Carl Vilhelm Ludvig Charlier

Född:1862-04-01 – Östersunds församling, Jämtlands län
Död:1934 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Fysiker, Astronom


Band 08 (1929), sida 371.

Meriter

Charlier, Carl Vilhelm Ludvig, f. 1 apr. 1862 i Östersund. Föräldrar: inspektören Emmerich Emanuel Charlier och Aurora Kristina Hollstein. Elev vid Östersunds h. allmänna läroverk vt. 1872; avlade mogenhetsexamen därstädes 28 maj 1880; student i Uppsala 13 sept. 1881; fil. kand. 12 dec. 1882; fil. lic. 13 mars 188.6; disp. 9 mars 1887; fil. doktor 31 maj 1887; studerade vid ryska centralobservatoriet i Pulkova samt i Tyskland, huvudsakligen Berlin, och i Köpenhamn nov. 1887—juni 1888; har företagit ett flertal utländska studieresor, företrädesvis till Tyskland men även till England (1919) och Amerika (1924). Amanuens vid astronomiska observatoriet i Uppsala jan. 1884—okt. 1887; höll populära föreläsningar vid Uppsala arbetarinstitut vt. 1886; genomgick provårskurs vid Uppsala h. allmänna läroverk läsåret 1886 —87; docent i astronomi vid Uppsala universitet 29 mars 1887; amanuens vid Vetenskapsakademiens observatorium i Stockholm sept. 1888—maj 1890; uppförd på andra förslagsrummet till astronomie observatorsbefattningen vid Lunds universitet 26 apr. 1890; astronomie observatör vid Uppsala universitet 21 maj 1890; ledamot av styrelsen för Uppsala nya tidnings a.-b. 1891—96; uppehöll professuren i astronomi vid Uppsala universitet under examensperioderna i maj åren 1893—95; höll populära föreläsningar vid sommarkurserna i Uppsala aug. 1893 och 1895 samt vid Gävle arbetarinstitut vt. 1894; professor i astronomi vid Lunds universitet 23 juli 1897; v. ordförande i kommittén angående ny taxa för personbefordran å statens järnvägar 28 jan.—1 okt. 1898; styrelseledamot i Astronomische gesellschaft 1904—23; Sveriges ombud vid internationella tidkommissionens sammanträde i Paris 1913; censor vid studentexamina sedan 1914; en av stiftarna av samt styrelseledamot i Svenska astronomiska sällskapet 1919; ledamot av Svenska försäkringsföreningen 1919; sakkunnig för utredning angående statliga penninglotterier 25 sept. 1920—10 mars 1922 och studerade i samband med detta uppdrag lotterier i Schweiz,. Frankrike och Holland 1921; professor emeritus 8 apr. 1927. Erhöll av Vetenskapsakademien Ferrnerska priset 1887, av Uppsala universitet halva Bjurzonska belöningen 1887 och av Vetenskapsakademien Wallmarkska belöningen 1888; LFS 1898; LVA 1898; LVS 1914; erhöll av Vetenskapsakademien Wallmarkska belöningen 1917, av Fysiografiska sällskapet i Lund dess minnesmedalj 1924 och av Academy of sciences i Washington Watsonmedaljen 1924; är dessutom ledamot och hedersledamot av ett stort antal utländska lärda sällskap och har erhållit utländska belöningar.

Gift 11 juli 1897 med Siri Dorotea Leissner, f. 31 okt. 1874, dotter till direktören för Stockholms läns lantbruksskola Ferdinand Leissner.

Biografi

Under de trettio år, C. verkade som professor och föreståndare för observatoriet vid Lunds universitet, erhöllo observatoriets lokaler en välbehövlig utvidgning, och dess instrumentförråd och vetenskapliga utrustning kompletterades i flera hänseenden. Ett astronomiskt »laboratorium» inrättades, vid vilket ett flertal vetenskapsmän arbetade och ej mindre än fem räknebiträden kunde anställas, varjämte institutionens årsanslag mångdubblades. Om den astronomiska forskningens intensitet under C: s tid vittnar bl. a. den festskrift av femton avhandlingar av Lundalärjungar, som vid hans avsked våren 1927 till honom överlämnades. I inledningen till denna vitsordas hans betydande insatser särskilt i fråga om astronomiens studium på det högre stadiet. Genom att överlämna den elementära undervisningen åt docenter och andra medhjälpare och i sina egna föreläsningar enbart sysselsätta sig med aktuella vetenskapliga problem tillförsäkrade han sina lärjungar icke blott en värdefull introduktion i aktuella problem utan jämväl skolning i metoderna och en klarare uppfattning av de svårigheter, som möta. Med en slösande frikostighet gav han i sin undervisning uppslag och idéer, visade, var nya insatser voro att göra, och lyckades därigenom inspirera till utförandet av en rad av betydande och viktiga arbeten. Från C: s skola hava ej mindre än sexton doktorsavhandlingar utgått, och bland hans lärjungar ha flera, såsom professorerna H. G. Block och S. D. Wicksell, observatör K. A. V. Gyllenberg och docenten K. G. Malmquist, nått en ansedd ställning inom vetenskapen. De många arbeten, som utgivits av astronomerna i Lund, innehålla ofta mycket värdefulla utvidgningar av C: s undersökningar. Någon gång har likväl dennes ovanliga förmåga att trycka sin personlighets prägel på de forskningsområden, som han gjort till sina, måhända låtit lärjungeskapet framträda väl starkt.

Som astronom intager C. en ledande ställning och åtnjuter ett stort och välförtjänt anseende överallt, där astronomisk forskning bedrives. Hans egna vetenskapliga undersökningar äro nedlagda i närmare ett hundrafemtiotal avhandlingar och uppsatser och behandla problem inom de flesta av astronomiens skilda områden. Man kan likväl ganska otvunget uppdela C: s vetenskapliga verk i tvenne stora huvudgrupper, den ena avseende en rad problem inom den teoretiska astronomien och den andra omfattande en systematisk behandling av den matematiska statistikens teori med huvudsaklig tillämpning på astronomien. Även med avseende på tiden kan C: s vetenskapliga alstring uppdelas i tvenne perioder. Med hans första framträdande som vetenskapsman år 1885 togo de teoretiska undersökningarna sin början och pågingo till tiden omkring år 1910. Några år före sistnämnda tidpunkt hade han inaugurerat den ståtliga serie av matematisk-statistiska arbeten, som han sedan i huvudsak varit sysselsatt med.

Det var naturligt, att C: s vetenskapliga intressen under hans läroår inriktades på de då dominerande teoretiska problemen inom astronomien. Genom H. Gyldéns arbeten hade dessa förts fram i Sverige, och vårt land hade på detta område nått en ledande ställning inom samtidens forskning. Ett flertal in- och utländska lärjungar till Gyldén ägnade sig vid denna tid med all iver åt att vidare fullfölja dennes uppslag och idéer. Visserligen torde C. knappast direkt kunna räknas som Gyldéns lärjunge, men han har dock givetvis icke undgått att taga intryck av dennes vetenskapliga insatser. Sålunda är C:s avhandling av 1885 om integrationen av differentialekvationerna för den intermediära banan ett lärjungearbete, och den året därpå publicerade, metodiskt värdefulla avhandlingen »En metod att föröka konvergensen hos en trigonometrisk serie» bygger till en del på idéer, som tidigare framförts av Gyldén.

En större självständighet företer den år 1888 ventilerade doktorsavhandlingen, vilken upptog den under trekropparsproblemet fallande svåra uppgiften att beräkna de allmänna störningarna för småplaneter. De metoder, som tidigare hade utvecklats av P. A. Hansen, modifierades i vissa hänseenden, vilket medförde en betydande förenkling vid de numeriska beräkningarna av störingsbeloppen. Genom att använda de av Gyldén 1868 införda trigonometriska serierna för störingsfunktionens utveckling erhöll C. med hjälp av sin nyssnämnda metod att föröka konvergensen hos trigonometriska serier obestridliga förbättringar i teorien, vilken, då den senare tillämpades på småplaneten Thetis, kunde jämföras med på annat håll beräknade värden. Överensstämmelsen lämnade intet övrigt att önska. Redan följande år publicerade C. en större avhandling, i vilken en med trekropparsproblemet närbesläktad uppgift togs under behandling. Två av kropparna antogos röra sig under inverkan av Newtons gravitationslag i tvenne koncentriska cirklar, i vilkas centrum den tredje kroppen befann sig. Studiet av rörelseförhållandena ledde till det intressanta resultatet, att en rörelse i cirkel blott kan ske i de av Lagrange behandlade fallen, dvs. endast då de tre kropparna ständigt bilda en liksidig triangel eller ständigt ligga längs en rät linje på avstånd svarande mot förhållandena mellan massorna.

C:s något senare offentliggjorda studier över trekropparsproblemet innehålla bl. a. ett mycket intressant och som det synes senare ej beaktat uppslag. Koordinaterna utvecklas i potensserier av tiden. Genom att termerna t. o. m. sjunde ordningen medtagas framgår, att under lämpligt valda tidsintervall rörelsen kan representeras med samma noggrannhet, som erhålles vid användning av den s. k. mekaniska kvadraturen. I en senare del av samma arbete meddelas en av C. funnen speciell lösning av trekropparsproblemet.

År 1900 var C. åter inne på trekropparsproblemet och härledde på analytisk väg de periodiska banornas existensmöjlighet samt uppnådde vissa av G. H. Darwin med tillhjälp av numerisk integration förut erhållna resultat. Vid samma tid publicerades bidrag till teorien för de sekulära störingarna och flera andra teoretiska arbeten.

C. har även sysselsatt sig med frågan om solsystemets bestånd genom tiderna och därvid också bidragit till den kritik, som från flera håll framförts mot Laplace's berömda sats om systemets i det stora hela oförändrade byggnad under praktiskt taget ändlösa tider. Av ej ringa intresse är undersökningen om librationsrörelserna inom planetsystemet, i vilken begreppet libration framställes i en mycket generell form och får en intressant tillämpning på ett flertal av småplaneterna.

En sammanfattning av sina egna och andras den teoretiska astronomien berörande undersökningar har C. givit i handboken »Die mechanik des himmels» (Leipzig 1902—1907). Denna innehåller C: s föreläsningar under en följd av år på detta område. Någon större användning har denna handbok knappast erhållit här hemma, närmast beroende på, att den ej lämpar sig som lärobok för nybörjare. För dem, som redan äga kännedom om ämnet, är den däremot av stort värde. Den har också kommit till användning vid ett flertal utländska universitet och genomgående erhållit goda vitsord.

En särställning inom C:s produktion intaga hans undersökningar inom den teoretiska optiken, behandlande ljusets gång genom linser och framställandet av akromatiska linssystem i allmänhet eller av en enda glassort.

Av särskilt intresse är en undersökning om uppkomsten av den åtminstone i ett fall med säkerhet konstaterade förkortningen av kometernas omloppstid. Sedan J. O. Backlund (se denne) behandlat den Encke'ska kometens rörelse och uppvisat, hur dess omloppstid förminskas, ådagalade C., att det ingalunda är nödvändigt att förutsatta, att förkortningen beror på förekomsten av fint fördelad materie i solens omgivningar, som orsakar ett motstånd mot kometens rörelser, eller av att elektriska eller möjligen andra krafter modifiera gravitationskraften. C. finner, att tvenne himlakroppar, som röra sig omkring solen i tillnärmelsevis samma bana, på grund av gravitationen så påverka varandra, att den föregående kroppen något påskyndas i sin rörelse, under det att den efterföljande försenas. Om nu en komet från den egentliga kometkroppen avsöndrar massor av meteorer, skulle således förkortningen i omloppstid hos själva kometen kunna förklaras. C. visar, att ingenting hindrar, att de av Backlund konstaterade egendomligheterna i den Encke'ska kometens rörelse skulle kunna härledas ur denna orsak, i synnerhet som förändringarna i sådant fall ej behöva ske likformigt utan under vissa förutsättningar t. o. m. böra inträffa språngvis. Teorien ger även en intressant möjlighet att beräkna kometemas massa eller åtminstone att bestämma det minsta värdet på den materiemängd, som de innehålla. Detta var synnerligen värdefullt, då vi dittills ägt föga eller ingen kännedom om storleken av kometernas massor. I en tidigare undersökning hade C. behandlat den närbesläktade frågan om kometernas upplösning i meteorsvärmar.

Åtskilliga av C: s teoretiska undersökningar äro ägnade åt rotationsproblemet. I dessa undersökningar bygger han på den av Pontécoulant påbörjade men aldrig genomförda behandlingen av problemet, vilken i sin tur utgår från den av Poisson föreslagna variationen av konstanterna. Problemets behandling blir härigenom i viss mån analog med behandlingen av trekropparsproblemet. Den Keplerska ellipsen i detta motsvaras av att man utgår från rotationen av en klotformig kropp, varefter de konstanter, som karakterisera rotationsrörelsen, få undergå sådana variationer, att hänsyn kan tagas till kroppens faktiska avvikelser från klotformen. I detta samband behandlas jämväl det planetariska rotationsproblemet eller det fall, då en fast kropp i sin rotation undergår störingar från en annan kropp. Detta är av särskilt intresse för undersökningen av månens rörelser kring den axel, som förbinder dess centrum med. jordens (librationen), och har gjorts till, föremål för en ingående studie av C: s lärjunge A. Jönsson i dennes doktorsavhandling.

I detta sammanhang har C. framställt ett intressant uppslag angående beskaffenheten av planeterna Venus' och Merkurius' rotation. Såväl vår planets som ett flertal av de övriga planeternas rotationsaxlar intaga under jämförelsevis långa tider en ganska oföränderlig riktning i rymden. Jordens axel pekar sålunda mot polstjärnan under ett stort antal år och ändrar sin riktning tämligen långsamt. Av teoretiska skäl anser C. det vara tänkbart, att de inre planeternas rotationsrörelser försiggå kring axlar, vilka ständigt äro riktade mot solens centrum. När vi sålunda iakttaga planeterna i ungefär samma riktning som solen, peka rotationsaxlarna rakt emot oss, och spektroskopiska iakttagelser ge mycket små eller inga rörelser i synlinjens riktning, vilket oriktigt tolkas som innebärande en mycket lång rotationstid. När planeterna däremot befinna sig i rät vinkel mot jorden och solen, äro axlarna riktade vinkelrätt mot den riktning, i vilken vi se planeterna, och uppmätningar av radialhastigheten ge då utslag för rotationen. Ännu ha ej observationerna givit något egentligt stöd åt teorien, men denna äger i varje fall sitt värde genom att påvisa möjligheten av en hittills förbisedd rotationsform.

C. var dock ingalunda under denna sin tidigare period som astronom någon ensidig teoretiker utan intresserade sig även för ett flertal astrofysikaliska problem. Åren 1888—92 publicerade han sålunda en serie observationer över ett antal föränderliga stjärnor, utförda med användning av Uppsalaobservatoriets Zöllnerfotometer, arbeten angående stjärnfotografiens användning för bestämning av stjärnornas ljusstyrka, undersökningar påvisande möjligheten att på en och samma plåt infotografera en hel serie bilder av stjärnor, vilkas ljusstyrka undergår kortperiodiska fluktuationer, m. fl. arbeten av mer eller mindre experimentell natur.

Den senare perioden i C: s forskningsverksamhet inleddes med den 1905 utgivna avhandlingen angående den lag, enligt vilken observationsfelen gruppera sig (fellagen). Den matematiska statistiken går som vetenskap tillbaka till 18: e århundradet. Genom J. Bernoulli's berömda teorem lades det fundament för den statistiska lärobyggnaden, vilket sedan i början av nästa sekel genom Gauss' och Laplace's verk nådde fram till en viss avslutning. Bortser man från Poissons' betydelsefulla arbeten hade emellertid många av Laplace givna uppslag förblivit så gott som obeaktade, till dess de genom en serie skrifter av C: s hand vidare fullföljdes och utvecklades. Anledningen till denna stagnation i fråga om utvecklingen av statistikens teorier är närmast att söka i den nästan obetingade auktoritet, som den av Gauss uppställda s. k. fellagen hade erhållit under 19 :e århundradet. Gauss' lag upphöjdes till en verklig naturlag, och den på grundval av densamma utvecklade minsta kvadratmetoden ansågs länge innehålla den slutgiltiga lösningen av problemet att statistiskt behandla en observationsserie. Emellertid såg C, att Gauss' uttryck för fellagen icke ägde den universalitet, som man hittills i allmänhet trott, och han ägnade därför ett storartat arbete åt utredandet av fellagens generella form. Jämsides med K. Pearson i England men från mera generella utgångspunkter och under enhetligare form har C. systematiserat och utvecklat den matematiska statistiken. Av grundläggande betydelse är framför allt uppdelningen av felkurvorna i de tvenne typerna A och B. Den förra typen svarar närmast mot de normala felfördelningarna, vilka i regel visserligen icke äga den av Gauss förutsatta enkla formen men som dock tillnärmelsevis kunna återgivas genom hans fellag. Den senare typen (B) uppvisar diskontinuerliga språng i fördelningen, så att i allmänhet inga frekvenser förekomma bortom en viss gräns. Uppdelningen av statistiken i den homograda eller alternativa och den heterograda eller kvalitativa är en annan av de viktiga synpunkter, som C. har infört, och den av honom utvecklade generella teorien för korrelationen betecknar en synnerligen betydelsefull insats.

Utvecklandet av de statistiska teorierna har säkerligen i och för sig i hög grad intresserat C. I hans produktion föreligga sålunda ett flertal undersökningar, där den matematiska statistiken tilllämpas på biologiska, meteorologiska och samhällsvetenskapliga problem. Av särskilt intresse för den biologiska variatiönsstatistiken är en avhandling angående utbredningen av örten Trientalis Europas L. Men vid tillämpningen av de statistiska metoderna har dock C. städse i första hand haft de astronomiska problemen för ögonen.

Den sammanfattande synpunkten i C: s astronomiskt-statistiska undersökningar har varit att utreda beskaffenheten av vårt stjärnsystems byggnad i det stora hela och få fram de allmänna lagar, som karakterisera rörelserna hos de millioner solar, vilka bilda Vintergatans stjärnsystem. Om dessa forskningar inbjöds C. år 1924 att föreläsa vid university of California i Berkeley, och en värdefull sammanfattning av hans arbeten på detta område publicerades sedan i detta universitets annaler, där man även återfinner en framställning av de allmänna matematiska teorefn, som ligga till grund för de statistiska metoderna.

Med utgångspunkt från det observerade antalet stjärnor inom de skilda storleksklasserna har C. ägnat flera arbeten åt uppgiften att bestämma, hur stjärnorna genomsnittligt äro fördelade i rymden. Vid dessa undersökningar har han kunnat bygga på forskningar av Gyldén, H. von Seeliger m;. fl. men har också bidragit med egna synpunkter. Det på vissa delar av den internationella fotografiska himmelskartan (Carte du ciel) erhållna stjärnmaterialet har även bearbetats av C. Om också några i egentlig mening säkra resultat icke erhållits, saknar undersökningen ingalunda värde för den omfattande diskussion, som varit i gång inom stellarastronomien angående Vintergatans allmänna struktur, och vida säkrare resultat kunna förväntas, när de omfattande stjärnräkningar, som på C: s initiativ utförts av observatoriet i Lund, blivit slutbehandlade. Som material har använts en fotografisk avbildning av hela stjärnhimlen, den s. k. Franklin-Adams kartan. Ett flertal Lundaastronomer ha utfört de omfattande specialundersökningarna av kartan, och de preliminära resultaten hava publicerats i en omfattande volym. I detta samband har C. också utgivit de av Herschel, fader och son, utförda »stjärnlodningarna», vilket är av stort värde för stellarastronomien, då dessa tidigare ej förelegat i enhetlig och överskådlig form.

C: s allra viktigaste insatser inom stellarstatistiken torde väl vara hans undersökningar angående stjärnornas rörelser. Bestämningen av solens rörelse i förhållande till omkringliggande stjärnor genomföres enligt statistiska principer, och därpå undersökes, hur stjärnrörelserna äro beskaffade, sedan skenbara effekten i dessa av vår sols förflyttning i rymden har eliminerats. Därvid erhålles det viktiga resultatet, att J. C. Kapteyns teori om tvenne stjärnströmmar, vilka likt två väldiga skaror vandra fram i motsatta riktningar och blanda sig om varandra, saknar fog. Stjärnorna i vårt system bilda i stället en enhetlig skara, men deras rörelser äga en allmän tendens att försiggå i Vintergatans riktning eller i stjärnsystemets huvudplan. Cj. finner även, att vårt stjärnsystems mängder av stjärnor befinna sig i en långsam, roterande rörelse omkring en axel, som tankes gå genom systemets centrum vinkelrätt mot Vintergatans plan. Det skulle åtgå en period av ej mindre än 540 millioner år för stjärnsystemet att vrida sig ett varv omkring denna axel. I själva verket måste dock rotationen försiggå något långsammare, därför att den påverkas av rörelsen hos det så kallade oföränderliga planet, till vilket alla astronomiska förflyttningar ytterst måste hänföras. Rörelsen hos detta plan är visserligen obetydlig men försiggår åt motsatt håll mot rotationen. C:s viktiga slutsats om vårt stjärnsystems rotation har bekräftats genom undersökningar på annat håll.

En annan märklig undersökning utgör bestämningen av heliumstjärnornas fördelning i rymden. År 1916 använde sig C. av det då förefintliga materialet för att bestämma deras avstånd. Principen var synnerligen enkel. Dessa stjärnor visa stor överensstämmelse i fråga om sina fysikaliska egenskaper, och alla kunna antagas äga samma lyskraft. Ur den uppmätta skenbara ljusstyrkan kan därför avståndet bestämmas, så snart som systemets skala är bestämd. I verkligheten äro dessa stjärnor icke lika ljusstarka, men skillnaderna äro dock så obetydliga, att C:s antagande mycket väl kan läggas till grund för ganska säkra avståndsbestämningar. Det framgår av dessa undersökningar, att vårt lokala stjärnsystem har formen av en tillplattad lins, vars allmänna struktur kan angivas medelst fördelningen av heliumstjärnorna.

Av allmänt intresse äro C: s undersökningar angående möjligheten för att en oändlig värld existerar. Redan L H. Lambert framkastade hypotesen, att liksom planeterna bilda solsystem, så sammansätta sig stjärnorna till ett väldigt system, vilket äger många motsvarigheter i rymden. De olika stjärnsystemen bilda i sin tur ett system av högre ordning och så vidare i all oändlighet. Mot denna världsuppfattning ha tvenne viktiga invändningar anförts. Den ena, framställd av H. von Seeliger, är, att en sådan värld ej skulle kunna sammanhållas genom attraktionen, enär dess massa skulle bli oändligt stor, vilket leder till orimliga konsekvenser. Enligt den andra, av V. Olbers formulerade invändningen skulle, om det finnes ett oändligt stort antal himlakroppar i alla riktningar, deras sammanlagda ljusstyrka komma att växa över alla gränser och stjärnhimlen därför lysa intensivare än solen. C. finner dock, såsom S. Newcomb och E. Anding förut påpekat, att ingen av dessa invändningar är bärkraftig. Om världsalltets byggnad är sådan, att radien för ett partialsystem av ett visst ordningstal är större än radien för systemet av närmast högre ordningstal multiplicerat med kvadratroten ur antalet medlemmar i samma system, så kan världen mycket väl vara uppbyggd efter de Lambertska principerna. Undersökningar av K. Lundmark hava bekräftat C: s teori och visat, att vårt stjärnsystem och spiralnebulosornas system är byggt på ett sätt, som svarar mot villkoren för existensen av en i rummet oändlig värld. Huruvida högre system än det metagalaktiska systemet verkligen finnas, därom kan astronomien för närvarande ej säga något, men i varje fall tala icke våra nuvarande iakttagelser mot ett sådant antagande.

Det är givet, att en man med C: s vidsträckta intressen har varit en värdefull tillgång för det lärosäte han tillhört, och C. har även tagits i anspråk för allehanda uppgifter inom universitetets drätsel och styrelse. Likaså har han kallats att deltaga i offentliga utredningar, bl. a. angående zontariffens införande vid statens järnvägar och inrättandet av statliga penninglotterier.

Författare

Knut Lundmark.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Fyr- och treställiga logaritmisk-trigonometriska handtabeller. Sthm 1884—85. 6 tab. (Tills, med N. Ekholm & K. L. Hagström.) — Fyrställiga logaritmisk-trigonometriska handtabeller jemte några andra tabeller samt formler och konstanter för underlättande af sifferräkningar. Upps. 1885._ XXVIII, 72 s., 1 tab. (Tills, med N. Ekholm & K. L. Hagström). — Om integrationen af differential-ekvationerna för den intermediära banan (VA Öfversigt, Årg. 42, 1885, N:o 9, s. 21—27). — En metod att föröka konvergensen hos en trigonometrisk serie (ibid., Årg. 43, 1885, s. 157—166; översatt i Bulletin astronomique, T. 3, 1886). — Untersuchung iiber die allge-meinen Jupiter-störungen des Planeten Thetis. Sthm 1887. 4: o 98 s. (VA Handl., N. F,, Bd 22, N: o 2; gradualavh., Upps., bel. med Ferrnerska o. Bjurzonska prisen.) •— Om utvecklingen af dubbelperiodiska funktioner i Fourier'ska serier. Sthm 1887. 24 s. (VA Bihang, Bd 12, Afd. 1, N:o 9.) — Stjernverlden. (Astronomi.) Sthm 1888. (4), 108 s. (Sv. biblioteket, Afd. 3:6; tills, med E. Jäderin.)

— Astrophotometrische Studien. Sthm 1888. 56 s. (VA Bihang, Bd 14, Afd. 1, N:o 2.) — fjber die Bildung von Meteorströmen durch Auflösung der Kometen. 1* (Bulletin de lAcad. Imp. d. sc. de St.-Pétersbourg, T. 32, 1888, s. 383 —402). — Uber eine mit dem Problem der drei Körper verwandte Aufgabe (Mémoires de lAcad. Imp. d. sc. de St.-Pétersbourg, Sér. 7, T. 36, 1888; 4: o (2), 18 s.). ¦—¦ Uber die Anwendung der Sternphotographie zu Helligkeitsmessungen der Sterne. Leipz. 1889. 4: o (7), 31 s. (Publ. der Astron. Gesellschaft, N:o 19.)

— Uber die Lösung mechanischer Probleme, die auf hyperelliptische Diffe-rentialgleichungen fiihren (Bulletin de lAcad. Imp. d. sc. de St.-Pétersbourg, T. 33, 1890, s. 9—32). — Om fotografiens användning för undersökning af föränderliga stjernor. Sthm 1892. 8 s., 1 pl. (VA Bihang, Bd 18, Afd. 1, N:o 3.) — Studier öfver tre-kroppar-problemet. 1—2. Sthm 1892—93. 22, 29 s. (VA Bihang, Bd 18, Afd. 1, N:o 6; Bd 19, Afd. 1, N:o 2.) — Uber den Gang des Lichtes durch ein System von sphaerischen Linsen (Nova acta R. Soc. scient. Upsal., Ser. 3, Vol. 16, 1893; 4: o 20 s.). — Almanackan och tideräkningen. Sthm 1894. 24, (2) s. (Studentfören. Verdandis småskrifter, 53.) — Kan religion finnas utan gudomlig uppenbarelse? Föredrag i fören. Studenter och arbetare. Upps. 1895. 21 s. — Astronomiens historia. Upp. 1895. 8 s. (Sommarkurserna i Upsala 1895. Grundlinjer till föreläsningar.) — Ist die Welt endlich oder unendlich in Raum und Zeit? (Archiv f. system. Philosophie, Bd 2, 1896, s. 477—494). — Untersuchung iiber die Methoden zum Tabulie-ren der Störungen der kleinen Planeten (Sitz.-berichte d. math.-phys. Classe d. Akad. d._ Wissensch. zu Mimenen, Bd 26, 1896, s. 287—307). — Entwurf einer analytischen Theorie zur Construction von astronomischen und photo-graphischen Objectiven (Vierteljahrs-schr. d. Astron. Gesellschaft, Jahrg. 31, 1896, s. 266—278). — Om jernvägstariffer och deras beräkning. Föredrag... Sthm 1897. 12 s. (Ur Jernbanebladet, 1897, N:o 9—10.) — Förslag till person- tariff för statens jernvägar framlagdt för komitén för uppgörande af förslag till ny taxa för personbefordringen å statens jernvägar. Lund 1898. 4: o 66 s., 2 tab., 4 pl. (Betänkande afg. af komitén..., Bil. 12.) — Astronomi och kultur. Installationsföreläsning i Lund. Sthm 1898.. .1.7 s. (Studentfören. Verdandis småskrifter, 68.) — fiber akromatische Linsensysteme aus einer Glas-sorte. 1—2 (VA Öfversigt, Arg. 55, 1898,. s. 563—578; Arg. 56, 1899, s. 657— 668). — Uber das reducirte Drei-Körper-Problem (ibid., Arg. 56, 1899, s. 263— 272). — Grundzüge einer Theorie. zur Berechnung von. Eisenbahntarifen (Archiv f. Eisenbahnwesen, 1899, s. 528—540, 689—721). — Sur les points singuliers des inégalités séculaires des petites planétes (Bulletin astronomique, T. 17, 1900, s. 209—219). — Einige Fälle von Librationsbewegungen in dem Planetensystem. 1* (VA Öfversigt, Arg. 57, 1900, s. 165—186). — On periodic orbits (ibid., s. 1059—1082). — Zur Theorie der sekularen Störungen (ibid., s. 1083 —-1097). — Contributions to the astronomical theory of an ice age. Lund 1901. 4:o 15 s., 3 pl. (LUÅ, T. 37, Afd. 2, N:o 3.) — Utgräfningarna af Tycho Brahes observatorier på ön Hven sommaren 1901. Lund 1901. 4: o 20 s., 3 pl. (LUÅ, T. 37, Afd. 2, N:o 8.) — Om proportionella val. Lund 1902. 27 s. — Die Mechanik des Himmels-Vorlesungen. Bd 1—2. Leipz. 1902—07. VIII, 488 s.; VIII, 479 s. — Porträtgallerie der astronomischen Gesellschaft. Porträts nebst genealogischen Notizen. Sthm 1904. 70 s. (Tills, med F. Engström.) — Uber die intermediäre Bahn der kleinen Planeten. Lund 1904. 12 s. (Meddel. fr. Lunds astron. observatorium, Ser. 1, N:o 21.) —¦ On the singular curve of the elliptic motion. Lund 1904. 18 s. (Ibid., Ser. 1, N:o 22.) — Uber die trigonometrische Form der Integrale des Problems der drei Körper (Archiv f. matem., Bd 1, 1904, s. 449—465). — Enmansvalkretsar eller proportionella val? (Statsvet. tidskr., Arg. 7, 1904, s. 31—42, 131—133). — Hvarför en öfvergång till allmän rösträtt i vårt land bör ske i sammanhang med införandet af proportionella val till riksdagens andra kammare (ibid., s. 201 — 220). — Ein astronomischer Beitrag zur Exegese des Alten Testaments (Zeitschr. d. deutsch. morgenländ. Gesellschaft, Bd 58, 1904, s. 386—394). — Uber das Fehlergesetz. Sthm & Upps. 1905. 9 s. (Archiv f. matem., Bd 2, N:o 8.) — Die zweite Form des Fehlergesetzes. Sthm & Upps. 1905. 8 s. (Ibid., Bd 2, N:o 15.) — Uber die Darstellung willkiirliger Funktionen. .Sthm & Upps. 1905. 35 s. (Ibid., Bd 2, N: o 20.) — Uber die Attraktion zweier festen Contra auf einen beweglichen Punkt und die Beziehung dieses Problems zum Problem der zwei Körper. Sthm & Upps. 106. 10 s. (Ibid., Bd 2, N:o 29.) — Researches into the theory of probability. Lund 1906. 51 s., 8 pl. (LUÅ, N. F., Afd. 2, Bd 1, N:o 5.) — Uber die Acceleration der mittleren Bewegung der Kometen. Sthm & Upps. 1906. 12 s. (Arkiv f. matem., Bd 3, N:o 4.) — Ein Transformationstheorem in der Mechanik. Sthm & Upps. 1907. 13 s. (Ibid., Bd 4, N: o 2.) — Eine neue Methode zur Behandlung des Rotationsproblems. Sthm & Upps. 1908. 13 s. (Ibid., Bd 4, N:o 4.) — Partikulare Integrale des Rotationsproblems. Sthm & Upps. 1908. 13 s. (Ibid., Bd 4, N: o 12.) — Weiteres uber das Fehlergesetz. Sthm & Upps. 1908. 9 s. (Ibid., Bd 4, N: o 13.) — Uber die Bewegung der Bahnebenen der Satelliten in unserem Planetensystem. Lund 1909. 35 s. (LUÅ, N. F„ Afd. 2, Bd 4, N: o 4.) — Die Rotation der Planeten Merkur und Venus. Sthm & Upps. 1909. 19 s. (Arkiv f. matem., Bd 4, N: o 23.) — Wie eine unendliche Welt aufgebaut sein kann. Sthm & Upps. 1909. 15 s. (Ibid., Bd 4, N:o 24.) — Das planetarische Rotationsproblem. Sthm & Upps. 1909. 14 s. (Ibid., Bd 4, N:o 27.) — Die strenge Form des BernouUTschen Theorems. Sthm & Upps. 1909. 22 s. (Ibid., Bd 5, N: o 15.) ¦— Grunddragen af den matematiska statistiken. Lund 1910. 93 s. (Statsvet. tidskr., 1910, Extrah.) — Statistisk undersökning över Lunds stads röstberättigade medlemmar. Lund 1910. 4: o 26 s. (Lunds stadsfullmäktiges prot., 1910, N:o 62, Bil.) — Entwickelung des Potentials im Rotationsproblem. Sthm & Upps. 1910. 48 s. (Arkiv f. mätem., Bd 6, N:o 17; tills., med E. Zinner.) — On multiple solutions in the determination 'of orbits from three observations. 1—2 (Monthly notices of the R. Astron. society, Vol. 71, 1910—11, s. 120—124, 454—459). — Die Lagrange'sche Gleichung im Bahnbestimmungsproblem. Lund 1911. 18 s., 1 pl. (LUÅ, N. F., Afd. 2, Bd 7, N: o 4.) — Die analytische Lösung des Bahnbestimmungsproblems. 1—3. Sthm & Upps. 1911. 21, 28, 31 s. (Arkiv f. matem., Bd 7, N: o 5, 10, 16.) — Contributions to the mathematical theory of statistics. 1-—6. Sthm & Upps. 1911—14. 20, 7, 39, 17, 18 s. (Ibid., Bd 7, N:o 17; Bd 8, N:o 2, 4; Bd 9, N:o 25, 26; forts. 7—9 se nedan.) — Studies in stellar statistics. 1. Constitu-tion of the Milky way... 2. The motion of the stars. Lund 1912—13. 63, 110 s., 6 pl. 3. The distances and the distribution of the stars of the spectral type B. Upps. 1916. 4: o (3), 108 s., 5 pl. 4. On the galaxy of the B-stars. Upps. 1926. 4: o 33 s., 10 pl. (1—2. LUA, N. F., Afd. 2, Bd 8, N:o 2, 4; 3—4. Nova acta R. soc. scient. Upsal., Ser. 4, Vol. 4, N:o 7; Ser. 4, Vol. extra ordinem ed. 1927, .) — Das Strahlungsgesetz. 1—2. Sthm & Upps. 1912—13. 8, 12 s. (Arkiv f. matem., Bd 7, N:o 31; Bd 9, N:o 11.) —¦ A plan for an institute for theoretical astronomical research. Lund 1913. 4: o 7 s. ¦— Preliminary statistics of nebulse and dusters. Sthm & Upps. 1913. 35 s., 11 pl. (Arkiv f. matem., Bd 9, N:o 15.) — A statistical description of Trientalis europaea. Sthm & Upps. 1913. 28 s. (Arkiv f. botanik, Bd 12, N: o 14.) — Om korrelation mellan egenskaper inom den homograda statistiken (Sv. aktuariefören. tidskr., Årg. 1, 1914, s. 21 —35). — Contributions to the mathematical theory of statistics. 7—9 (ibid., Arg. 1, 1914, s. 86—107; Årg. 2, 1915, s. 18—33, 122—127; 1—6 se ovan). — The radiation law applied to stellar photometry. Sthm & Upps. 1915. 20 s. (Arkiv f. matem., Bd 10, N:o 27.) — On the mean distances and luminosi-ties of stars of different spectral types. Sthm & Upps. 1915. 17 s. (Ibid., Bd 10, N:o 28.) — Notes on statistical mechanies. Sthm & Upps. 1915. 18 s. (Ibid., Bd 10, N:o 29.) — Statistical mechanies based on the law of Newton. Lund 1917. 88 s. (LUÅ, N. F., Avd. 2, Bd 13, N:o 5.; — Eine Studie iiber die Analyse der Sternbewegungen. Sthm & Upps. 1917. 65 s., 2 pl. (Arkiv f. matem., Bd 12, N:o 10.) — Uber den Satz von der gleichen Verteilung der Energie. Sthm & Upps. 1917. 9 s. (Ibid., Bd 12, N:o 18.) — Uber hydro-dynamisches Gleichgewicht in Sternsystemen. Sthm & Upps. 1917. 8 s. (Ibid., Bd 12, N:o 21.) — Conceptions monistique et dualistique de 1'univers stellaire (Scientia, Vol. 22, 1917, s. 77—86). — Stellar dusters and related. celestial phamomena. Lund 1918. 54 s., 7 pl. (LUA, N. F., Avd. 2, Bd 14, N:o 19.; — Die Bewegung der Sterne verschiedener Spektraltypen. Sthm & Upps. 1919. 28 s. (Arkiv f. matem., Bd 14, N:o 18; tills, med W. Gyllenberg.) — Vor-lesungen iiber die Grundzüge der mathematischen Statistik. Lund (tr. Hamb.) 1920. 127 s. —• On the method of Laplace for the asymptotic computation of functions. Sthm & Upps. 1920. 14 s. (Arkiv f. matem., Bd 15, N:o 4.; — Introduction to stellar statistics. Lund (tr. Hamb.) 1921. 49 s., 4 pl. (Promo-tionsprogr.; ny omsl.-uppl. 1925, även med titel: Lectures on stellar statistics.) — Utredning angående inrättandet av ett svenskt statslotteri. Malmö 1922. (3), 109 s. — How an infinite world may be built up. Sthm & Upps. 1922. 34 s., 3 pl. (Arkiv f. matem., Bd 16, N: o 22.) — Star-ganges at the observa-tory of Lund by C. V. C. Charlier, F. A. Engström, P. B. Fänge..., ed; by C. V. L. Charlier. Lund 1923. X, 207 s., 3 pl. (LUA, N. F., Avd. 2, Bd 19, N: o 2.1 — Star-ganges by William Herschel and John Herschel, ed. Lund 1923. 29 s. (Meddel. fr. Lunds astron. observatorium, Ser. 2, N:o 30.; — On the dissection of frequency functions. Sthm & Upps. 1923. 64 s. (Arkiv f. matem., Bd 18, N:o 6; tills, med S. Wicksell.) — On the strueture of the universe. Hitchoch lectures at the univ. of California, april 1924. 1—5 (Publi-cations of the Astron. society of the Pacific, 1924, s. 53—76, 115—135, 177—191 + 6 pl.). — On star streams. Sthm & Upps. 1925. 23 s. (Arkiv f. matem., Bd 19 A, N:o 16.) — The motion and the distribution of the stars. Lectures delivered at the univ. of California. Berkeley 1926. 4: o 10, 127 s., 1 pl. (Memoirs of the univ. of California, Vol. 7.) — Statistical notes on the Dräper catalogue. Sthm 1927. 36 s., 28 pl. (VA Handl., Ser. 3, Bd 4, N:o 3.) —¦ Naturvetenskapens matematiska principer, av Isaac Newton. Sv. övers. [Med] Appendix: Analytiska notiser till Newtons principer. Lund 1927. (30), 291 s., 1 portr. — Ett flertal smärre uppsatser, referat m. m. i VA Öfversigt, Fotogr. tidskr., Pop. astron. tidskr., Sv. aktuariefören. tidskr., Upplands fornm.-fören. tidskr., Astron. Nachrichten, Bulletin astronomique, Comptes . rendus de 1'Acad. de sc, Paris, Monthly notices of the R. Astron. society, London, Naturwiss. Rundschau, Publications of the Astron. society of the Pacific, Scientia, Tidsskr., f. mathem., Vierteljahrsschr. d. Astron. Gesellschaft, Zeitschr. f. Instrumentenkunde m. fl.; bidrag till Nord. familjebok och Sv. biogr. lexikon; sakkunnigutlåtanden m. m.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 23 juli 1897 och univ. kanslerns avgjorda ärenden 21 maj 1890 (meritförteckn.), RA. — Lunds universitets matrikel .läsåret 1924/25 (1925); Lunds universitets årsberättelser, 1897 o. följ.; J. C. Poggendorff, Biogr.-literar. Handwörterbuch zur Geschiehte der exacten Wis- senschaften, 4 (1904), 5 (1926); muntliga meddelanden.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Vilhelm Ludvig Charlier, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14793, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Lundmark.), hämtad 2019-03-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14793
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Vilhelm Ludvig Charlier, urn:sbl:14793, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Lundmark.), hämtad 2019-03-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se