Jacob Cederström

Född:1782-01-21 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1857-07-09 – Västra Eds församling, Kalmar län (på Tindered)

Riksdagsledamot, Arméofficer, Landshövding, General, Kammarkollegiepresident


Band 08 (1929), sida 163.

Meriter

8. Jacob Cederström, sonson till C. 1, kusin till C. 2, 4, 5 och 6, f. 21 jan. 1782 i Stockholm, d 9 juli 1857 på Tindered i Västra Eds socken. Föräldrar: kaptenen friherre Anders Cederström och Hedvig Antoinetta von Mevius. Erhöll undervisning dels enskilt, dels i Uppsala. Underofficer vid Västmanlands regemente; fänrik vid Svea livgarde 29 jan. 1788; inträdde i tjänstgöring därstädes 1797; erhöll fänriks lön 19 dec. 1802; löjtnant 6 maj 1805; beordrades 24 okt. 1805 till tjänstgöring i Pommern vid Svea livgardes jägarbataljon; tjänstgjorde under 1808 års krig i västra arméns högra flygel men blev strax i början av fälttåget svårt sårad; bevistade samtliga riksdagar 1809—51 och var bl. a. ledamot av bankoutskottet 1809 och 1847—48, av konstitutionsutskottet 1810 i Örebro, 1815 samt 1834—35 (ordförande), av nämnden för val av tronföljare 1810, av statsutskottet 1817 och tre veckor 1848, av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1823, 1828 —30, av förstärkt konstitutionsutskott 1823, av expeditionsutskottet 1828—30, av förstärkt bankoutskott 1840—41 och av opinionsnämnden 1844—45 samt elektor vid ombudsmansvalen 1844—45 och 1847—48; major i armén och överadjutant 29 juni 1809; stabskapten 2 dec. 1809; riksbanksfullmäktig 15 febr.—okt. 1810; överadjutant hos tf. militärbefälhavaren på Gotland Rudolf Cederström 1810—nov. 1811; erhöll tillstånd att avstå stabskaptens lön och beställning med rätt att kvarstå som kapten i livgardet 7 jan. 1812; deltog i de tyska och danska fälttågen 1813—14; överstelöjtnant i armén 22 okt. 1813 (erhöll konfirmationsfullmakt 7 juni 1814); deltog i norska fälttåget 1814; överste i armén (med bibehållande av, överadjutantskapet i generalstaben) 20 aug. 1814 (erhöll konfirmationsfullmakt 4 okt. 1814); erhöll avsked från livgardet 4 okt. 1814; statsrevisor 1815; landshövding och militärbefälhavare på Gotland 11 mars 1817; ordförande i Gotlands läns hushållningssällskap 1817—31; generaladjutant 11 maj 1818; generalmajor 11 maj 1826; tf. president i kammarkollegium 29 jan. 1831; president därstädes 14 maj 1831; ordförande i riksrätten 1841; fullmäktig i riksgäldskontoret 3 mars 1845—1 apr. 1848; erhöll avsked från presidentskapet 19 okt. 1847. KSO 1818; LKrVA 1819 (styresman 1845, 1846); KmstkSO 1829.

Gift 27 sept. 1818 med Anna Margareta von Cederwald, f. 17 nov. 1794, d 18 maj 1873, dotter till v. presidenten i Åbo hovrätt Arvid von Cederwald.

Biografi

C., vilken redan som barn blivit bestämd för den militära banan och i enlighet med tidens sed vid sex års ålder blivit utnämnd till fänrik, uppfostrades till sitt femtonde år i hemmet. Hans tid upptogs huvudsakligen av jakt, ritt och kroppsövningar i allmänhet. De bokliga kunskaper han förvärvade voro ytterst bristfälliga. En kortare tids studier i Uppsala, vartill C. förskaffade sig tillfälle strax efter det han börjat sin militära tjänstgöring, kunde givetvis ej avhjälpa de brister i teoretiskt avseende, som blivit resultatet av hans uppfostran i hemmet. Men Uppsalavistelsen gav C. uppslag till de självstudier, han sedermera påbörjade och under hela sin levnad energiskt fortsatte.

Sedan C. 1805 blivit löjtnant vid Svea livgarde, deltog han med dettas jägarbataljon i 1805 och 1806 års pommerska fälttåg och gjorde sig därvid känd som en av arméns »dugligaste officerare», särskilt lämpad som anförare för jägartrapper i ett »partisankrig» (G. M. Armfelt). I likhet med åtskilliga andra officerare ogillade han starkt Gustav IV Adolfs krigföring under detta fälttåg och bildade sig redan nu en bestämd uppfattning om kungens olämplighet både som fältherre och diplomat.

Från okt. 1807 och till början av mars 1808 vistades C. hos släktingar i Finland. Här fick han bevittna, huru försöket till organiserande av en allmän folkbeväpning vid det ryska anfallet omintetgjordes genom att landshövdingar och armébefäl ej vågade taga ansvaret för något annat än det konungen direkt påbjudit. Att C. ej underlät att direkt till vederbörande skarpt uttala sin indignation, är för honom synnerligen typiskt. Själv erhöll C. erbjudande att som anförare för en jägarbataljon deltaga i det ryska kriget. Med bedrövelse måste han emellertid avstå från denna plan, sedan konungen förklarat, att han behövde sina gardesofficerare hemma.

Efter återkomsten till Stockholm fick C. veta, att general G. M. Armfelt såsom befälhavare för västra armén erhållit tillstånd att i sin stab anställa de officerare, han själv önskade. C. anmälde sig omedelbart hos Armfelt och blev beordrad att avresa till Falun för att tjänstgöra vid den del av västra arméns högra flygel, som skulle stå under överste K. P. Gahns befäl. I Dalarna måste C. med harm åse, huru uppsättandet av de friskyttekårer, som skulle förstärka Gahns trupper, omintetgjordes på grund av landshövdingen J. M. af Nordins vägran att utan order från konungen tillmötesgå allmogens önskemål. För Gahn återstod blott att utan dessa trupper med Dalregementets andra bataljon, för vars jägarkompani C. var chef, avtåga till Medskog på norska gränsen i Värmlands Älvdal. Till en början ålåg det Gahns trupper att föra »partikrig», alltså uppgifter, för vilka C. var särskilt lämpad. Under tiden 10—13 apr. företogos också under hans befäl en rad rekognosceringar in på norskt område. Under en sådan blev C. 13 apr. i en skärmytsling vid Skalbukilen svårt sårad i ena fotknölen. C. återförde dock sina trupper till huvudkvarteret men nödgades sedan avresa till Karlstads fältlasarett, där hans högra bens nedre del 8 maj amputerades. Över ett år framåt måste C. begagna kryckor, som sedan utbyttes mot ett träben. Detta hindrade dock i så ringa grad hans rörlighet, att man skämtsamt sade om honom, att »det var en lycka, att han ej ägde två träben i stället för ett, ty då hade ingen kunnat följa honom». Ej heller blev hans militära bana definitivt avbruten.

Såsom för tillfället urståndsatt att fullgöra aktiv militärtjänst återkom C. på sommaren 1808 till Stockholm. För en man med C:s temperament var sysslolöshet emellertid otänkbar. I aug. uppgjorde han ett förslag till organisation av lantvärnmanskapet i jägarbataljoner, vilka själva skulle få välja underbefäl och samtliga officerare utom bataljonschefen, tankar, vilka sedermera skulle återkomma i andra projekt av C. Förslaget insändes till konungen, som då befann sig på Åland. Denne upptog C:s idéer välvilligt och svarade egenhändigt, att han skulle avgöra saken vid sin hemkomst. Efter återkomsten till Stockholm uppkallade konungen C. till sig och erbjöd honom att organisera tre jägarbataljoner i enlighet med nämnda förslag.

Under tiden hade emellertid (i okt. 1808) den bekanta degraderingen av gardesregementena på grund av affären vid Hälsinge ägt rum. Hos C. — vilken därtill utmärkt sig i kriget — liksom hos det stora flertalet av gardesofficerarna, som ej varit närvarande vid händelsen i fråga, hade harmen över den orättvisa skymf, som tillfogats dem, inga gränser. Till Gustav IV Adolfs heder måste det dock sägas, att han visade sig vilja göra rättvisa åt C: s personliga förtjänster. Då denne vid audiensen protesterade mot degraderingen, erbjöd Gustav Adolf honom transport som major till vilket annat regemente, C. själv önskade. C., som ej ville skilja sin sak från regementets, kunde härpå svara, att en sådan förflyttning skulle för honom medföra skyldighet till aktiv tjänst, vilken han som invalid ännu ej kunde åtaga sig. Däremot ville och kunde han utöva tillsyn över jägarbataljonernas organisation och inövning för aktiv tjänst. Resultatet blev, att konungen gick i vredesmod och att någon organisation av lantvärnet i jägarbataljoner ej kom till stånd. Av det sagda framgår, att C., vilken sedermera även skriftligt protesterade mot degraderingen, personligen ej hade något att beklaga sig över. Ej heller finns något fog för den mot honom riktade beskyllningen, att hans följande uppträdande mot Gustav IV Adolf skulle dikterats av personligt hat mot denne. Tvärtom har ingen av 1809 års män i så hög grad som C. sökt göra konungen rättvisa. Hans uppfattning om de högre ämbetsmännens del i ansvaret framgår redan av vad som ovan sagts angående hans syn på vissa händelser i Finland och Dalarna. Sedermera vände han sig också med förtrytelse mot försöket att genom »Historisk tafla af f. d. konung Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår» — för att citera C. själv — »avleda allmänna uppmärksamheten från konungens rådgivare» och »välva alla misstag, militära eller politiska oförståndigheter på konungen personligen och fritaga hans verktyg från all delaktighet, sålunda från allt ansvar». De inträffade händelserna hade emellertid bibragt C. den bestämda uppfattningen, att endast en statsvälvning kunde rädda landet. Att Gustaf IV Adolf ej var vuxen den uppgift, som tillkom honom, syntes C. klart. Det vore därför nödvändigt att avsätta honom och utse en niy regent eller, för den händelse man måste göra hertig Karl till regent, en ny tronföljare med fältherreegenskaper, så att man under det följande året ej blott kunde försvara landet utan också genom en energisk offensiv återerövra det förlorade. Men härför var regentskifte ej tillräckligt. Även författningsändring vore, icke minst ur försvarssynpunkt, nödvändig, ty endast ett statsskick, som betryggade det svenska folkets inre frihet, kunde skapa en verklig medborgaranda och försvarsvilja. Ny regent borde därför ej antagas, förrän ett sådant statsskick kommit till stånd.

I Stockholm blev C: s hem centrum för konspirationsplanerna. Härtill bidrog utom det anseende, C. förvärvat sig för sitt uppträdande mot konungen, hans ekonomiska oberoende, som gjorde det möjligt för honom att förse revolutionsmännen med de nödiga penningmedlen (förmodligen offrade han härpå en stor del av sin förmögenhet). I C: s bostad vid Gustav Adolfs torg mittemot operabyggnaden samlades under vintern 1808—1809 en mängd officerare och även en del ickemilitärer, som, delvis sedan gammalt, voro missnöjda med konungen. Bland dem var även Hans Järta och andra, som avsagt sig adelskapet vid 1800 års riksdag. I »den Cederströmska klubben» uppgjordes den närmare planen för statskuppen: konungen skulle arresteras — han fick under inga omständigheter, såsom man tidigare tänkt sig vid hans besök på Åland, bringas om livet, då hans son i så fall omedelbart vore konung på grund av arvsrätt — och tvingas att abdikera med hela sin ätt. Därefter skulle riksdagen sammankallas för att antaga ny regeringsform och utse ny regent.

Då det gällde att värva anhängare för statskuppsplanerna, blev gardesregementenas behandling ett av de bästa agitationsmedlen. Genom C : s försorg spreds med officerare, som besökte huvudstaden, upplysning härom inom armén och väckte överallt samma avoghet mot konungen. Emellertid led den Cederströmska klubben av en betydande brist: man saknade en ledare. »Cederström själv, rask och oförfärad, men ung och politiskt oerfaren, var ej den personliga kraft, som kunde sammanhålla och behärska alla dessa olika element» (Eden), och någon annan person, som kunde övertaga ledningen, fanns ej heller inom kretsen. Förgäves vände man sig till flera högt uppsatta militärer, tills man äntligen i jan. 1809 genom K. H. Anckarsvärd fick veta, att det lyckats denne att för revolutionsplanen vinna Georg Adlersparre.

Vid samma tid hade också den Cederströmska klubben sin plan för konungens fängslande klar. Man skulle 8 febr. samlas till en middag på Beckers värdshus (vid Norrtullsgatan), förbi vilket konungen brukade färdas på sin väg till och från Haga, samt taga konungen till fånga på hans återresa från staden. Den, som gjorde denna plan om intet, var Hans Järta, vilken — sedan han fått reda på saken — på förmiddagen nämnda dag, då de sammansvurna voro samlade hos C. för en sista överläggning, infann sig och lyckades på ett eller annat sätt (uppgifterna härom äro ej fullt överensstämmande) bringa förvirring i de sammansvurnas krets.

Den 7 mars, samma dag, som Adlersparre utfärdade sin berömda proklamation i Karlstad, ankom från denne bud till C. och K. J. Adlercreutz med avskrift av proklamationen och med uppmaning till de sammansvurna i Stockholm att utföra sin del av revolutionsplanen. Tanken på konungens fängslande, nu i Haga, återupptogs då av C., men den omintetgjordes denna gång av konungen själv, som 8 mars oförmodat kom in till staden. Till hans öron hade kommit ryktet om att västra armén var i antågande. Avsikten synes ha varit att arrestera åtskilliga personer och först och främst C., men de i planen invigda bland konungens närmaste män lära av Hans Järta ha förmåtts att lugna konungen och få honom att inhibera arresteringen.

I den slutliga statskuppen 13 mars deltog C. ej direkt. Dock hade han sin andel i vad som då skedde, och detta ej blott så, att han, av Adlercreutz underrättad om vad som skulle ske, jämte sina vänner infunnit sig på slottet. Det var också C., som från början; sökt förmå Adlercreutz att ingripa, om denne än i det längsta ställt sig tvekande. Likaledes var det C. och hans vänner, som emot Adlercreutz' vilja genomdrevo, att regeringen ordnades så, att hertig Karl blev riksföreståndare och varken omedelbart konung eller förmyndare för Gustav IV Adolfs son såsom regent.

Efter konungens fängslande var C. bland dem, som infunno sig i det rum, dit konungen förts. Enligt en synnerligen spridd och svårutrotad uppgift — den kvarstår ännu i nya upplagan av »Ättartavlorna» — skulle C. härvid på det hänsynslösaste sätt uppträtt mot konungen. Uppgiften går tillbaka på M. J. Crusenstolpe och kan mycket väl, såsom traditionen inom C: s släkt förmäler, vara ett utslag av personlig hämnd från Crusenstolpes sida. I varje fall kan den Crusenstolpeska skildringen utdömas redan på inre kriterier och saknar dessutom varje stöd i verkliga källor (Tegnér). Angående den andel, C. kan ha haft i förberedelserna till riksdagen, är ingenting bekant. Påståendet, att han, Järta och L. A. Mannerheim skulle ha engagerat en rad broschyrförfattare för opinionens ledning i önskad riktning (Höjer), saknar varje grund i källorna. Det enda riktiga i detta påstående är, att C. efter riksdagens början var nära allierad med Mannerheim, och att hans vänskap med Järta — både då och framgent — var obruten. Däremot kom Adlersparres underliga uppträdande efter 13 mars att leda till brytning mellan honom och C. liksom tidigare mellan Järta och Adlersparre (se denne).

I det arbete, som ännu efter riksdagens början återstod för att mot den gamla regimens män och delvis mot sådana medverkande i revolutionen som Adlercreutz och Adlersparre betrygga de åsyftade resultaten, kom C. att spela en betydelsefull roll. Det var i regel C, som under riksdagen 1809—10 skickades fram för att föra det konstitutionella eller, som det kallade sig själv, det liberala partiets talan, då situationen var särskilt allvarsam. Sålunda var det C, som under den stormiga debatten på riddarhuset 8 maj 1809 formulerade de liberalas krav: konstitution först, konung sedan. Det var också han, som 9 juni först förde fram tronföljdsfrågan. Även i försvaret av författningen mot gustavianernas omstörtningsplaner tog C. en verksam del. I debatten på riddarhuset 15 jan. 1810 med anledning av Jakob De la Gardies motion angående privilegieväsendets avveckling var C. en av huvudtalarna. Han formade därvid sitt anförande till en principförklaring om vad man velat åstadkomma genom revolutionen och ett försvar för författningsverkét. Det var också C., som i febr. 1810 å de liberalas vägnar avvisade gustavianernas partimanöver att föreslå en försoning mellan partierna.

Även i de liberalas planer att genom en representationsreform komplettera de genomförda författningsändringarna tog C. en verksam del. Sålunda ingav hans f. d. chef, överste Gahn, 21 mars 1810 i konstitutionsutskottet ett av C. författat förslag rörande nämnda fråga, i vilket C. även utvecklade sin allmänna konstitutionella åskådning.

Den politiska uppfattning, C. gjorde gällande här och i andra uttalanden vid den grundlagstiftande riksdagen, innebar i sina huvuddrag följande. När man beslöt sig för att våga regementsförändringen, var det klart fattade målet, att det nya ej såsom det gamla skulle komma att vila på »slumpen» utan på »giltiga grundera. Endast på detta sätt kunde det nya bliva bestående. Erfarenheten visade, att orsaken till att »frihetens fackla» hos åtskilliga fria nationer snart utsläckts hade varit, att statsförfattningen »ej inneburit en jämvikt mellan de lagstiftande och lagskipande autoriteterna». Vidare måste författningen grundas på den allmänna opinionen. För att statsskicket skulle kunna »i bredd med den sig tydligt förklarande opinionen» utvecklas i enlighet med »tidens upplysning och behov» hade man i författningen öppnat en laglig väg för reformers genomförande och tillika grundlagsfäst tryckfriheten, »varigenom upplysningen skall spridas, sanningen återvinna sin rätt och alla reformer med lugn verkställas».

Representationen borde i enlighet med maktdelningens grundsats ordnas så, att den å ena sidan ej kunde »intränga i styrelsemaktens befattning» men å andra sidan »med kraft» bestrida lagstiftningen. För en sådan sakernas ordning utgjorde ståndsrepresentationen ett bestämt hinder. Den vore orsaken till »allt det osammanhängande, som röjts i den allmänna maktens företag, de täta skakningar, våra hävder omförmäla». I grund och botten vore emellertid de tvistigheter, som ägde rum vid riksdagarna, ingenting annat än »utbrotten av en ständigt underhållen strid» inom folket, vilket genom privilegier fått skiljaktiga intressen. Skulle alltså allas förening till ett samfällt intresse bliva möjlig, måste man börja reformarbetet med själva grunden och upphäva privilegierna. Sålunda borde »alla skråförfattningar återkallas», så att envar finge fritt utöva vad hantverk han behagade, och »en lika rättighet för alla att obehindrat och i mån av insikt använda sina krafter till vinnande av utkomst eller förkovran» stadgas. Även skillnaden mellan de olika jordnaturerna borde utjämnas, men detta borde ske så, att äganderätten, vars bibehållande vore ett nödvändigt villkor för samhällets lugn, ej rubbades. I enlighet härmed utvecklade C. ett förslag till ny revning och skattläggning av jorden.

Först sedan på så sätt alla folkklasser förenats till »ett allmänt interesse» eller med andra ord »en sann och livlig känsla för samhället» hos alla dess medborgare möjliggjorts, kunde man hoppas på »en folkrepresentation, som med kraft skulle bestrida lagstiftningen, som skulle göra lagen till ett lika klart och gagneligt rättesnöre för alla medborgare». Det »enklaste och naturligaste» vore väl ett enkammarsystem, men »all den makt, som ursprungligen tillhör nationen», kunde då falla i ett partis händer. För att ej på så sätt riskera maktdelningen borde en »mellanmakt» mellan »de lagstiftande och lagskipande autoriteterna» få till uppgift att »moderera bådas verkningskraft och lika underhålla bådas nyttiga inflytelse på det hela». Ett tvåkammarsystem, på sätt C. närmare angav, borde sålunda skapas. Som synes, möter här samma förening av Montesquieu's och Rousseau's idéer, som man förut har kunnat konstatera hos andra av 1809 års liberaler, framför allt hos A. Gr. Silverstolpe. Med rent naturrättsliga utgångspunkter hävdas frihetens idé på såväl det politiska som det ekonomiska området. Man borde, så var C: s tankegång, göra sig fri från trånga stånds- och privilegiesynpunkter, från varje »esprit de corps» och bygga samhället på principen om allas likhet och frihet under lagen. Politiskt betydde detta ett konstitutionellt statsskick, uppbyggt på den allmänna opinionen, med lagstadgade regler för grundlagsändring och med maktdelning som garanti för den medborgerliga friheten samt med en representation på annan grund än ståndsskillnadens. Socialt innebar denna uppfattning krav på nivellering av privilegieväsendet, ekonomiskt ett hävdande av näringsfrihetens och den fria konkurrensens princip.

Också på försvarsväsendets område drogs konsekvensen av den här refererade uppfattningen. För den unge gardesofficeren hade ju en rationellare försvarsorganisation varit ett av huvudsyftena med revolutionen. I likhet med de övriga liberalerna kämpade han vid 1809—10 års riksdag för idén om den allmänna värnplikten (S. J. Boëthius). Och från hösten 1810 skulle C., som på sommaren 1809 återinträtt i aktiv militärtjänst, också bli i tillfälle att under ett år framåt i praktiken omsätta sina idéer, då han som överadjutant hos tf. militärbefälhavaren och landshövdingen på Gotland O. R. Cederström (se denne) fick den egentliga ledningen vid organiserandet av öns nationalbeväring.

Sin uppfattning i fråga om försvaret utvecklade C. närmare i en 1812 utgiven skrift: »Militairiskt A. B. C.» Att han för att bevisa den allmänna värnpliktens verkningar tog sina exempel från Frankrike var givetvis ingen tillfällighet. Liksom man här fått ett utmärkt experimentalfält för 1700-talsförfattarnas statsrättsliga idéer — även de svenska grundlagsstiftarna hade ansett sig hava åtskilligt att lära av dessa experiment — så hade man i Frankrike konsekvent fullföljt programmet om »jämlikheten och broderskapet» på det militära området. I motsats mot vad förhållandet var i despotiskt styrda stater, där värvade arméer »genom uniformen och krigsagan» isolerats från staten och kunnat användas »emot massans strävande till frihet», hade, så utvecklade C. sin uppfattning, den franska revolutionen, som »befordrat erkännandet av rena grundsatser för samfundslevnaden», visat den väg man borde gå för att skapa en armé, som strede »av en högre plikt», livades av »en god nationalanda», dvs. vågade sitt liv »för att försvara sina medborgares, för att bereda sitt fädernesland en lugn njutning av den lagstiftning, som skänker var medborgare lika säkerhet, lika frihet-att tänka, handla, förvärva och använda sina krafter». Det hade skett genom att fastslå varje medborgares plikt att taga till vapen för fäderneslandets försvar. Så hade de arméer tillkommit, som gjort »despotens härar kraftlösa», och det funnes i de moderna staterna ingen annan utväg att bilda en krigshär, vars intresse vore förenat med nationens.

I enlighet härmed borde det svenska försvaret organiseras. Inga särskilda krigsskolor för utbildning av befäl 'skulle finnas. En krigsmans uppfostran behövde ej vara mer ensidig än andra medborgares. Officersutbildningen, som borde förberedas genom kroppsövningar i skolorna, borde förläggas till universiteten, vilka dock själva först måste nås av »frihetens reform», dvs. upphöra att styras efter skråsynpunkter. Den militära lagstiftningen borde reformeras. Inga nesliga straff skulle tolereras. Alla granna uniformer borde avskaffas. Medborgarna borde ej i sin armé »finna en hop köpta och med deras dryga kostnad utklädda dockor, som ej duga till annat än paradera». All drill, som ej hade något annat syfte än att göra sig bra på exercisfältet och som vore värdelös i ett verkligt krig, skulle förbjudas.

Med avslutandet av 1809—10 års riksdag var ingalunda det verk, revolutionsmännen velat genomföra, fullt betryggat. Faror hotade alltjämt från flera håll, icke minst från vissa medlemmar av regeringen. Av särskild betydelse var det därför att söka vinna Karl Johan för de liberalas uppfattning. Åtskilliga försök i denna riktning gjordes ock. Även i detta arbete deltog C, bl. a. genom att för kronprinsens räkning till franska översätta sin nyssnämnda skrift. Från motpartiets sida gjorde man å andra sidan allt för att misstänkliggöra de liberala och icke minst C. Av särskild vikt var detta, därför att man visste, att han skulle absolut motsätta sig de planer man uppgjort att på grundlagsstridig väg genomföra en utvidgning av konungamakten vid 1812 års riksdag. Försök gjordes t. o. m. att genom en militärorder hindra honom och andra officerare, som ej voro huvudmän, att infinna sig vid riksdagen. Vid denna kämpade han, såsom väntat var, energiskt emot de grundlagsstridiga förändringar av grundlagarna, som genomfördes, liksom han också i diskussionerna om konskriptionsfrågan gick i bräschen för sina idéer och till angrepp på det däremot stridande förslaget om rätt till legning. Denna rättighet skulle enligt C. bli ett privilegium för de rika, vilket strede »mot massans av nationen och följaktligen samhällets sanna interesse». I samband härmed förfäktade C. även den uppfattningen, att beväringen själv, såsom med gott resultat skett på Gotland, kunde utse underbefäl inom sin egen krets. Under åren 1813—14 deltog C. i de tyska och danska fälttågen, dels som stabschef vid första fördelningen, dels i fältmarskalk K. B. L. Kr. von Stedingks stab. I nov. 1813 förde han befäl över två jägarbataljoner, som hade att söder om Lauenburg övergå Elbe för att söka falla Davoufs armé i ryggen eller flanken. Likaledes anförde han jägarna vid anfallet på Lybeck. I dec. 1813 övervakade han som kommissarie för norra tyska armén avslutandet av stille-ståndet i Rendsburg. Bfter det danska fälttågets slut erhöll C. någon tids tjänstledighet för att besöka London och Paris. Vid början av 1814 års norska fälttåg hade C. en tid i uppdrag att leda anfallet på Fredriksstens fästning och var sedermera kommendant på Fredriksstads fästning efter dennas övergång till svenskarna.

Då i samband med den löjliga rättegången mot rektor L. P. Ihre och doktor P. J. Bergelin (de hade i fyllan och' villan druckit en skål för Gustav V) landshövdingen på Gotland K. Fr. Aschling (se denne och Bergelin) entledigades, förordnades C. till landshövding och militärbefälhavare på Gotland. Förmodligen ansågs den forne revolutionsmannen särskilt lämpad att kuva den förment upproriska provinsen. Om gotlänningarna till en början ansett sig ha anledning att med oro motse ankomsten av den nye hövdingen, vars stränghet, häftiga lynne och omutliga rättskänsla man lärt känna vid hans föregående tjänstgöring på ön, så skulle »baronen med träbenet» med tiden ej blott visa sig vara en av de dugligaste landshövdingar Gotland haft, med en nästan otrolig arbetsförmåga, utan även bliva en av de mest omtyckta av öns hövdingar. Liksom tidigare ägnade sig C. alltjämt med stort intresse åt nationalbeväringens utbildning. Ivrigt lade han sig vinn om att skaffa kunniga officerare. Hans sällsynta organisationsförmåga gjorde sig emellertid gällande även på andra områden. Särskilt må erinras om inrättandet av brandstodsförening och om ordnandet av lantposten på ön. Mycket intresse ägnade C. åt regleringen av öns myrar. Han lyckades utverka, att lantbruksingenjören G. Stephens på statens bekostnad fick undersöka möjligheterna för myramas torrläggning, och arbetade sedan med iver för att genom dylikt arbete ny odlingsbar mark skulle vinnas.

År 1828 var C: s inträde i regeringen såsom statssekreterare för krigsärendena (eller, efter den tilltänkta omorganisationen av statsrådet, såsom krigsminister) ifrågasatt. Tre år senare förordnades han till president i kammarkollegium. Här som alltid gjorde sig hans praktiska insikter och hans utomordentliga arbetsförmåga gällande.

Om C. gäller i högre grad än om någon annan av 1809 års liberaler, att han med åren blev konservativ i konstitutionella frågor på samma program som det, varpå han 1809—12 varit radikal. Det torde kunna ifrågasättas, om ej förklaringen till att han kom att segare, än man skulle kunnat vänta, fasthålla vid 1809 års författningsverk — ja, så småningom även vid en del av det, som han till en början ansett böra med tiden ändras — delvis ligger i den försvarsposition, han nästan omedelbart måste intaga mot de angrepp, för vilka detta verk blev utsatt.

Av intresse är att observera, att C. aldrig blev anhängare av den historiska skolans idéer utan att hans konstitutionella uppfattning alltid» var byggd på samma naturrättsliga grund som 1809. Ett typiskt uttryck fick detta förhållande i den tidningspolemik, som (å båda hållen anonymt) fördes mellan honom och A. von Hartmansdorff i Journalen för åren 1825 och 1826. Gentemot Hartmansdorff hävdade C, att skrå- och korporationsidéerna stode i strid med det representationsbegrepp, grundlagsstiftarna fastslagit i riksdagsordningen § 1.

Till C: s konservatism i konstitutionella frågor bidrog också hans strängt formalistiska läggning. Uttryck för denna var t. ex. hans uppfattning, att den utomparlamentariska reformrörelsen rörande representationsfrågan strede mot grundlagarna, då förslag om dessas ändring ej kunde väckas på annat sätt än som stadgats i regeringsformen. På samma sätt menade han, att skildringar, som rörde 1809 års revolution, ej kunde emot tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 offentliggöras förrän efter femtio år. På grund härav ansåg han sig ej kunna utge sin egen skildring av 1809 års händelser. En konsekvens av samma formalism var också hans medverkan som konstitutionsutskottets ordförande till beslutet om riksrättsåtal vid 1834—35 års riksdag.

Men om C. under sin långa riksdagsmannabana i konstitutionella frågor blev den främste och mest nitiske försvararen inom riksdagen av 1809 års verk, så hävdade han i andra frågor alltjämt de radikala idéer, han förfäktat redan vid statsskickets tillkomst. I militära frågor vidhöll han sin uppfattning från 1809—12 och utvecklade ännu så sent som 12 nov. 1845 vid nedläggandet av befattningen som styresman i Krigsvetenskapsakademien sin åskådning om att försvaret i en konstitutionell stat ej kunde byggas på någon annan grund än den allmänna värnplikten. (Samma år hade han fått anonymt insända artiklar med liknande innehåll refuserade av redaktionen för akademiens tidskrift!) Och den otvivelaktigt riktiga uppfattningen, att näringsfrihet och nivellering av skrå-och privilegieväsendet och en därav följande omläggning av beskattningen vore en konsekvens av 1809 års idéer och att först genom en förändring i nämnda avseenden den konstitutionella monarki, grundlagsstiftarna velat skapa, helt kunde förverkligas, blev hans præterea censeo. Alltifrån år 1815 blev C. inom riksdagen den ihärdigaste förespråkaren för näringsfrihetens idé. Och ej blott i riksdagsanföranden utan i tidningsartiklar och tal gjorde han sig till tolk för sin ekonomiska åskådning, vilken liksom hans konstitutionella idéer alltjämt var grundad på samma rent naturrättsliga argument som 1809—10. Det mest bekanta uttrycket för denna ytterst konsekventa politiska och ekonomiska uppfattning var C: s vid 1828—30 och 1834—35 års riksdagar framlagda plan till ett nytt »statshushållningssystem». I själva verket var detta förslag ett typiskt uttryck för en liberal åskådning i fråga om beskattning, ekonomi och förvaltning och innebar en så total omläggning av det svenska statsmaskineriet, att projektet kom att gå under namnet »Cederströms Nya Sverige». Ännu i sitt sista riksdagsanförande (vid 1850 års riksdag) pläderade han för samma uppfattning som 1810, att skrå-och privilegieväsendets avskaffande måste föregå representationsreformen. Men förändringen i C: s konstitutionella åskådning framträdde här också tydligt: det bestående representationsskickets förtjänster voro nu i hans ögon betydligt större än dess brister.

»Såsom enskild man», skriver C:s minnestecknare i Krigsvetenskapsakademien, »var han värderad för sitt öppna och frimodiga väsende, sin fasta och strängt oböjliga karaktär. Med ett allvarligt och nästan befallande yttre skick förenade han likväl ett vänligt och godmodigt sinnelag och var under alla förhållanden en trofast vän, vars hjälpsamhet aldrig förgäves anlitades.» Redan 1809 hade han lagt i dagen sin offervillighet; Prov på denna lämnade han sedan åtskilliga gånger. Så anslog han den gratifikation, han i likhet med andra högre officerare erhöll 1813, till svårt sårade underofficerare, och det arvode, han uppbar som militärbefälhavare på Gotland, avstod han under sex år helt till premier åt beväringsmanskapet, till anskaffande av militärbibliotek m. m.

Författare

A. Thomson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— C : s efterlämnade papper förvaras i Lunds universitetsbibliotek. Av särskilt intresse är hans på gamla dagar nedskrivna, men på grund av hans utomordentligt goda minne synnerligen betydelsefulla skildring av förberedelserna till 1809 års revolution. Brev och andra aktstycken rörande dessa hade C. omedelbart förstört.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Militairiskt A. B. C. N:o 1*. Kalmar 1812. 25 s. (Anon.) — Åminnelsetal öfver öfversten... C. H. Reutercrona... upläst den 26 maj 1820 (Tal, hållne i KrVA 1819 och 1820, Sthm 1821, s. 61—69). — Kongl. Maj-: ts befallningshafvandes uti Gottlands län till Kongl. Maj: t afgifne fem års berättelse år 1822. Sthm 1823. 12 s. -|- tabeller. — Anmärkningar vrid den i n: r 27, m. fl. af Journalen för år 1825 införde artikel om wåra städers privilegier (Journalen, 1826, N:o 73—77; anon.). — Anförande, rörande grunderne för Sveriges statshushållnings-system; till... riddersk. och adelns' protocoll för d. 12 dec. f. m. 1828. Sthm 1829. 35 s., 15 tab. — Kongl. Maj: ts befallnings-hafvandes i Gottlands län till Kongl. Maj: t år 1828 afgifne femårs-berättelse.' Sthm 1829. 70 s. — Afhandling om lagstiftning för fattigvård. Sthm 1839. 51, (1) s. (Anon.) — Samtal mellan A. och B. (Svenska biet, 1844, N:o 151, 152, 153, 189, 190, 199; anon.). — Om förskansningar. Samtal mellan korporal Käck och dess brorson soldaten Stark (KrVA Tidskr., 1845, s. 420—424; anon.);

— Samtal mellan A. och B. (Tiden, 1848, N:o 155, 156, 158; anon.). — Anmärkningar vid det af C. A. Adlersparre utgifna arbetet: 1809 års revolution och dess män. Tidstaflor, 1: sta delen (ibid., 1849, N:o 80; följt av en utav C. insänd 'Replik', ibid., N: o 93, och ännu en insänd artikel ibid., 1850, N: o 13):

— [Anm. av] 1809 års revolution och dess män. Tidstaflor af C. A. Adlersparre.' Andra och sista delen... (ibid., 1851, N:o 64, 65). — Ytterligare en rad insända artiklar i Journal för litteraturen och theatern, Stockholms dagl. alle-' hända, Den conservative, Tiden m. fl. tidningar.

Källor och litteratur

Källor: Krigsexpeditionens diarier, RA; C: s efterlämnade papper, LB; Cederströmska släktpapper, UB; tryckta och otryckta riksdagsprotokoll och handlingar 1809—1850; KrVA:s protokoll, handlingar och tidskrift; samtida memoarer, brev, tidningar och politiska broschyrer; nekrologer i Svenska tidningen 1857, N:o 184, i KrVA Handl. 1858 och Svea 1858; C. A. Adlersparre, 1809 års' revolution och dess män, 1—2 (1849); dens., 1809 och 1810. Tidstaflor, 1—2 (1850); H. Almquist, August von Hartmansdorffs personlighet och tidigare polit. bana, 1—2 (Hist. tidskr., 1916, 18); G. Björlin, Kriget i Norge 1814 (1893); S. J. Boéthius, Frågan om allmän värnplikt vid riksdagen 1809—10 (Hist; tidskr., 1906); dens., Till frågan om tillkomsten af 1809 års regeringsform' (Statsvet. tidskr., 1911); dens., Ytterligare tillfrågan om tillkomsten av 1809 års regeringsform (ibid., 1912); A. Brusewitz, Representationsfrågan vid 1809 —10 års riksdag (1913); dens., Studier öfver 1809 års författningskris (1917); S. Clason, Sveriges historia till våra dagar, 11 (1923); [M. J. Crusenstolpe], Portefeuille, 3 (1842); dens., Revolutionen den 13 mars 1809 (1859); N. Eden, 1809 års revolution, 1—2 (1911); [P. A. Granberg], Hist. tafla af f. d. kon. Gustaf IV Adolfs senaste regeringsår, 1—3 (1810—11); Handl. rör. en allmännare näringsfrihet (1821); Hans Järtas berättelse om förberedelserna till 1809 års revolution (Hist. tidskr., 1894); N. Höjer, Hans Järta och Sveriges grundlagar (Hist. tidskr., 1910); dens., Till frågan om uppkomsten af 1809 års regeringsform (Statsvet. tidskr., 1911, Extrahäfte); R. Kjellén, Hvem har stiftar Sveriges regeringsform? (Hist. tidskr., 1896); C. W. Kleen, Detaljer ur fälttåget i Norge 1814 (1915); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. af Generalstabens krigshist.afd., 5: 1 & 6 (1910, 1915); H. Lindström, Näringsfrihetens utveckling i Sverige 1809—36 (1923); J. Lundell, Om handtverksskrån, näringsfrihet och arbetets organisation (1846); M. Sandegren, Till historien om statshvälfningen i Sverige 1809 (1890); B. Sjövall, Georg Adlersparre och tronfrågan 1809 (1917); dens., Om partier och paskviller å riddarhuset vid 1809—10 års riksdag (1922); Elof Tegnér, Frih. Jacob Cederström och förberedelserna till 1809 års revolution (Hist. tidskr., 1895; omtr. i förf:s Från farfarsfars och farfars tid, 1900, och Valda skrifter, 6, 1906); A. Thomson, Grundskatterna i den polit. diskussionen 1809—1866 (1923); dens., 1809 års liberaler och kommunismen (Clarté, 1924); dens., »Liberal». Några anteckningar till ordets historia (Festskr. tillägn. Th. Hjelmqvist, 1926); L. Tingsten, Huvuddragen av Sveriges krig och yttre politik augusti 1813—januari 1814 (1924); dens., Huvuddragen av Sveriges krig och yttre politik februari—augusti 1814 (1925); V. Vendel, Urtima riksdagen i Örebro 1812 (1906): A. Wiikmark. Gottlands truDDer 1811 —1904 (1904).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Cederström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14744, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Thomson.), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14744
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Cederström, urn:sbl:14744, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Thomson.), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se