Meriter

1. Gustaf Celsing, f. 29 juni 1679 å Åbylund i Strå socken, d 16 dec. 1743 i Stockholm. Föräldrar: stärbhuskamreraren i Stockholm Peter Celsing och Elisabet Du Rées. Student i Uppsala 14 maj 1692. E. o. kammarskrivare i kammarkollegium 1702; auditör vid överste Nils Hjelms dragonregemente 4 maj 1707; e. o. kanslist i kansliet 30 okt. 1709; beordrad till Konstantinopel för att lära turkiska språket; kommissionssekreterare i Konstantinopel 20 nov. 1709; erhöll expektans på första lediga ordinarie kanslistbefattning 21 mars 1710; registrator vid andra (tyska) utrikesexpeditionen 10 apr. 1714; justitiarie vid amiralitetet 31 juli 1718; adlad 1 sept. 1718, ehuru adelsbrevet underskrevs först 23 mars 1719; bevistade riksdagarna 1719—42 och var därunder bl. a. en av de deputerade för riksrådsförslag 1719, ledamot av kommersdeputationen 1720, en av de deputerade över riksdagsärendena 1723, ledamot av sekreta utskottet 1723 och 1738, av bergsdeputationen 1726, av Undenäs-deputationen inom adeln 1726, av mindre sekreta deputationen 1734 samt av handels- och manufakturdeputationen 1738; sedan förutvarande justitiarien assessor K. Rosenström återgått till justitiarietjänsten, ånyo registrator vid utrikesexpeditionen genom kanslikollegiets beslut 13 maj 1719; förordnad att jämte sekreteraren J. Kr. von Bahr genomgå Goertz' papper 3 juli 1719; expeditionssekreterare vid utrikesexpeditionen 30 juli 1720; kansliråd 17 jan. 1728; ledamot av kommissionen.över reduktions- och likvidationsverken 21 aug. 1732; statssekreterare vid utrikesexpeditionen 18 sept. 1739; erhöll hovkanslers avsked. 15 dec. 1743.

Gift 1 nov. 1720 med Anna Helena Wallrave, f. 4 sept. 1703, d 12 sept. 1742 på överby i Sollentuna socken, dotter till lanträntmästaren Herman Wallrave.

Biografi

C. följde åtminstone från 1707 armén under dess »svåra och snart sagt övernaturliga fälttåg» och undkom vid Poltava med konungen. På hösten 1709 sändes han från Bender jämte H. Perman som kommissionssekreterare till Konstantinopel och kom där att taga livlig del i den propaganda, som bedrevs för att stämma sultanen till Sveriges förmån och motarbeta Mehemed Baltadschi's inflytande i annan riktning. I aug. 1710 åtföljde han livdrabanten baron H. Cronhjort, då denne efter en gudstjänst i Validemoskén överlämnade ett brev från Karl XII till sultanen med klagomål över storvesiren. Ett år senare fingo C. och Perman genom franska och engelska ministrarna i Konstantinopel kännedom om storvesirens svenskfientliga manipulationer, som bl. a. avsågo att fängsla Karl XII, om han icke genast avreste. Storvesirens anhängare hade även väckt förslag om åtgärder mot svenskarnas agitation. Men C. och Perman uppsatte likväl ett memorial, vari klagades över storvesirens uppträdande vid Prut och även sedermera ådagalagda fientligheter samt begärdes skydd och trygghet för konungens dyrbara person. Detta memorial åtog sig C. att överlämna till sultanen. Det ryktbara tillfälle, då detta ägde rum, var 15 sept. 1711. Iförd turkiska kläder ställde sig C. bland janitscharvakten, då sultanen skulle begiva sig till den vanliga fredagsbönen i Sofiamoskén. Då sultanen befann sig mitt för C, steg denne dristigt fram och överräckte skrivelsen, vilken mottogs av en pascha. Men i samma ögonblick blev C. kringränd och förd till skarprättaren. När man fick veta, att han var svensk, fördes han emellertid till en annan plats, och här gavs honom efter ett par dagar löfte, att han skulle få besked, så snart sultanen givit resolution på hans memorial, varpå han lösgavs och fick återvända till sitt kvarter. Det är denna C: s djärva bragd, som tjänat V. von Heidenstam till motiv för novellen »Gustaf Celsing» i Karolinerna. Ehuru något egentligt resultat icke nåddes genom C:s handling, förlorade han icke modet. »Våra saker stå här på fastare fötter än att de kunna rubbas av våra fiender och deras anhangs föregivanden», skrev han till hovkanslern G. H. von Mullern (14 jan. 1712). I nov. 1712 användes han i en eskort för bevakning av penningar, som sändes från turkiska skattkammaren till konungen i Bender, och vid samma tid översatte han till latin ett brev, som sultanen skrev till tatarkanen i Sveriges angelägenheter. Då i början av 1713 situationen tillspetsade sig och några janitscharofficerare erbjödo konungen sin tjänst och sitt beskydd, utsågs C, av konungen att underhandla med dem. Han antydde för konungen, att han ansåg deras anbud förtjäna beaktande, men erhöll till svar ett bryskt: »Resonera inte!» C. befalldes att gå tillbaka till officerarna och tacksamt avböja deras anbud. Vid den kort därefter inträffande kala-baliken. blev C. tillfångatagen men utlöstes på Karl XII: s befallning från sin »herre och husbonde», en asiatisk janitschar, enär han ansågs omistlig på grund av sin språkkunskap. Tack vare denna lyckades han lista ut, vart man ämnade föra Karl XII, och kunde i förväg varsko konungen härom. På hemresan från Turkiet besökte C. baden i Haag för att finna bot för sina krämpor.

Efter hemkomsten till Sverige hade C. mestadels sin verksamhet i kanslikollegiet. Sedan han blivit adlad, deltog han därjämte flitigt i den tidigare frihetstidens riksdagar. Under 1723 års riksdag tog han vid ett tillfälle konung Fredriks parti, i det att han motsatte sig sekreta utskottets beslut att begära hessiske ministern Diemars rapell, vilket ådrog honom skarpa snubbor av lantmarskalken och av Karl Gustaf Tessin. Vid partibildningen på 1730-talet anslöt sig C. till Arvid Horns motståndare. Enligt en uppgift skall det ha varit han, som i syfte att uppreta den yngre adeln mot den av Horn företrädda högadeln narrat E. J. Biörner (se denne) att i företalet till sina »Nordiska kämpadater» (1737) infläta det uttalande om nytt adelskaps föraktlighet och vanvördighet, vilket på sin tid väckte sådan uppståndelse i kanslikollegiet. Inom kanslikollegiet skötte C. bl. a. korrespondensen med Frankrike och var tidigt anhängare av ett förbund med denna makt. Likaså ivrade han för en förbindelse med Turkiet. Redan i ett brev till Tessin 13 apr. 1736 tror han sig »kunna förutsäga, att fäderneslandet snart skall ha behov av män, som väl känna till Turkiets affärer»; i kanslikollegiet var han också den, som hade hand om korrespondensen med de till Konstantinopel avsända Karl Fredrik von Höpken och Edvard Carlson. På riksdagen 1738 fick han såsom ledamot av sekreta utskottet och av ett mindre utskott, som utarbetade instruktion för Höpken och Carlson, tillfälle att verka för sina älsklingsidéer: förbund med Frankrike och Turkiet. Efter sitt partis seger befordrades han till statssekreterare (1739). — C. ägde en tid fastighet i Sollentuna socken samt 1/3 i stenhuset n: o 59 i kvarteret S: t Jakob mindre vid Regeringsgatan. Ett mindre antal brev från C. finnas bevarade i riksarkivet. Å Biby anträffas åtskilliga från C. härrörande papper, däribland kortfattade dagboksanteckningar från Turkiet, samt ett miniatyrporträtt, som antagits föreställa C. Hans kärleksfullt omhuldade boksamling såldes på auktion enligt tryckt förteckning. Någon förmögenhet efterlämnade han ej.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: C:s ovan nämnda brev; biographica, krigsarkivet. — Karol. krigares dagböcker, 3—5 (1907—09); Sveriges riddersk. o. adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 1—12 (1875 —90); J. B. Savarys relation om Karl XII:s vistelse i Turkiet, utg. av G. Carlquist (Karol. förb. årsbok, 1913). — S. E. Bring, Hans Perman Olivecrona och hans dagboksanteckningar från Konstantinopel 1709 (Karol. förb. årsbok, 1913); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 23, 34 (1856, 64); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1—2 (1893—95); J. Nordberg, Kon. Carl XII:s historia, 2 (1740).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Celsing, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14752, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14752
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Celsing, urn:sbl:14752, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-16.