S Emilie Högqvist

Född:1812-04-29 – Jakobs församling, Stockholms län
Död:1846-12-18 – Italien (i Turin) (Hovförsamlingen, Stockholms län)

Skådespelare


Band 19 (1971-1973), sida 679.

Meriter

Högqvist, Sophie Emilie, f 29 april 1812 i Sthlm, Jak, d 18 dec 1846 i Turin, Italien (enl db för Hovf, Sthlm). Föräldrar: hovmästaren hos greve C De Geer Anders H o Anna Beata Hedvall. Balettelev vid K teatern 1 nov 21—1 juli 26, anställd vid A P Berggrens resande teatersällskap 26—28, elev vid K teaterns dramatiska scen 1 sept 28, aktris där 1 okt 31—1 juli 46 (tjänstl 1 juli 42—1 okt 43; kallas i mtl 46 o i bouppt premiäraktris), studieresor till Paris 34, 37 o 39. — Ogift.

Biografi

Emilie H kom från ett hem som socialt sett var ganska enkelt men som dock hade viss anknytning till den förnäma världen. Hennes far var kammartjänare, sedermera hovmästare hos det dåtida Sveriges rikaste man, greve Carl De Geer till Leufsta, vars hus vid Västra Trädgårdsgatan var en medelpunkt för Sthlms elegantaste sällskapsliv. Modern synes ha saknat allvar och ansvarskänsla och hennes eftermäle klingar inte gott. August Blanche utbrister vid ett tillfälle: "Måtte Gud bevara varje barn för en sådan mor." Makarna levde långa tider åtskilda och barnens uppfostran blev bristfällig. H fick därför senare genom privatlektioner utbilda sig i språk, musik och välskrivning.

Redan 1821 vid nio års ålder blev H elev vid K teaterns balettskola. Hon uppträdde en tid vid den Selinderska barnteatern vid Oxtorget och i Humlegården och var senare ett par år engagerad vid det Berggrenska sällskapet, som turnerade i landsorten. 1828 debuterade hon som aktriselev vid K teatern, där hon from 1831 blev aktris. Kort därefter synes hon ha inlett ett förhållande med den engelske legationssekreteraren John Bloomfield. Förbindelser av detta slag var inte ovanliga bland tidens skådespelerskor, och hennes steg var därför knappast särskilt uppseendeväckande. Våren 1832 hyrde Bloomfield en våning åt henne två trappor upp i huset Salviigränd nr 1 i hörnet av Västerlånggatan, de sk Masreliez-rummen, och här födde hon i okt 1833 en dotter.

Redan vid denna tid räknades kronprins Oscar till H:s ivrigaste beundrare. Karl XIV Johan var missnöjd med kronprinsens växande intresse för H, kanske mest av hänsyn till kronprinsessan Josefina, och uppges ha betalat hennes första resa till Paris sommaren 1834 för att en tid få henne ur vägen. Parisresan påskyndade H:s utveckling både som person och som skådespelerska. Om hon tidigare uppvisat en något osäker gänglig gestalt med en spröd nästan gäll stämma, hade hon nu lärt sig att röra sig på scenen, att efter parisiskt mönster klä sig mycket elegant i sina roller, blivit något fylligare och fått en bättre kontroll över sin röst.

Efter hemkomsten från Paris blev H en av teaterns mest firade och oftast framträdande aktriser. Titelrollen i Schillers Maria Stuart, Johanna i Orleanska jungfrun och Ofelia i Hamlet utgör nu höjdpunkter i hennes spelkonst. "Det är i sanning en stor talang", skrev E G Geijer efter att ha sett H som Orleanska jungfrun, "och jag begriper ej hur den till en sådan höjd kunnat utbildas hos oss". De rika möjligheter som hennes begåvning medgav kom dock till full utveckling först efter ett nytt besök i Paris sommaren 1837. Liksom under det tidigare uppehållet studerade hon ivrigt den franska skådespelarkonsten, särskilt komedin. Hon besökte den berömda aktrisen M:lle Mars, som alltsedan 1834 varit hennes stora förebild. 1838 spelade hon huvudrollen i Valerie, som var en av M:lle Mars glansroller. Resan till Paris hade påyrkats av kronprins Oscar, som önskade att hon på allt sätt skulle utveckla sin konst. Hösten 1836 hade H flyttat från Salviigränd till en magnifik våning i det s k Palinska huset, Gustaf Adolfstorg 18. Här höll hon under Oscars beskydd ganska regelbundet om torsdagarna litterär salong för sina vänner, bland dem många av tidens kända konstnärer och författare. Somrarna tillbringade hon på Framnäs på Djurgården.

När H i okt 1837 kom tillbaka till Sthlm och återigen framträdde på scenen, mottogs hon med jubel. Hon spelade nu företrädesvis roller ur den samtida franska repertoaren, i senare tid glömda stycken av Eugéne Scribe och andra komediförfattare. Hon tycks under denna tid ha excellerat i behagfullt koketteri och älskvärd spiritualitet. Än mera än förut imponerade hon också genom glansen av sin yttre apparition. Sommaren 1839 var H åter i Paris under ett kort besök. Hon medförde därifrån Bayards och Dumanoirs lilla komedi Richelieus första vapenbragd, som hon själv översatte till svenska. Som den 15-årige hertigen av Richelieu — en av de många ynglingaroller hon tyckte om att uppträda i — blev hon mycket beundrad, då stycket spelades våren 1842, liksom M:lle Déjazet blivit vid denna komedis urpremiär i Paris 1839.

Vid denna tid hade hennes hälsa börjat märkbart avta. Den resa till Italien som hon anträdde på sommaren 1842 var säkerligen en nödvändig rekreation. I Rom stannade hon ett halvt år och umgicks mest i den sv konstnärskolonin, vars medlemmar lämnat tecknade bidrag i hennes minnesalbum. Vid sin återkomst hade hon återvunnit sina krafter och kunde åta sig flera nya roller. Hösten 1843 uppträdde hon med stort bifall på nytt som Ofelia i Hamlet. På hemresan efter ett besök i Hamburg hos sin dotter och de båda "prinsarna av Lappland", hennes söner med Oscar, träffade hon den 10 år yngre Emil Key, som blev hennes sista kärlek.

Sommaren 1845 genomgick H en brunnskur i Karlsbad. Hösten s å spelade hon i ett par franska komedier, men publiken svek henne. Sista gången hon uppträdde på scenen var 7 dec 1845 som Aventurine i Polkan. Därefter blev hon sängliggande till i maj 1846. Hon led av lungsot, och i juli reste hon utomlands för att söka bot mot sjukdomen. Efter en tids vistelse vid tyska badorter försökte hon utan resultat en vindruvskur i Schweiz och fortsatte på senhösten 1846 till Italien. Hon avled 18 dec 1846 i Turin och begrovs på den protestantiska kyrkogården där.

Fastän H endast blev 34 år gammal, hann hon dock skapa sig en ställning som en av den sv scenens mest populära gestalter. Men hon hörde inte till de artister som genast slår igenom. Hennes utveckling gick långsamt under studier och träget arbete. "Denna skådespelerska", skriver Fritz von Dardel 1842, "var kanske ännu mera berömd för sin skönhet och sina behag än för sin talang. Hon var mycket lång och smärt, hade en hy av ros och lilja, små fina drag och vackert blont hår, därtill var hon glad och älskvärd". Under åren 1828—45 uppträdde hon i inte mindre än 125 roller. Bäst lyckades hon inom komedin, där hennes mjuka personlighet och okonventionella spelstil firade triumfer.

H hade vid sin död stora skulder men synes dock genom sin förbindelse med kronprinsen ha levat ekonomiskt sett utan större bekymmer och kunnat utöva en rätt betydande men slumpartad välgörenhet. Bland sina släktingar hjälpte hon särskilt sin två år yngre bror Johan (Jean) Isak H (1814— 50), som var en begåvad skådespelare. Efter turnéer i landsorten med olika teatersällskap anställdes Jean H vid den av Anders Lindeberg 1842 öppnade Nya teatern vid Kungsträdgården. From mars 1843 uppträdde han där med stormande framgång som källarmästaren Propp i August Blanches Positivhataren och imiterade en för sthlms-publiken välkänd servitör på källaren Norges vapen. Han saknade emellertid systerns ambition, drack för mycket, försummade föreställningarna och blev avskedad. Han skickades 1844 av systern till USA, men 1846 var han tillbaka i Sthlm, Då hade Emilie redan lämnat Sverige på sin sista resa. Meddelandet om hennes död grep honom djupt. Han var närvarande vid bouppteckningen efter henne 1847 och var då förklarad omyndig.

Författare

Erik Wikland



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Några papper efter H, bl a reseanteckn:ar 1834—39, i Ericsbergsarkivet, RA. H:s (nu förlorade) resedagböcker 1842—43 o 1846, tr i utdrag av O F af Wannqvist (anon, jfr nedan) jämte några brev från H. H:s minnesalbum med teckn :ar o verser av sv o uti konstnärer m fl, främst från Rom-tiden, hos Laura Stridsberg, Sthlm. Brev från H till bl a E Key o L A Weser i KB. Några strödda brev i RA. Flera H-brev i litt om henne.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Minnesvård. [Utg av O F af Wannqvist; rubr:] Utdrag af Emelie Hög-quists dagbok. Sthlm 1847. XXX, 110 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Brev från M Starck till B Schöldström, KB; K teaterns maskinistkontors dagjournal 1831—45, Drottningholmsteaterns bibi.

N Arfwidsson, Teaterbilder från fordom (Nu 1877); A Blanche, Bilder ur verkligheten. En skådespelares äventyr (1935); M Grusenstolpe, E H (Miniatyralmanack 1852); F A Dahlgren, Anteckn:ar om Sthlms theatrar 1737—1863 (1866); F v Dardel, Minnen, 1 (1911); K G Englund, Djurgården i ord o bild (1890); M-L Forsell, Sällskapslif o hem-lif i Sthlm på 1840-talet, ed S Heijkenskjöld (1915); F Hedberg, Sv skådespelare (1884); V Horn, En fjärilslek. E H:s levnadssaga (1942); J Jolin, Skrifter, 1—2 (1872—83); L Lindwall, E H (1916); G E Klemming, Sveriges dramatiska litt tom 1875, 1—5 (1863—79); [G H] M[elli]n, E H, minnes-teckn (i E H, Minnesvård, 1847, se Tr arb); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare 1—2 (1917—18); N Personne, Sv teatern, 5—8 (1919—27); [S Pfeiffer,] E H. Romantiserad skildr av Sylvia (1890); [ O P Sturzen-Becker,] Grupper o personnager — La Veranda (Sami arbeten av Orvar Odd, bd 1, 1861); W Swahn, Den sv Aspasia (1924); Sv biogr lex, N F, 5, 1863—64; A Söderhjelm o G-F Palmstierna, Oscar I (1944); O Wieselgren, E H (NF:s månadskrönika 1939, nr 8).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
S Emilie Högqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Wikland), hämtad 2019-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14018
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
S Emilie Högqvist, urn:sbl:14018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Wikland), hämtad 2019-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se