Meriter

2. Georg Theodor Policron Chiewitz, den föregåendes brorson, f. 5 okt. 1815 i Stockholm, d 28 dec. 1862 i Åbo. Föräldrar: gravören Johan Georg Chiewitz och Katarina Acrel. Elev vid teknologiska institutet i Stockholm 27 sept. 1827—jan. 1829 och vid Konstakademiens arkitektskola jan. 1829—mars 1832; belönades därstädes med jeton 29 jan. 1831 samt med jeton och Meyerska medaljen 2 febr. 1832. Ritare och tillsyningsman över byggnader vid Nyköpings mekaniska verkstad apr. 1832—okt. 1833; tillika ritare hos majoren vid flottans mekaniska kår greve A. E. von Rosen från våren 1832; ritare hos majoren i flottans konstruktionskår A. G. Carlsund okt. 1833—aug. 1834; åtföljde greve von Rosen på dennes resa till Grekland okt. 1834 och tjänstgjorde som ritare och konstruktör vid organisationen av Greklands flotta och kustförsvar under två år; reste till England 1837; anställd därstädes som vikarie och mekaniker hos John Ericson samt tillika som ritare hos andre ingenjören vid London—Birminghams järnväg mr Mooser aug. 1837—jan. 1838 och som förste ritare på C. F. Cheffins ritbyrå jan. 1838—mars 1839; byggde på uppdrag av greve von Rosen tvenne »järnångbåtar med skruvhjul enligt kapt. J. Ericsons invention» i Avignon mars—maj 1839 och ledde anläggningen av en stålfabrik och en mekanisk verkstad i La Neuville-aux-Joûtes (Ardennes) maj 1839—febr. 1840; arbetade på arkitekten C. Daly's ateljé i Paris febr.—okt. 1840; arkitekt samt järnvägs-och brobyggnadsingenjör i Sverige 1840—51; förordnad för ett år som lärare i praktisk byggnadskonst vid Konstakademien 20 okt. 1841; erhöll konstitutorial å befattningen 10 okt. 1842; arkitekt hos K. styrelsen över fängelserna och arbetsinrättningarna 31 maj 1843—16 okt. 1846; erhöll avsked från Konstakademien 15 juli 1846; överflyttade till Finland jan. 1851; biträdande arkitekt vid intendentkontoret för allmänna byggnader i Helsingfors 1 apr. 1851; länsarkitekt i Åbo 26 maj 1852; tillika stadsarkitekt därstädes 23 jan. 1860. Agré FrKA 1841.

Gift 1) 26 nov. 1842—17 apr. 1855 med Laura Malvina Magnusson, f. 2 juni 1823, d 6 mars 1887, dotter till köpmannen Elias Magnusson i Stockholm; 2) 29 sept. 1856 med Vilhelmina Maria Elisabet af Grubbens, f. 6 juni 1833, d 3 febr. 1912, dotter till stadsläkaren i Stockholm, assessorn Nils Vilhelm af Grubbens.

Biografi

Redan tidigt visade C. tydlig fallenhet för allehanda mekaniska ting, en egenskap, som han säkerligen ärvt av fadern och ytterligare utbildat i gravörshemmet. Strax innan han fyllde tolv år inskrevs han vid teknologiska institutet i Stockholm och överflyttade efter ett par år till Konstakademien, där han tydligen bedrev sina studier med iver och framgång. Intresset för de rent tekniska disciplinerna synes emellertid alltjämt ha varit starkt hos C. Han begagnade sålunda, såsom han själv uttrycker sig, »sommarferierna till praktiserande för inhämtande av praktisk insikt uti de till byggnadskonsten hörande yrkena», varmed han åsyftar en praktik som murare i Stockholm somrarna 1830 och 1831, vilken krävdes för akademikursen. Sedan han avslutat denna kurs, fortsatte han (1832—33) sin tekniska praktik och arbetade bl. a. som ritare åt greve A. E. von Rosen, sedermera berömd som »svenska järnvägarnas fader».

År 1834 började en period i C:z' liv, som med skäl kan kallas hans vandringsår. I oavbruten följd vistades han i sex år utom fäderneslandets gränser, flackande från den ena ändan av Europa till den andra, alltid ivrigt verksam men också alltid färdig att kasta loss för ett nytt värv. Det var förbindelserna med von Rosen, som gåvo honom tillfälle att komma ut. Denne reste nämligen efter en överenskommelse mellan Sveriges och Greklands konungar år 1834 till sistnämnda land för att ordna dess sjöförsvar och tog då sin ritare med sig. Resan gick över Tyskland och norra Italien till Grekland. Efter tvenne års vistelse därstädes genomkorsade G. på nytt kontinenten, denna gång tagande vägen över Tyskland och Holland till England, där han omhändertogs av John Ericson. Med, rika erfarenheter återvände han till Sverige i okt. 1840, medförande ampla lovord av von Rosen, som bl. a. vitsordade hans sällsynta »förmåga att ekonomiskt använda byggnadsmaterial, särdeles vid takstolars sammansättning».

I hemlandet mötte C. växlande uppgifter, bland vilka de; tekniska intogo en framskjuten plats. Särskilt gärna synes han ha tagits i anspråk för brobyggnader. Så utförde han en rad broänläggningar över Dalälven i Gästrikland jämte åtföljande väganläggningar. Själv uppräknar han i en till intendentkontoret i Finland inlämnad meritförteckning tre valvbroar och en hängbro ay järn över Fyrisån i Uppsala samt sju träbroar, alla utförda under åren; 1841—51. Vid en av Stockholms stads drätselkommission anordnad allmän tävlan erhöll han även (1847) pris för ett tillsammans med civilingenjören O. G. Hallström utarbetat projekt till en större, broanläggning över Norrström, mellan Riddarhusgränden och Tegelbacken. Förslaget fastställdes av K. M:t 22 sept. 1848 men, blev aldrig utfört. Tydligt är, att C. räknades Ull landets främsta brobyggare under denna tid. Även för andra tekniska värv anlitades C, Han var sålunda under 1840-talets senare hälft sin gamle principal von Rosen behjälplig i dennes arbete för järnvägarnas införande i Sverige. På en resa till Tyskland, England och Frankrike 1846 tog han kännedom om tekniska nyheter och bedrev samtidigt finansiella underhandlingar. Han biträdde även von Rosen vid utarbetandet av dennes projekt till järnväg mellan Stockholm och Göteborg. Likaså betroddes han med uppgiften att uppgöra förslag och ritning till den järnväg mellan Kristinehamn och Sjöändan, som Klas Adelsköld sedermera (1850) fick i uppdrag att fullborda.

Vid sidan av sin rent tekniska verksamhet bevarade C. kontakten med byggnadsfacket. Kort efter sin återkomst till hemlandet anställdes han (1841) som lärare i praktisk byggnadskonst vid Konstakademien. Han uppförde även enligt egen uppgift »flere byggnader såväl för H. M. konung Oskar I som enskilde». Bland dessa kunna nämnas det cirkelrunda växthuset vid Rosendal och det i samarbete med Hallström fullbordade Folckerska huset, Brunkebergstorg 16 och 18 (1849), vilket av samtiden ansågs för särdeles praktfullt och komfortabelt i såväl inre som yttre avseende. En passage med butiker gick genom huset fram till N. Smedjegatan. Som särdeles anmärkningsvärt framhölls, att huset var försett med en vattenledning, som var ledd dels från den närbelägna Brunkebergsbrunnen, dels från takrännorna. Bland sina meriter nämner C. även, att han som arkitekt hos styrelsen över fängelserna och arbetsinrättningarna konstruerat »ett cellfängelse för överstelöjtnant Hjälms räkning». I den svenska konsthistorien räknas han till den krets av arkitekter, som följde Fr. Blom, P. A. Nyström och Fr. V. Scholander i spåren. Han sökte alltså, för att använda August Blanches för samtidens uppskattning karakteristiska ord, »efter det den s. k. ladustilen länge och väl varit härskande inom vår arkitektur, införa en bättre, en ädlare smak, och han lyckades alltid. Hans ritningar — och just i dem låg hans väsentliga styrka — voro mästerstycken, och det var också genom dem, han tidigt hos oss förvärvade sig ett ansett namn.»

C:z' rastlösa verksamhet kröntes emellertid ej med ekonomisk framgång. Ej nöjd med sin mångskiftande yrkesverksamhet, åtog han sig i förening med sin kompanjon Hallström att leverera sleepers till ett mecklenburgskt järnvägsbygge, men företaget misslyckades på grund av otillräcklig finansierings och C. begärdes i konkurs av sina svenska förlagsmän; sin sista svenska bro, över Dalälven vid Gysinge, mäktade han ej heller fullborda, och mot utförandet, av jämbron i Uppsala framställdes anmärkningar. Omfattningen av C:z' verksamhet framgår därutav, att både tillgångar och skulder vid konkursen uppgåvos till över 140,000 rdr b:ko. Hans fordringsägare yrkade ansvar för försummad bokföring och vårdslöshet mot borgenärer, och C. sökte förgäves i sina ganska prosaiska företag uppvisa en skillnad mellan, skön konst, som är i sin utövning fri, och borgerligt yrke, som är bundet av borgerliga lagens bestämmelser, mellan, arkitekten, som är själen (och, alltså ej behöver föra bok), och byggmästaren, »vilken utförer själens befallningar, ställer fram tanken, uti försinnligad gestalt såsom byggnad». Svea hovrätt dömde honom 30 mars 1852 till sex månaders fängelse och förlust av medborgerligt förtroende, och K. M:t stadfäste 19 nov. samma år detta straff.

»Ännu kanske, för ung och oerfaren i kalkylen, blev han» — så återger Blanche C:z' olycksöde — »lycklig för alla utom för sig själv, och under det han åt andra reste de vackraste hus och palatser, byggde han själv på sin egen ruin. Därtill kom, att hans börs, liksom hans hjärta, alltid stod öppen för alla.» Redan år 1851 hade C. lämnat sitt fädernesland, sina trassliga affärer, och den hotande efterräkningen. Sitt nya hem fick han i Finland, där han omedelbart fick anställning som biträdande arkitekt vid det till Helsingfors förlagda intendentkontoret och snart fann ett tryggare levebröd som länsarkitekt i Åbo (från 1852) och sedermera tillika som stadsarkitekt därstädes (från 1860). C:z' verksamhet i det nya hemlandet kännetecknades främst av de byggnadsuppgifter, som han på grund av sin tjänsteställning kom att handlägga, men han hade därjämte tillfälle att utöva en så gott som landets alla delar omfattande privat praktik. Denna intensiva verksamhet fordrade naturligtvis en stab av medhjälpare, vilka främst rekryterades ur de ungas led, och sålunda blev C:z' arkitekturbyrå i Åbo en i landet vida beryktad härd för inhämtande av kunskap inom byggnadsfacket. Hans verksamhet var alltjämt mångsidig. Så utförde han i Björneborg en pontonbro över Kumo älv, gemenligen kallad »Charlotta», vilken först år 1926 blivit ersatt med en bro av beton. Vidare byggde han en spannbro över Virmo å m. m. Ett annat verksamhetsfält beredde honom den uppvaknande industrialismen, varvid hans utländska praktik kom till sin rätt. Han fick sig förelagt att uppföra fabriksbyggnader och bostadshus vid flera industrianläggningar i landet, såsom: Forssa, Tammerfors linnespinneri, Notsjö glasbruk och Aura sockerbruk i Åbo. Vidare var han verksam som stadsbyggare och utförde i denna egenskap stadsplaner till reglering av städerna Björneborg och Nystad, i vilka de stereotypa rutlösningarna dock vittna om tidens dekadenta ideal på stadsplanekonstens område. Kyrkobyggnadskonsten företrädes av kyrkorna i staderna Björneborg, Nystad och Lovisa, av sockenkyrkorna i Jämijärvi, Libelits och Somero samt klockstapeln i Ikalis. Stadskyrkorna, samtliga utförda i orappat tegel, företräda en som stil visserligen traditionell, men genom de schablonmässigt förverkligade och utifrån importerade formerna förvanskad och torr gotik.

Denna redan under klassicismens glansdagar såsom en svag underström iakttagna neogotiska stilvändning blev vid denna tid typisk for Finland lika väl som för den övriga Norden och kom efter de antika smakidealens småningom skeende försvagande att bilda grunden för byggnadskonstens formgivning under någon tid. Att denna riktning i Finland klarast företräddes av C. förklaras utom av hans orientering i Sverige även av hans skolning och verksamhet i England. Den gotiska stilen hade nämligen såsom känt där aldrig upphört att vara en betydande formfaktor för byggnadskonsten, och den sökte sig nu med övriga under industrialismens inbrytande skede kommande impulser även till andra länder, icke allenast i traditionella former på kyrkobyggnadskonstens område utan även på andra områden. Man kan sålunda under denna tid iakttaga, hurusom den alltmera blomstrande, maskintekniken med särskild förkärlek ikläder sina skapelser en gotisk form.

Av C:z' större profana byggnader i Finland företräda de tidigare, såsom rådhuset och societetshuset i Lovisa samt det sedermera nedbrunna teaterhuset i Helsingfors, ännu en riktning, som synes Vara klassiskt orienterad. I sitt bästa och sista större verk, det för landets frälsestånd i Helsingfors uppförda Riddarhuset (1859—61), är C. däremot åter den utpräglade gotiken. Denna gång blev resultatet en på ett friskt uppslag baserad och till sin helhetsverkan lugnt komponerad skapelse. C:z' Riddarhus representerar, på ett förtjänstfullt sätt ett avsnitt i Finlands byggnadskonst, om vilket det för övrigt icke finnes mycket gott att förtälja. Själv har han med denna skapelse ristat sitt namn i byggnadskonstens hävder i Finland. — Om C:z' verksamhetslust vittna även bidrag till Tidskrift för byggnadskonst och ingenjörsvetenskap samt till utländska journaler. I svenska riksarkivet finnas brev från C. till greve A.. E. von Rosen. Av särskilt intresse äro de brev, som härröra från hans finländska tid. De äro personligt hållna och ge intima upplysningar om C:z' planer och förhoppningar och om 1850-talets finländska järnvägspolitik.

Författare

Carolus Lindberg.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Meddelanden av Konstakademiens sekreterare Erik Lindberg ur dess matrikel; Stockholms rådhusrätts dom i C:z' konkursmål 23 dec. 1850; civildep. handl. 22 sept. 1848 och finansdep. handl. 22 dec. 1848 samt revisionsakter 19 nov. 1852 och 17 aug. 1853, RA; fångvårdsstyrelsens prot. 1843—46 samt dess akt n:o 854, 1843 (meritförteckn.), fångvårdsstyrelsens arkiv; C:z' meritförteckn. i överstyrelsens för de allmänna byggnaderna arkiv samt nämnda styrelses matrikel, Helsingfors. — A Blanche, Minnesbilder (1872); Ingegerd Henschen Ingvar, Tidiga villastilar (Konstvetensk. studier och essayer, tillägn. A. Hahr, 1928); G. Nordensvan, Sv. konst och sv. konstnärer i 19 :e århundradet, 1 (1925).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Theodor P Chiewitz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14823, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carolus Lindberg.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14823
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Theodor P Chiewitz, urn:sbl:14823, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carolus Lindberg.), hämtad 2024-11-09.