Johan Ihre

Född:1707-03-03 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1780-12-01 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Språkforskare, Professor Skytteanus


Band 19 (1971-1973), sida 763.

Meriter

2 Ihre, Johan, son till I 1 i hans 1:a g, f 3 mars 1707 i Lund, d 1 dec 1780 i Uppsala. Inskr vid UU 15 nov 20, disp pro exercitio 28, ex philosophicum 10 maj 29, disp 9 juni 29, studier vid utländska univ 30—33, därav vid univ i Jena juli 30—aug 31 o vid univ i Utrecht o Leyden vintern 31—32, mag (absens) vid UU 15 juni 31, curator honorarius vid Östgöta nation 33, doc 29 sept 34, v bibliotekarie 1 sept 35, prof i latinsk poesi 16 maj 37, skytteansk prof i "vältalighet o politik" 6 dec 38, allt vid UU, univ:s rektor magnificus ht 45, vt 54, vt 62, ht 74, kansliråds n h o v 20 sept 56, adl 5 april 57 (antedat från 20 maj 64). — LVS 33 (sekr 33—37), LVHAA 55.

G 1) 9 maj 38 i Uppsala m frih Sara Charlotta Brauner, dp 26 nov 14 i Sthlm, trol Kat, begr 21 sept 58 i Uppsala, dtr till landsh frih Johan B o Margareta Törne; 2) 11 dec 59 på Venngarn, Sigtuna, m Charlotta Johanna Gerner, dp 17 juli 28 där, d 31 maj 22 på Torslunda, Haga, Sth, dtr till översten Albrecht G o grev Anna Gyllenborg.

Biografi

Under studieåren i Uppsala hade I stöd av inflytelserika släktingar, särskilt morfadern, ärkebiskopen Matthias Steuchius, samt morbröderna, professorerna Johannes och Elof Steuch. För utvecklingen och inriktningen av I:s vetenskapliga intressen har säkerligen hans svåger A O Rhyzelius haft stor betydelse. I vistades som ung långa tider i denne forskares och samlares hem i Linköpings domprost- och biskopsgård. Hans studier i Uppsala och Linköping omfattade klassiska språk, hebreiska, teologi, tyska, franska, filosofi, naturrätt, runologi och historia.

I:s första professur innebar bl a undervisning i konsten att författa latinsk vers. I likhet med Voltaire betraktade han denna uppgift som föråldrad. Som prof skytteanus undervisade han i statsvetenskap, juridik, politisk historia, latinsk vitterhet och sv språket. From läsåret 1750—51 föreläste han offentligt endast över Livius och undervisade privat i vissa andra ämnen. Han lade stor vikt vid elevernas träning att uttrycka sig muntligt både på latin och svenska. Hans egen latinska språkform har prisats som elegant.

Ett vittnesbörd om I:s anseende och popularitet är, att han som prof kom att presidera vid inte mindre än 453 disputationer rörande de mest skilda ämnen. Vad i avhandlingarna som är disputandernas och vad som är preses verk är inte helt utrett, men serieavhandlingar över samma ämne torde ha I till författare. Att I fäste en viss vikt vid den historiska delen av denna produktion antyds av att han 1755 sökte det lediga ämbetet som rikshistoriograf, vilket han tydligen tänkt sig att förena med professuren. Tjänsten gick dock, rättvist, till Olof v Dalin.

I skulle 15 maj 1742 presidera vid en disputation över avhandlingen De principiis et nexu religionis naturalis et revelatae (Om den naturliga [dvs förnuftsbaserade] och den uppenbarade religionens grunder och sammanhang). Den fromme författaren A Knös kom till resultatet, att den "naturliga" religionen inte kunde ge klarhet i försoningsfrågan. Men teologiska fakulteten härmades över att en teologisk fråga behandlades i en filosofisk avhandling och särskilt över att satser av filosoferna Leibniz och Wolff åberopades. Man lyckades få disputationen inställd. Men akten kunde gå av stapeln 13 okt, alltså fem månader senare, efter ett överrumplande utspel av I. Denne inledde med ett tal, där han betygade sin religiösa rättrogenhet. Teologiska fakulteten klagade hos kanslern, och denne, som fruktade prästerskapets ovilja under riksdagen, avgav till konsistorium en för fakulteten förmånlig påminnelse. Knös karriär vid univ blev därigenom omöjliggjord.

Denna affär ledde indirekt till att I 1745 invecklades i en ny strid, nu med ett antal enskilda prästmän och med riksdagens prästestånd. Slutet blev att K M:t 1749 utfärdade ett brev med bestämmelser om teologiska fakultetens befogenheter rörande disputationer, som innebar en hård beskärning av den filosofiska forskningens frihet.

Redan långt tidigare hade I råkat i de maktägandes onåd. Under flera år hade han låtit respondenter behandla politiskt ömtåliga ämnen, ibland i sådana ordalag, att man spårade angrepp på hattpartiet, vars krigspolitik I ogillade. 1747 skrev kanslikollegium till K M:t och frågade, om inte I borde inkallas till förhör. Som följd härav tillsattes en s k kanslirätt, och inför denna anklagades I bl a för dissertationen De tumultu Dalecarlorum, vulgo Næftoget dicto, som ventilerats redan 1743. Vid denna tidpunkt hade de oroligheter börjat i Dalarna, som utmynnade i Stora daldansen. Man tillvitade nu I att ha velat uppegga till och försvara ett bondeuppror. 1750 fick han motta en allvarlig varning och dömdes att böta ett års professorslön. Som skäl för att inte utdöma ett hårdare straff hade redan tidigare anförts I:s eminenta förmåga som lärare.

I:s utan jämförelse största insats som universitetsman ligger inom den germanska språkvetenskapen, som han kom att ägna sig åt av en tillfällighet. Han anmodades av drottning Ulrika Eleonora att överta det påbörjade arbetet med översättningen av The Lady's Library av R Steele till svenska. Genom denna syssla fick han anledning att ta ställning till språkriktighetsfrågor, särskilt rörande stavning, böjning och betydelse. Detta aktualiserade etymologiska problem, och redan nu började han planlägga en sv etymologisk ordbok, formellt på uppdrag av VS, där man åtminstone sedan 1730 förberett och även arbetat på en sv ordbok. Men när I 1738 tog itu med ordboksverket, var det efter annan plan och med andra förutsättningar.

Han fördjupade sig i jämförande språkhistoriska studier, särskilt i isländska och gotiska. Under en följd av år publicerades av honom och hans elever språkliga dissertationer, som är att betrakta som förarbeten till ordboken. Etymologiska frågor berörs i nästan alla.

Ordhistoria, speciellt lånordshistoria, med kulturhistoriska aspekter är ämnet för en avhandling 1758. Grundtanken i det förtjänstfulla arbetet är, att lånorden är ägnade att belysa de lånandes materiella och andliga kulturståndpunkt vid tiden för inlåningen. Av en annan avhandling framgår bl a, att I var förtrogen med det begrepp, som nu kallas översättningslån. Han nämner t ex grek prokrima, lat præjudicium, sv fördom.

I form av sex dissertationer utgavs med kommentar 1752—55 den längd över kristna kungar i Sverige, som finns bevarad i Äldre västgötalagens huvudkodex. Utgåvan kritiserades med fog redan av samtiden. Kommentaren innehåller emellertid en del förbättringar av tidigare tolkningar.

I:s under dessa år internationellt mest uppmärksammade insats gällde utforskningen av gotiskan. Ett betydande antal skrifter publicerades. Här kan bara enstaka exempel ges. Efter en granskning av Codex argenteus i original försvarade I:s lärjunge E Sotberg Ulphilas illustratus, I—II (1752—55). Det är en omfångsrik sammanställning av citat ur gotiska bibeln med rättelser till tidigare arbeten av Junius, Stiernhielm m fl. Parallellt står motsvarande passager i Vulgata. I en vidlyftig notapparat kommenteras förbättringarna. Arbetet med att ge en korrekt Ulphila-text tog med denna insats ett stort steg framåt. I tekniskt avseende märks att modem translitterering används med ett par undantag.

1763 ombesörjde I en i synnerhet etymologiskt kommenterad nyutgåva av de sk Wolfenbüttel-fragmenten av Ulphila-bibeln, som upptäcktes och först utgavs i tryck av F A Knittel. Kommentaren innebär på en del punkter framsteg i förhållande till föregångaren. Större delen av I:s vetenskapliga produktion rörande gotiskan rönte äran att utges i en sammelvolym av A F Büsching i Berlin 1773.

Även I:s gotiska forskningar är till stora delar förberedelser för det stora etymologiska lexikonet. På hög nivå hade I gynnare som verkade för en välvillig behandling av en ansökan om statsbidrag för glossariets tryckning. 1756 beviljade ständerna på kanslikollegiets framställning 10 000 dlr, av vilka dock I efter fem år skulle återbetala de 7 000. S å började I en omarbetning från grunden av hela ordboksmanuskriptet, nu efter en betydligt bredare plan. Revisionen tog 8 1/2 år, vilket åsamkade I en del obehag från de anslagsbeviljande myndigheternas sida. Därtill kom arbetet på den lärda inledningen, Procemium, som fordrade ett par år. Det så länge förebådade och med stora förväntningar motsedda verket utkom 1769.

Den germanska etymologin nådde under 1700-talets förra hälft en inte föraktlig höjd. Respekten för klassiska auktoriteter hade minskats därhän, att man tom i viss utsträckning ägnade sig åt språklig fältforskning. Ett antal ordböcker, mer eller mindre etymologiskt inriktade, över germanska (forn) språk utkom på kontinenten och i England. Särskilt betydelsefullt för I tycks ha varit tysken J G Wachters Glossarium Germanicum 1737.

1700-talets ledande etymologer hade mer eller mindre ingående kännedom om germanska, keltiska och slaviska språk, latin, grekiska och persiska, och man hade observerat likheter dem emellan. Olika ljudförändringar hade iakttagits, klassificerats och namngivits. Etymologins fundament formulerades av Wachter som "släktskap mellan ord" ("cognatio vocis cum voce"). Fonetiken och ordbildningsläran var komna ett inte föraktligt stycke på väg. Men myllret av ljudförändringar i de många kända indoeuropeiska språken kunde man ännu inte genomtränga. Vad tidens etymologi led under var otillräcklig kunskap om de germanska språkens ordförråd, missvisande textutgåvor, otillräcklig insikt i skillnaden mellan ljud och bokstäver och, framförallt, den brist på metod, som innebär, att de enstaka språkliga företeelserna inte strängt sattes in i sitt kronologiska och geografiska sammanhang. Ljudförändringar från vitt skilda tider och länder kunde kopplas samman. Detta gav intrycket, att i språkets värld nästan allt ligger inom möjligheternas gräns. I själva verket är det förbluffande, att så många riktiga och värdefulla resultat trots allt blev vunna. Det var på detta skedes landvinningar, som 1800-talet reste den komparativa språkforskningens byggnad.

I sin syn på de europeiska språkens indelning byggde I delvis på Leibniz. "Skytiskan" sågs som ett urspråk med inte helt klara men nära förbindelser med gotiska, som ibland identifierades med "getiska". Grekiskan betraktade I i viss mån som ett dotterspråk till gotiskan. Latinet, menade han, bars till Rom av skytiska kelter. Dessa fast rotade förutfattade idéer — närda bl a av Snorres Prolog till Heimskringla — blev ett av hindren för en riktig insikt i den indoeuropeiska ljudhistorien.

I stod beträffande synen på detaljerna i förhållandet germanskt contra latinskt-grekiskt i stort sett på Wachters ståndpunkt, även om hans exempelsamlingar är fylligare och andelen riktiga kombinationer större. Hans egen insats gäller framförallt det särnordiska ordförrådet. Vid etymologiseringen av svenska ord, skall man, hävdar I, först gå till fornsvenskan, så till fornisländska vidare till forntyska, gotiska, därefter till andra europeiska språk och persiska. Alla språk, menar I, har utvecklats ur ett enda, men förändringarna har varit så genomgripande, att släktskapen i stor utsträckning inte kan spåras längre. Man skall ha historiska skäl för att göra etymologiska kombinationer. Jämförelser med kinesiska och amerikanska språk är meningslösa. Dessa principer står sig än i dag. Tack vare sin primärkunskap om isländska och fornsvenska kunde I berika den forngermanska etymologin med många bestående upptäckter.

Det har sagts, att I var den förste i raden av den germanska ljudskridningens upptäckare. Men detta är överdrivet i dubbel måtto. För det första var de indoeuropeiska ljudmotsvarigheterna i princip iakttagna redan före I; en sv föregångare, vars material I i hög grad utnyttjade, var E Benzelius d y. För det andra hade varken I eller hans föregångare isolerat de relevanta fenomenen.

Sammanfattningsvis kan sägas, att Glossarium Suiogothicum för omvärlden visade, att den sv etymologiska forskningen stod på höjden av vad tiden kunde prestera. För Rasmus Rasks (och därmed J Grimms) kommande insatser hade boken en viss betydelse. I Sverige innebar glossariet det definitiva slutet för den fantastiska rudbeckianismen.

Användning och uppodling av nationalspråken för vetenskapliga ändamål hade propagerats och försökts ute i Europa sedan länge. Strömningen hade avsatt spår också i Sverige. I orienterade sig alltmer i denna riktning. — Som prof skytteanus inledde han talövningar 1740 och höll därvid själv föredrag Om sv språkets art och rätta uppbrukande. Modersmålet behandlades i ett betydande antal avhandlingar, som ventilerades under hans presidium och som säkerligen tillkommit efter uppdrag av honom, troligen också under hans medverkan.

Utkast till föreläsningar öfwer swenska språket och thes närmare kännedom har enligt företalet kommit till för att "gagna den här studerande ungdomen" och för att svenskarna "fastän av alla europeiska folkslag nästan de sidste, likväl en gång lära vända våra tankar, att vårda vårt, så länge vanryktade språk ...". I polemiserar dels mot försök att regelbinda språket på ett onaturligt sätt, dels mot överdriven purism. Han hävdar måttfullhetens och medelvägens språkpolitik. Regler för stavningen finner I i ordens ursprung; han hävdar alltså en etymologisk stavningsprincip. Och den etymologiska metoden baseras på: undersökningar i fornspråket, systematisk jämförelse inom det samtida språket samt studium av folkmålens ordförråd. Dessa principer är än i dag fullt gångbara. Vid sidan av den etymologiska principen ställer I bruket i omdömesgilla kretsar ("vårt nu brukliga språk, sådant som det i hederliga hus talas, och av lärt folk allmänneligare skrives"). I medger att regeln är oviss, och hans försök att exemplifiera dess tillämplighet är inte lyckat.

Förarbeten till vissa avsnitt av en sv språkhistoria utgör De mutationibus linguæ Sueo-Gothicæ, I—II (1742—43; respondent J Boëthius). Författaren indelar sv språkets historia i tre perioder: 1) äldsta tid, 2) den katolska kulturens tid, 3) tiden from Gustav I och reformatorerna. Denna periodindelning är fortfarande aktuell. Som indelningsgrund väljs frånvaro resp förekomst av olika typer av lånord (latinska resp tyska). Urskiljandet av lånord är förbluffande säkert. Vidare meddelas en del iakttagelser om ljudutvecklingar under medeltiden. Arbetet är ett vackert prov på 1700-talets sv språkforskning, när den var som bäst.

Några dissertationer behandlar sv folkmål. Vissa faktiska upplysningar om tidens dialektförhållanden kan erhållas ur dylika skrifter, beträffande dels ordförekomster i olika provinser, dels ljud- och böjningsförhållanden. 1766 utkom det enda arbete av större format, som I utgav på svenska, nämligen Swenskt dialect lexicon. Dialektstudiet är språkhistoriskt viktigt, framhåller I, särskilt därför att folkmålens ordförråd innehåller så mycket ålderdomligt gods. För svenskans del vill detta säga, att dialekterna ger upplysningar om "den gamla oförblandade gotiskan". I formulerar i sammanhanget en av den moderna språkgeografins grundtankar så: "Det är även så oförnekligt, att uti stora städer, där främmande och utländes ifrån återkommande landsmän vistas, där garnisoner ligga m m, språket småningom förbyter sig; som det likaledes är visst, att denna språkets smitta sig efter handen uti nejden utbreder". I framhäver folkmålsstudiets vikt för fornspråklig textfilologi. Litteraturspråket kan vidare berikas genom landsmålsord: många sådana är "så sinnrike, att de voro värde att återhämtas".

Stommen till dialektordboken bildade E Benzelius samlingar. Detta material ökade I, dels genom att anmoda vänner i landsorten att sända honom listor över dialektord (till dessa korrespondenter hörde Sven Hof i Skara och guten L Neogard), dels genom att excerpera tryckta källor (t ex Linnés och A Hülphers reseböcker). I företalet påpekar I, att nödig noggrannhet kanske inte alltid iakttagits av hans skrivare. Ofullkomligheter hos ordboken har påpekats av flera bedömare, och de är oförnekliga. Rietz vågade bara i mycket begränsad omfattning utnyttja I:s lexikon och då i allmänhet med angivande av källan.

Inom området isländska och isländsk litteratur är I:s största insats iakttagelserna rörande Snorres Edda, som han kunde studera i Uppsala-handskriften. Han visade 1772 i polemik mot tidigare forskare, att Eddan är en poetik i tre delar, inte en systematisk framställning av den hedniska mytologin. Det framgår, att I hade en för tiden mycket god kännedom om skaldespråket, om kenningar och s k "ofljóst-konstruktioner". Som ett exempel på I:s källkritiska inställning kan citeras hans ord om den norske skalden Þjóðolfr; I finner det anmärkningsvärt att denne kunnat "stans pede in uno uppräkna niohundrade års regenter, då man ser, att Johannes Magnus för att stiga så långt upp, uti en långt mera upplyst tid, behövt all sin fiktions gåva". I är alltså skeptisk mot Ynglingasagans sv konungalängd. "Fornjoterska ätten" försvann genom I:s insats ur den sv historieskrivningen. — I tar 1772 tillbaka vad han sagt i inledningen till Glossarium om Odens och goternas härstamning från Tröja. Han påpekar nu, att beresta islänningar som Sämund och Ari kan ha influerats av den på kontinenten och i England florerande benägenheten att leda folks anor till Tröja.

I hade en nykter om också, naturligt nog, ej helt riktig uppfattning om runskriftens ålder. Han gav rätta lösningar av några runologiska detaljproblem.

I fråga om Nordens äldsta språkhistoria litade I, som hela sin samtid, på Snorre Sturlasons utsaga, att språket i Norden förts hit av Oden och hans följeslagare från sydöst. Vid Odens ankomst, menar I, bodde lapparna i Norden. Han hävdar, att många nordiska ord, som saknar motsvarighet i övriga germanska språk, är rester av det lapska substratet. I:s metod är i princip utmärkt. Men dels var de germanska språkens ordförråd långt ifrån genomforskat på 1700-talet, dels är man numera obenägen att räkna med urgamla lån från lapska till nordiska språk i allmänhet, eftersom lapparna inte kan visas ha levat i södra Skandinavien, och dels, slutligen, var I:s krav på ljudmotsvarighet inte så stora som de borde ha varit. I behandlade ungefär hälften av de ord som den berömde V Thomsen 100 år senare visade vara nordiska lånord i finskan. Men I trodde på lån från finsk-ugriska språk.

Även ämnen inom hebreisk lingvistik behandlades i dissertationer. Hebreiskans ställning bland de kända språken var f ö en stötesten för 1700-talsetymologerna. I de flesta sammanhang avstår I klokt nog från hebreiska kombinationer eller refererar dylika utan att ansluta sig till dem.

Under den tid av mer än fyra årtionden som I verkade som akademisk lärare kom ett mycket stort antal studenter i omedelbar kontakt med honom. Även utländska studerande sökte sig till honom; den mest betydande av dessa var tysken A L Schlözer, vilken sedermera gjorde en viktig insats för att sprida kännedom om I:s verk i Tyskland. I tog sitt lärarkall på allvar och ägnade mycken omsorg åt dem som anförtrotts åt hans speciella inseende. Han var också livligt engagerad i studenternas nationsliv. Mer än de flesta av sina ämbetsbröder blev han anlitad som inspektor.

I levde i goda ekonomiska omständigheter och hade råd att betala vad det kostade att få kansliråds titel (1 800 dlr smt; en professorslön det året, 1748, var 1 300 dlr). Hans utmärkta hälsa var kombinerad med en stark arbetslust, och till sin läggning var han harmonisk. Om hans personliga inställning i vissa moral-, livsåskådnings- och trosfrågor får man en antydan i företalet till Tvänne böcker om förnöjsamheten, en anonym översättning av ett tyskt arbete av J A Hoffman 1752. I framstår där fromt tänkande kristen.

Författare

Gösta Holm



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Stor saml av I:s efterlämnade ppr, bl a en dagbok från utlandsresan o en självbiografi i UUB (ang I:s saml se Grape nedan a a, särsk reg bd 2, s 748—751). Brev till I även i Ericsbergsarkivet, RA. Några av hans hs i KB. Brev från honom i RA o i Ericsbergsarkivet där samt i KB (bl a till C G Gjör-well o D Tilas) o i UUB (bl a till C J o H Gyllenborg, A Knös o J H Liden).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertationem philologicam, de usu LXX. interpretum in Novo Testamento . . . ventilandam sistit J I. [Akad avh, preses E Alstrin.] Upsalias [1728]. 4:o. 46 s. — Theses philosophicas, de vi materias . . . submittit J I. [Akad avh, preses F Törner.] Upsaliae [1729]. 37 s. — Lacrimas & flores, in tumulum .. . Torstani Rudeen... d. 11 No-vembr. ann. 1729 flebilibus elegis effudit J I [verser] (A O Rhyzelius, ... tå . . . Torstanus Rudeen . . . blef ... uti Linköpings domkyrkio begrafven, then 12 septembr. år 1729, Linköping u å, 4:o, s 53—94, även sep [-(-verser av G Eckman o J N Corylander] u o o å, 52 s). — Laudatio funebris . . . Olaii Rud-beckii... in auditorio Carolino majori d. 3. Mardi a. 1741, dicta. Upsalias u å. 4:o. 48 s. Sv sammandr i Tidningar om the lärdas arbeten, för år 1742, Sthlm, s 8—13. — Utkast till föreläsningar öfver svenska språket, och thes närmare kännedom. Upsala [1745]. 48 s. [2. uppl] Sthlm o Upsala 1751. — Ora-tio panegyrica in obitum . . . Caroli Gyllenborg, jussu senatus academici. . . die 3 Mar-tii anni 1747. habita. Upsalias u å. 4:o. 46 s. — Oratio panegyrica in auspicatissimos nata-les Friderici Adolphi. . . jussu et nomine senatus academici. . . die 1 Septembris anni 1750. dicta. Upsalias u å. 4:o. 54 s. — [Tal 15 juni 1752] (Acta promotionis philosophicas, qua, prassente . . . Carolo Ehrenpreus . . . Acad. Upsal. cancellario .. . summi in philosophia honores 80 viris juvenibus d. 15 Junii 1752. concedebantur, Upsaliae [1752], 4:o, s 7—35; [ny uppl i] Bibliotheca Bremen-sis nova historico-philologico-theologica, Clas-sis 5, Fasc 1, Bremae & Amstelodami 1764, s 1—21: Vaticinium de futura post aliquot secula reipublicas litterarias facie...; 3. ed: Oratio de futuro reipublicas litterarias statu, quam . . . dum octoginta philosophise candida-tos laurea donaret ... habuit J I [ + Oratio de usu lexicorum realium . . .], Upsalias 1775, 48 s). — Allraunderdånigast tacksägelse-tal, till Theras kongliga majestäter efter en sluten disputations-act ... i Upsala d. 10 aug. 1752. Upsala u å. (7) s. — Företal (J A Hoffman, Tvänne böcker om förnöjsamheten efter förnuftets och trones grundsatser, Sthlm o Upsala (tr Sthlm) 1752, s [3—12], [ny uppl] Sthlm o Ups (tr Lund) 1757, 2. [!] upl Västerås 1775). — [Notis om brev tr av B Bergius i Nytt förråd. . .] (Lärda tidningar för år 1753, Sthlm, s 346—348). — Oratio funebris in memoriam . . . Olai Gelsii, archi-pracpositi. . . Upsaliae [1756]. 4:o. 39 s. — Bref, innehållande bihang till ett nyligen utkommet Tal, om de lärda vetenskapers tillstånd i Svea rike under hedendoms- och påfve-dömes-tiden. Upsala 1759. 28 s. [Undert N. P. R.] — Fragmenta versionis Ulphilanae, continentia particulas aliquot epistolae Pauli ad Romanos, haud pridem ex codice rescrip-to Bibliothecae Guelferbytanae eruta, et a Francisco Antonio Knittel, archidiacono, edita, nunc cum aliquot annotationibus typis red-dita a J I. Accedunt dua: dissertationes ad philologiam Moesogothicam spectantes. Upsaliae 1763. 4:o. (8), 90, (13) s. [Inneh: förord, 6 s text, kommentar, omtr av avh Dis-sertatio de originibus 1. Latinae et Graecae, inter MoesoGothos reperiundis o Dissertatio, de verbis MoesoGothorum samt ordlista.] — Oratio funebris in memoriam . . . Samuelis Troilii. . . die 23 Mardi anni 1764 . . . habita. Upsala [1764]. Fol. 24 s. — Svenskt dia-lect lexicon. Hvarutinnan uppteknade finnas the ord och talesätt, som uti åtskilliga Svea rikes landsorter äro brukelige, men ifrån allmänna talesättet afvika. Xill upplysning af vårt språk, och bevis om thes ömnighet igenom trycket utgifvet. Upsala 1766. 4:o. (12), 200 s. [Föret.] — Anmärkningar, rörande Co-dex argenteus i Upsala; upsatte (Kongl. bibliotekets tidningar om lärda saker, utg af C C Gjörwell, år 1767, Sthlm, d 2, s 325— 333). — Rön om dialect-samlingars nytta i svenska språket [brev 12 maj 1766 till J Go-thenius] (Götheborgska magazinet. Fortsät-ning för år 1767, Götheborg, s 33—35). — Analecta Ulphilana, duabus comprehensa dis-sertationibus, prima de Codice argenteo & litteratura Gothica, altera de Moesogothorum nominibus substantivis & adjectivis. Mantis-siae loco accedunt Joannis Gordon, Edin-burgensis, Specimen animadversionum critica-rum in priscam euangeliorum versionem Go-thicam, nec non Joh. G. Wachteri, Dissertatio de lingua Codicis argentei. Additis ut-rique annotationibus a J I. Upsaliae 17[67—] 69. 169 s. [Omtr av 10 akad avh. Ånyo tr i Scripta versionem Ulphilanam . . . 1773.] — Glossarium Suiogothicum, in quo tam ho-dierno usu frequentata vocabula, quam in le-gum patriarum tabulis aliisque aevi medii scriptis obvia explicantur, et ex dialectis cognatis, Moesogothica, Anglosaxonica, Ale-mannica, Islandica ceterisque Gothicee et Cel-ticae originis illustrantur. T 1—2. Upsaliae 1769. Fol. XL VIII s, 1186, 2040 sp. — An-hang von dem alten Quenland [övers av akad avh] (Allgemeine nordische Geschichte. Aus den neuesten und besten nordischen Schrift-stellern. . . hrsg von A L Schlözer, Halle 1771, 4:o, s 483—490). — Von derSchreib-kunst in Skandinavien. Abschnitt 1. Vom Al-ter der Runen in Schweden I ... 2. Vom Ur-sprunge der Runen uberhaupt (ibid, s 572—618). — Bref till herr cancellie-rådet Sven Lagerbring, rörande then isländska Edda, och egenteligen then handskrift theraf som på Kongl. bibliotheket i Upsala förvaras. Upsala 1772. 43 s. [Red o komm övers: Ihre von der Upsalischen Edda, mit Schlözers Anmerkungen und Zusätzen (reg)] (Isländische Litteratur und Geschichte [utg A L Schlö-zer], T 1, Göttingen und Gotha 1773, s 35— 162). — Scripta versionem Ulphilanam et linguam Moeso-Gothicam illustrantia, ab ipso doctissimo auctore emendata, novisque ac-cessionibus aucta, iam vero ob praestantiam ac raritatem collecta, et una cum aliis scriptis similis argumenti edita, ab A F Biisching. Be-rolini 1773. 4:o. (8), 312 s, Appendix... 70 s. — Dissertatio de adagiis Svio-Gothicis . . . [:1] (Daniae et Sveciae litteratae opuscula hist.philolog.theologica edidit Jo. Oelrichs, T 1, Bremae 1774, s 47—76). — Oratio de usu lexicorum realium, quam, magistratu aca-demico quartum abiturus, in templo cathedra-li d. 15 Dec. 1774 habuit J I (Oratio de futuro reipublicas litterariae statu, quam . . . habuit J I, 3. ed, Ups 1775, s 35—48). — Upsala d. 21 oct. 1776 [brev] (U v Troil, Bref, rörande en resa til Island 1772, Upsala 1777, s 291—311; tysk övers Upsala und Leipzig 1779, andra övers, bl a: eng 1780 (3 st), 1783, 1808, fr 1781, holl 1784, 1802, tyska 1780, 1789). — Afhandling om danska konungen Eric Ericsons tilnamn Menved, insänd. . . den 13 decemb. 1777 af des ledamot (Kongl. svenska vitterhetsacademiens handlingar, d 3, Sthlm 1780, s 129—141). — Monumentum veteris linguas Ostrogothicae, Neapoli haud pridem repertum, notisque cri-ticis illustratum (Nova acta Regiae societatis scientiarum Upsaliensis, vol 3, Upsaliae 1780, 4:o, s 1—31, pl 1—4; omtr med inl o anm i J C Zahn, Versuch einer Erläuterung der gothischen Sprachuberreste in Neapel und Arezzo . . ., Braunschweig 1804, s 22—63). — Praefatio/Företal (E Lindahl o J Öhrling, Lexicon Lapponicum, Holmiae 1780, 4:o, s II—XXIX). — Fragmentum, ex T. Livii Historia, Romae nuper detectum, editum notisque criticis illustratum (Thesaurus Sveo-Gothicus continens scripta varia. . . collecta & edita a C G Gjörwell, T 1, Fasc 1*, Holmiae 1781, s 92—105). — [Svar på rec i Auser-lesene Bibliothek der neuesten Literatur, T 7] (J A Schinmeier, Versuch einer vollständi-gen Geschichte der schwedischen Bibel-Ueber-setzungen und Ausgaben . . ., St 4, Beylage 2, Flensburg und Leipzig 1782, 4:o, s 104— 111). — [Brev till J F Biisching 1773] (Ulfi-las gothische Bibelubersetzung . . . nach Ih-re'ns Text. . . hrsg von J C Zahn, Weissen-fels 1805, 4:o, Historisch-critische Einleitung . . ., s 58 f). — Latinska personverser, vanl Upsaliae, fol, (4) s, till: Carl Stenholm o Christiana Hård, bröllop 18 sept 1722, 4:o, Anna Margareta Steuch, död 17 aug 1723, Anna Tersera, död 1723, Johan Stricker o Margareta Possieth, bröllop 11 mars 1725, Henric Benzelius o Emerentia Rudenschöld, bröllop 15 juli 1725, 4:o, Petrus Asp, begr 14 jan 1727, Olaus Norrström o Helena Troilia, bröllop 10 jan 1727, Eric Montelius, död 1729, Johannes Schenberg, begr 26 febr 1730, Bengt Silfverstedt, död 13 juni 1738. — Akad progr se Meyer [:2]; akad avh se Liden, 1, s 252—280 (453 st, vanligen förf av I).

Redigerat: Acta literaria et scientiarum Svecia;, anni 1731—1733. (Vol 3[:2—4].) Upsalias. 4:o. 1731. Tr u å. 114 s. [Påbörjad av A Celsius.] 1732. Tr 1735. 110 s. 1733. Tr u å. 118 s. [Allt anon.]

Översatt: R Steele, Fruntimmers bibliothec, afsatt af ängelskan på thet svenska språket. D [1]—3. Sthlm 17[34]—38. [Föret.] 1. [1734.] 744 s. 2. 1736. 592 s. 3. 1738. 723 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: J Agrell, Studier i den äldre språkjämförelsens allm o sv hist framtill 1827 (UUÅ 1955:13); C Annerstedt, UU:s hist, 3:1—2 (1913—14) o bih 3—4 (1912); P Diderichsen, Rasmus Rask og den gramma-tiske tradition (Historiskfilosofiske meddel-ser, udg af Det K Danske Videnskabernes Selskab, bd 38, nr 2, 1960); A Grape, En episod i det sv rikshistoriografämbetets hist (Lychnos 1942); dens, I:ska hs-saml i UUB, 1—2 (1949); B Hildebrand, VA. Förhist, grundläggn o första organisation (1939); J Lundvall, Om romerska vältaligheten vid UU, under 17:de o 18:de seklerna (VHAAH, 16, 1841); G G Nordin, Minne öfver kansli-rådet ... J I (SAH ifrån år 1796, 6, 1817); A Nordling, Beröringarna mellan germanska o finska språk (Studier i nordisk filologi, 24, 1935); A Noreen, Vårt språk, 1 (1903); H Schiick, inbjudn:skr . . . till Skytteanska professurens tillträdande (UUÅ 1916: L), s 67 f; dens o K Warburg, 111 sv litt:hist, 3 (1927); E af Sotberg, Framledne canzli-rådet... J I:s lefverne (VHAAH, 4, 1783); G Stjern-ström, J I. Utkast till en lefnadsteckn (NT 1880); C I Ståhle, anmälan av A Grape, Ihreska handskriftssaml (ANF 65, 1951, s 130—144); J Sverdrup, Av sprogvidenskabens hist. I-Rask-Grimm (NT 1920).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Ihre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14084, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Holm), hämtad 2019-05-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14084
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Ihre, urn:sbl:14084, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Holm), hämtad 2019-05-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se