Charlotta H E

Född:1759-03-22 – Tyskland (i Eutin)
Död:1818-06-20 – Stockholms stad, Stockholms län

Drottning, Dagboksförfattare


Band 08 (1929), sida 383.

Meriter

Hedvig Elisabeth Charlotta, f. 22 mars 1759 i Eutin, d 20 juni 1818 i Stockholm. Föräldrar: furstbiskopen av Lybeck, från 1773 storhertigen av Oldenburg Fredrik August och Ulrika Fredrika Vilhelmina av Hessen-Kassel. Förmäld 7 juli 1774 i Stockholm med hertig Karl av Södermanland, sedermera konung Karl XIII, f. 7 okt. 1748, d 5 febr. 1818.

Biografi

I begåvningshänseende var C: s mödernepåbrå det värdefullaste, ty lantgrevarna av Hessen-Kassel voro i många hänseenden intresserade och vakna furstar, fastän deras regeringsgärningar knappast varit mera berömliga. C:s broder Vilhelm, vilken 1785 efterträdde fadern i Oldenburgs styrelse, var icke obegåvad men större delen av livet berövad sina sinnens fulla bruk. C. växte upp i den idylliska lilla staden Eutin, vars slott av gammalt var Lybeckbiskoparnas residens. Här gjorde hennes kusin hertig Karl av Södermanland våren 1770 på utresa till Aachen ett besök, från vilket han gav sin syster Sofia Albertina en ganska lustig skildring av det furstbiskopliga hovet, tillfogande: »Vad den lilla prinsessan beträffar, så är hon, fastän blott elva år gammal, förtjusande och mycket livlig samt liknar särdeles mycket min syster». Denna Karls resa var bl. a. avsedd för att han skulle se sig om efter en brud, men för prinsessan C, vilken också hörde till de ifrågasatta, hade han då ingen allvarlig tanke. Närmast stannade han för sin kusin på mödernet Filippine av Brandenburg-Schwedt, som varmt anbefalldes av Lovisa Ulrika. Planen på förmälning med Filippine korsades emellertid skickligt av Gustav III, som därvid jämväl utnyttjade Karls kärlekshandel med grevinnan Augusta Löwenhielm, f. von Fersen. Men 1773 upptog Gustav själv för broderns räkning underhandling med Eutin-hovet, lät sluta äktenskapskontrakt samt skaffade grevinnan Löwenhielm bort från Stockholm. I maj 1774 sändes greve[1] Axel von Fersen att i Wismar möta prinsessan. C., som 21 juni ankom till Wismar, vigdes där 22 juni »par procuration», varvid presidenten i Wismarska tribunalet Karl Otto von Höpken representerade brudgummen. Den 25 juni gick C. ombord på svenska krigsskeppet Sofia Albertina och landsteg 3 juli vid Erstavik. Den 7 juli kom hon sjövägen till Stockholm, höll sitt högtidliga intåg och vigdes samma kväll i Slottskapellet. För förmälningshögtidligheterna utfärdade konungen ett särdeles vidlyftigt ceremoniel, vars förebild varit Ludvig XVI:s bröllop; de avslutades med allmänna festligheter, teaterföreställningar samt maskeradbal i Kungsträdgården.

Om det intryck, den unga hertiginnan av Södermanland gjorde i sin nya omgivning, skriver sedermera rikskanslern Fredrik Sparre (13 aug. 1774): »Hertiginnan behagade alla, i främsta rummet sin gemål, varför vi i sanning äro himlen stor tack skyldiga. Man kan ej tänka sig något mera glatt och livligt än denna unga furstinna. Ingenting förbluffade henne eller gjorde på henne sådant intryck, att hon ett enda ögonblick förlorade kontenansen. Hon var den första att göra bekantskap med alla, och detta med en lätthet och otvungenhet, som var förvånansvärd. Hon skrattar och skämtar hela dagen. Hon är glädjen själv, och efter vad de personer säga, som hava lyckan att vara anställda hos henne, lär hon även hava det allra bästa hjärta.. Hennes största nöje är att skämta och hitta på galenskaper... Måtte hon länge få behålla sitt glada lynne! Hypokondri ingår ej det ringaste i hennes karaktär, och hon avskyr allt vad etikett heter.» Sparre antecknade även, att hertiginnan var ej mindre intresserad av allvarlig läsning än av munter förströelse. Till samtliga kungahusets medlemmar kom hon från början på mycket god fot.

Det sålunda under bästa auspicier begynta äktenskapet blev likväl ej lyckligt, ty en erotisk fribytare som Karl var ej lätt att varaktigt fånga. Den unga gemålen, som vid sitt giftermål knappt var mera än ett outvecklat barn, lät, då hon såg hovets ivriga längtan efter en tronarvinge, i sin oerfarenhet snart nog intala sig, att hon var i grossess, sommaren 1775 påbjödos förböner, och allt bereddes för hennes nedkomst trots läkarnas uttalade tvivelsmål. När det hela befanns ha varit ett fullständigt misstag, bevarade C. tappert kontenansen men hade till besvikelsen den bittra sorgen, att Karl nu allt fullständigare gled ifrån henne. Någon gång kom det till häftiga uppträden mellan makarna, men mestadels sökte och lyckades C. även under dessa förödmjukande villkor hålla god min, och genom sin lugna takt bragte hon det därhän, att den ostadige gemålen i viss mån tog henne till förtrogen vid sina nya förbindelser. På 1790-talet inträdde åter ett närmande mellan makarna, vare sig Karl nu tröttnat på fjärilsleken eller osäkerheten om konung Gustav Adolfs giftermål ånyo underströk nödvändigheten att sörja för tronföljden. Men ej heller denna gång fick C. njuta modersglädjen: den 2 juli 1797 nedkom hon med en dödfödd dotter, jämnt ett år senare (3 juli 1798) födde hon förtidigt en son, som dog efter några dagar (10 juli). Efter denna sista besvikelse följde hon sin gemål på en längre utländsk badresa (aug. 1798—nov. 1799). Förhållandet mellan makarna förefaller sedermera ha varit ganska'gott, men någon familjeförökning avhördes ej vidare.

C:s liv i Sverige kom att delas mellan hovets förpliktelser och litterära intressen — om dessa mera nedan. Någon synnerlig förändring innebar det icke för henne, när hennes gemål 1792—96 var förmyndarregent, eller ens, när hon efter revolutionen 1809 med honom besteg tronen. Med kvinnlig takt, som här understöddes av hennes goda hjärta och klara förstånd, ansträngde hon sig i allmänhet att inom det av allehanda personliga misshälligheter söndrade konungahuset arbeta för endräkt. Svårast var detta, så länge den oroliga Lovisa Ulrika levde; efter hennes död stod C. i det hela på god fot med Gustav III, dock med undantag för stormåret 1789, då hon liksom sin gemål stod adelsoppositionen nära. Under Gustav IV Adolfs regeringstid sökte hon särskilt stå den unga drottningen bi med råd och dåd, efter revolutionen 1809 var hon ivrig för att konungens avsättning ej skulle drabba även hans son, och hon ansågs som huvud för dem, som då betecknades »gustavianer». Utgången av tronföljarvalet 1810 såg hon därför med föga tillfredsställelse men skulle med tiden justera den mindre gunstiga mening, varmed hon först mottog den nyvalde kronprinsen Karl Johan. Blott ett par månader överlevde hon sin gemåls död»

Med åren hade C:s glada lynne och rättframma väsende förvärvat henne en betydande popularitet, vartill ock hennes omfångsrika välgörenhet bidrog. Men hon saknade ingalunda självkänsla och månhet om sin ställnings värdighet, och hade därför svårt att rätt fördraga 1809 års män. Av hennes intimare vänner var grevinnan Sofi Piper, f. von Fersen, den främsta; med henne stod hon många år i en livlig brevväxling, vilken lika väl som hennes s. k. dagbok lämnar rika upplysningar till tidevarvets historia.

Såvitt på hennes personliga framträdande ankommer, skulle C. gått till eftervärlden som en gladlynt, älskvärd och välmenande furstinna, vilken under sin långa vistelse i Sverige med stort jämnmod bar ödets prövningar, bland dem också de särskilt svåra besvikelser, makens otrohet beredde henne, och detta utan att hon själv gav tidens onda tungor någon sysselsättning. En sådan relativt obemärkt, ofta bitter roll kräver av utövaren osviklig takt och uppfordrar därför också allmänheten till respektfull sympati. Men C. har utöver detta skapat sig en personlig rätt till eftervärldens intresse och tacksamhet genom de historiska anteckningar, som hon efterlämnat. Dessa anteckningar, sedan länge omtalade samt numera genom pågående edition allmännare kända, äro så historiskt intressanta, att en utförlig redogörelse för deras yttre tillstånd är på sin plats. Först genom en sådan redogörelse, som hittills aldrig lämnats, är det nämligen möjligt att i någon mån uppskatta arbetets art.

Om anledningen till sitt arbete berättar C. själv, att hon tillgripit denna sysselsättning för att utfylla de ensamma stunder, som hon alltför ofta mötte. Vad som sålunda från början var en nödfallsutväg, blev sedan en kär vana och nära nog en hjärtesak, varom redan anteckningarnas omfång men ännu mera deras karaktär uttryckligen vittna. Arbetet omtalas vanligen som »drottning Charlottas dagbok», vilken beteckning dock är mindre korrekt. Anteckningarna, som i allt omfatta över 7,000 tätt skrivna kvartsidor och fylla 36 volymer, äro alla inbundna med kartongpärmar och klotrygg. De ha av författarinnan själv indelats i 14 cahiers, omfattande den första fyra år (1775—78), alla övriga tre år. De fyra första volymerna äro var för sig betecknade med skilda cahiernummer (sålunda 1—4), cahier 5 omfattar tre volymer, cahier 6 har två volymer osv. Varje cahier är av författarinnan omsorgsfullt paginerad i löpande följd — i den sista (cahier 14) förekomma dock två paginasviter — samt försedd med en innehållsförteckning, vilken varit avsedd att stå först i cahiern men vid bindningen flyttats till densammas slut. Utanför cahierindelningen stå de dagböcker, som författarinnan förde under sin utländska resa 1798—99, utgörande tre opaginerade volymer.

En undersökning av handskriftens yttre egendomligheter giver ganska god ledning beträffande tillkomstsättet. I allmänhet har författarinnan ända t. o. m. juli 1798, sålunda fram till nämnda utlandsresa, för varje år ordnat och sammanhäftat lägg av skrivark, varvid hon, innan hon satt sig till utskrivandet, så noga beräknat omfånget, att endast en eller annan sida i slutet blivit över och att allenast en enda gång (år 1786) ett löst ark behöft infogas för att få utrymmet att räcka. Allt detta antyder, att C. ungefär vid årsskiftet, när hon tämligen kunde överskåda årets händelser, satt sig att sammanfatta sina intryck. Därvid har hon ingalunda litat blott på sitt minne. Enligt vad hon upplyser i den skrivelse till greve E. Ruuth och frih. K. G. Bonde, som inleder den tryckta editionen, har hon plägat föra anteckningar i sina almanackor men har även gjort omfångsrika samlingar av märkliga handlingar.

Denna redogörelse kan i viss mån synas strida mot författarinnans uppgift i den citerade skrivelsen: »beslöt jag mig ... att endast nedskriva händelserna för varje månad, och för att ej uteglömma något gjorde jag blott korta anteckningar i min almanacka». Ehuru det icke direkt utsäges, giver detta ett intryck, att anteckningarna utskrivits månadsvis, och detta betonas yttermera därigenom, att de till en början (t. o. m. juni 1798) ständigt ha karaktären av månadsbrev eller månadsrapporter, adresserade till författarinnans intima vän, grevinnan Sofi Piper. I själva verket låter dock även detta ganska väl förena sig med ovan uttryckta uppfattning. En mycket stor del av handskriften, i varje fall fram till den utländska resan 1798—99, verkar bestämt preliminär renskrift, dvs. har så pass utarbetad form, att konceptstadiet är övervunnet. Författarinnan har tämligen säkert först efter almanackanteckningarna utarbetat ett hastigt koncept, för vilket hennes uppgift om nedskrivande månadsvis passar utmärkt, och när sådana koncept i tillräckligt antal samlat sig, har hon skridit till deras överarbetning och renskrivande. Ett koncept av denna art påträffas i. volymen för år 1809 (den första i »12: e cahier»), nämligen en av författarinnan egenhändigt utskriven konceptberättelse om orsakerna till revolutionen 13 mars, vilken är full av ändringar och bär alla spår av stor brådska.

Vi skulle sålunda för den del av manuskriptet, som faller före den utländska resan 1798—99, få tre stadier av utarbetande, nämligen först notisanteckningar och samlande av material, därpå koncipierande ungefär månadsvis, slutligen utskrift årsvis. Efter detta har emellertid författarinnan ofta återvänt till sina anteckningar, korrigerande, reviderande och även kompletterande medelst anteckningar i marginalen.

Från och med år 1800, sålunda efter den utländska resan, börjar tekniken bli en annan. Författarinnan överger nu den fingerade brevformen och rubricerar, i stället sålunda: »No 1. Au mois de Janvier 1800 de Stockholm», vilket beteckningssätt sedan bibehålies månad för månad till arbetets slut. Men hon avstår också som regel från att spara renskrivandet till någon senare tidpunkt och i ett sammanhang. Hon förfar i stället som i sina resedagböcker, dvs. ordnar sina intryck månadsvis, när hon kommit på något avstånd från händelserna, men utan att, åtminstone vanligen, göra någon ordentlig konceptförberedelse. Därför har hon här omöjligt kunnat på förhand beräkna årsanteckningarn as omfång utan har skrivit på, fyllande lägg för lägg till godtyckligt antal och växlande omfång. Samtidigt får utskriften en mera brådskande karaktär än förut, de omedelbart gjorda rättelserna bli ganska talrika, det hela har med varje år mer och mer fått prägeln av att vara verkligt koncept, genast överarbetat samt efteråt gång på gång granskat och ändrat. I samband härmed svälla anteckningarna ut, bli av betydligt större omfång än förut samt riktas allt oftare med avskrifter, inflätade i texten, och bilagda handlingar. År 1803 i samband med den Bohemanska affären (nedan) avbröt hon för ett par års tid nästan fullständigt arbetet, varför skildringen dessa år mer än eljest har karaktären av minnesuppteckningar.

Det är härav tydligt, att den tekniska termen dagbok icke är rätt användbar för C:s arbete. I inledningen, till detta reserverar hon sig också mot en sådan beteckning: »jag har... valt ett sätt, som är mindre anspråksfullt än memoarer men mera underhållande än en dagbok, och som förefaller mig angenämare och mindre besvärligt» — det är de månadsvis hållna redogörelserna, hon menar. Samtidskrönika vore väl också det riktigaste namnet. Utan fråga har författarinnan genom att avfatta en sådan givit väsentligen mera än även memoarer efter den tidens mest beprisade förebilder skulle förmått. I vissa hänseenden hade visserligen en verklig dagbok varit att föredraga, men med sin ställning och intresseläggning torde författarinnan i alla fall gjort forskningen den största tjänsten med den framställningsform, hon valde.

Värdet av dylika anteckningar beror naturligtvis helt och hållet på antecknarens ställning, och karaktär. Att den förra gav författarinnan sällsynt goda tillfällen att göra sig väl underrättad är givet. Att hon ivrigt begagnade dem, intygade samtiden, som fann henne alldeles för nyfiken; själv skriver hon härom (till Ruuth och Bonde): »Jag vet mycket väl, att man ofta beskyllt mig för att vara nyfiken, därför att jag försökt i grunden få reda på allt, men det har uteslutande varit för att kunna bliva så sanningsenlig som möjligt uti mina berättelser, ingalunda föranlett av den hos kvinnor vanliga svagheten, som ej sällan förorsakar mycket ont.» Mot denna självkarakteristik är intet att invända, ty allt som efteråt blivit känt om C. angiver, att hon varit relativt likgiltig för den maktkamp och det personliga intrigspel, vilka så ivrigt sysselsatte de gustavianska hoven. Om man undantager ett så upprört tillfälle som riksdagen 1789, då även hon rycktes med av den exalterade adelsfronden, finnes hon näppeligen någonsin ha blandat sig i stridigheterna utan framför allt haft ögonmärket att leda alla saker till yttre endräkt, och med sina mjuka fingrar och sin lojala åskådning torde hon ofta nog bidragit att övervinna svårigheter. Därför har man a priori allt skäl att betrakta hennes skildring som präglad av uppriktig sanningssträvan, så långt sådan var henne möjlig, och studiet av anteckningarna bekräftar detta förhandsintryck. Att hon kunnat misstaga sig, därom var hon fullt medveten. Den nitälskan, varmed hon rättade och fullständigade sina anteckningar samt även sökte grundligt utplåna skarpa omdömen, vilka hon vid senare granskning fann överdrivna, vittnar starkt om ärligheten i hennes strävan.

Mot ovan berörda formella förändringar i anteckningarna svarar också en tydlig utveckling av deras sakinnehåll. Från början sträcker sig författarinnans synkrets egentligen endast till hovets nöjen, bekymmer och skandaler. Men i samma mån som luftkretsen mulnar och politiska oväder draga upp, blir hon alltmera intresserad av deras förlopp och inre sammanhang, och så vidgar sig hovkrönikan till att bli ett stycke verklig rikskrönika. Naturligtvis får man alltid hålla i minne författarinnans utsiktspunkt och den begränsning av synfältet, som härigenom ovillkorligen vållades, men hon har städse ärligt strävat att tränga utanför sin egen något trånga sfär och skaffa alla slags fullständiga upplysningar om personer och händelser.

C. är i sina anteckningar alltid samvetsgrann, för det mesta välunderrättad, som regel omdömesgill, därför har hennes samtidskrönika fått ett värde långt över det nöjsamma, vartill hon från början uppger sig ha siktat. Det sätt, varpå hon arbetade, gör det ofta nog för forskaren möjligt att, om också emellanåt med betydande svårigheter, konstatera, huru hennes underrättelsematerial ändrats och förbättrats samt huru hennes personliga uppfattning speciellt om medmänniskor skiftat. Hur omsorgsfullt än hennes strykningar vanligen äro gjorda, synes det nämligen icke vara omöjligt att utleta de yttranden, vilka hon sålunda velat avlägsna, och dessa tala naturligtvis ett mycket intressant språk om förskjutningarna i hennes eget perspektiv. Detta är särskilt värt uppmärksamhet beträffande tronföljarvalet 1810 och Karl Johans ankomst till Sverige. Anteckningarnas yttre för denna tid utvisar intensiva strykningar och betydande revisioner, vittnande om huru C. bemödat sig att utplåna spåren av den ovänliga sinnesstämning, varmed hon först mottog Karl Johan, och i stället giva plats åt det erkännande, som följde av den personliga bekantskapen och av kännedomen om kronprinsens betydande regentgärning.

För samtiden blevo C: s skriverier icke alldeles okända, fastän hon, såvitt bekant är, icke själv lät någon blicka in i sina gömmors hemligheter, möjligen blott med undantag för Sofi Piper. Det var, särskilt under dessa upprörda tider, icke alldeles utan risk att föra personliga anteckningar, i vilka dagens makthavare eventuellt funno sig själva och sina strävanden mindre tillfredsställande be- dömda. Redan detta gjorde författarinnan mycket ivrig att behålla hemligheten för sig själv, och i samma mån som hon med åren rentav växte ihop med sina anteckningar, blev det för henne en hjärtesak att skydda dessa för närgången granskning. Emellanåt har hon darrat för deras öde. Det kan förutsättas, att hon vid ett sådant tillfälle som räfsten med den Armfeltska konspirationen kände sig relativt skyddad genom sin ställning som hertigen-regentens gemål. Men när senare år 1803 hertigens frimurarevän K. A. Boheman blev fasttagen och hans papper beslaglagda samt en närgången husrannsakan också lär ha företagits hos hertigparet, eller när sommaren 1810 efter och i samband med det Fersenska mordet de mest upprörda rykten surrade, då blev hon allvarligt skrämd. Hon berättar själv, att hon vid det förra tillfället funnit rådligast att bränna en stor mängd handlingar, vilka hon förut samlat och förvarat. Efter Axel von Fersens olyckliga öde synes hon darrat såväl för den uppretade massans excesser som särskilt ,för våldsåtgärder, vilka hon befarade från revolutionsmännen av 1809. Därför lämnade hon då dels sina anteckningar och dels en samling brev och handlingar i grevinnan Pipers vård. Vid sin brådstörtade flykt från Stockholm ansåg grevinnan Piper säkrast att förstöra de senare, men anteckningarna lyckades hon medföra och bringa i säkerhet. Efter denna tidpunkt torde inga direkta farligheter ha hotat drottningens papper, men ju kärare dessa blivit henne, desto mera beklämd kände hon sig för deras framtida öde. När hon med okt. 1817 avslutade sina arbeten, nedskrev hon nederst å sista sidan följande talande anteckning: »Comme mon intention est de faire serner [? = cerner] ces papiers par quelqu'un en qui j'ai confiance pour ne point les garder chez moi, au cas de mort hative peut être que mes annotations ceront fini ici, sinom que je vive et puisse continuer chaque anné je serrerait mes écrit ou je les detruirais ou ferait detruire au cas d'une mort hative.»

Dessa rader måla tydligt C:s tveksamhet, huru hon rätteligen borde förfara med sina anteckningar. Hennes beslut, för vilket hon närmare redogör i den anförda skrivelsen till greve Ruuth och friherre Bonde, blev att deponera anteckningarna i en låst kista hos Bonde, vilken förde denna kista ut till sitt gods Nynäs för förvarande. Nyckeln behöll drottningen själv och inlade den jämte förordnandet för Ruuth och Bonde, som daterades 1 nov. 1817, i ett konvolut, vilket efter hennes död anträffades bland hennes tillhörigheter av boutredningsmannen justitiestatsministern Fredrik Gyllenborg. Denne överlämnade konvolutet med nyckeln till konung Karl XIV Johan, vilken till någon tid synes varit tveksam, huru han därmed skulle låta förfara. Emellertid förblev kistan hos Bonde, efter Ruuths snart inträffade död var han ende exekutor av detta förordnande, och från honom hamnade de dyrbara anteckningarna på Eriksberg.

Enligt författarinnans föreskrift fingo anteckningarna först femtio år efter hennes död ställas till historieforskares förfogande. Från Eriksberg, där de omsorgsfullt vårdats, ha de numera tills vidare deponerats i riksarkivet för att lättare vara tillgängliga för de talrika vetenskapsmän, som önska taga del av deras innehåll: År 1902 begynte friherre Karl Karlsson Bonde utgiva anteckningarna i en svensk översättning, försedd med kompletterande aktavtryck. Sedan friherre Bonde sålunda utgivit tre delar, omfattande åren 1775—92, har efter hans död fortsättningen omhändertagits av hans systerdotter fru Cecilia af Klercker, f. Lewenhaupt, vilken åren 1920—27 yttermera publicerat tre delar, gällande åren 1793—99. Enstaka partier från senare år ha också särskilt publicerats.

Författare

C. Hallendorff.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

De värdefullaste upplysningarna om C. givas, utom i hennes dagbok, i hennes vidsträckta korrespondens, varav särskilt de på Stavsund bevarade breven till grevinnan Piper äro att observera. Delar av hennes brevväxling finnas också på Eriksberg, brev från henne anträffas jämväl i andra enskilda liksom i offentliga samlingar. I så gott som alla den gustavianska tidens memoarer och dagböcker möter man henne ofta omtalad, likaså i de historiska framställningar, som beröra hennes tid.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Une correspondance inédite d'Hedwige-Charlotte reiiie de Suéde, publ. par Comtesse Tomassucci, née Klinckowstr.öm (Edvige Fersi) (Revue internationale, Année 7, T. 26, 1890, s. 5—24, 202—212). — Sverige och Norge 1814. Skildringar af H. M. drottning Hedvig Elisabeth Charlotta enligt utdrag ur hennes brefväxling med H. Exc. herr grefve E. Ruuth samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer, öfvers. och utg. af C. C: son Bonde. Sthm 1896. 176 s., 2 portr. — »Fersenska mordet.» Skildradt af drottning Hedvig Elisabeth Charlotta i hennes dagboksanteckningar för år 1810, 11. Medd. af C. C: son Bonde (Personhist. tidskr., Arg. 1, 1898—99, s. 1—15, 51—87). — Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. D. 1—3. [1775—1792.] Öfvers. och utg. af C. C: son Bonde. Sthm 1902—1907. XXIV, 475 s., 1 portr., 5 facs.; XVIII, 501 s., 1 portr.; XVI, 586 s„ 1 portr. (D. 1—2. 2:a uppl. Sthm 1908 —11.) D. 4—6. [1793—1799.] Övers, och red. av Cecilia af Klercker, f. Lewenhaupt. Sthm 1920—27. VIII, 322 s., 1 portr.; IX, 360 s., 1 portr.; VIII, 353 s., 2 portr. •— »En opartisk och sannfärdig berättelse om revolutionen den 13 mars 1809.» Efter i Ericsbergs arkiv förvarade egenhändiga anteckningar öfvers. af C. C: son Bonde (Vinterbloss, 1908, s. 7—15).

Handskrifter: Dagboksanteckningar, Ericsberrgs arkiv (se texten).

Källor och litteratur

Källor: C: s Dagböcker och brev samt den ovan i texten berörda memoarlitteraturen; M. J. Crusenstolpe, Carl XIII och Hedvig Elisabeth Charlotta (1861); C. Hallendorff, Nyckeln till drottning Charlottas brevkista (Sv. dagbladet 29 mars 1924); G. Iverus, Hertig Karl av Södermanland, Gustav III:s broder (19251: Lvdia Wahlström, Gustavianska studier (10141.

Gjorda rättelser och tillägg

1. Korrigering av felaktig uppgift , 2015-07-08


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Charlotta H E, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14794, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14794
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Charlotta H E, urn:sbl:14794, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se