Johan Henrik Fieandt, von

Född:1683-02-03 – Estland
Död:1741-08-23 – Finland (slaget vid Villmanstrand)

Arméofficer


Band 16 (1964-1966), sida 4.

Meriter

1 Fieandt, Johan Henrik, f 3 febr 1683 i Estland, d. 23 aug 1741 i slaget vid Villmanstrand. Föräldrar: kornetten Albrecht F o N N v Heijen. Ryttare vid H H Tiesenhausens livländska kavallerireg 1700, mönsterskrivare där dec 1703, kvartermästare där 1706, löjtn vid Savolaks o Nyslotts läns reg till fot 21 febr 1711, kapten där 3 mars 1712, fången vid Storkyro 19 febr 1714, flydde ur fångenskapen, kommendant i Kajaneborg 17 okt 1715, måste kapitulera o fördes ånyo fången till Ryssland 24 febr 1716, rymde 15 febr 1718 tills m sin hustru, inställde sig vid sitt reg s å, sekundmajor där 18 juli s å, kaptens indeln 1719, konf på majorsfullm 5 maj 1733.

G 1715 m Elisabet Sofia Tawaststjerna, f 22 okt 1695, d. 27 febr 1742 på Kyyhkylä, S:t Michels sn (S:t Michels 1), dtr av häradsh Jakob Pontus T o Margareta Henriksdotter Gråa, samt förut g m kaptenlöjtn Fabian Johan Schmiedefelt (1687—1714).

Biografi

Johan Henrik F inträdde 1700 frivilligt såsom ryttare vid Tiesenhausenska regementet och deltog i en rad aktioner i Balticum och Finland, bl a vid Narva, övergången av Duna och träffningen vid Systerbäck. År 1708 kämpade han på den ingermanländska krigsskådeplatsen och 1709 åter i Livland samt påföljande år i den av ryssarna belägrade Revalsgarnisonen. Kort därpå utsändes han av överbefälhavaren G Lybeckers generaladjutant i agentuppdrag till Petersburg. Därunder råkade han en kortare tid i fångenskap, innan han återvände till Finland och där kommenderades i garnison i Nyslott. Han var vid denna tid löjtnant vid Savolaks och Nyslotts infanteriregemente och började nu göra sina första märkligare lärospån i det »lilla kriget», i vilket han skulle utbilda sig till mästerskap. Han utförde en mångfald rader bl a mot fientliga, befästa ställningar, stundom in på ryskt område, vilket fäste generalmajoren C G Armfelts uppmärksamhet på honom. År 1712, s å som han utnämndes till kapten, stod han i tredagarsstriden vid Hirvikoski i spetsen för en mindre styrka, och s å uppger han sig med 150 »granadörer» ha slagit en kosacktrupp på 500 man på flykten och erövrat dess magasin. Till följd av den olyckliga vändningen på den finska krigsskådeplatsen detta år återkallades han till huvudstyrkan, som nu stod under Armfelts befäl. I drabbningen vid Pälkäne 1713 befann han sig i förpostställningen, vilken han försvarade, till dess att blott aderton man höll stånd vid hans sida.

Vid Storkyro 1714 blev F tillfångatagen samt förd till Ryssland. Sedan han gjort ett flyktförsök, blev han under ett »horribelt hanterande» med hugg och slag i band och bojor transporterad till Moskva. Efter mindre än ett år var han dock stadd på flykt mot hemlandet tillsammans med en landsman, kaptenen Salomon Enberg, och i Petersburg sammanträffade båda med utnyttjande av officersbetjäntpass med den där fängslade svenske schoutbynachten Nils Ehrenskiöld (bd 12, s 345). Denne var ej sen att nu utnyttja tillfället och informera sina landsmän om Rysslands sjörustningar. F och Enberg avfattade också genast, sedan de i mars 1715 åter inträffat i Armfelts högkvarter i Västerbotten, en relation över sina ryska iakttagelser, vilken Armfelt översände till konungen. I denna lämnas uppgifter dels rörande det allmänpolitiska läget i Ryssland, som de till följd av tsarens hårda regemente och krigstrycket över befolkningen betecknade som kritiskt, dels angående behandlingen av Piper, Rehnskiöld och Creutz i fångenskapen, de ryska trupprörelserna i riktning mot krigsskådeplatsen samt om den ryska sjömakten, som höll på att förstärkas med »19 linjeskepp och 300 galejor».

Efter sin återkomst till hemlandet blev F kommendant på det ödsligt belägna Kajaneborg. F:s befälsföring här i den hårdaste nordanvintem präglas av samma desperata beslutsamhet som hans krigarbana i övrigt. Med sin garnison, som i slutskedet sammansmält till en obetydlighet, utkämpade F striden mot övermakten för att i febr 1716 kapitulera, då han inte längre kunde besvara den fientliga elden och då ingen undsättning var att vänta. F blev åter ryssarnas fånge och fördes med sin familj till Kasjina, 9—10 mil söder om Moskva. Ej heller nu blev hans fångenskap alltför långvarig. År 1718 rymde han tillsammans med sin hustru och en nästan nyfödd dotter för att åter inställa sig i Armfelts högkvarter, som nu låg i Gävle.

Armfelt sände F till konungen, som befann sig vid Eda skans, och denne utnämnde honom på stående fot till major vid Savolaks regemente. I det norska fälttåget utmärkte sig F ävenledes. Han fick i dec 1718 bl a uppdraget att efter det meddelandet om konungens död nått krigskommissariatet i Du-ed till den i Norge opererande Armfeltska kåren överbringa reträttordern. Han gav sig åstad över fjällen med en högst bristfälligt utrustad skidtrupp på 70 man. I Tydalen blev han överfallen av norska skidlöpare och förmådde inte slå sig fram till Armfelt. Med svår förlust måste F vika tillbaka över gränsen, dock först sedan han anfallit och demolerat den norska skansen Stene.

Följande år kommenderades F till östkusten, och 1721 skar han nya lagrar som försvarare av Sundsvall. På våren detta år erhöll han order att från Gävle bryta upp till Sundsvall, i vars närhet kosackförband landstigit och förekom i svärmar på vägarna ända ned till Hudiksvall, som vid denna tid gick upp i lågor. F sökte med all kraft uppbåda allmogen, men trots att han i socknarna Attmar, Tuna och Selånger personligen drev folket man ur huse blev resultatet klent — ej mer än 70 man. I spetsen för dessa och 50 man jämtlandskavallerister bjöd F än en gång fienden spetsen (25 maj) mellan Sundsvall och Selånger, men försvaret bröt till hans djupa harm samman. Bönderna flydde, och detsamma gjorde även stadens borgare. F:s trupp nedgjordes och skingrades nästan helt. Sedan han själv hunnit sätta galärerna vid Selånger samt stadens magasin i brand, förföljdes han hela två mil av tre kosacker, av vilka han dödade den förste med värja och den andre med pistol samt med den tredje utkämpade en rasande brottningskamp på liv och död, där tom hårtestarna rök, men som slöt i ömsesidig utmattning och med att de båda kämparna skildes åt som vänner.

Sedan fred inträtt efter det stora nordiska kriget, återvände F till Finland och sin officerstjänst vid Savolaks regemente. Liksom för så många andra karoliner förflöt hans tillvaro under skäligen torftiga villkor under den tjuguåriga mellankrigstiden. När hattarnas ryska krig bröt ut 1741, blev det hans öde att dö hjältedöden vid Villmanstrand 23 aug, varvid det i överbefälhavarens rapport kort och gott heter att han blivit på slagfältet ihjälskjuten — en död som av kända skäl inte kom att drabba många andra i detta krig. Det adelskap han under sin livstid (1731) ansökt om med åberopande av de många tappra tjänster han gjort riket tillföll först efter hans död hans familj.

Författare

Sven Åstrand



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

F:s utförliga och livfullt berättade meritförteckning finnes dels i Biographica, FRA (tr hos Donner), dels i Militaria, RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Sköldebrevsaml: ansökn om adelskap, Krigshist saml: Stora nordiska kriget, vol 5 (Kriget i Finland), vol 13 (G G Armfelts brewäxl), Skrivelser till konungen: Karl XII:s tid från C G Armfelt, Ulrika Eleonoras o Fredrik I:s tid från Hugo Hamil-ton, RA. — N Ahnlund, Sundsvalls hist, 1, 1621—1721 (1921); Carpelan, 1 (1954); H Dahlström, J H F (FBH 1, 1903); H Don-ner, Karolinen J H F (Genos 193S); A Le-wenhaupt, Karl XII:s off, 1 (1920—21); G Petri, Armfeldts karoliner (1919).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Henrik Fieandt, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14112, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2019-03-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14112
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Henrik Fieandt, von, urn:sbl:14112, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2019-03-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se