppsala. När professuren i praktisk och teoretisk medicin där blev ledig, sökte han den utan tvekan. Nu var hans främsta merit inte den praktisda dugligheten utan skriften om Karolinska institutet med dess ihärdiga försvar för universitetet och inte minst dess ambitiösa planer för medicinska fakultetens upprustning.

H:s trettio uppsalaår förflöt i yttre lugn. Han fortsatte oförtröttligt och med utomordentlig taktisk skicklighet sin kamp mot Karolinska institutet. Han ägnade sig åt ett mycket vidlyftigt och rikhaltigt skriftställarskap, skrev en mångfald medicinska dissertationer och föreläste flitigt. Förhållandet till kollegerna var överlag problematiskt. De flesta av dem motsvarade inte hans höga ideal om den universellt bildade universitetsläraren. Inte heller de mer namnkunniga professorerna som t ex Geijer och Atterbom föll honom i smaken. Med många råkade han i akademiskt gräl och kunde då bruka nog så oömma metoder.

På mycket bättre fot stod han med de flesta av sina elever och med studenterna i gemen. Han såg inte sin läraruppgift som främst kunskapsförmedling. Läraren skulle väcka en djupare insikt, och han skulle påverka adepterna även moraliskt och religiöst. Därför måste förhållandet mellan lärare och elev vara allsidigt och personligt. H var en populär, stundom dyrkad lärare. Han präglade mer än en generation läkare med sin höga uppfattning om läkarkallet och i viss mån med sin moraliska och politiska konservatism. H:s egen bild av uppsalaåren är dyster och mörk. Han hade mött otack och förakt. Hans långa kamp mot institutet hade inte lett till den totala seger som han, högst orealistiskt, hoppats på. Däremot hade han i denna och andra stridsfrågor fått en rad oresonliga vedersakare. Hans enda tröst var en handfull trogna elever.

Det är märkligt att H till motgångarna inte tycks ha räknat att ingen fullt anammat hans spekulativa medicinska teori. Han framhåller det tvärtom som en förtjänst att han inte bildat skola. Delvis hänger detta samman med hans romantiska originalitetsideal: var och en skall vara sitt eget geni. Men det beror också på att det medicinska systemet trots allt inte utgör hjärtpunkten i hans tänkande. Elever som Olof Glas och Per Hedenius, vilka delade hans bildnings-och universitetsideal och hans etiska uppfattning men inte hans medicinska teori, hade hans fulla uppskattning. Men i sina skrifter gör H stor affär av sina tankar om livets och sjukdomens väsen. Det gäller inte bara den medicinska delen av hans författarskap utan i samma utsträckning den politiska och moraliska. Läran att "sjukdom är självförstöring" är för H en formel som kan tillämpas på alla områden.

H utgår från de polaritetsföreställningar, som blivit gångbara inom romantiken. Närmast anknyter han till tysken D G Kieser. Enligt Kieser beror alla förlopp i naturen på motsättningar mellan poler. Inom organismerna är denna motsättning mer komplicerad än i den oorganiska världen. Men även här gäller, att en högre, positiv och andlig och en lägre, negativ och materiell pol håller varandra i balans. I den friska kroppen dominerar den högre, andliga polen. Sjukdom beror på att den lägre polen stegras. Den högre reagerar genom att också stegras, och om spänningsförhållandet inte blir organismen övermäktigt, så återtar den högre, positiva polen herraväldet.

Kieser antar därmed, att hela förloppet kan förklaras enbart med hänsyn till faktorer inom organismen. Har man kunskap om själva organismen, så kan man också lösa alla problem om liv och sjukdom. Det är en typiskt romantisk naturfilosofisk tanke. Men på denna punkt har H en annan uppfattning. Han gör det egendomliga påståendet, att båda polerna i organismen är negativa. Det innebär, att organismen lämnad åt sig själv oundvikligen går under. Stegras någon av polerna, så blir resultatet sjukdom. Men detta förlopp leder oundvikligen till döden, om inte en högre kraft, som H kallar Livet eller Gud, ingriper. Det sker i den äkta krisen, vilken alltid leder till tillfrisknande.

H:s uppfattning medför bl a, att en aldrig så god kunskap om organismens anatomi och fysiologi inte ger annat än en ytlig bild av de organiska fenomenen. Därför förhåller han sig kallsinnig och i stort sett avvisande till den snabba internationella utvecklingen inom patologisk anatomi och fysiologi från 1820-talet och framåt. Men hans insikter är också tämligen ytliga. Ännu i sena skrifter, där han får anledning att komma in på frågor som tangerar dessa områden, åberopar han först och främst de auktoriteter som han lärt känna under sin tidiga, empiriskt inriktade period.

H:s lära om de organiska polerna och livet är först och främst en sjukdomslära, som skall ge en djupare förståelse för sjukdomarnas och tillfrisknandets natur men också skapa grunden för en sjukdomsklassifikation och allmänna riktlinjer för terapin. Men det är självklart, att om sjukdomar endast kan botas genom ingripande från en högre makt, hur opersonlig denna än är, så begränsas medicinens roll till att underlätta den högre maktens eller Livets verksamhet. Läkaren kan därvid inte bara lita till praktiska eller tekniska hjälpmedel. Han får även en etisk eller rent av religiös uppgift.

H:s inställning till medicinens praktiska hjälpmedel är emellertid inte konsekvent. Han förblir även efter det spekulativa genombrottet en varm anhängare av vaccinationen och tillbakavisar bl a Kiesers invändningar. Däremot framträder han under 1830-talets koleraepidemier med det då redan urmodiga påståendet, att koleran orsakas av miasma, dvs ytterst av förändringar i atmosfären. Alla avspärrningar o dyl är alltså förgäves. Han har inga höga tankar om stetoskopets eller termometerns betydelse. Han övergår under sin spekulativa period till uppfattningen, att de flesta mentalsjukdomar är resultat av moraliska avvikelser.

H:s praktiska erfarenheter är, bortsett från 1810-talet, då han alltså verkligen kunde betraktas som en framstående läkare, ytterst begränsade. Det hindrar honom inte från att uttala sig om konkreta sjukdomar och terapier med säkerhet och emfas. Han är ofta till ytterlighet svårbegriplig. Det beror inte främst på de romantiska inflytelserna utan på att han, så snart han nedstiger från den mest abstrakta teorin, är synnerligen eklektisk. Han ansluter sig inte till någon bestämd skola utan hämtar uppslag och idéer från de mest skilda håll. Hippokrates, Galenos och Sydenham är honom lika nära som hans samtids medicinska heroer, om inte närmare. När han i Läran om feber söker fastställa en febersjukdomarnas klassifikation, låter han inflytelserna korsa varandra fritt. Resultatet blir svåröverskådligt.

Hans förhållande till medicinhistoriens storheter hänger nära samman med hans syn på medicinens och över huvud vetenskapens utveckling, som för honom inte innebär i första hand en fortskridande anhopning av kunskaper och färdigheter. De stora snillena förblir i stort sett oöverträffade. Om vetenskapens utveckling också kan leda till större materiell välfärd och drägligare livsvillkor för människorna, så är detta en bisak. Den moraliska halten och det filosofiska djupet kan inte utvecklas på samma sätt.

I sin syn på bildningens utveckling och enhet är H en mer fullgången romantiker än på något annat område. Han förfäktar den universella bildningens ideal och förkastar specialisering och nyttoinriktad fackkunskap. Därför hyllar han universitetsinstitutionen och bekämpar de nya högskolorna. Hans mer än 30-åriga kamp mot Karolinska institutet är en kamp mot vad han uppfattar som ett försök att avskilja medicinen från andra vetenskaper och göra den till blott och bart praktik och teknik.

Det är denna strid som främst bevarat H:s minne åt eftervärlden. Stridens yttre drag är tämligen enahanda. Kommittéer tillsätts, förslag upprättas och uppvaktningar för höga herrar görs för att institutet skall få åtminstone samma befogenheter som de medicinska fakulteterna. Då är H genast redo att inskrida. Det mest överraskande i affären var den relativa framgången för hans idéer. Han agerade med stor skicklighet, och hans åsikter hade företrädare bland de makthavande.

Striden om Karolinska institutet var emellertid inte den enda, i vilken H inlät sig. Hans tilltagande politiska och moraliska konservatism ledde honom in i åtskilliga fejder. Redan mot slutet av 1830-talet var han inblandad i en häftig polemik om Finlands förhållande till Ryssland och Sverige. I termer, som kan leda tankarna till Hegels dramatiska historieuppfattning, hävdar han, att Finland utvecklats till en fullvärdig och självständig aktör på den världshistoriska scenen och att det nu var Finlands uppgift att, frigjort från Sverige, överföra den europeiska civilisationen till Ryssland. H försvarade därför Karl XIV Johans försiktiga politik och intog även en relativt försonlig inställning till tsaren. Karl Johan är — eller snarare blir — H:s stora politiska ideal. Det var H som 1848 bildade Carl Johansförbundet. Där lät han sin vältalighet flöda över den döde konungens minne. Han uppskattade inte minst Karl Johans konservativa försiktighet. Som så många av sina samtida åsiktsfränder såg H inte i krigiska bragder utan i fredlig välfärd det främsta tecknet på statsmannamässig klokhet.

Under sina sista år blev H en lika svärmisk beundrare av tsar Nikolaj. Under och efter Krimkriget hyllar han denne som kristendomens och den sedliga ordningens värn mot liberalism, socialism och annan ogudaktighet. H:s samhällsuppfattning är patriarkalisk. Sedligheten har i honom en outtröttlig försvarare. Med grova invektiv tillbakavisar han Almqvists äktenskapsuppfattning i Det går an; Almqvist är kort och gott "den horaktige prästen".

Det var som moralist H vann sitt största inflytande utanför medicinarnas krets. Även i de litteraturkritiska arbeten, som han författade framför allt efter det att han blivit medlem av Sv akademin, anlägger han först och främst moraliska synpunkter. Fosforisterna hatar han, medan han hyllar en småborgerlig romantiker som Jean Paul.

I en tid då läkarnas sociala betydelse blev allt större, framstod H som läkaryrkets ledande ideolog i Sverige. Hans idealistiska uppfattning om läkarens funktion vann anklang i medicinarkretsar. Även medicinare, som stod helt främmande för hans spekulationer och som direkt bekämpade hans universitetsidéer, uttryckte sin synnerliga uppskattning av hans insatser "för att höja det medicinska studiet och befordra läkarvetenskapens och läkarens anseende" (Magnus Huss). Till H:s omedelbara betydelse bidrog förvisso också hans livliga, bullersamma och på alla sätt hjärtliga personlighet. Han var nästan alltid hänsynslöst ärlig, och den kverulans och självömkan som ofta möter oss i hans skrifter, tycks inte ha präglat hans umgänge med andra människor.

Författare

Sven-Eric Liedman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s brevsaml är skingrad. Brev till o från H samt några ms o föreläsn:anteckn:ar i UUB. Föreläsn: an teckn :ar i LSB o Hfors UB. En saml handhar rörande H i Åbo akad:s bibi. Brev från H även i Karol inst:s bibi, LUB, UUB o HforsUB .

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Robert A. Renvall, Finlands universitet 1828—1890, 2. tillök uppl Hfors 1891, s 167 f; jfr även S-E Lied-man, nedan anf arb, s 235 f, Tor Garpelan o L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet, lärare och tjänstemän från år 1828, Hfors 1925, s 390 f, SLH, afd 2, h 1, 1823, s 161, Suppl, 1835, s 201 f, Nytt suppl, 1853, s 179, N F, d 1, 1873, s 350.

Källor och litteratur

Källor o litt: Akademikanslern, consist aead i Uppsala till K M:t, 1830, RA.

T Garpelan o L O Th Tudeer, Hfors univ. Lärare o tjänstemän från år 1828, 1 (1925); O Glas, Prof I H:s sista sjukdom (Hygiea, bd 23, 1861); P Hedenius, I H:s minne (UUÅ 1861: Medicin); dens, Förord o in-ledn till H:s Valda skrifter, bd 1 (1868)j G Heinricius, I H:s åsikter om Nikolai I o den orientaliska frågan (FT 1906); dens, I H o Finland (SSLF 78 = Förhandkar o uppsatser, 20, 1907); dens, I H:s verksamhet i o för Finland (Hygiea, festskr 1908); I Holmgren, I H. Hans personlighet o gärning (VSÅ 1947); M Huss, Några skizzer o tidsbilder från min lefnad . . . (1891); K Ha;-ger, I H, "en originell vetenskaplig charac-ter" (Sydsv medicinhist sällsk, årsb 1968); S-E Liedman, I H (1971), o där anf litt; U Quensel, I H o hans tid (1932); B O Schaumann, Om I H o hans förhållande till Finland (1890); SLH 2:1 (1873); G Soi-ninen, I H (Nord medicin, bd 11, 1941).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Israel Hwasser, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13914, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven-Eric Liedman), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13914
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Israel Hwasser, urn:sbl:13914, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven-Eric Liedman), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se