Carl Gustaf Frölich

Född:1637
Död:1714 – Stockholms stad, Stockholms län

Arméofficer, Landshövding, General, Hovrättspresident, Kungligt råd


Band 16 (1964-1966), sida 630.

Meriter

1 Frölich, Carl Gustaf, f 1637, d trol 4 mars 1714 i Sthlm (själaringn i Nik o Ty 5 mars). Föräldrar: översten Hans Christoffer F o Elisabet v Plessen. Kornett vid överste Wolmar Wrangels kav:reg 21 aug 1665, kaptenlöjtn vid Kalmar reg 26 febr 1670, kapten vid Jämtlands reg, major där 10 juli 1676, överstelöjtn:s titel o kommendant på Bohus fästning 30 sept s å, överstes titel 10 aug 1678, kommendant på Marstrand 23 okt 1679, natural sv adelsman 28 dec 1682, generalmajor av infanteriet 23 dec 1693, landsh över Västernorrland, Jämtland o Härjedalen s d, överste för Hälsinge reg 16 maj 1698, guvernör i Riga 10 mars 1700, generallöjtn av infanteriet s d, chef för Garnisonsreg i Riga, frih enl uppg 1700 (Marks v Würtemberg), i varje fall senast maj 1701 (Livonica), generalguvernör i Riga 7 april 1702, general av infanteriet 9 jan 1704, k råd o president i Dorpats hovrätt 27 dec 1705, greve 21 juni 1706 (Stiernman).

G 1) m Plantina Margareta Bengtsdtr, d 23 sept 1690 i Marstrand, dtr till översten Bengt Ragvaldsson o Anneken v Kugeln; 2) m Beata Christina Cronström, f 20 dec 1671, d 9 dec 1752, begr 24 dec s å i Järlåsa kyrka (Upps), dtr till kammarrådet Isaac C (bd 9) o Christina Hanssen.

Biografi

Om F:s barndom och uppväxtår är foga känt. Familjen ägde inga gods i Sverige, och F fick tydligen sin utbildning i Tyskland. Han lärde sig aldrig behärska sv språket i skrift. Så gott som alla hans bevarade egen-händiga brev är skrivna på tyska och röjer både i fråga om piktur, stavning och formulering en mycket måttlig bildningsgrad. Hans kännedom om sv kultur, historia och samhällsskick var ytterst bristfällig. Enligt egen utsago, lämnad i brev till Karl XII, skulle han i sin ungdom ha deltagit i Karl X Gustavs fälttåg i Polen, men sin egentliga karriär började han under det »bremiska kriget» (1665—66) som kornett vid ett ny-uppsatt kavalleriregemente. Efter krigets slut tjänstgjorde han i Pommern som fänrik men övergick senare till Kalmar läns infanteriregemente, där han avancerade till kaptenlöjtnant 1670. Då en del av regementet 1673 överfördes till hertigdömet Bremen, tillhörde han denna kontingent, nu i rullorna upptagen som kapten. Vid krigsutbrottet 1675 befann han sig i den nyanlagda fästningen Karlsburg. Vid ett utfall från den belägrade fästningen blev han tillfångatagen (1 okt 1675) men frigavs kort därpå efter fästningens kapitulation på nyåret 1676. F placerades s å som kommendant på Bohus fästning. Tillsammans med överste Fredrik v Borstell, som med en mindre styrka ur Skaraborgs infanteriregemente förstärkt garnisonen, försvarade han framgångsrikt fästningen mot ett häftigt angrepp av överlägsna norska stridskrafter under ledning av ståthållaren U F Gyldenlöwe sommaren 1678. Som belöning för sitt välförhållande vid »Bohus fästnings hårde belägring» transporterades F kort därpå till Karlstens fästning som kommendant. Anläggningen här var tämligen provisorisk men skulle ersättas med en stark befästning av förhållandevis modernt snitt. Det ankom på F att i samråd med Erik Dahlbergh utföra planen. Med »hwalfning», bergsprängning och »murning» var han här sysselsatt ända fram till 1689, då fästningen med sin karakteristiska profil — det höga tornet var F:s speciella idé — i stort sett var färdig. Karl XI, som var personligen intresserad av företaget och flera gånger besökte fästningen, som enligt F skulle komma att sakna »sin jämlike i Europa», ställde 900 man arbetsfolk till förfogande — ännu 1690 beräknades 700 knektar jämte befäl från ett västgötaregemente, 100 man ur garnisonen ooh 65 straffångar bli sysselsatta vid bygget — jämte nödiga medel till avlöningar, frakter och materielleveranser. Konungen läste f ö med nöje F:s många rapporter, »desseiner» och redovisningar. Den 17 aug 1690 ankom Karl XI själv till Marstrand för slutbesiktning. F:s sparsamhet med kronans medel, hans noggranna utgiftsberäkningar, hans omtanke om arbetsfolket och goda uppslag på olika områden — det gällde Abl a en fyranläggning högt uppe på fästningens torn samt åtgärder till Marstrands förkovran — tilltalade i hög grad konungen och torde ha medverkat till hans beslut att anförtro F större administrativa uppgifter. År 1693 utnämnde han honom till landshövding över Västernorrlands län, Jämtland och Härjedalen.

Det ansenliga område F var satt att styra omfattade Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Härjedalen och Jämtland. I drygt fem år var F verksam som landshövding i Gävle, områdets residensort. Han visade sig därunder vara en driftig och uppslagsrik länschef, ivrig att noggrant följa »staten» och på varje sätt »invigilera» besparingar däri, oavlåtligt rapportera sina förehavanden till konungen och underställa alla åtgärder, även de obetydligaste, dennes avgörande. Hans ämbetstid sammanföll med den svåra missväxt, som drabbade riket — och inte minst Norrland — under 1690-talet. Han utverkade av konungen dels tillstånd till stora spannmålsutdelningar från kronans magasin till nedsatt pris, dels uppskov med utlagorna för de hårdast ansatta landsdelarna. Han underlättade därjämte genom administrativa åtgärder en betydande privat spannmålsinförsel, huvudsakligen från östersjöprovinserna. Till allmogens och kanske än mer »landsbetjäntes» båtnad föreslog han 1696 en förenkling av skatteuppbörden. De många olika »skattepersedlarna» skulle »summavis» sammanslås till endast tre poster. Förslaget, som förmodligen inspirerats av landskamreraren, avstyrktes bestämt av kammarkollegium men kom inte dess mindre att i viss mån gå igen i den nya skattemetod, som Karl XII senare tillämpade. På våren 1698 entledigades F från landshövdingetjänsten — tydligen på egen begäran — sedan hans äldste son häktats för delaktighet i en inbrottsstöld i kronans ränteri i Gävle och återgick »till militien» som chef för Hälsinge regemente.

Det stora nordiska kriget förde F till nya ansvarsfulla poster. Karl XII delade till en början faderns förtroende för F, som med iver deltagit i den unge konungens realistiska stridsövningar, varvid han f ö blivit sårad i ena handen och förlorat ett öga, och utsåg honom till guvernör i Riga. I början av maj 1700 befann han sig här och medverkade på sommaren 1701 vid övergången av Düna. Året därpå efterträdde han Dahlbergh som generalguvernör över Livland. Hans verksamhet i denna ställning (1702—1706) blev knappast lyckad. Hans nit var det ej något fel på, men hans omdöme började betänkligt svikta. Han blev allt självrådigare och rättade sig föga efter mottagna order från högsta ort. Sålunda förstärkte han (1702—03) garnisonen i Riga med anlända truppkontingenter, som var avsedda för helt andra ändamål och fick mottaga ett förgrymmat brev från konungen med erinran om skyldigheten att noggrant följa givna befallningar. Hans samarbete med de militära cheferna i Östersjöprovinserna — särskilt med general Lewenhaupt — var ej friktionsfritt och gav konungen anledning till admonitioner. Starkast missnöje framkallade dock F:s självrådiga medeldispositioner och hans uppseendeväckande myntmanipulationer. Den 4 dec 1705 utfärdade han på eget bevåg ett »plakat», vari han påbjöd en »förhöjning» av gällande myntsorter »till dubbelt värde». En »enkel» karolin skulle sålunda genom påstämp-ling gälla som två. Konungens reaktion var mycket kraftig. »Nu hade Vi aldrig förmodat», skrev han 27 jan 1706, »att I skulle kunnat komma till den förmätenhet utan föregången förfrågan av egen myndighet att resolvera i en så viktig och Vår Kungl Höghet allena tillhörande sak och kunna fördenskull intet underlåta däröver att betyga Vårt största missnöje». F ålades att omedelbart återkalla »bemälte Edert skadelige påbud».

Vid denna tidpunkt var F redan entledigad från geneTalguvernörsposten, sedan han i slutet av år 1705 utnämnts till k råd och till president för hovrätten över Livland. För den senare uppgiften saknade han givetvis alla förutsättningar och kom endast att fungera häri kort tid. Senast på hösten 1709, innan ryssarna hunnit cernera Riga, synes han ha lämnat staden. Han inträdde vid årets slut i rådsregeringen i Sthlm. Han torde nu ha varit ett stycke in i 70-årsåldern med förminskade själsförmögenheter och starkt nedsatt omdömesförmåga. Förmodligen får man häri söka förklaringen till hans ringa inflytande och hans högst kuriösa projekt i diverse frågor. Till hans heder må noteras, att han inte delade rådets defaitistiska uppfattning om rikets försvarsmöjligheter och bl a energiskt påyrkade Rigas undsättning. Hans många förslag i syfte att komma till rätta med landets svåra belägenhet väckte i rådet både bestörtning och löje. Penningbristen borde, menade han, botas med samma metoder som han använt i Riga — »man skall slå kopparmyntet 6 gånger högre till prijs än det är och fast högre». Hans förvirrade föreställningar om de internationella förhållandena, hans groteska förslag om en fredsunderhandling med Danmark 1711 och hans avstyrkan av riksdagsinkallelsen 1713 — man borde ej förlita sig på ständerna utan på Gud — omintetgjorde all saklig diskussion med honom. Han förlorade sig ofta i ofruktbara Teligiösa utläggningar och avklippte all kritik mot sina förslag med ett stereotypt »den som talar häremot har inte Guds anda uti sig».

Samtiden synes inte ha hyst någon överdriven beundran för F. Den betraktade honom som den typiske kungagunstlingen, som endast genom missriktad kunglig välvilja nått rikets högsta värdigheter. Helt rättvis var knappast denna värdesättning. Den duglighet, drift och nitälskan han utvecklade i sin krafts dagar var dock värd allt erkännande. Tyvärr kom han under sin ålders höst att anförtros uppgifter, som han knappast var vuxen. En långt driven excentricitet, som ibland tangerade förståndets gräns, fjärmade honom alltmer från verkligheten.

Författare

Sven Grauers



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

F har efterlämnat ett stort antal tjänsteskrivelser bl a i Militaria: Kommendanters skriv:r: Bohus (1677—79), Marstrand (1682 —93), i Landsh:rs skriv:r till K M:t, Vnl (1693—98, vol 9—11), i Livonica II till K M:t (1700—06, 2 vol), till Axel Julius De la Gardie (1704) o till G A Strömfelt (1702 —05) samt till M G De la Gardie (1677) o A W v Schlippenbach (1701—06; 282 st) i deras resp saml, allt i RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: S Bark, Bref till Olof Hermelin 1702—1708 (1914—15); Handhr rör Sveriges hist, ed A Fryxell (1843); O Hermelin, Bref till Samuel Barck 1702—1709 (1913); Karl XI, Almanacksanteckn:r (1918); H Spegel, Dagbok (1923). — J E Almquist, Ett försök under Karl XII:s regering till grundskatternas förenkling (KFÅ 1916); F Arfwids-son, Försvaret av Östersjöprovinserna 1708— 1710 (1936); E Bensow, K Skaraborgs reg:s hist, 2 (1944); O Bergström, Hälsinge reg:s chefer (1909); Biogr Lex öfver namnkunnige sv män, 5 (1875); E[rnst] C[arlson], Ett ka- pitel sv hist i rådskammaren (HT 1889); dens, Sveriges hist under Karl XII:s regering (Sveriges hist under konungarne av pfalziska huset, 8, 1910); A Fryxell, Berättelser ur sv hist, 24—25 (1857); S Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1, 1664—1713 (1920; rec D Almqvist, HT 1921, s 236—251); T Holm, översikt över Sveriges krig under 1600-talets senare halvt (1927); G G Malmström, Om riksstyr under de tio första åren af Karl XII:s frånvaro (dens, Smärre skrifter rör sjuttonhundratalets hist, 1889, s 1—30); L W:son Munthe, K Fortifikationens hist, 3: 1—2 (1911); C v Rosen, Bidr till kännedomen om de händelser, som närmast föregingo sv stormaktsväldets fall, 1—2 (1936); F Rudelius, Kalmar reg:s personhist, 1 (1952); A A v Stiernman, Matr öfwer Swea rikes ridderskap o adel, 1 (1754), s 38; B Wedberg, Karl XII på justitietronen (1944); N Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679, 1—3 (1897 —1912).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Frölich, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14565, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2019-03-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14565
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Frölich, urn:sbl:14565, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2019-03-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se