Meriter

14 Fleming, Otto, brorson till F 13, f 29 dec 1696, d 24 nov 1778 på Sätuna, Björklinge sn (Upps). Föräldrar: kaptenen, lagmannen frih Herman F o Katarina Sack. Musketerare vid livgardet 27 febr 1715, förare där 27 juli s å, serg 2 febr 1716, fänrik 22 juli 1717, löjtn 13 okt 1718, kapten vid Moritz' av Sachsen reg i fransk tjänst 1720, adj 1723, stabskapten 13 nov 1740, kapten 30 juli 1741, generaladj 28 april 1747, envoyé vid danska hovet 8 febr 1748–55, överstes karaktär 17 mars 1748, riksråd 31 okt 1755, avsked ur rådet 2 sept 1765. RSO 1748, KSO 1751, RoKavKMO 1757.

G 14 jan 1733 på Salaholm i Trevattna sn (Skarab) m Catharina Charlotta Gyllengrip, f 6 juni 1700 i Jönköping, d 30 maj 1784 på Sätuna i Björklinge sn (Upps), dtr av lagmannen Gabriel Gyllengrip o Margareta Hedvig Ribbing.

Biografi

F tjänade som ung i livgardet och var med vid Fredrikshald. År 1720 medföljde han fältmarskalken Erik Sparre på dennes beskickning till Frankrike, där han kvarblev och i repriser på 1720- och 1730-talen tjänstgjorde vid ett av Moritz av Sachsen kommenderat regemente.

Med hattpartiets genombrott kom F att i nära förbund med Carl Gustaf Tessin verka som den nitiske partimannen. Han deltog i riksdagarna 1738–39 och 1740–41, vid den sistnämnda som medlem av sekreta deputationen. På hans engagemang i den förda utrikespolitiken tyder det förhållandet, att han 21 juli 1741 åtog sig att leda den deputation som hade att underrätta de övriga stånden om adelns krigsbeslut. Under kriget var han generaladjutant. Vid 1742–43 års riksdag var han medlem i stora sekreta deputationen. I krigets slutfas var F i tjänst på Åland, och hans nit tog sig uttryck i att han sökte komma först till Sthlm med nyheten om fredspreliminärerna, ehuru han förekoms av R J von Lingen. Vid 1746–47 års riksdag var F medlem av sekreta utskottet och av mindre sekreta deputationen, där han gjorde sitt enda större inlägg till förmån för återinförande av den s k pommerska servicen, som skulle utgå till provinsens regementen – ett skatteonus, som tidigare ålegat provinsens innevånare. Från den i litteraturen mötande anklagelsen mot F, att han 1747 varit medlem av kanslirätten i målet mot Alexander Blackwell (bd 4) och därvid förordat tortyr mot denne, kan han fritagas. Det rör sig om en förväxling med hans frände, kanslirådet Axel F, sedermera minister i Madrid.

F:s mest betydande insats blev hans verksamhet som envoyé vid danska hovet, varvid han förde två stora saker i hamn: den holsteinska utbytestraktaten 1749 och förhandlingen rörande kronprins Gustavs giftermål 1750–51, bådadera ägnade att misskreditera honom hos hovet resp stärka hans anseende hos de härskande partivännerna. Tessins danskvänliga politik på 1740-talet stödde F helhjärtat även fortsättningsvis och han ådrog sig t o m skrapor för allt för stor eftergivenhet gentemot J H E Bernstorff. I F:s förhållande till den nyckfulle kanslipresidenten A J von Höpken inträdde ofta slitningar. Emellertid hade F efter sin sejour i Köpenhamn anseende som ett av hattpartiets bästa diplomatämnen, och Carl Fredrik Scheffer, med vilken han stod i nära vänskap, lancerade honom som sin efterträdare på ambassadörsposten i Paris. Därav blev emellertid intet. I stället inträdde F 1755 i rådet, till vilket han varit hattarnas kandidat redan 1751.

F:s partipolitiska avancemang företer bilden av den typiske hattaristokraten av relativt moderat läggning. Som riksråd ägnade F ett stort intresse åt de ekonomiska frågorna, där han var motståndare till partiets extrema valuta- och manufakturpolitik. Redan under sin diplomattid hade han studerat det danska manufakturväsendet och ingivit en redogörelse för detta. I rådet uppträdde han mot växelkontoren och karakteriserade deras av hattarna omhuldade verksamhet som ett »auktoriserat vingleri», som blott skärpte inflationen. I denna sin mening blev han dock ensam i rådet, men den senare utvecklingen skulle ge honom rätt. Han ville också i det rådande krisläget avskaffa gällande importförbud.

I sina utrikespolitiska rekommendationer skilde F sig däremot inte från rådsmajoriteten. Han hörde otvivelaktigt till de ivrigaste tillskyndarna av den politik, som i avsikten att ernå de franska subsidierna framkallade den pommerska truppsändningen 1757 och det därav följande kriget. Redan detta gjorde hans position i regeringen särskilt utsatt, inte minst sedan han 1764 varit bland de riksråd, som tillstyrkte förnyad subsidietraktat med Frankrike och samtidigt arbetade för att hindra riksdagskallelse. Då detta emellertid misslyckades, ställdes han av den segrande mössmajoriteten till ansvar och måste begära sitt avsked. Därmed var F:s politiska bana avslutad. Vid det förnyade regimskiftet 1769 erbjöds han visserligen återinträde i rådet men avböjde på grund av ålder och hälsoskäl. Han tillerkändes i stället en årlig pension, mera som upprättelse än av ekonomiska skäl. F ägde Sätuna gård utanför Uppsala, där han på sin ålderdom var bosatt.

Författare

Sven Åstrand

Arkivuppgifter

Delar av F:s arkiv (även brev från F) ingår i Sjöholmssaml (Otto F:s arkiv, bl a hans enskilda prot över rådssammanträden 1759–65), RA, o i Ericsbergsarkivet, dep i RA, samt i UUB. Hans beskickningsarkiv 1748–55 i Diplomatica: Danica, 232–252, RA, samt i F 381 f, UUB. Brev från F till G G Tessin 1727–55 (42 st) i dennes saml, RA, o till dens 1725–69 (20-tal) i Ericsbergsarkivet, dep i RA, samt i Börstorpssaml till bl a Fredrik Sparre, RA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Grefwe De la Gardies fullmäktiges . . . tal, hållit uppå Riddare-huset, tå landt-marskalken friherre Matthias Alexander von Ungern Sternberg, efter sluten riksdag landt-marskalks stafwen ifrån sig gaf. Then 12. septembr. 1743. Sthlm u.å. (4) s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, Militaria: an-sökn o meritfört, Arméen, SU :s prot i Frihetstidens utskottshandl 1746–47: 1–2, brev till G G Tessin, Tessinsaml, allt i RA; Politica Sveco-Danica i F 812 p, UUB. – AdRP 12: 1740–1741 (1890), 13:1742–1743 (1891). – G Carlquist, Carl Fredrik Scheffer o Sveriges polit förbindelser med Danmark åren 1752—1765 (1920); F A von Fersen, Hist skrifter, 1 (2:a uppl 1869), s 97, 129, 2 (1868), s 147, 149 f, 159; A J v Höpken, Skrifter, ed G Silfverstolpe, 1–2 (1890–93); O Jägerskiöld, Hovet o författningsfrågan 1760—66 (1943); S Leijonhufvud, Omkr Carl Gustaf Tessin, 2 (1918); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); C G Malmström, Sveriges polit hist, 4–5 (1899–1900); Olof Nilsson, Blad ur kon Gustaf III:s o drottn Sofia Magdalenas giftermålshist (HB 4, 1877, tr 1878); G Schauman, Biogr undersökn om Anders Chydenius (1908); E Sjöstrand, Mynt- o bankpol under hattväldet 1738–64 (1908), s 173, 184; T Säve, Sveriges deltag i sjuåriga kriget åren 1757–62 (1915) ; L Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Fleming, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14221, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14221
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Fleming, urn:sbl:14221, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Åstrand), hämtad 2024-04-23.