Fredric Henric Chapman, af

Född:1721-09-09 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1808-08-19 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län

Sjöofficer, Amiral, Skeppsbyggmästare, Skeppsbyggnadsteoretiker


Band 08 (1929), sida 352.

Meriter

Fredric Henric af Chapman, före adlandet Chapman, f. 9 sept. 1721 i Göteborg, d 19 aug. 1808 i Karlskrona. Föräldrar: holmmajoren Tomas Chapman och Susanne Colson. Kom till sjöss 1736; lärde skeppsbyggeri dels å kronans och enskilda varv i Göteborg, dels å enskilda varv i Stockholm 1736—38; idkade studier i London 1741—44; innehade tillsammans med handlanden S. Bagge enskilt varv i Göteborg; studerade matematik för F. Palmquist i Stockholm samt skeppsbyggnadskonst i England, Holland och Frankrike 1750 —57; underskeppsbyggmästare vicl örlogsflottan i Karlskrona 1757 (K. resolution å lön 9 dec. 1757); beordrad till Pommern 3 juni 1760; skeppsbyggmästare vid arméns flotta 1760; överskeppsbyggmästare vid samma flotta 1764; ledamot av deputationen angående linjeskeppens förbättrande i Karlskrona 1764; delägare i Lodsachska varvet å Djurgården; befriades från större delen av arbetsskyldigheten å kronans varv 1768; adlad 13 sept. 1772; kallad att biträda skog- och jägerikommissionen 6 maj 1776; ledamot av samma kommission 13 maj 1776; överstelöjtnant vid amiralitetet 24 juli 1776; ledamot av amiralitetskollegiet 9 dec. 1776; överste 16 dec. 1776 (jmfr krigsprotokollet 9 dec. 1776); ledamot av provseglingskommissionen 1779; ledamot av kommittén angående fartygscerterna inom örlogsflottan apr.—18 maj 1780; chef för skeppsbyggeriet i Karlskrona från 1781, för hela varvet utom artilleriet från 1782 och tillika för artilleriet 1787; varvsamiral vid örlogsflottan i Karlskrona med konteramirals titel 17 sept. 1783; konteramiral 29 sept. 1784; ledamot av kommittén med uppdrag att i Karlskrona utreda, vad som återstode till örlogsflottans fullbordande sept.—11 okt. 1786; ledamot av kommittén i Karlskrona till amiralitetsverkets förbättrande och flottans utrustning 14 nov. 1789—6 maj 1790; v. amiral 24 jan. 1791; erhöll tjänstefrihet från varvschefsbefattningen 1 dec. 1793. LVA 1767 (preses 1770); RSO 1772; AgréFrKA 1774; LFrKA 1778; HedLFrKA 1786; KVO 1786; KmstkVO 1798; HedLÖS 1798; LKrVA 1804; ledamot av Patriotiska sällskapet. — Ogift.

Biografi

C: s fader, som tidigare varit officer vid engelska flottan, vann 1715 inträde i svensk tjänst genom att lämna upplysningar rörande skeppsrustningar, som för rysk räkning pågingo i England, och avancerade slutligen till holmmajor, dvs. varvschef vid flottans etablissement i Göteborg. Hos hans son Fredric Henric, som skulle komma att icke allenast dokumentera sig som Sveriges främste fartygskonstruktör utan även framstå som en av världens märkesmän på sagda område, förefanns en medfödd håg för skeppsbyggnad, och denna fick tidigt tillfälle att utveckla sig i praktisk riktning. Sedan C. utbildat sig på kronans och enskilda varv i Sverige och praktiserat som skeppstimmerman i England, återvände han till Göteborg och anlade där i kompani med handelsmannen Samuel Bagge ett skeppsvarv, å vilket bl. a. Ostindiska kompaniets fartyg underhöllos på entreprenad.

För att bliva i tillfälle att avhjälpa den brist i teoretisk underbyggnad, som vid hans fortsatta arbete gjorde sig alltmer kännbar, avvecklade emellertid C. vid 1740-talets slut sin andel i varvsrörelsen och begav sig till Stockholm, närmast för att komplettera sina kunskaper i matematiken. Där hade han förmånen att under de två följande åren få åtnjuta undervisning av den inom nämnda disciplin erkänt framstående friherre Fredrik Palmcruist. Men sedan han inhämtat, vad denne kunde giva, begav sig C. år 1750 för andra gången till London och fick där tillfälle att fortsätta sin utbildning för den vid Royal Academy fastade djupsinnige professorn Thomas Simpson, framställaren av den för alla fartygskonstruktörer så välbekanta »Simpsonska regeln». Under avvaktan på att en längre fram i utsikt ställd föreläsningskurs i experimentalfysik skulle taga sin början, begagnade C. nu tillfället att i studieändamål avlägga besök å några av engelska kronans skeppsvarv, vilket emellertid ledde till att han häktades i Depthford och sattes i fängsligt förvar i London. I samband därmed beslagtogos även hans papper och ritningar. Som skäl förebars, att man hade anledning misstänka, det C. sökte tubba varvsarbetare att övergå i fransk tjänst. Efter en månad blev han dock ånyo frigiven och återfick jämväl sina papper, varefter intet hinder förelåg för slutförandet av den ursprungliga studieplanen, som dessutom utfylldes med en kurs i koppargravering.

Från England begav sig C. till Holland, där ett antal skeppsvarv och därmed jämförliga inrättningar besågos, samt därefter till Frankrike, varest på diplomatisk väg tillstånd för honom utverkats att å örlogsvarvet i Brest få från början till slut övervara byggandet av ett sextiokanoners skepp. Vistelsen i Frankrike blev utsträckt till ej mindre än ett och ett halvt år. Ånyo återkommen till London, mottog C. vid denna tid erbjudande om anställning i såväl fransk som engelsk tjänst, men till all lycka för Sverige blev härav intet, och 1757 se vi honom definitivt återbördad till det fosterland, som under loppet av det kommande halvseklet skulle få tillgodogöra sig hans nu till mognad komna kunskaper.

Föregången av sitt rykte, utnämndes C. omedelbart efter sin hemkomst till underskeppsbyggmästare vid örlogsflottan. Här blev hans första uppgift att efter anvisningar av galärflottans nyutnämnde chef, generalmajoren Augustin Ehrensvärd, i Stralsund bygga prototyperna till de certer av skärgårdsfregatter, som efter de finska namnen på Åbo och Nylands län kallades för turuma och udema. Det var helt nya principer för skärgårdskrigets förande, som knäsattes med tillkomsten av dessa relativt stora fartyg, avsedda att allt efter lägenheten framdrivas medelst segling eller rodd. Att man, genom obekantskap med det element, på vilket dessa fartyg voro avsedda att strida, härvidlag slagit in på alldeles fel bog, kan ju mindre läggas C. till last än den ursprunglige förslagsställaren; som faktum kvarstår emellertid, att skärgårdsfregatten i stort sett var en misslyckad fartygstyp, alldeles oavsett, hur konstruktören lyckats lösa sin inom snäva gränser utstakade uppgift.

Överflyttad på galärflottans stat som skeppsbyggmästare, medföljde C. 1761 Ehrensvärd till Sveaborg, varest under de närmaste åren byggdes dels en förbättrad turuma, dels två nya typer skärgårdsfregatter, hemmeman och pojaman, samt dels slutligen ett flertal byggnader och inrättningar för finska eskaderns behov. Efter att år 1764 ha befordrats till överskeppsbyggmästare och som sådan i Karlskrona ha ingått i den deputation, som vid denna tid tillsatts för att utarbeta förslag till fullkomligare linjeskepp, blev C. sistnämnda år överflyttad till varvet i Stockholm och utarbetade här de ritningar till linjeskepp för svenska flottan, som inom de närmaste åren ledde till stapelsättandet av skeppen Konung Adolf Fredrik och Konung Gustaf III om sjuttio samt Prins Fredrik Adolf och Hedvig Elisabet Charlotta om sextio kanoner.

År 1768 utgav C. av trycket det välkända planschverket .»Architectura navalis mercatoria», där han som ritare anlitat sin systerson, den skicklige, vetenskapligt utbildade Lars Bogman, med vilken han även senare samarbetade. Sju år därefter kompletterades »Architectura navalis mercatoria» med en »Tractat om skeppsbyggeriet», ett arbete, vilket rönte uppmärksamheten att bliva översatt på franska samt på detta språk offentligen diskuterat. C: s egen ställning till konstruktionsproblemet vid denna tid framgår bäst av följande utdrag ur sist berörda verk: »Det plägar så tillgå uti skeppsbyggnad, att man bjuder till den ena gången efter den andra, var och en efter den insikt han äger, att förbättra skeppens skapnad; nämligen då man byggt ett skepp, och sedan det blivit försökt och befunnet äga en och annan elak kvalitet, har man vid byggnaden av ett annat efter bästa begrepp så ändrat skapnaden, att det icke skulle få ett dylikt fel; men det har som oftast eller nästan merendels icke bättre lyckats, än att det nya skeppet därigenom fått ett annat fel; ja, det har även hänt, att det senare skeppet fått samma fel i högre grad än det förra skeppet, och man har icke med visshet vetat om, om dessa fel härrörde utav skeppets skapnad eller av någon annan obekant omständighet. Man kan härav finna, att skepp byggas med bättre eller sämre kvaliteter mer av en slump än genom en säker föresats och att i följd därav, så länge man icke äger annan grund i kunskapen att bygga skepp efter, än blotta försök och erfarenhet, så kunna skepp i allmänhet icke få en tillbörlig fullkomlighet utöver den, de nu för tiden äga. Det bliver för den skull nödigt att utröna, vad det är, som skall bringa denna kunskap till mera fullkomlighet.»

C. var rätte mannen att metodiskt utföra dessa rön och upphöjde ock härmed skeppsbyggeriet från att hittills i övervägande grad hava varit ett hantverk till en på fullt vetenskapliga beräkningar fotad konst. Med ledning av ritningar till fartyg, som voro kända som utmärkta seglare, ansåg sig C. kunna fastställa, att på ett för segling väl format fartyg spantareorna (dvs. tvärskeppssektionsareorna under vattenlinjen) borde avtaga från största tvärskeppssektionens (nollspantets) ställe och utåt ändarna i samma förhållande som ordinatorna 0, 1, 2, 3, 4 osv. i nedanstående figur, uti vilken kroklinjen ABC är en parabel med linjen AD till axel och punkten A till vertex. Det därpå grundade konstruktionssättet fick av C. namnet den paraboliska metoden. Vid denna metods användning måste dock för- och akterskeppens parablar hava olika form beroende på nollspantets placering. — Till detta skede av C: s liv hör jämväl hans mycket uppmärksammade presidietal i Vetenskapsakademien om de »Förändringar, som örlogsskepp undergått, sedan kanoner började på dem nyttjas» (1770).

Ej fullt tillfredsställd med driftsförhållandena å kronans varv, begärde C. 1768 avsked ur statens tjänst; han hade vid denna tid ingått som delägare i det Lodsachska varvet å Djurgården och ämnade nu ägna sina krafter åt byggandet av såväl krigs- som handelsfartyg därstädes. Denna hans framställning blev på så sätt beviljad, att han med bibehållna löneförmåner befriades från allt arbete å kronovarvet, mot det att han tillhandahöll de ritningar, som av flottans myndigheter kunde påkallas. Medan han på Djurgårdsvarvet på entreprenad bl. a. byggde två udema, en pojama och några avisojakter, förutom ostindiefarare och andra fartyg, uttänkte han och nedskrev ett utkast om »Sättet att föra krig i finska.skärgården, med beskrifning på de fartyg, som därtill borde nyttjas», vari skärgårdsfregattens arvtagare, kanonslupen, med dess avläggare, kanonjollen och kanonbarkassen, för första gången skymta.

Gustav III hade nu kommit på tronen och med honom friskare fläktar inom sjövapnet. Snart nog fick C. tillfälle att för den unge konungen demonstrera ritningen till sin kanonslup och hade därvid tillfredsställelsen att mottaga beställning på nio dylika, vilka samtliga framställdes på Djurgårdsvarvet. På sommaren 1776 gjordes de första proven med en bestyckad slup inför konungen å Värtan, och dessa utföllo så gynnsamt, att konstruktören på fläcken utnämndes till överstelöjtnant vid amiralitetet. Den typ skärgårdsfartyg, som bl. a. skulle tillförsäkra svenska flottan segern i Svensksund, hade därmed slagit igenom. Inom arméns flottas byggnadspolitik hade C. åstadkommit en revolution. Turen var nu kommen till örlogsflottan, vars radikala föryngring konungen jämväl uppsatt på sitt militära reformprogram. Även denna uppgift tillföll C.

Denne hade samma sommar deltagit i skeppet Fredrik Adolfs provsegling samt med stöd av därvid vunna erfarenheter oförtövat utarbetat ett nytt förslag till ett sextiokanoners skepp, som på konungens befallning genast stapelsattes på Karlskronavarvet för att, i förtur till Hedvig Elisabet Charlotta, två år senare under namnet Vasa löpa i sjön. I slutet av år 1776 befordrades C. till överste, insattes i det från Karlskrona uppflyttade amiralitetskollegiet samt erhöll nådigt uppdrag att inkomma med en fullständig plan för linjeflottans förnyande. På många håll inom flottan och särskilt bland de äldre officerarna, det s. k. amiralspartiet, var man emellertid illa berörd av de Chapmanska. nymodigheterna och fasthöll envist vid den äldre, efter konstruktören så kallade Sheldonska, typens överlägsenhet; den talangfullaste och tillika inflytelserikaste representanten för denna riktning var riksrådet Kr. Falkengréen, men flottans storamiral, hertig Karl, tillhörde även detta parti. En på 1779 års neutralitetseskader konstituerad provseglingskommission, bestående av, förutom C, konteramiralen K. G. Grubbe, fartygschefen å Vasa, överstelöjtnanten H. A. Holdtz och majoren E. Klint, avgav visserligen en för Vasa i stort sett gynnsam rapport, men trots detta uttryckte Grubbe sig offentligen nedsättande om fartygets egenskaper, och själva eskaderchefen, hertig Karl, stack ej under stol med att han för sin del föredrog medtävlaren, det Sheldonska skeppet Sophia Magdalena. På högsta ort hade man alltså all anledning att känna sig i hög grad villrådig i denna omtvistade fråga.

Så stodo sakerna, då chefen för arméns flotta i Finland, generalmajoren Henrik af Trolle, en övertygad beundrare av C: s idéer, som i tillfälligt tjänsteuppdrag anlänt till Stockholm, ilade till sin beträngde väns undsättning och lade all sin auktoritet och allt sitt inflytande i vågskålen till dennes förmån. Att Trolle sålunda haft sin hand med i den märkliga P. M., som C. på hösten 1779 inlämnade till konungen för gendrivande av sina vedersakares anmärkningar, är ställt utom allt tvivel. Och det var säkerligen ej minst denna inlaga, som förmådde Gustav att i apr. nästföljande år förordna om en ny certkommission, som till ordförande erhöll hertigen och till bisittare riksråden U. Scheffer, Falkengréen och K. Sparre, viceamiralen J. Nordenankar, konteramiralen J. Cederström samt Trolle och C. Efter mycket starka slitningar, under vilka Scheffer och Sparre kraftigt höllo C. om ryggen och själve hertigen under inflytande av Trolles vältalighet deserterade från amiralspartiet, uttalade sig kommissionen för typen Vasa med några mindre modifikationer, och därmed var den upprivande striden slut. C. stod som segrare på valplatsen, och hans arbete för örlogsflottans förnyande kunde på allvar taga sin början. Till den ändan beslöt konungen sig för att sätta honom som ledare för hela skeppsbyggeriet i Karlskrona. Men som han ej utan skäl förmodade, att amiralerna där nere skulle göra svårigheter vid det stora verkets genomförande, förordnade han, i avsikt att bryta deras makt, Trolle att vara generalamiral och högste chef för bägge flottorna med ordinarie uppehållsort i Karlskrona.

År 1781 tillträdde alltså C. sin nya befattning som »arbetsdirektör» å Karlskrona varv, utrustad med vidsträcktaste fullmakt i allt som rörde skepps- och husbyggnader. Då den ordinarie varvschefen, viceamiral K. Tersmeden, härigenom såg sin hittillsvarande maktbefogenhet starkt beskuren, uppstodo inom kort skarpa konflikter vid varvsdriften, vilket resulterade i att C. från och med 1782 års ingång erhöll ledningen av hela varvet med undantag av artilleriet, som i ytterligare sex år sorterade under Tersmeden, innan även denna detalj lades under C. På hösten 1783 förordnades han till varvsamiral med konteramirals titel. Den tioårsperiod, som börjar med C:s tillträde till varvschefsskapet 1782, kan med skäl betecknas såsom den mest lysande i Karlskrona varvs historia; sådant liv och sådan rörelse hava aldrig rått där varken förr eller senare. Endast under åren 1782—85 färdigställdes sålunda därstädes ej mindre än tio linjeskepp och lika många fregatter förutom ett antal småfartyg av skilda slag — allt efter C: s egenhändiga ritningar och under hans personliga tillsyn. De välklingande namnen på ifrågavarande sextiokanoners skepp återfinnas samtliga i den av en förhoppningsfull samtid gjorda sammanställningen : »Prins Gustaf Adolf styr Fäderneslandet med Ömhet och Rättvisa, Dygd och Ära, välj Försiktighet, Dristighet, Manlighet och Tapperhet till rådgivare!» Fregatterna, liksom linjeskeppen byggda efter samma mall och förande fyrtio kanoner, erhöllo namnen Bellona, Minerva, Diana, Thetis, Camilla, Venus, Fröja, Zemire, Euridice och Galathea. Något senare tillkom den lilla avisofregatten Ulla Fersen om aderton kanoner. Det utmärkande för de Chapmanska linjeskeppen var ringa djupgående, högt liggande batterier och låg överbyggnad. I ryska kriget skulle de komma att dokumentera sig som utmärkta stridsfartyg och visade sig särskilt användbara i Finska vikens trängre farvatten.

Om C. sålunda ägnade sitt mesta arbete åt det rena skeppsbyggeriet, hindrar detta å andra sidan icke, att hans djupa insikter jämväl kommo andra arbetsområden till godo. Ej minst gäller detta varvets byggnader, av vilka många till vår tid kvarstående giva ett gott vittnesbörd om icke blott klok förtänksamhet utan även god smak, såsom exempelvis varvschefsbostället med sina flygelbyggnader, inventariekammaren n:o 1, mönstersalen och bildhuggareverkstaden. Och även i fråga om fartygsartilleriets förbättring och systematisering inlade C. stora förtjänster, såsom synes av hans uppsatser »Theoretisk afhandling, grundad på försök, at gifva canoner den utvändiga form, at deras styrka på alla ställen är svarande mot krutets sprängande kraft» samt »Om spittskammars canoner».

Då skeppsbyggeriet på Karlskrona varv inför det annalkande kriget i senare hälften av 1780-talet i stort sett upphörde, fick C. åter tillfälle att ägna sin huvudsakliga tid åt vetenskapliga arbeten; sålunda utgav han 1787 en uppsats »Om rätta sättet at. finna belägenheten af ett skepps centrum gravitatis i högden, när det är liggande i vatnet» och 1793 en annan om »Rätta sättet att finna segelarean till linieskepp och däraf rundhultens längder», vilket senare arbete några år senare, översatt på engelska språket, utkom i London.

För att emellertid i ännu större lugn och ro kunna ägna sig åt teorierna, begärde C, som 1791 befordrats till viceamiral, år 1793 avsked från varvschefsbefattningen men fick därvid behålla sina löneförmåner mot det att han fortfarande tillhandahöll flottan begärda fartygsritningar. Han slog sig nu ned på den redan 1785 av honom inköpta och sedermera med ett högst originellt envåningshus i H-form bebyggda, täcka lantegendomen Skärva i Augerums socken i grannskapet av Karlskrona, samt började här utföra mycket omfattande försök med modeller i en för ändamålet konstruerad vattentank, vilket arbete resulterade i den år 1795 utkomna avhandlingen »Physiska rön om det motstånd, kroppar lida, som föras rätt fram genom vattnet». C. ansåg sig här kunna påvisa, att en kropp, vars akterskepps diagonaler göra 13° 17' vinkel mot en i diagonalens plan dragen horisontal linje, vid framdrivning i vatten möter minsta motstånd. Detta rön tillämpade han vid konstruktion av fartyg på så sätt, att han gjorde diagonalerna i och under fartygets låringar så nära rätliniga som möjligt och gav dem en sådan riktning, att de bildade den önskade vinkeln mot horisontallinjen. En av dessa diagonaler kallade han relaxationslinjen, och hela metoden, som grundades på tillämpningen av relaxationslinjen, fick namn av relaxationsmetoden. C. övergav emellertid själv efter provsegling 1803 med den enligt relaxationsmetoden konstruerade fregatten af Chapman denna metod för att återgå till användande av parabelmetoden, som sedan under nära ett århundrade i större eller mindre grad kommit till användning vid fartygskonstruktioner. Under senare tid hava dock C: s konstruktionsmetoder ej längre tillämpats.

För användning vid undervisningen å Karlbergs krigsskola utgav C. år 1795 »Grunder till kännedom af linie-skepp»; hans senast avslutade större arbete: »Försök till en theoretisk afhandling att gifwa åt linieskepp deras rätta storlek och form, likaledes för fregatter och mindre bevarade fartyg», utkom av trycket år 1806.

C., som sistnämnda år av rubbad ekonomi tvingades att skiljas från det älskade Skärva, tillbragte sina sista levnadsår i Karlskrona, i det längsta träget sysselsatt vid det arbetsbord, som han för alltid nödgades övergiva först några få dagar, innan slutet kom, 19 aug. 1808. Stoftet vilar i en av den döde själv komponerad grav å Augerums vackra kyrkogård invid Lyckebyån.

Med C. gick en andens storman ur tiden. Hans genialitet är obestridd, och spåren av hans fruktbringande verksamhet äro väl synliga ännu i våra dagar. Han var dessutom av en upphöjd karaktär och på den grund högt skattad av sin omgivning; han uttryckte sig i såväl tal som skrift med lätthet, styrka och klarhet. Ett jämnt lynne och en stark hälsa bidrogo var i sin stad att upprätthålla den osedvanliga uthållighet i arbetet, som var ett av de förhärskande dragen hos denna storvulna personlighet. Som bevis på hans in i den sena ålderdomen obrutna själs- och kroppskrafter må anföras, att han, åttiotvåårig, sommaren 1803 med intresse och iver deltog i fregatten af Chapmans provsegling. Yttre utmärkelser, såsom adelskap (1772), ordnar och ledamotskap, tillföllo naturligtvis i rikt mått C. År 1799 upprestes i modellsalen på Karlskrona varv på hertig Karls föranstaltande ett av J. Törnström utfört monument över C, bestående av en obelisk med hans bild i vit marmor, varunder står att läsa följande inskription: »Hans snille och fosterlandskärlek, verksamma till Gustaf III:s ändamål, gåvo Sverige nya flottor efter förbättrat byggnadssätt. — Då arbetet efter Konungens förordnande fortsattes, ägnade Karl, hertig av Södermanland, Svea rikes storamiral, uppfinnarens bild åt odödligheten.» Medaljer ha präglats över honom av Vetenskapsakademien 1806, av Svenska akademien 1817 och av örlogsmannasällskapet 1871. Svenska akademiens medalj visar å frånsidan fregatten af Chapmän med namnet synligt i akterspegeln; i en överskrift står: »Quo tutior omine», dvs. »Benämningen bådar dess trygghet», och nedtill läses, i avskärningen »Constructione Nav. emendata ob. MDCCCVIII» eller »Sedan han förbättrat skeppsbyggeriet avled han 1808».

Författare

G. Unger.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från C. finnas i riksarkivet dels i flottans samling, dels till Gustav IV Adolf, G. A. Reuterholm, E. Ruuth och J. M. Sprengtporten, till K. A. Ehrensvärd i Tosterupssamlingen samt i Anglica i »Kaperier» 1782. C: s stärbhus tillhöriga ritningar och manuskript, som jämlikt nåd. brev av 12 okt. 1809 inlöstes av kronan för en summa av 6,000 rdr b: ko, förvaras å ingenjördepartementet å Karlskrona varv; till myndigheterna ingivna konstruktionsritningar, ofta försedda med K. fastställelse, anträffas därjämte till stort antal i marinförvaltningens arkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Architectura navalis mercatoria, navium varii generis mercatorium, capulicarum, cursoriarum aliarumque, cujuscunque conditionis vel molis, formas et rationes exhibens ... Sthm 1768. 62 st. tavlor, atlasfol.-j-1 häfte text 14 s. (Tavlorna ritade av C: s systerson, L. Bogman). — Problem, at finna rätta proportionen till åror, och det i synnerhet för galérer (VA Handl., 1768, s. 40—54). — Tankar öfver J. Westerman's afhandling: Om Sveriges fördelar och svårigheter i sjöfarten i jämförelse mot andre riken (ibid., s. 318—320; Westermans uppsats ibid., s. 289—318). — Tal om de förändringar, som örlogsskepp undergått, sedan kanoner började på dem nyttjas. Sthm 1770. (2), 28 s. (Praesidital i VA 25 juli 1770.) — Tractat om skepps byggeriet, tillika med Förklaring och bevis öfver Architectura navalis mercatoria &c. Sthm 1775. 4: o 8 bl., 245, (3) s. -f- 23 bil. (Även i fransk övers.: Traité de la construc-tion des vaisseux..., Paris 1779, fol. VIII, 167 s., 13 bil., och Brest & Paris 1781, 4: o XXV, (3) s., 20 bil. Den senare uppl., översatt av M. Vial du Clarbois, är försedd med anmärkningar av översättaren, vilka även särskilt utgivits på svenska av M. A. Norberg, Sthm 1782. 4: o.) ¦— Kongl. Maj: ts nådiga reglemente, hvarefter skeppsmätare, wid förefallande mätningar af handels-skepp och fartyg, sig hafwa i underdånighet att rätta; gifwit Stockholms slott d. 11 martii 1778. Sthm 1778. 4: o 2 bl. (Anon.j — Brandreglemente för Carlscrona, gilladt och stadfäst af Kongl. Maj: t d. 17 febr. 1786. Karlskrona 1786. 4: o 31 s. (Anon.) — Om rätta sättet at finna belägenheten af et skepps centrum gravitatis i högden, när det är liggande i vatnet med eller utan sin fulla armering; då man har den ritning, hvarefter skeppet är bygdt (VA Handl., 1787, s. 48—-53; övers, till engelska och ss. supplement bifogat den eng. översättningen av nästfölj.). — Afhandling om rätta sättet att finna segel-arean till linieskepp och däraf rundhultens längder. Karlskrona 1793. 4: o 2 bl., 48 s. (Även i engelsk översättn.: A treatise concer-ning the true method of finding the proper area of the sails for ships of the line ..., London 1794; med suppl., se föreg.) — Physiska rön om det motstånd kroppar lida, som föras rätt fram genom vattnet; anstälde år 1794... (VA Handl, 1795, s. 73—125). — Grunder till kännedom af linie-skepp. För den studerande ungdomen vid Kongl. Krigs-academien. Sthm 1796. 4: o 4 bl., 76 s. •— Om rätta formen på skepps-ankrar (VA Handl., 1796, s. 1—24). — Om spittskammars canoner (ibid., 1798, s. 91—106). — Theoretisk afhandling, grundad på försök, at gifva canoner den utvändiga form, at deras styrka på alla ställen är svarande mot krutets sprängande kraft (ibid., 1802, s. 1—56-)-3 bil.). — Försök till en theoretisk afhandling att gifwa åt linieskepp deras rätta storlek och form, likaledes för fregatter och mindre bevarade fartyg. Karlskrona 1804. XXI, (2), 153 s. Ny uppl. Karlskrona 1806. (6), XXX, 153 s.

Källor och litteratur

Källor: Utdrag af hvad framlidne viceamiralen m. m. Fr. H. af Chapman sjelf låtit skrifva ang., sin lefnad (hdskr.), KB. — G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III: s hof, utg. af E. V. Montan, 1—2 (1877); F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 4 (1869), s. 146; E. G. Geijer, Kon. Gustaf III: s efterlemnade ... papper, 1 (1843), s. 175, 178, 3:1 (1844), s. 16, 111, 112, 124, 162, 3:2 (1845), s. 163; Amiral Carl Tersmedens memoarer, utg. av N. Erdmann, 5—6 (1918—19). — Åminnelsetal hållna i Krigsvetenskapsakademien 1816 av O. A. Cederström, i Svenska akademien 1817 av F. M. Franzén samt i Örlogsmannasällskapet s. å. av N. Hallström (jmfr Sv. litteratur-tidn., 1821, sp. 432); H. Hammar, Chapmans inflytande på fartygskonstruktionens utveckling (1921); A. Munthe, Svenska sjöhjältar, 6 (1911); S. Pauli, Till Chapmansminnet d. 9 sept. 1921 (Tidskr. i sjöväsendet, 1921). — Se i övrigt aner. Thomas Chanman: G. Unsrer, Karl XII och Östersjökriget 1715 (1928) s. 44 o. följ.


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Henric Chapman, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14787, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14787
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Henric Chapman, af, urn:sbl:14787, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se