Meriter

Cederqvist, Karl, f. 28 okt. 1854 i Fellingsbro, d 11 nov. 1919 i Addis Abbeba. Föräldrar: torparen Jan Jansson och Brita Kristina Andersdotter. Elev vid Johannelunds missionsinstitut hösten 1879—1885. Prästvigd enligt K. tillstånd 18 sept. 1885 för tjänstgöring som missionär och sjömanspräst i Härnösand 16 nov. 1885; v. pastor i Ström 1885; sjömanspastor i Hamburg 1886, i Liverpool 1886 och i Grimsby 1888; utsänd till Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsfält i Östafrika 1893; missionär i Lamu 1893, i Gheleb 1896 och i Kismayu 1898; vistades i Sverige 1902—03; missionär i Addis Abbeba från 1904. — Ogift.

Biografi

Det väster och söder om Abessinien boende Gallafolket, som Evangeliska fosterlandsstiftelsen tänkt sig som målet för sitt 1865 beslutade missionsarbete, hade dess missionärer trots flera försök icke lyckats nå till följd av de ständiga strider, som rasade i denna del av Östafrika. De hade måst nöja sig med att arbeta inom Eritréa, kuststräckan utmed Röda havet, och angränsande delar av Abessinien. Genom gallaer, som fått sin fostran i missionens skola i Massaua och sedan sänts som evangelister till sitt eget folk, nådde man dock förbindelse med detta. Av största betydelse bland dem har den efter studier vid Johannelund i Sverige prästvigde Onesimus varit, särskilt genom sin översättning av bibeln till gallaspråket.

År 1893 väcktes inom missionsledningen tanken att nå in till Gallaland söderifrån genom Somalilandet, uppför Jubafloden, vid vars övre lopp de s. k. Borannagallaerna bo. Till ledare för detta försök valdes C. I slutet av året anlände han jämte några medarbetare till Lamu, en stad inom dåvarande Brittiska östafrikanska kompaniets område, omkring 30 mil söder om Jubaflodens mynning i Indiska oceanen. Där skulle de enligt den uppgjorda planen med språkstudier och olika undersökningar förbereda den påtänkta expeditionen. Vägen uppför Jubafloden visade sig dock ännu för osäker, varför under tiden även andra möjligheter prövades. Bl. a. gjorde C. en resa uppför den söder om Lamu utfallande Tanafloden, vilken väg dock även den befanns vara oframkomlig.

År 1895 blev emellertid läget förändrat genom att engelska regeringen då övertog kompaniets områden och i samband därmed ockuperade Jubalandet. Medan striderna därom pågingo, vistades C. några år på missionsfältet i Eritréa, sysslande bl. a. med studier av gallaspråket under ledning av Onesimus. Vid återkomsten till Jubaland slog C. sig ned i dess huvudort, Kismayu, belägen blott 15 km. från Jubaflodens mynning. Här anlade han en missionsstation som bas för den påtänkta gallamissionen. Samtidigt upptogs arbete bland de muhammedanska somalierna. Outtröttlig var C. i att inhämta upplysningar om vägarna in till Gallalandet och förhållandena där såväl av infödingar därifrån, som besökte Kismayu i handelsärenden, som av européer, vilka av olika anledningar berest dessa nejder. Slutligen ansåg C. tiden vara inne att söka tränga framåt. Med tillåtelse av koloniens styresman, generalkonsuln i Mombasa, begav sig C. tillsammans med den till hans hjälp utsände missionären G. T. Engdahl och med ett tiotal infödda i juli 1900 av inåt landet, närmast för att nå Wajir, den första gallabyn från Kismayu räknat. De infödda mottogo dem överallt vänligt, och från gallaerna spordes, att man med glädje väntade dem. Men redan efter några dagsresor hejdades de av bud från den mot missionen fientlige engelske kommissarien i Kismayu, som med stöd av en nyutfärdad förordning mot affärsresor av främlingar till det inre av landet lät återföra expeditionen under bevakning till kusten. Hans åtgärd ogillades visserligen av hans förman i Mombasa, till vilken C. vädjade, och själv omkom han snart därpå under strider med de infödda. Men i de orostider, som nu följde, var det omöjligt att tänka på någon ny färd. Missionen led mycket, dess byggnader beslagtogos t. o. m. för militära ändamål. Alla missionärer utom C. själv utvisades fullkomligt godtyckligt. C. dröjde ensam kvar ett par år, syseisatt med skol- och predikoverksamhet bland somalierna i staden och dess omgivning. Sedan lugnare förhållanden omsider åter inträtt i Somalilandet och C: s medhjälpare fått återvända, överlämnade han arbetet åt dem och begav sig 1902 till Sverige för välbehövlig vila. Till Jubaland återkom C. icke. Men då missionen där sedan dess gått framåt på ett glädjande sätt, om än utan att nå fram till Gallaland, så är det icke minst tack vare C: s uthålliga pionjärarbete.

Vid sin återkomst till missionsfältet 1904 tog C. sitt huvudkvarter i Addis Abbeba. Denna stad, som ligger inom ett huvudsakligen av gallaer bebott område i södra Abessinien, hade av kejsar Menilek 1893 gjorts till hela landets huvudstad. Härifrån erbjödo sig numera de lättaste förbindelserna med gallastammarna både söder-och västerut. Redan 1904 fick C. tillåtelse att företaga en tvåmånaders resa in i de västra gallaprovinserna, den förste vite missionär, som nått dessa trakter. Året därpå gjorde han en liknande färd åt sydost till en annan gallastam, arussierna. Ännu var det dock förbjudet att slå sig ned på dessa områden. C. insåg emellertid vikten av att fatta fast fot i Addis Abbeba, denna missionsstrategiskt så viktiga punkt, gallastammarnas »Stortorg», som han kallar den, dit folk från alla håll strömmade samman och varifrån inflytelser spredo sig till landets mest avlägsna delar. C. begynte där en snart högt ansedd skola, varifrån under årens lopp flera dugliga ämbetsmän utgått. Likaså blevo C: s medicinska kunskaper honom till stor hjälp. Dessutom bedrev han litterärt arbete, såsom revision av den av Onesimus utarbetade ordboken på gallaspråket. Men, säger han, »den största betydelsen, jag har här, är nog att stå som vågbrytare». Därmed syftar han på det skydd, han fick giva de infödda evangeliska kristna vid de förföljelser, som i synnerhet efter Menileks död 1910 igångsattes mot dem av det infödda etiopiska prästerskapet.

Menilek hade varit gynnsamt stämd mot C. Annorlunda blev det med dem, som nu en tid framåt sletos om makten. Dock lyckades C. år 1913 förvärva egen tomt för missionsstations uppförande. Länge var han ensam evangelisk missionär på platsen. Under världskriget 1914—18 såg det ofta mörkt ut för honom. Men han härdade dock troget ut och hade den glädjen att få se begynnande frukt både av sitt eget arbete i Addis Abbeba och av de infödda evangelisternas arbete inne i Gallaland, där stor längtan efter ett ordnat missionsarbete förspordes. Under »spanska sjukans» svåra härjningar i huvudstaden 1918 var C. slutligen den ende vite läkaren, och hans utomordentligt självuppoffrande arbete då tillvann honom och missionen ett förtroende, som sedaln visats särskilt av landets nuvarande regent, Ras Taffari, och som omsider lett till tillåtelse för svenska missionärer att slå sig ned i Gallaland.

Det blev icke C. själv förunnat att begagna sig av denna ynnest. Då den missionär, som utsänts till hans hjälp, äntligen nådde ut, hade han (1919) slutat sina dagar, djupt sörjd av många abessinier och gallaer, även utanför de evangeliskt kristnas krets.

Liksom i fråga om Jubalandsmissionen måste det även om den nu synnerligen blomstrande missionen i södra Abessinien och om den löftesrika begynnelsen i det västra Gallalandet sägas, att det är C: s framsynta och uthålliga arbete, som lagt grund därtill och brutit väg därför.

Författare

C. Anshelm.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: En resa genom Borannagallaernas land. Af Donaldson Smith. Sthm 1897. 48 s. (Övers.) (Missionsskrifter, utg. af Evang. fosterl.-stiftelsen, 7.) — Därjämte brev av C. publicerade i Missionstidning, utg. af Evang. fosterl.-stiftelsen (1893—1919).

Källor och litteratur

Källor: C:s ovannämnda brev; N. Hylander, Karl Cederqvist, en ban-brytare för gallamissionen (1920); dens., Morgonljus. 50-årigt missionsarbete på natthölid jord 1865—1916 (1917); H. Th. Ohlsson, Bioerr. matrikel öfver ¦svenska kyrkans prästerskap 1914 (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Cederqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14715, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Anshelm.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14715
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Cederqvist, urn:sbl:14715, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Anshelm.), hämtad 2024-04-20.