Meriter

 Fot, uppländsk runristare, verksam omkring 1050.

Biografi

F har endast signerat några få ristningar, vilka finns på ett område i Uppland, som sträcker sig från Östra Ryd i sydöst och Roslags-Bro i öster till Danmarks socken i nordväst. Utanför Uppland har ingen ristning med för F karakteristiska drag kommit i dagen. F:s fåtaliga signerade arbeten visar en påfallande teknisk skicklighet och stor vana att rista i sten. Redan detta förhållande gör det sannolikt, att han har ristat många fler runstenar eller runhällar än dem, som han har försett med sitt namn. Efter ett närmare studium av huggningsteknik, ornamentik, runformer, ortografi och språkliga formuleringar har O von Friesen tillskrivit F ett femtiotal anonyma ristningar av hög konstnärlig klass. Därigenom har F kommit att framstå som den jämte Öpir mest produktive av våra runmästare. Det bör emellertid framhållas, att attributionerna i flera fall är osäkra. Sålunda är det t ex mycket ovisst, om F är mästare till de berömda Jarlabankestenarna.

Det är i flera fall mycket svårt att fastställa, om en ristning har F till upphovsman. Anledningen därtill är att de signerade ristningarna genom sitt ringa antal utgör ett otillräckligt jämförelsematerial.

En konstnär av F:s klass måste ha påverkat andra samtida ristare. Efter hans mönster har säkerligen flera uppländska ristare format sina arbeten. Av intresse i detta sammanhang är en runristning vid Ekeby i Skånela sn, signerad av Torgöt, »Fots arvinge». Det finns ingen anledning att betvivla, att denna Torgöt är F:s son. Att han var F:s lärjunge i runstenskonsten är också tydligt.

Även om man försiktigtvis reducerar antalet säkra Fotristningar till ett 30-tal, förringas hans insatser inte i nämnvärd grad, ty bland de säkra stenarna finns några av vårt lands vackraste runmonument, några av den uppländska runkonstens allra bästa verk.

Det är vanskligt att närmare bestämma tiden för F:s verksamhet. Hans inskrifter ger oss inga historiska uppgifter, som man kan anknyta till västerländsk tideräkning. Av stilhistoriska skäl är det dock tydligt, att han ristade sina stenar vid tiohundratalets mitt.

F har utan tvivel i sin stil påverkats av Asmund Karessons ristningar; de flesta av dessa finns inom det område, där F hade sin verksamhet. Även om sambandet mellan de båda ristarna är tydligt, kan man knappast beteckna F som Asmunds lärjunge; därtill är han alltför självständig gentemot den äld- re mästaren. Detta gäller såväl den orna-mentala utsmyckningen som runornas former.

Det utmärkande för F:s ristningar är den höga kvaliteten. Han är en mycket omsorgsfull ristare med en fulländad teknik. Hans linjer är djupt huggna, ganska breda, kantjämna och mjukt rundade. Själva stenarna har han också valt med omsorg, och i flera fall har han tydligen släthuggit ytan eller på annat sätt tillformat stenen för sitt ändamål.

F:s ristningar är alltid väl anpassade efter stenarnas växlande former, och kompositionerna präglas genomgående av säkerhet och elegans. Redan de signerade stenarna visar honom från olika sidor: ornamentiken kan vara ytterst enkel, bestående av en enda ormslinga lagd längs stenens kanter samt ett kristet kors på den fria ytan innanför slingan; men den kan också vara mycket rik och livlig. Även när det senare, är fallet, håller F de ringlande slingorna i ett säkert grepp. Ornamentiken blir aldrig rörig, överlastad eller slapp. Ingen runmästare är F:s överman som konstnär.

Denna suveräna fasthet präglar också runornas former. F använder genomgående »normalrunor», alltså den typ av runor, som bäst lämpade sig i ristningar av monumentalt slag. Hos honom finner man sålunda inga kortkvistrunor, vilka eljest ofta smyger sig in hos andra, mindre stilsäkra ristare. Det är ej någon överdrift att säga, att ingen runmästare har format sina runor så omsorgsfullt, så harmoniskt och så regelbundet som F.

Också i inskrifternas formuleringar kan man tycka sig finna F:s ytterst behärskade stil. Där förekommer aldrig någon strof eller annan poetisk utsmyckning, vilket givetvis ur andra synpunkter är att beklaga. I stort sett är endast det alldeles nödvändiga med: upplysningen om vem eller vilka som lät resa stenen och till vilkens minne det har skett. Endast i undantagsfall har han ansett lämpligt att signera sitt verk.

Författare

Sven B F Jansson

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: E Wessén o S B F Jansson, Upplands runinskrifter (1940–). – E Brate, Sv runristare (1925), s 79–83; O v Friesen, Upplands runstenar (1913), s 47–56; dens, Runorna (Nord kultur, 6, 1933), s 217 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fot, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14404, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven B F Jansson), hämtad 2024-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14404
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fot, urn:sbl:14404, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven B F Jansson), hämtad 2024-09-19.