Ulric Celsing

Född:1731-12-07
Död:1805-11-25 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat


Band 08 (1929), sida 226.

Meriter

3. Ulric Celsing, den föregåendes broder, f. 7 dec. 1731, d 25 nov. 1805 i Stockholm. Student i Uppsala 8 nov. 1739; erhöll testimonium academicum 14 juni 1750. E. o. kanslist i utrikesexpeditionen 4 juli 1750; kopist 11 juni 1754; tf. kommissionssekreterare i Konstantinopel 16 maj 1755; kommissionssekretare därstädes 20 dec. 1756—1770; hemsändes med sultanens notifikationsbrev 14 febr. 1758; tjänstgjorde i presidentkontoret; K. sekreterare 8 okt. 1759; reste ånyo till Konstantinopel 1760 och återvände hem nov. 1769; envoyé i Konstantkiopel 27 nov. 1770 (kreditiv 3 juni 1771; anlände till Konstantinopel mars 1772); förordnad att tillika uppehålla konsulsbefattningen i Smyrna 16 maj 1777; lämnade Konstantinopel med permission 1779; rappellerad 20 jan. 1780; envoyé i Dresden 7 nov. 1782; avfärdad i särskild beskickning till Eutinska hovet 16 juli 1785; förflyttades från Dresden till Wien 19 apr. 1787; rappellerad 2 juni 1789; ledamot av Patriotiska sällskapets styrelse 1789 och av styrelsen för Vadstena adliga jungfrustift 1791; ledamot av lanthushållningskommittén 26 febr. 1793—maj 1794; revisor i riksgäldskontoret 1799. RNO 1780; KNO 1790; HedLHA 1792. — Ogift.

Biografi

Tidigt föräldralös sändes C. redan som barn till Uppsala, där han som så många andra adliga ynglingar fick en præceptor, som handledde hans uppfostran. Synbarligen bestämd att följa faderns och den betydligt äldre brodern Gustavs exempel, inskrevs han efter avslutade studier i kansliets utrikesexpedition, där han under några års tjänstgöring förvärvade den för en blivande diplomat nödvändiga yrkesrutinen. Ovanligt grundliga språkinsikter i förening med inflytelserika relationer förskaffade C. redan vid några och tjugu års ålder befattningen som kommissionssekreterare vid den svenska beskickningen i Konstantinopel, där han sålunda blev brodern-beskickningschefens närmaste man. Med undantag av ett par kortare besök i hemlandet kvarstannade C. i Turkiet ända till 1779, från 1770 såsom broderns efterträdare som envoyé.

C:s egentliga livsverk kan sägas vara knutet till det svenskturkiska förbundets bevarande. Den tid av mer än ett decennium, han tjänstgjorde under den insiktsfulle och skicklige broderns ledning, begagnade han givetvis främst till att studera den turkiska statskonsten och att knyta de personliga förbindelser, som i Konstantinopel ännu mer än på andra håll voro nödvändiga för den, som ville vinna framgång på den diplomatiska banan. C. ägde emellertid som så många av frihetstidens svenska aristokrater även vetenskapliga intressen, som vidgade hans blick vida utöver den ämneskrets, som betingades av ämbetet. Genom studium av turkiskt folkliv och turkiskt språk ökade han sålunda i hög grad sina möjligheter att som politisk underhandlare nå verklig kontakt med de gentemot västerlänningen ofta förbehållsamma och misstänksamma turkiska statsmännen. Det årtionde,. C. efter broderns återvändande till Sverige själv representerade sitt land i Konstantinopel, hörde visserligen icke till de märkligare i de svensk-turkiska förbindelsernas historia men saknar dock icke sitt intresse. Om än Gustav III: s fredliga politik under 1770-talet betydligt minskade anledningarna till direkt kontakt mellan Sverige och Turkiet, gjorde likväl den svenske konungens livliga intresse för utrikespolitiken C: s uppgift krävande nog. Förhållandet mellan Turkiet och Ryssland var vid denna tid också sådant, att det fordrade noggrann, och försiktig uppmärksamhet från svensk sida. Under det rysk-turkiska krig, som slutade 1774, fortsatte C. i broderns spår, då det gällde att bevara turkarnas vänskap och hävda den svenske ministerns oberoende utan att företaga något, som kunde uppreta den mäktiga Katarina II mot Sverige. Uppgiften var säkerligen ej lätt och försvårades ytterligare under 1770-talets senare hälft, då den nyss slutna freden flera gånger var nära att brytas och närvaron av en rysk minister i Konstantinlopel ställde de största krav på C: s takt och smidighet. Själv formulerade C. eh gång sin huvuduppgift så, att det gällde att söka övertyga Porten om att »grannens granne är den naturligaste och tillförlitligaste vän», en sats, vars allmängiltighet de turkiska statsmännen dock understundom fingo anledning betvivla, så länge Sveriges inre förhållanden tvingade Gustav III att försiktigt undvika varje steg, som kunde kompromettera honom i den ryska kejsarinnans ögon. C. insåg emellertid till fullo lägets allvar och talade själv i depescher till konungen om »orådligheten att på något sätt inblandas i förevarande stridigheter mot Ryssland».

En god inblick i C: s arbetsmetoder ger ett memorandum, som han på konungens befallning gav P. O. von Asp, då denne 1791 stod i begrepp att tillträda ministerposten i Konstantinopel. Främst framhålles här nödvändigheten att undvika alltför nära förbindelser med de övriga främmande sändebuden i. Turkiet, särskilt det franska, då man eljest riskerade att bliva indragen i de mångfaldiga politiska intriger, som utgingo från dem, och att på så sätt skada Sveriges anseende hos turkarna. Därnäst omtalar C., att han vid alla de otaliga tillfällen, då de turkiska statsmännen begärt råd av den svenske representanten, lämnat dem till turkiska översatta promemorior utan att dock någonsin underteckna dessa för att ej beröva sig möjligheten att genom en dementi bevara sitt oberoende, därest en av de vanliga turkiska palatsrevolutionerna skulle föra en annan partigrupp till makten. Intressant är också C: s på samma ställe meddelade uppgift, att turkarna ständigt förvånade sig över Västerlandets vacklande statskonst med dess utomordentliga anpassningsförmåga; de menade, att den makt, som ville stå i ett verkligt vänskapsförhållande till en annan, ständigt skulle vara heredd att lämna bevis härpå, en åsikt, som C. säkerligen många gånger fått till livs. Tack vare sin stora försiktighet lyckades C. lotsa sig fram, så att vänskapen mellan Sverige och Turkiet levde kvar i sin traditionella form, till dess Gustav III 1788 fann tiden vara inne att också söka skörda dess frukter.

Vid sidan av sin diplomatiska gärning utövade C. under sina sista år i Turkiet även kontrollen över den svenska levanthandeln, i det han 1777 förordnades att jämväl upprätthålla konsulsbefattningen i östra Medelhavet, som tidigare haft en egen innehavare. Hans verksamhet som konsul hann visserligen aldrig få någon större betydelse men ökade ytterligare hans insikter om förhållandena i Orienten; efter sin hemkomst rådfrågades han också av konungen, då det gällde åtgärder till den svenska medelhavshandelns skydd.

Under ett besök i hemlandet befriades C. 1780 på egen begäran från det mera krävande än direkt fruktbärande arbetet i Konstantinopel och utnämndes ett par år senare till svensk envoyé i Dresden. Där lärde han känna ett av de mest förfinade tyska furstehoven men fann få tillfällen att framträda i det politiska livet. Enda undantaget torde ha varit en beskickning till Eutin på sommaren 1785 med anledning av Gustav III: s farbroders död. C: s egentliga uppgift var att söka hävda den kungliga grenens bättre rätt till Oldenburg och Delmenhorst. Ett led i konungens strävan att förskaffa sin broder hertig Karl ett eget furstendöme, stred beskickningen emellertid alltför mycket mot Rysslands intressen och var därför a priori dömd att misslyckas. År 1787 förflyttades C. som envoyé till kejsarhovet i Wien med uppgift att söka bringa i glömska tidigare misshälligheter mellan kejsaren och den svenske konungen. Som all samstämmighet mellan de bägge monarkernas politiska syften saknades, kom likväl hans verksamhet trots det höga anseende, som följde med ämbetet, att huvudsakligen inskränka sig till yttre hövlighetsbetygelser. Någon egentlig tillfredsställelse med denna sin verksamhet kunde C. följaktligen ej känna, och då han vid brodern Gustavs död blev innehavare av det stora godskomplex, denne med hans hjälp förvärvat, begärde han därför sitt avsked och drog sig tillbaka till privatlivet. Enligt P. O. von Asps uppgift erbjöd Gustav III efter Oxenstiernas avgång 1789 C. befattningen som kanslipresident, vilken denne dock anständigt avböjde. Däremot undandrog han sig ej en del andra förtroendeuppdrag, av vilka det viktigaste var deltagandet i den revision av riksgäldskontorets förvaltning, som föregick riksdagen år 1800; redan ålderstigen synes han emellertid här ha letts av andra, kraftigare personer, främst D. von Schultzenheim (J. von Engeström).

Sina sista levnadsår ägnade C. framför allt åt skötseln av sina jordegendomar, som han även ökade genom nya köp. Därjämte förvärvade han år 1791 stenhuset i hörnet av Regeringsgatan och Jakobsgatan (nu med adressnummer 3 vid den förra), intill det av brodern ägda huset. Sin egendom gjorde han, på sätt ovan omtalats, fullföljande broderns avsikter, till fideikommiss för sina brorsbarn genom ett utförligt, för hans ekonomiska strävanden och åskådningar mycket belysande testamente, daterat 1 mars 1804.

C. var tydligen en lugn och förtänksam natur, som alltid förstod att undvika intriger och strider. Hans utbildning till diplomat var väl något ensidig, varför han egentligen endast kom till sin rätt på ministerposten i Konstantinopel, men här utförde han också ett betydande arbete, då han skickligt visste att hålla Sverige utanför de rysk-turkiska förvecklingarna utan att därigenom förlora de ömtåliga turkiska statsmännens förtroende. I syskonkretsen var han av allt att döma den stödjande och sammanhållande, till vars bistånd i råd och dåd alla litade. Hans testamente röjer en ekonom med mycket sinne för noggrannhet, ordning och reda i stort och smått. Det omsorgsfullt utarbetade hushållningssystem, som han med framgång prövat, söker han till sin ätts fromma trygga även efter sin död. Vad han eftersträvar är en genomgående soliditet, finansiering utan skuldsättning, skrupulöst — och givetvis överdrivet — försiktig hushållning med skogen samt släktmedlemmarnas inbördes solidaritet. Åt fideikommissarien vill han bereda den store godsherrens oberoende liv och hoppas, att ingen av brorsbarnen »måtte bliva nog obetänksam att sig i Stockholm bosätta». Vid sidan av ättens framtida bestånd ligger honom hans tjänares och andra underhavandes bästa varmt om hjärtat — bl. a. efterskänkas alla åbors och torpares skulder —, och flera legat vittna öm hans frikostiga hjälpsamhet.

Författare

Herbert Lundh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Ett varaktigt minne från C:s verksamhet i Turkiet är den. betydande samling turkiska handskrifter av skiftande innehåll, han där sammanbragte och fogade till de tidigare av den äldre brodern förvärvade. Genom testamentariskt förordnande skänktes dessa turkiska handskrifter sedan till Uppsala universitetsbibliotek, i vars rika samling av orientaliska manuskript de nu utgöra ett värdefullt inslag. C: s diplomatiska korrespondens förvaras delvis i riksarkivet, som även äger brev från honom till G. M. Armfelt och Johan Vilhelm Sprengtporten. Koncept, anteckningar och brev från hans ministertid samt talrika familjebrev ingå i arkivet på Biby. I kammararkivet finnes likvidation med honom för hans ministertid i Turkiet (kammarkollegiets oordnade handlingar n:o 321).

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Testamentariska fidei-comissförordnanden af framl. envoyén och commendören af Kongl. Nordst. orden, herr Ulric Celsing Gustafson; af d. 1 mars och 3 dec. 1804 samt d. 5 och 22 nov. 1805. Sthm 1806. 4: o 51, (1) s. (Nytryck med annan titel 1883.)

Källor och litteratur

Källor: Kanslikoll. prot., inkomna skrivelser och skrivelse till K. M:t 12 maj 1755, C:s diplomatiska korrespondens, brev i G. M. Armfelts samling, C: s bouppteckning samt förste arkivarien Th. Westrins anteckningar ur de diplomatiska arkiven, allt i RA; P. O. von Asps papper, UB. — G. J. Ehren-svärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III: s hof, utg. af E. V. Montan, 1—2 (1878, 77); J. von Engeström, Hist. anteckningar och bref från åren 1771—1805, utg. af E. V. Montan (1877). — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1913); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—2 (1885—90); J. A. Rehbinder, Matrikel öfver Svea rikes ridderskap och adel Cl 794); C. T. Tornberg, Codices arabici, persici et turcici bibliothecse regiae universitatis Upsaliensis (1849).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ulric Celsing, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14755, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14755
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ulric Celsing, urn:sbl:14755, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se