Meriter

Forell, Birger Erland Severin, f 27 sept 1893 i Söderhamn, f 4 juli 1958 i Borås (Caroli). Föräldrar: privatchauffören Erland F o Anna Maria Jansson. Studier vid Karlstads handelsinst o prakt skola, lärare där 1 sept 1911–1 juni 1914, studentex som privatist i Sthlm (Norra Latin) 18 dec 1915, teol fil ex i Uppsala 4 april 1917, studier vid univ i Tübingen o Marburg 1919–20, teol kand i Uppsala 31 jan 1921, prästv där 16 maj s å, tf sjömanspastor i Rotterdam 1 sept 1921, ord 1 maj 1924, tf kh i Tillinge o Svinnegarn 1 juni 1926, kh i Sv Victoriaförs i Berlin o legationspred där 22 mars 1929 (tilltr 1 sept s å), kh i Borås (Caroli) 13 febr 1942 (tilltr 1 aug s å)–1954 (tjänstl 1944–46 o 1952–54, sedan förtidspension), arbetade från 1944 bland de tyska krigsfångarna i England för organisationen »Hjälp krigets offer», verkade från 1947 i hjälpverksamheten för tyska flyktingar o hemlösa i Västtyskland, sv beskickningspred i Förbundsrepubl Tyskland 1952 (bosatt i Düsseldorf), ledde från 1952 organisationen Deutsch-Schwedische Flüchtlingshilfe, grundad s å. LVO 1940, teol hedersdr i Marburg 1 dec 1946, LNO 1954.

G 21 aug 1921 i Fors sn (Jämtl) m Katarina Elisabeth (Calise) Strindberg, f 25 juni 1886 i Hällesjö sn (Jämtl), dtr till kh Per Johan S o Christina Tirén.

Biografi

Avgörande för Birger F:s utveckling blev en studievistelse i Tyskland 1919–20, där han vid olika universitet och i Berlin konfronterades med tidens religiösa och sociala strömningar. Av stor betydelse för honom blev hans vänskap med religionshistorikern Rudolf Otto i Marburg, som kom att leda till att han följde denne på en resa till Indien 1927–28. F har utförligt skildrat denna resa i boken »Från Ceylon till Himalaya», utmärkt av en frisk och levande berättarkonst och många intressanta iakttagelser av sociala och religiösa förhållanden. F, som tagit starkt intryck av sin lärare Nathan Söderblom visar här fint sinne för skilda typer av äkta fromhet. Resans mål var att »söka förbindelser med främmande religionsbekännare för ett organiserat samarbete i mänsklighetens livsfrågor». F och Otto banade härigenom väg för en religiös världskonferens som ägde rum 1929. Det gällde vidare att anskaffa åskådningsmaterial för ett religionshistoriskt institut i Marburg.

Sedan F 1929 blivit kyrkoherde i den svenska Victoriaförsamlingen i Berlin ställdes han snart inför svåra uppgifter. Den av depressionen vållade nöden hos många församlingsmedlemmar sökte F lindra genom omfattande hjälpaktioner från Sverige. Han organiserade teaterföreställningar med svenska scenkonstnärer i Berlin i samma syfte. När nationalsocialismen segrat 1933, tog han sig genast an människor, som såg sin existens hotad av diktaturen, och utnyttjade sina kyrkliga förbindelser till deras förmån genom penninginsamlingar, anskaffande av arbetstillfällen i utlandet osv. Inför de med tiden allt hårdare judeförföljelserna sökte F väcka omvärlden till bistånd och möjliggöra emigration. Den mycket restriktiva politiken i Sverige och England mot invandringen av judiska flyktingar omintetgjorde det mesta av F:s ansträngningar. Hans varningar för vad som förestod i Tyskland mötte bristande förståelse hos svenska myndigheter. Dock lyckades F rädda flera familjer »genom djungeln av lagar och förordningar och andra svårigheter» som han själv uttryckt det. År 1938 inrättade han två rum i prästgårdens vindsvåning, där flyktingar kunde hålla sig tillfälligt gömda, trots att huvudingången stod under observation av Gestapo.

Som representant för svenska kyrkan och förbindelseman till andra evangeliska samfund (i ekumeniken) hade F en viss betydelse under bekännelsefrontens försvarskamp mot den nazistiska likriktningen och terrorn. Han uppehöll flitig kontakt med oppositionella kyrkomän som Niemöller och biskop Dibelius och hans bostad blev ofta mötesplats för förtroliga samtal mellan tyska kyrkomän och deras utländska kolleger. F underhöll en omfattande brevväxling med kyrkoledare, såsom ärkebiskop Eidem, i vilken han såg sitt främsta stöd, biskop Bell av Chichester, president i det ekumeniska organet »Life and Work», biskop Eivind Berggrav m fl.

På F:s inrådan besökte ärkebiskop Eidem Hitler våren 1934 och framförde de evangeliska kyrkornas farhågor inför den nazistiska kyrkopolitiken. När bekännelsefrontens »provisoriska kyrkoledning» 4 juni 1936 inlämnade ett hemligt betänkande till Hitler med skarp kritik mot den kristendomsfientliga propagandan, ledarkulten och antisemitismen, deponerades ett av de två återstående exemplaren hos F som bekännelsekyrkans förbindelseman till den ekumeniska rörelsen. Hans bostad ansågs tryggad för Gestapos husundersökningar.

F:s upplysningar och råd rörande förhållandena i Tyskland väckte intresse i ekumeniska kretsar i England. Han talade efter anmodan i den skotska kyrkans generalförsamling 1935 om den tyska kyrkans läge och deltog vidare i världskyrkokongressen i Oslo, som riktade en solidaritetshälsning till förföljda tyska präster i bekännelsekyrkan.

I april 1942 återkallades F till Sverige och blev kyrkoherde i Caroliförsamlingen i Borås, men från april 1944 erhöll han tjänstledighet för att på engelska kyrkans anmodan förestå de tyska krigsfångarnas andliga vård i England. F hade som huvuduppgift att predika och förse fångarna med predikanter och själasörjare. Han reste outtröttligt omkring och gjorde sig underkunnig om fångarnas levnadsvillkor och önskemål för att sedan förfäkta deras sak hos engelska kyrkliga och världsliga instanser och hos internationella hjälporganisationer. Han stöddes av en amerikansk KFUM-organisation till krigsfångars hjälp. F tog initiativet till och ledde teologskolan i Norton Camp som 16 aug 1945 började utbilda tyska teologistuderande fångar som senare blev lägerpräster i England. För denna skola som inneslöt skilda konfessioner insamlades ett stort vetenskapligt bibliotek. F arbetade med alla medel för att lätta det psykiska tryck fångarna levde under och som ända till julen 1946 förstärktes av fraterniseringsförbudet. Sommaren 1946 skrev han en artikel om krigsfångarnas läge i brittiska kyrkorådets veckotidskrift, och 16 juli s å talade han härom inför parlamentsmedlemmar, biskopar och professorer i församlingen »Rädda Europa nu» i Livington Hall i London. Krigsfångarnas oro för sina anförvanter och bekymmer för sin framtid skärpte F:s intresse för det sönderslagna ockuperade Tyskland, som han genomreste i sept 1945 och dec 1946. Han blev starkt uppskakad av svälten och nöden som ständigt ökades genom flyktingströmmen österifrån. Vittnesbörd härom och egna iakttagelser har han sammanfört i skriften »Skall Sir Ben få bestämma över vårt samvete?», som återspeglar den engelska hjälpagitationen för tyskarna. I denna tog F verksam del, bl a i möten i Albert Hall i London. Han samverkade därvid med den kände judiske förläggaren Victor Gollanz.

Sedan F återkommit till Sverige, organiserade han betydande hjälpsändningar till Tyskland. F:s hjälpkommitté i textilstaden Borås sände under många år stora mängder kläder. »Vårt prästboställe är mer ett varuhus än ett boningshus» skrev han en gång. Stora matvarusändningar organiserades bl a till studenthem i Göttingen och Marburg. Ett rekreationshem anordnades i slottet Gripenberg, där präster och kulturarbetare från Tyskland sammanfördes med gäster från andra länder 1948–49. F:s huvudsträvan var först att möjliggöra för tyska barn att vistas i Sverige, vilket dock länge hindrades av den restriktiva svenska politiken. Våren och sommaren 1947 gjorde han åter långa resor i Tyskland. Han vistades tidvis där, tidvis i England, där fånglägren nu avvecklades. I efterkrigstidens Tyskland tillerkändes kyrkliga organ ovanligt stora uppgifter i det sociala arbetet. F:s samarbete med »Evangelisches Hilfswerk», som arbetade efter principen »hjälp till självhjälp», ledde till att det stora oskadade ammunitionslägret Espelkamp vid Bielefeld med 160 byggnader till större delen överläts åt denna organisation hösten 1948. F hade i sista stund förmått de engelska militärmyndigheterna att helt inställa de planerade sprängningarna. Redan sommaren 1947 hade verksamheten här påbörjats under F:s ledning med ett härbärge för hemvändande krigsfångar och flyktingar.

Alltsedan vintern 1947 konfererade F med svenska och tyska industrimän för att få råd och direkt medverkan för upprättandet av en »arbetarstad» i Espelkamp. Han avsåg att hemlösa flyktingar och krigsfångar här skulle få arbeta i hantverk och industri, samtidigt som de unga bland dem skulle få yrkesutbildning. Det hela tänktes som en arbetsgemenskap i kristen anda. Vid sidan av intrycken från fånglägren har helt visst indiska upplevelser givit honom impulsen till denna plan. Den religiöst-sociala gemenskapen i Gandhis Sabarmati har han hänfört skildrat i »Från Ceylon till Himalaya». Det var en arbetsby med jordbruk, verkstäder och väverier samt gemensam hjälpverksamhet för nödlidande. Med materiell och ideell hjälp från Sverige ville F med Espelkamp som exempel bidra till att stimulera tysk självverksamhet mot nederlagets och ockupationens förlamning. År 1955 levde 7 000 människor där, och 3 200 arbetsplatser hade tillskapats. Skolor och hem för flyktingbarn och gamla fanns där också. Sverige hade bidragit med stora sändningar av kläder och skolmateriel, möbler och verktyg, pengar och även expertis. De. första åren mötte Espelkamp-projektet stora svårigheter men med stöd av industrimän och engelska militära administratörer lyckades F dock få sin plan genomförd. Från hösten 1949 erhöll Espelkamp betydande ekonomiskt stöd från Nordrhein-Westfalens regering.

I september 1948 återgick F helt till sin kyrkoherdetjänst. Sedan 1946 hade han fått alternera 3 månader i sträck mellan sin församlingstjänst och sitt internationella hjälparbete. Han såg dock till sist sin kallelse i att åter ägna flyktinghjälpen sina krafter. Tillsammans med nyodlingsexperten i Evangelisches Hilfswerk dr Emil Weerts grundlade F 1952 die Deutsch-Schwedische Flüchtlingshilfe som med insamlingar från Sverige och Tyskland arbetade för Espelkamp och för andra liknande projekt. Fram till juni 1958 hade insamlats 3 miljoner DM i gåvor och statliga tillskott. Espelkamp erhöll de största bidragen. F:s verksamhet gällde nu främst att hjälpa fördrivna bönder från de förlorade östområdena och flyktingar från Östtyskland att grunda egna jordbruk. Strävandena att grunda ett stort agrart Espelkamp i det med flyktingar överbefolkade Schleswig-Holstein misslyckades, men den av F ledda organisationen lyckades dock bl a hjälpa över 500 bönder till egna jordbruk. Uppköp av jord och bidrag till nyodlingar var medlen. F påverkade myndigheter och enskilda jordägare att upplåta mark. Ett miljonanslag från svenska staten i form av trähus användes för att befrämja kolonisationen.

Mot benägenheten i Tyskland och annorstädes att se bort från den trots uppsvinget alltjämt kvarstående materiella och än mer själsliga misären i många flyktingläger förde F en ständig propaganda. I Sverige organiserade han med hjälp av landskapens RLF-förbund fadderskap för nybyggarna från östområdena och samlade härför in nära 1 miljon kronor. Hans tanke var att med den materiella hjälpen en samhörighetskänsla i kristen anda mellan hjälpare och hjälpta skulle befordras, och han förmedlade därför ömsesidig korrespondens liksom besök i flyktinglägren av representanter för föreningar och myndigheter. Det ändrade världsläget medförde 1957–58 kraftigt minskade bidrag till F:s hjälporganisation, och dennas framtida bestånd sattes i fråga, trots att den alltjämt fyllde en viktig funktion.

Med sin städse vakna ansvarskänsla inför nöden, sin idérikedom och sin obundenhet av nationella och konfessionella skrankor blev F en betydande impulsgivare i sin tids kristet-humanitära rörelser. Han hade en sällsynt förmåga att vinna människors förtroende och engagera dem för ideella strävanden. Härtill kom en praktisk uppslagsrikedom. »Få svenskar har gjort en effektivare insats för att åter göra Europa till ett hem för människor» (V Scharp, DN 13 juli 1958).

Författare

Olle Hellström

Arkivuppgifter

F:s dagböcker och brev förvaras der Bekennenden Kirche, Bielefeld, archiv Koblenz och hos familjen.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Från Ceylon till Himalaya. Sthlm (tr. Upps.) 1929. 327 s. – 300 000 bönder på flykt (Julhälsningar till församlingarna i Skara stift, 53, Skara 1958, s. 70–82). Redigerat o. utgivit: Skall Sir Ben få bestämma över vårt samvete? En sammanställning av rapporter, upprop, resolutioner och uttalanden från England, Danmark, Sverige och Tyskland med uppfordran att deltaga i hjälpverksamheten för begränsandet av nöden i Tyskland. Borås 1946. 32 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: H v Koenigswald, B F. Leben und Wirken in den Jahren 1933–1958 (1962); Matr över Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala 1811–1961 (1963); SMoK 2 (1944). – Art:ar o nekr i dagspressen.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger E S Forell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14320, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14320
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger E S Forell, urn:sbl:14320, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2024-04-19.