Meriter

Forssander, John-Elof, f 10 maj 1904 i Växjö, d 14 jan 1944 i Lund (Domk). Föräldrar: kronofogden John Edvard Linus F o Anna Oskaria Hellquist. Studentex vid Lunds h a lärov 26 maj 1922, inskr vid Lunds univ 6 sept s å, fil kand där 29 maj 1925, amanuens vid Lunds univ:s hist mus 1927, 1:e amanuens där 1 jan 1929, fil lic 18 mars 1930, disp för drsgrad 24 maj 1933, fil dr 31 maj s å, doc i nordisk o jämf fornkunskap 21 juni s å, prof i förhistorisk o medeltidsarkeologi 31 aug 1938, allt i Lund. – LVSL 1937; LHVL 1939.

G 29 mars 1930 i Lönsboda kyrka, Örkeneds förs (Krist) m Hillevi (Gigi) Karin Vilhelmina Dagmar Lindberg, f 20 mars 1908 i Kristianstad (enl Asarums, Blek, föd:bok), dtr till ingenjören. Hilda Hansson.

Biografi

F började sina universitetsstudier i nordiska språk och hade för avsikt att fortsätta med högre studier inom detta fack. Härtill bidrog i hög grad det inflytande hans morbroder, prof Elof Hellquist, utövade. För F betydde långa diskussioner med den lärde och kritiske Hellquist utomordentligt mycket. Av stor betydelse för honom blev också den skolning i källkritisk historieforskning som han fick under prof Lauritz Weibulls ledning. Sin slutliga inriktning fick F, då han studerade nordisk och jämförande fornkunskap för prof Otto Rydbeck.

Studierna i arkeologi var knutna till Lunds universitets historiska museum. F:s första större arbete som amanuens vid museet var att följa grävningen för det nya domkapitelhuset i Lund och ta hand om fynden därifrån. Det resulterade 1928 i hans första publikation i »Skrifter utgivna av föreningen Det gamla Lund».

Otto Rydbeck arbetade denna tid framför allt med vissa stenåldersproblem, och F kom därför främst i kontakt med detta tidsskede. Som ämne för sin doktorsavhandling valde han den s k båtyxkulturen, en tidigare mycket ofullständigt studerad kulturgrupp från yngre stenåldern. Titeln på avhandlingen »Die schwedische Bootaxtkultur und ihre kontinentaleuropäischen Voraussetzungen» (1933; 253 s) markerar ett genomgående drag i F:s forskning, det internationella. Man kan inte förstå utvecklingen i Skandinavien utan en god kännedom om förhållandena utomlands. Först då arkeologen sätter det nationella i relation till det internationella kan hans vetenskap få dimension. F hade valt ett område för sitt studium, där han endast hade få föregångare; han måste själv samla in sitt material i skilda museer. Det var ett stort och svårhanterligt stoff, som han på ett skickligt sätt analyserade. Han framstår redan här som en självständig och idérik forskare, men trots att F hårt kritiserar den av Montelius genomförda och senare av hans efterföljare vidareutvecklade typologiska metoden, har han inte lyckats frigöra sig från den.

Inflytandet från Otto Rydbeck och framför allt Sophus Müller i Köpenhamn har varit avgörande för F. Det var kanske främst den historisk-humanistiska inriktningen i Müllers vetenskap han tog intryck av. Han skriver själv om Müller, att »ingen ägde som han förutsättningar att utbygga arkeologien till en historievetenskap med vidare syftning än fornsaksschemata och typologiska serier». Dessa ord kunde också vara karakteristiska för mycket av F:s egen forskning. Hans avhandling från 1933 om båtyxkulturen, där de stora linjerna kanske ibland litet väl hastigt och säkert dras upp, har spelat en mycket stor roll, även ur internationell synpunkt. Det är betecknande, att då detta ämne på nytt tagits upp i en akademisk avhandling (Mats P Malmer, 1962) har F:s arbete varit en av de viktigaste inspirationskällorna, och hans teorier har fortfarande, liksom vid disputationen, givit anledning till en mycket livlig diskussion.

Redan 1936 förelåg F:s nästa stora arbete, »Der ostskandinavische Norden während der ältesten Metallzeit Europas» (296 s). På studieresor i Mellan- och Sydeuropa hade F skaffat sig en god uppfattning om det kontinentala arkeologiska materialet, förutsättningen för att han skulle kunna genomföra sin undersökning av Nordens äldsta metalltid. Klart och elegant framställer han de stora dragen i den europeiska kulturutvecklingen vid denna tid och sätter in Skandinavien i detta sammanhang. Man får en mycket god bild av hur impulser från söder och väster gav form åt den nordiska kulturen, då metallen (koppar och brons) ungefär 400 år senare än i Mellaneuropa börjar komma i bruk hos oss, hur handelsvägarna gått och hur efter hand en inhemsk, konstnärligt högtstående bronsålderskultur skapas. Detta arbete har tillsammans med några större uppsatser i »Meddelanden från Lunds universitets historiska museum» givit F en framträdande plats i den internationella forskningen. Man märker också, hur det allt mer blir de stora europeiska problemen som fängslar honom.

Under senare år kom F även in på järnåldersproblem. Han fick dock aldrig tillfälle att fullfölja sin planerade stora undersökning av Skånes järnålder. Men kort före sin bortgång publicerade han ett större stilhistoriskt arbete, »Irland–Oseberg». Under inflytande från den norske arkeologen Haakon Sheteligs skickliga analys av den rika ornamentiken på föremålen från skeppsgraven vid Oseberg (800-talet) hade stilforskningen i huvudsak varit bunden av uppfattningen, att den nya ornamentik man finner i Skandinavien vid vikingatidens början återgick på västeuropeisk, karolingisk konst. Gent emot denna uppfattning hävdar F, att inspirationskällan för de tidiga nordiska vikingatidskonstnärerna i huvudsak varit den säregna iriska konsten. I väl dokumenterade teorier har F här tillfört forskningen viktiga nya synpunkter. Men samtidigt märker man i detta, liksom i en del av hans andra arbeten, en tendens att se frågorna endast ur en bestämd synpunkt.

F framträder i arbetet »Sveriges förhistoriska bebyggelse» (i Sv folket genom tiderna, 1, 1938) som en utmärkt populärvetenskaplig författare. Hans stil är flytande och målande, hans idéer ofta nya, men här, liksom i sina rent vetenskapliga arbeten, håller han uppe kravet på en sträng granskning av källmaterialet. Detta arbete avspeglar en annan väsentlig sida hos F, skåningen. Skåne var för honom den naturliga utblickspunkten, då man såg på Sverige. Norrlands problem är därför mycket obetydligt berörda i F:s översikt och Mellansverige får träda starkt tillbaka för Skåne.

F var till sin läggning en intensiv och något rastlös människa. I den muntliga diskussionen hände det ofta, att han använde ganska våldsamma uttryck till och om andra forskare. Här spelade givetvis hans lundajargong in. När hans polemik kom på tryck, var den alltid väl nyanserad och präglad av en strävan efter objektiv bedömning. Belysande är hans mycket fina minnesteckning 1934 över Sophus Müller, som han kände sig starkt besläktad med.

F:s med åren ökade rastlöshet berodde måhända delvis på att han kände, att hans tid var knappt tillmätt. I grunden hade han ett ljust lynne, deltog gärna i kamraters krets och tog väl hand om de elever som hunnit till högre studier. Hans stora arbetsförmåga och snabba intellekt gjorde, att han togs i anspråk för ett stort antal uppgifter vid universitetet. Han var under sin korta professorstid inspektor för Hyltén-Cavallius-stiftelsen, vice preses i Vetenskaps-Societeten i Lund och ordförande i Lunds studentsångförening.

Författare

Holger Arbman

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se LUM 1939, Lund 1940, s. 103. Dessutom: Zwei Fremdiinge in der Frühbronzezeit Schonens (HVLÅ, 1940, s. 78–95). – Bautastenar från bronsåldern (ibid., s. 95–105). – Krigarminnen från Villands järnålder (Handlingar angående Villands härad, Kristianstad 1941, s. 3–12). – Den sydsvenska boplatskulturen (HVLÅ, 1941, s. 276–298). – Ett mossfynd från stenåldern (ibid., s. 300–309; tills. m. E. Mohrén). – Eslövstrakten under forntiden (En bok om Eslövs stad, Eslövsbygden och Eslövs sparbank, minnesskrift . . . red. av Josef Carlsson, Eslöv 1941, s. 38–65). – Koban und Hallstatt (HVLÅ, 1942, s. 344–372). – Om svear och götar [rea] (HT, 62, 1942, Sthlm, s. 428–438). – Otto Rydbeck 70 år (Skånes hembygdsförbunds årsb., 1942, Lund, s. 1–3). — Steinzeitliches Hügelgrab mit Ringmauer (Acta archaeologica, Vol. 13, Khvn 1942, s. 293–303). – Irland—Oseberg (HVLÅ, 1943, s. 294–404). – Hembygdsrörelsens uppgifter och mål (Gärds härads hembygdsförenings årsbok, 9, Malmö 1944, s. 3–7). – Artiklarna i HVLÅ ingår i Meddelanden från Lunds universitets historiska museum, 1–14, resp. år.

Källor och litteratur

Källor o litt: G-A Althin, J-E F (Fornv 1944); inbjudn:skrifter till drspromotion i Lund 1933 o prof:installation där 1938; LUM 1939 (1940); Harald Olsson, J-E F (Skånes hembygdsförb:s årsb 1944); O Rydbeck, Minnesord över J-E F (HVLA 1944).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
John-Elof Forssander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14363, Svenskt biografiskt lexikon (art av Holger Arbman), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14363
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
John-Elof Forssander, urn:sbl:14363, Svenskt biografiskt lexikon (art av Holger Arbman), hämtad 2024-04-19.