Anders Håkanson, af

Född:1749-10-21 – Lösens församling, Blekinge län
Död:1813-04-10 – Nikolai församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Häradshövding, Landshövding, Borgmästare, Kommerskollegiepresident


Band 19 (1971-1973), sida 577.

Meriter

2 af Håkanson, Anders, son till H 1, f 21 okt 1749 i Lösen, Blek, d 10 april 1813 i Sthlm, Nik. Inskr vid LU maj 60, vid UU 10 okt 61, jur ex vid LU 1 juni 67, auskultant vid Göta hovrätt 19 okt 67, kanslist vid advokatfiskalkontoret där 6 febr 68, amanuens 69, v häradsh dec 70, häradsh i Östra hd i Blekinge 5 juni 71, lagmans n h o v 7 jan 88, justitieborgmästare i Karlskrona 18 juni 88, led av Rikets ärenders allm beredn 15 maj 89—19 april 93, led av borgarståndet för Karlskrona 89, 92 o 00, av skogs-komm 22 jan 90, chef för handels- o finansexp 11 okt 90—25 aug 92, led av komm för kammarrevisionens indragn 16 maj 91, på nytt led av Rikets ärenders allm beredn 10 nov 96, led av skogsvårdsförfattn:komm 10 jan 98, av tullkomm 16 jan 98, landsh i Blekinge län 2 aug 00, adl 28 maj 01, led av krigsgärdskomm 08, av ridderskapet o adeln 09—10 o 12, frih 29 juni 09, president i kommerskoll 26 nov 12. — LFS 79, HedLLA 12.

G 22 sept 71 i Sthlm, Ridd, m Anna Catharina Fehrman, dp 4 dec 51 där, Ty, d 12 april 12 där, Nik, dtr till medaljgravören Daniel F (bd 15) o Maria Catharina Schade.

Biografi

H, som av sin far, den kände talmannen i bondeståndet, ärvde en ansenlig förmögenhet, ägnade sig till en början åt domarbanan. I juni 1788 utnämndes han till justitieborgmästare i Karlskrona. Sin politiska debut gjorde han vid 1789 års riksdag, då han representerade sin hemstad.

H visade sig snart som en skicklig och uppslagsrik parlamentariker. Han invaldes i hemliga utskottet och det tycks ha varit där som han först kom i kontakt med Gustav III. I utskottet medverkade han vid utarbetandet av reglementet för riksgäldskontoret och bemyndigandet för detta att utge räntebärande kreditsedlar, och han lär ha varit ansvarig för den formulering som möjliggjorde en utvidgning av den tillfälliga och begränsade emissionen. Han bidrog verksamt till att hemliga utskottets finansplan godkändes av riksdagen och gjorde en uppmärksammad insats, då borgarståndet 20 maj antog bevillningen utan tidsbegränsning.

Genom sin verksamhet vid riksdagen hade H vunnit konungens förtroende. Efter dess slut anlitades han också i arbetet med de högsta statsmyndighetemas organisation på förenings- och säkerhetsaktens grund. Resultatet blev som bekant, att Högsta domstolen efterträdde rådets justitiedivision och Rikets ärenders allmänna beredning dess inrikesdivision. Vid utarbetandet av de grundläggande bestämmelserna för allmänna beredningens verksamhet spelade H en betydelsefull roll, och han synes också ha medverkat vid förarbetena för Högsta domstolen. I den viktiga överläggningen inför konungen 15 maj deltog han och inkallades samma dag som en av de tre ofrälse ledamöterna i allmänna beredningen.

Bortsett från några särskilda uppdrag begränsades H:s verksamhet i centralförvaltningen till en början till arbetet i beredningen. Till konseljerna kallades han ännu blott sporadiskt. Först när finansförvaltningen efter freden i Värälä nyordnades vidgades H:s verksamhetskrets på ett avgörande sätt.

Sedan Erik Ruuth entledigats från posten som statssekreterare vid finansexpeditionen, uppdrogs 11 okt 1790 handläggningen av finansärendena åt en tremannakommitté under H:s ledning. Till hans biträden utsågs generalkonsuln Peyron, som skulle sköta växel- och penningtransaktionerna, och statskommissarien G G Ekman. Samtidigt förordnades Ff och C B Peyron till konungens ombud i generaldiskontkontoret och i riksens ständers kontors diskont samt tillsammans med Ekman även i riksgäldskontoret. Då H skulle förestå handels- och finansexpeditionen och föredra alla till denna hörande ärenden, kom han i verkligheten att fungera som finansminister. Personombytet och nyordningen synes f ö redan tidigare ha diskuterats bl a mellan konungen och H. Den dominerande roll, som finansfrågorna spelade, medförde, att hans inflytande befann sig i ständig tillväxt. H:s ställning som en av Gustav III:s närmaste och inflytelserikaste rådgivare markerades ytterligare, när han i maj 1791 förordnades som ledamot av den särskilda krigsberedningen och av den tillförordnade regeringen under konungens utrikesresa.

Den nya finansförvaltningens angelägnaste uppgift blev att avveckla krigsekonomin och reglera den stora svävande skuldmassa som kriget efterlämnat. Målet sökte man nå genom förbättrad förvaltning och olika besparingsåtgärder. Men bristen på likvida medel och svårigheten att uppta lån utomlands ledde till, att likvideringen av skulderna genom olika åtgärder sköts på framtiden. Följden blev bl a att räntan på riksgäldskontorets kreditsedlar indrogs och att deras inlösning uppsköts. Deras ställning som betalningsmedel vid sidan av bankomyntet erkändes sålunda officiellt. Trots att man samtidigt genom olika åtgärder sökte minska den utelöpande kreditsedelstocken, försvann bankomyntet snabbt ur marknaden och kreditsedlarnas värde sjönk.

De åtgärder som vidtogs hade sålunda karaktären av provisorier, avsedda att lätta statsverkets betryck. Utan riksdagens medverkan kunde finansfrågorna inte lösas och skulderna regleras. Detta stod ganska tidigt klart för H, och redan i maj 1791 synes han ha börjat arbeta för att riksdagen skulle inkallas. Härvidlag mötte han till en början motstånd från Gustav III. Av naturliga skäl ville denne i det längsta undvika en riksdagskallelse, vartill kom hans planer på ett ingripande till den franska monarkins stöd. Medan H hävdade, att finansiell sanering med riksdagens hjälp utgjorde en förutsättning för en aktiv utrikespolitik, ansåg Gustav III, att den franska monarkins återupprättande borde föregå riksdagskallelsen. För sin ståndpunkt tycks H ha vunnit G M Armfelts stöd.

Under hösten 1791 klarnade läget. Sedan underhandlingarna med Ryssland slutförts och Drottningholmstraktaten 19 okt undertecknats, varvid H som en av underhandlingskommissarierna medverkade, visade det sig snart, att man missräknat sig på den nye bundsförvantens stöd. Planerna på en aktion till det franska kungahusets hjälp måste tills vidare uppskjutas. I slutet av okt aktualiserades riksdagskallelsen på allvar. 8 dec utfärdades den, kontrasignerad av H. Ständerna skulle mötas i Gävle 23 jan 1792.

H:s ståndpunkt hade sålunda segrat. Men detta innebar inte, att den plan för riksdagsarbetet, som han under sommaren uppgjort, kunde genomföras. Den syftade till att riksbanken och riksgäldskontoret skulle sammanslås och ansvaret för statsskulden helt övertas av banken. Planen ansågs alltför djärv för att kunna godtas och samma öde rönte den modifierade finansplan, som han 15 nov framlade. Finansfrågan löstes slutligen efter riktlinjer, som uppdrogs av H i hemliga utskottet. De innebar, att ansvaret för de obetalda krigskostnaderna till ett reducerat belopp övertogs av ständerna och skulle förvaltas av riksgäldskontoret. Betalningen skulle ske bl a med hjälp av nyemitterade kreditsedlar.

Gustav III:s död medförde ingen omedelbar ändring i H:s ställning. I den tillförordnade regeringen, som tillsattes efter attentatet, ingick han som biträdande ledamot. Liksom sina kolleger tillhörde han hertigens konselj under förmyndarregeringens första månader, och han tycks till en början ha åtnjutit dennes förtroende. Först efter Reuterholms hemkomst i juli 1792 började nya inflytelser göra sig gällande, och den gamla regimens män avlägsnades efter hand. För H innebar detta, att han 25 aug på egen begäran beviljades avsked från sin befattning vid handels- och finansexpeditionen. I allmänna beredningen kvarstod han till april 1793, då nya ledamöter förordnades. Först sedan Gustav IV Adolf 1796 som myndig konung tillträtt regeringen, återvände han från borgmästarbefattningen i Karlskrona till beredningen.

Detta innebar emellertid ej, att han återfick sin tidigare ställning. Till kretsen av den unge konungens inflytelserika rådgivare hörde han inte. Först under 1800 års riksdag togs hans erfarenheter på finanspolitikens område åter i anspråk. Under riksdagen fungerade han som konungens förtroendeman i borgarståndet. Den plan till realisation av riksgäldssedlarna, som riksdagen antog, var främst resultat av hans arbete i hemliga utskottet och grundad på en överenskommelse mellan H och finanspolitikens ledare K E Lagerheim.

Genom sina insatser under riksdagen stärkte H sin ställning. När han i aug 1800 utnämndes till landshövding i Blekinge län, innebar detta inte, att han förlorade kontakten med regeringskretsen i Sthlm. Sin plats i allmänna beredningen behöll han tills vidare, och han kallades stundom till konseljerna. Under hösten och vintern 1808—09 togs hans krafter åter i anspråk när det gällde krigsfinansieringen, och konungen synes ha övervägt att anförtro honom skötseln av finanserna, vilket H dock avböjde. H:s ställning under Gustav IV Adolfs sista regeringstid är visserligen något oklar; närmast synes han dock ha samarbetat med ämbetsmannaoppositionen mot konungen.

Mest känd är H som författare till den provisoriska regeringens förslag till ny författning. Detta sk H:ska förslag utarbetades under förra delen av april 1809 och skulle, sedan hertig Karl utropats till konung, underställas ständerna för godkännande. En viktig roll hade därvid reserverats för H, som utsågs till bondeståndets sekreterare. Förslaget fick, då det blev känt, ett dåligt mottagande, och då programmet "konstitution först, kung sedan" 8 maj segrade, kunde planen ej genomföras. H misstroddes av oppositionen, och hans ställning som sekreterare i bondeståndet utsattes för angrepp, då den ansågs oförenlig med hans egenskap av adelsman. Han förmåddes att avsäga sig uppdraget och lämnade riksdagen.

Det kan numera anses fastslaget att det H:ska förslaget, som utgjorde ett allvarligt menat försök från regeringens sida att gå den liberala opinionen till mötes, utgör den viktigaste förlagan till konstitutionsutskottets förslag. Till stor del återkommer dess bestämmelser ordagrant i 1809 års regeringsform. Men utskottet underkastade det inte blott en formell överarbetning. Vissa bestämmelser rörande finansfrågornas behandling och konungens deltagande i statsregleringsarbetet omarbetades.

Ännu en gång fick H tillfälle att göra en insats som riksdagspolitiker. Vid 1812 års riksdag verkade han som Karl Johans kanske mest betrodde medarbetare. I samband härmed utarbetade han tillsammans med lantmarskalken Carl Lagerbring och utrikesstatsministern Lars von Engeström ett numera även till sitt innehåll känt förslag till reviderad regeringsform, som underställdes kronprinsen och av denne försågs med vissa tillägg och ändringar. Det syftade till en genomgripande förändring av statsskicket genom en stark ökning av kungamakten på statsrådets, ständernas och ämbetsverkens bekostnad. Riksdagen fick emellertid, ej minst till följd av H:s verksamhet, ett för regeringen och kronprinsen gynnsamt förlopp, och tanken på en fullständig författningsrevision övergavs för ett förslag om begränsade grundlagsändringar, som antogs vilande till nästa riksdag. — H:s insatser belönades med presidentposten i kommerskollegium.

H var en dugande och nitisk ämbetsman, i besittning av ett klart förstånd och stor arbetsförmåga men inte alltid nogräknad med medlen. Hans duglighet erkändes i regel också av hans motståndare, och han blev tämligen skonad för oppositionens hat och förtal. En förklaring härtill är kanske, att han i det personliga umgänget tycks ha varit älskvärd och vinnande. Sina främsta insatser gjorde han som riksdagspolitiker. Här kom särskilt i svåra lägen hans konstruktiva begåvning och hans oräddhet helt till sin rätt, men han kunde också ge prov på list och förslagenhet. Han var en utmärkt talare och skicklig debattör med stor förmåga att övertyga och vinna människor. Som stilist var han kanske inte lika framstående. Sina talanger ställde han från början av sin politiska bana i kungamaktens tjänst, och han var livet ut en övertygad anhängare av den starka statsmakten. "Den olyckliga tanken att vad mängden vill, måste ske, leder till följder utan beräkning. Endast en stadig, verksam och kraftfull styrelse kan utrota dessa giftiga ämnen" skrev han 1811 till Lars von Engeström.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av H:s papper har endast en obetydlig del bevarats till eftervärlden i VHAA:s arkiv (brev från Gustav III jämte några PM med påteckn:ar av kungen). Brev till L von Enge-ström o S E Trägårdh i KB, till bl a G F Wirsén, J M af Nordin (Sjöholmssaml) o G B Peyron (Germanica, vol 1013) i RA samt till bl a Gustav III i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Regeringsformen 1809. Anders af Håkansons första utkast [medd av G. Gustaf Edelstam] (HT 1916, s 262—279).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA.

S Andgren, Konung o ständer 1809—1812 (1933); A Brusewitz, Studier öfver 1809 års författndcris (SHVU 18:5, 1917)- S Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944); G Landberg, Den sv riksdagen under den gustavianska tiden (Sveriges riksdag, 7, 1932); P-A Lange, A H som politiker o ämbetsman 1789—1800 (1940); dens, A H:s politiska verksamhet 1789—1792 (Blekingeboken 1940); N Nison Stjernquist, Kring A af H o hans efterlämnade papper (Blekingeboken 1944); S Söderlind, Om allm beredn:s tillkomst (StvT 1938); E Thermamius, Myten om H:ska förslaget o andra problem rör regeringsformens tillkomst (StvT 1956); L Wahlström, Skrifvelser från Gustaf III ur A af H:s papper (HT 1913); B Wedberg, Konungens högsta domstol 1789—1809 (1922); K G Westman, Den gustavianska Högsta domstolen o dess hävdatecknare (HT 1924). — B Dahlström, Rikets gäld 1788— 1792 fl942; reg SBL).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Håkanson, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13953, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-02-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13953
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Håkanson, af, urn:sbl:13953, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2019-02-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se