Johan Celsius

Född:1660
Död:1710-12-27 – Salems församling, Stockholms län (på Lindhov)

Författare, Häradshövding


Band 08 (1929), sida 246.

Meriter

3. Johan Celsius, den föregåendes broder, f. 1660, d 27 dec. 1710 på Lindhov i Salems socken. Student i Uppsala jämte brodern Nils 15 mars 1672; företog en resa till åtskilliga utrikes orter. Inträdde i tjänst hos änkedrottningen Hedvig Eleonora och sändes såsom hennes kommissarie till hennes pantgods Pebalg i Lifland 1702; ledamot av en undersökningskommission rörande justitie- och exekutionsväsendet samt kronans inkomster på Gotland 1707; tillika tf. domhavande i särskilt mål därstädes; häradshövding i Södertörns domsaga 19 dec. 1707.

Gift 12 okt. 1705 med Elisabet von Brehmer, f. 1683, d 28 sept. 1748, dotter till hauptmannen över Hedvig Eleonoras livgeding Johan von Brehmer och 1715 omgift med rådmannen och handlanden i Stockholm Petter Dahlström.

Biografi

C. har tillvunnit sig eftervärldens intresse därför, att han i yngre år tillhörde den studenttrupp, som 1686—91 var verksam vid Lejonkulans teater i Stockholm, och själv riktat vår sparsamma äldre dramatiska litteratur med några arbeten. Om hans levnad meddelar brorsonen Magnus von Celse i sin släktkrönika endast de torftigaste notiser, och de författare, som sysslat med hans dramer, ha intet haft att tillägga till hans biografi. I riksarkivet förvarade handlingar tillåta emellertid att bestämdare uppdraga konturerna av hans senare öden. Efter den sedvanliga utländska bildningsresan fick han för flera år sin verksamhet förlagd till Lifland. Han inträdde nämligen i tjänst hos änkedrottningen Hedvig Eleonora och erhöll av henne förtroendet att söka bringa reda i förvaltningen av ett därstädes beläget gods, Pebalg, vilket änkedrottningen tillpantat sig av kronan. Godset hade utarrenderats till en lifländsk adelsman, landrichtern H. G. von Trautvetter, men denne hade under missväxtåren mot slutet av 1690-talet blivit urståndsatt att fullgöra sina åligganden. Då därefter kriget tillstötte, sändes C. (1702) såsom kommissarie till Pebalg, men han hade knappt hunnit börja sin verksamhet, innan änkedrottningen antog en ny arrendator, præfectus pretorii i Riga Gert Grön, vilkens kontrakt 2 jan. 1704 erhöll K. bekräftelse. Mellan Grön och C. uppväxte snart en misstämning, som slutade med att C. fråntog den nye arrendatorn förvaltningen av godset. Tvisterna drogos inför livgedingsförvaltningen i Sverige, i vars till större delen oordnade handlingar i riks- och kammararkiven säkerligen ett rikhaltigt material till belysande av denna affär skulle kunna sammanletas. C: s' motpart sparade ej på hätska beskyllningar, men tydligt är, att slutresultatet — avgörandet torde ha fallit 1707 — i varje fall ej varit för C. förklenande, ty omedelbart därefter öppnade sig domarebanan för honom. Redan vid årsskiftet 1705/06 synes han ha sökt genom överenskommelse med Samuel Adlerberg förvärva dennes tjänst i Göta hovrätt; på våren 1707 var han en längre tid bunden vid sjuksängen men användes därpå i tillfälliga juridiska uppdrag, och innan årets slut befordrades han på Svea hovrätts förord till häradshövding i Södertörns domsaga. C. var gift med en dotter till en sin kollega i livgedingsförvaltningen, hauptmannen Johan von Brehmer, en förbindelse, varav minnet bevarats i friherrliga ätten Wrangel von Brehmers namn tack vare en fideikommisstiftelse av C: s' svåger landshövdingen Johan von Brehmer till förmån för hans dotterson.

De dramatiska arbeten, som fäst uppmärksamheten på C: s' namn, äro studentskådespelet »Disa», spelat på scenen i K. stallet i Uppsala i närvaro av den kungliga familjen vid Distingsmarknaden 1687, och tragedien »Orpheus och Eurydice», uppförd samma år på Lejonkulans teater i Stockholm. Dessutom är han författare till det blott i fragment bevarade festspelet »In diem serenissimi regis Caroli XI lusus soenicus ... d. 28 febr. 1686». Ehuru knappast vittnande om någon högre poetisk begåvning, äro dessa verk dock ej ointressanta som prov på barockdramats utgestaltning inom den svenska litteraturen. »Disa», som finnes bevarad i författarens egen handskrift, förtjänar visserligen knappast att kallas ett konstdrama i egentlig mening, ty i själva verket är det ingenting annat än en högst primitivt dialogis erad omformning av den bekanta folksagan. Hela dramat är på prosa, och replikerna utgöras av längre avhandlingar i omständlig, numera odelat komiskt verkande kanslistil. Det skämtsamma inslaget i stycket representeras av Disas tjänare, som i anslutning till de tysk-holländska vandrar-truppernas populära narrfigur bär namnet Pickelhering. Hans roll är visserligen utskriven, men tydligt är, att författaren även räknat på hans improvisationsförmåga; av ett par repliker synes framgå, att hans skämt ej varit av det finaste slaget. Dessutom äro i handlingen inlagda några komiska bondescener av den art, som den svenska skolkomedien av gammalt älskade. Dramat är skrivet för en helt dekorationslös scen, och lokaliteternas växling angives av denna anledning omsorgsfullt i dialogen. Att ett inre scenrum funnits, visas åv scenanvisningen i fjärde aktens andra scen: »Nu drags gardinen upp». Om rollbesättningen vet man endast, att författarens yngre broder Olof Celsius spelade huvudrollen (skådespelerskor förekommo som bekant aldrig i studentkomedierna). Som en lämplig motvikt mot föreställningens säkerligen tämligen burleska karaktär föregicks dramat vid uppförandet av en lärd latinsk oration, i vilken Disasagan gjordes till föremål för en längre retorisk utläggning och kommentar.

Om detta drama således visar oss C. i hans förbindelse med den traditionella, från skoldramat utgående och av vandrartruppernas skådespel påverkade studentkomedien, så för oss däremot hans andra verk, tragedien om Orpheus och Eurydice, över till en helt annan grupp inom 1600-talets dramatik, nämligen det halvt opera-, halvt balettartade musikaliska pastoraldramat. Själva handlingen i »Orpheus och Eurydice» är mycket obetydlig. Första akten består sålunda blott av en dialog mellan Eurydice och herden Aristseus samt tvenne långa monologer; akten avslutas av en antagligen från balkongen i scenens fondvägg utförd aria, till vilken melodien ännu finnes bevarad. Andra och tredje akterna utfyllas av nymfernas och Orpheus' klagan över Eurydices försvinnande. Fjärde akten spelar i Hades, dit Orpheus begivit sig för att hämta sin maka. Med sin sång beveker han först underjordens makter att skänka honom Eurydice tillbaka för att emellertid till slut genom sin oförsiktighet åter mista henne. Hela framställningen har formen av en dramatisk-musikalisk elegi, och sannolikt synes, att den inspirerats av någon bland de pastorala operor, som ej sällan uppfördes av vandrartrupperna. Någon direkt förebild har man emellertid tills vidare ej lyckats påvisa. Att tekniken varit den i Lejonkulans dramer vanliga, av den samtida holländska teatern påverkade, synes av den lista på »representationer» (levande tablåer), som förekommer i en av handskrifterna. Dramat har till större delen avspelats på den yttre scenen, varvid fonden täckts av en målad skogsdekoration. Endast vid framställningen av underjorden (Plutos tron och grupperna av de fördömda) har det innersta scenrummet kommit till användning. Före Orpheus' sista aria har en av handskrifterna scenanvisningen »Porten till afgrunden stänges med buller igen», varav man torde äga rätt att sluta, att den eljest vanliga innersta ridån vid uppförandet utbytts mot en port, utstyrd med de dekorativa allegoriska emblem, som barocken älskade.

Om någon mera framträdande poetisk begåvning kan »Orpheus och Eurydice» ej sägas bära vittnesbörd. Stilen är tung och ovig, rik på stereotypa vändningar, stel och omständlig; de lyriska partierna äro ytterst svaga och tydligen tillkomna allenast för att bilda underlag för musiken. Det var därför säkerligen ingen större förlust, som den svenska litteraturen led, då C. efter sin ungdoms utflykter på dramats område vände poesien ryggen och helt övergick till förvaltningens och rättskipningens allvarligare uppgifter.

Författare

O. Wieselgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Comoedia de Disa representata a. 1687 tempore nun-dinarum disanarum Upsalias in theatro studiosorum på Kungstallet... [Utg. af H. Schiick] (Samlaren, Årg. 13, 1892, s. 21—46). — Tragedien om Orpheus och Eurydice. Uppförd på teatern Lejonkulan i Stockholm 1687. Efter handskrifterna utg. med inledn. och textkrit. anmärkningar af P. Nodermann. Lund (tr. Malmö) 1901. 144, (1) s. — [Festspel på Karl XI :s födelsedag (1686?)], utg. af Sigrid Leijonhufvud (Samlaren, Årg. 24, 1903, s. 52—67). — Dessutom gratulationsverser till Petrus Hoffwenius 1681 och bröllopsverser till Joh. Cron-ström 1685.

Handskrifter: In diem serenissimi regis Caroli XI lusus scenicus Upsalias habitus d. 28 febr. 1686 (UB, sign. V. 8; fragment). — Comoedia de Disa... (UB, sign. E. 146). — Orpheus och Eurydice (huvudhandskriften i Löberöds saml., LB, varav en avskrift i Cod. Rålamb fol. 25, KB; andra avskrifter i KB samt i UB: N. 1145, två st., därav den ena ofullständig).

Källor och litteratur

Källor: C:s ovan anförda skrifter; brev till guvernören över livgedinget Karl Gyllenstierna från C, från Gert Grön och från H. G. von Trautvetter samt memorial till C. 31 maj 1706 bland skrivelser till och från diverse personer i livgedingsarkivet, Svea hovrätts skrivelse till K. M:t 22 nov. 1707 samt renoverade domböcker för Södertörns domsagas sommarting 1708, allt i RA. — Brev från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702—1708, utg. af C. von Rosen, 2 (1915). — Sigrid Leijonhufvud, Några kvarlefvor av sv. dramatik från 1600-talets slut (Samlaren, 1903); H. Schiick, Bidrag till kännedomen om 1600-talets dramat, litteratur i Sverige (Samlaren, 1892); O. Wieselgren, Bidrag till kännedomen om 1600-talsdramat i Sverige (1909).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Celsius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14759, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Wieselgren.), hämtad 2019-10-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14759
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Celsius, urn:sbl:14759, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Wieselgren.), hämtad 2019-10-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se