Jarl C E Christerson

Född:1833-10-02 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län
Död:1922-11-07 – Mariefreds församling, Södermanlands län

Sjöofficer, Amiral, Artilleriofficer, Sjöförsvarsminister


Band 08 (1929), sida 461.

Meriter

Christerson, Jarl Casimir Engéne, f. 2 okt. 1833 i Karlskrona, d 7 nov. 1922 i Mariefred. Föräldrar: justitieborgmästaren, lagmannen Håkan Fredrik Christierson och Ulrika Abelin. Åtnjöt skolundervisning i Karlskrona; student i Lund 19 febr. 1850; kadett vid krigsakademien å Karlberg 1 okt. 1850; korpral 1853; avlade sjöofficersexamen 17 dec. 1853; sekundlöjtnant vid K. M:ts flotta 29 dec. 1853; utexaminerad från artilleriläroverket å Marieberg maj 1861; kommenderad vid skjutskolan å Drottningholm 1862; premiärlöjtnant 10 juli 1863; anställd i fransk örlogstjänst 1863—64; repetitör vid krigsakademien å Karlberg 1865; informationsofficer i Stockholm 1866; löjtnant vid skärgårdsartilleriet 25 sept. 1866; kapten 8 febr. 1867; beordrad till Frankrike för studier rörande pansar- och artilleriteknik 1868; lärare i matematik vid sjökrigsskolan 1870; ledamot av sjöförsvarsdepartementets militärtekniska byrå 29 dec. 1874—1875; tjänstgjorde i sjöförsvarsdepartementets varvsbyrå 1876—1 okt. 1877 och vid marinförvaltningen 1878—81; chef för artilleridepartementet i Karlskrona 1881 —83; kommendörkapten av andra graden 23 juni 1882; tjänstgjorde i marinförvaltningens militäravdelning 1883—84; chef för marinförvaltningens artilleriavdelning 21 aug. 1884—1892; kommendörkapten av första graden 13 okt. 1886; ledamot av överstyrelsen för Svenska livförsäkringsanstalten Oden från dess grundande 1888; kommendör 10 maj 1889; ledamot av kommittén angående nya bestyckningsplaner för befästningarna i Stockholms skärgård, Oskarsvärnslinjerna samt för Karlsborgs fästning med Vabergspositionen 5 juni 1891—1892 och av kommittén angående vissa förändringar i avseende på sjökrigsmaterielen 19 sept.—30 nov. 1892; konteramiral 16 dec. 1892; statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet 16 dec. 1892—21 okt. 1898; v. amiral 7 okt. 1898; erhöll avsked från beställning å stat med tillstånd att kvarstå i reserven 7 okt. 1898 samt ur krigstjänsten 20 dec. 1912; ordförande i direktionen för handelsflottans pensionsanstalt 1898— 1911; en av stiftarna av Ångfartygs-a.-b. Probus 1901 och ledamot av dess styrelse 28 jan; 1901—1902: RVO 1871; erhöll Stockholms stads brandförsäkringskontors guldjeton 1873; LÖS 1876; LKrVA 1877 (styresman 1902—04); RSO 1878; KSO2kl 1892; KSO1kl 1893; HedLÖS 1893; KmstkSO 1896; RCXIII:sO 1905; innehade dessutom ett flertal utländska ordnar, däribland tre storkors.

Gift 1) 17 apr. 1867 med Agata Terese Lindman, f. 15 aug. 1846, d 1 dec. 1870, dotter till kaptenen vid ingenjörskåren, sedermera överstelöjtnanten Adolf Lindman; 2) 18 apr. 1874 med Anna Charlotta Smerling, f. 23 maj 1854, d 28 okt. 1922, dotter till grosshandlaren Karl Gottlob Smerling i Stockholm.

Biografi

Bland C: s tidigare sjökommenderingar må nämnas tvenne expeditioner till Medelhavet, 1856—57 med korvetten af Chapman och 1861—62 med korvetten Lagerbjelke. Vidare fick han under en tvåårig tjänstgöring i franska flottan 1863—64 vara med om flera kryssningar i avlägsna farvatten, bl. a. som deltagare i kejsar Maximilians expedition till Mexico, och ägnade sig härunder särskilt åt studiet av sjöartillerimaterielen samt de då nyinförda ånglinjeskeppen. Efter återkomsten till fäderneslandet deltog C. i bl. a. en långfärd med fregatten Vanadis till Västindien och Sydamerika 1865—66 samt förde 1871 befälet å kanonbåten Alfhild, då telegrafkabeln mellan Gotland och Öland med tillhjälp av detta fartyg utlades. År 1879 var C. vidare sekond på ångkorvetten Balder under en expedition till Västindien och Nordamerika samt år 1886 slutligen chef å vår första pansarbåt Svea på dess provexpedition, ett chefskap, som återupprepades jämväl under näst-följande års eskaderövningar, C:s sista kommendering till sjöss.

Under hela denna tid hade C. allt mer och mer specialiserat sig inom det marina artillerivapnets område. Redan, 1859—61 hade han sålunda genomgått högre artilleriläroverket å Marieberg, och i fortsättningen skulle han ock komma att framstå som detta vapens främste fackman under den betydelsefulla brytningsperiod i vår flottas historia, som representeras av den rafflade kanonens strid mot och seger över den slätborrade, tackjärnskanonens mot den av smitt stål, mynningsladdarens mot bakladdningskanonen samt pansarets införande som skydd mot dem alla. Också blev han 1874 anställd i sjöförsvarsdepartementets militärtekniska byrå samt övergick vid marinförvaltningens nyorganisation några år senare till detta ämbetsverks artilleriavdelning, vilken han med kortare uppehåll sedermera tillhörde till år 1892, de senaste åtta åren som avdelningens chef, ett synnerligen maktpåliggande uppdrag, som av honom med erkänt nit och stor skicklighet handhades. Under denna tid företog C. ej mindre än ett tiotal utländska studieresor, oftast kombinerade med provskjutningar och försök, främst till Krupp i Essen och Schneider i Creuzot men även till England och Italien.

Otvivelaktigt var det den framskjutna ställning inom flottans tekniskt-ekonomiska överstyrelse, vilken C. som målsman för dess huvudvapen, artilleriet, kommit att intaga, som gjorde, att valet föll på honom, då det i slutet av 1892 gällde att inom den första Boströmska ministären skaffa en ersättare efter den av hälsoskäl avgångne dittillsvarande sjöministern Karl Gustav von Otter. Som C. varit medlem i den sjökrigsmaterielkommitté, vars betänkande undertecknats endast några veckor före hans tillträde till statsrådsämbetet, kom det självfallet på hans lott att söka genomdriva däri framställda förslag om fartygsmaterielens förstärkande genom en relativt omfattande nybyggnad. Denna hade kommittén tänkt sig genomförd på så sätt, att riksdagen skulle förmås att bevilja dels ett större extra anslag för att under loppet av de tre närmaste åren förutom viss minmateriel anskaffa trenne 1 kl. pansarbåtar, sex 1 kl. minbåtar och två avisofartyg, dels ett ordinarie nybygg-nadsänslag om 2,800,000 kr. årligen.

Av dessa planer upptog C. 1893 med eftertryck tanken på utverkandet av ett fast ordinarie nybyggnadsanslag. »Sedan numera åsikterna», anförde han till statsrådsprotokollet, »såväl om vår flottas plats i försvaret som om beskaffenheten av de olika fartygstyper, av vilka den bör bestå, äro stadgade, och jämväl i vad beträffar det relativa behovet av antalet fartyg inom de särskilda certerna överensstämmelse inom fackmännens krets förefinnes, kan ovisshet i berörda hänseende ej, såsom tillförne skett, anföras såsom skäl mot ett fast anslag.» Av ekonomiska hänsyn nedsattes det av kommittén föreslagna beloppet i propositionen till 2,000,000 kr., vilka dessutom icke utan riksdagens medgivande skulle få användas för byggande av fartyg av större cért än den redan antagna pansarbåttypen. Ehuru sjöministern på det krafr tigaste inför riksdagen framhöll ett fast anslags fördelar framför dem av extra ordinarie natur, inskränkte riksdagen sig emellertid till att bevilja ett extra anslag av 2,868,000 kr. till påbörjande av en fjärde pansarbåt, Oden, varav 1,000,000 anvisades för 1894. Vid detta fartygs konstruktion blevo materielkommitténs anvisningar i sina huvuddrag följda.

Det en gång upptagna förslaget om att söka få representationen att godtaga ett mera stadigt nybyggnadsanslag för flottan ville C. ej gärna frånträda utan återkom vid följande års riksdag, 1894, med en ny hemställan härutinnan, dock att anslagskravet nu begränsades till att omfatta en viss begränsad tidsrymd. »Jag har trott», yttrade han till statsrådsprotokollet, »att det avsedda målet skulle bäst främjas genom att för närvarande begära ett för de närmaste åren förut bestämt visst årsanslag på extra stat för nyanskaffning av fartygsmateriel. Härigenom skulle till en viss grad planmässighet i fartygsbyggandet, med därav följande möjlighet att bygga till billigare pris, kunna uppnås, riksdagen bleve icke bunden för någon längre tid i sin frihet att pröva och bevilja anslag för ändamålet och kunde även sättas i tillfälle att pröva sättet för dess användning, då för en bestämd kortare tid en detaljerad plan för nybyggnadsanslagets användning kunde, med utsikt till att kunna genomföras, upprättas och fasthållas.» Kortare än fem år borde tidrymden för ett dylikt anslags utgående dock icke sättas, om de därmed avsedda fördelarna skulle stå att vinna. På grund härav begärdes för budgetåret 1895 en första femtedel av den behövliga summan eller en kvot av 2,500,000 kr. såsom extra anslag till flottans nybyggnad. Men riksdagen visade sig alltjämt lika obenägen att binda sig vid en flerårig anskaffningsplan och förklarade sig föredraga att begränsa sina anslagsbeviljanden till de för varje budgetår angelägnaste ändamålen; på den äskade summan avprutades därjämte en million, så att nybyggnadsanslaget kom att stanna vid 1,500,000 kr., i vilken summa bl. a. inrymdes medel för stapelsättandet av vår första torpedkryssare, Örnen.

I principfrågan gav C. trots riksdagens avvisande hållning ej tappt utan återkom vid 1895 års riksdag för tredje gången med kravet på ett, visserligen till tiden alltjämt begränsat, större extra nybyggnadsanslag, som denna gång preciserades till 12,250,000 kr; att utgå under loppet av fem år, men resultatet blev detsamma: riksdagen beviljade endast 1,500,000 kr. för det kommande året. Vid 1896 års riksdag låg frågan emellertid väsentligt bättre till; det blåste en frisk sjövind genom landet, och representationen manifesterade sin nyvunna insikt om nödvändigheten av att kraftigt stärka rikets sjöförsvar genom att godkänna K. M: ts proposition om ett extra byggnadsanslag på ej mindre än 11,780,000 kr., fördelat på två år, för framställandet av två 1 kl. pansarbåtar, fyra torpedkryssare och sex 1 kl. torpedbåtar. Detta var ju verkliga krafttag till flottans materiella uppryckning, de ansenligaste sedan Gustav III: s dagar. Förvisso kunde vårt sjöförsvars dåvarande målsman vid konungens rådsbord tack vare sitt konsekventa och rakryggade uppträdande med avseende på anslagskraven tillräkna sig en avsevärd del av denna vackra framgång, detta till trots av att han genom ett iögonfallande reserverat uppträdande, som av mången tolkades såsom byråkratisk högdragenhet, visst icke var någon persona grata i den folkvalda kammaren. Till hela sin läggning var C. nämligen en man med starkt självständig karaktär och en fast vilja, som ej i första taget böjde sig för andras, och någon politisk anpassningsförmåga var sålunda icke i vidare grad förenlig med hans kynne. Men sådan var, som det vill synas, på regeringsbänken den tiden ingen absolut nödvändig förutsättning för försvarsfrågans befrämjande inom Sveriges riksdag, varpå beviljandet år 1898 av medel till byggandet av ännu en pansarbåt giver ett ytterligare bevis.

C:s här ovan skildrade politiska gärning blev hans sista i flottans tjänst. Efter att år 1898 hava erhållit avsked från statsrådsämbetet förordnades han till ordförande i handelsflottans pensionsanstalt, i vilken befattning han kvarstod till 1911, men drog sig i övrigt tillbaka till privatlivet, varest det blev honom förunnat att i ytterligare ett kvartssekel, i det längsta i besittning av obrutna kropps- och själskrafter, med vaket intresse kunna följa tidens företeelser, särskilt inom det vapen, han under den långa tiden av nära femtio år ägnat sina bästa krafter.

Från trycket utgav C. 1881 en »Handbok i sjöartilleri till ledning vid undervisningen i K. flottans skolor», ett för sin tid förträffligt arbete, som i mångt och mycket tjänat till förebild för senare läroböcker på detta område.

Författare

G. Unger.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Handbok i sjöartilleri till ledning vid undervisningen i K. flottans skolor. Sthm 1881. IV, 190 s., 4 pl.

Källor och litteratur

Källor: Meritförteckn. i flottans arkiv; sjöförsvarsdep. handl. 29 dec. 1853, RA; generalrulla öfver K. flottans officerare, sjöförsvarets kommandoexpedition; levnadsteckningar i KrVA Tidskr., 1923, och i Tidskr. i sjöväsen- det, 1922.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jarl C E Christerson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14826, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2019-03-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14826
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jarl C E Christerson, urn:sbl:14826, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2019-03-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se