Johan Clason

Född:1667-02-02
Död:1747-03-06 – Stockholms stad, Stockholms län

Skeppsredare, Bruksidkare, Varvsägare


Band 08 (1929), sida 560.

Meriter

1. Johan Clason (Clae[s]son, Classon), f. 2 febr. 1667, d 6 mars 1747 i Stockholm. Borgare som hökare i Stocholm 22 mars 1694; inköpte Graninge brak med tillydande i Ångermanland 1719 och skeppsvarvet å Blasieholmen i Stockholm 1723 (lagfart 23 dec); riksdagsman i borgarståndet 1726—27 och var därunder bl. a. ledamot av lant- och sjömilitie-ekonomideputationen och av bergsdeputationen.

Gift 1 sept. 1703 med Anna Marlier, f. 2 okt. 1687, d 15 juli 1744, dotter till linkramhandlanden Johan Marlier i Stockholm.

Biografi

C. drev till en början hökeriaffär. År 1698 tillhandlade han sig en gård på Norrmalm i hörnet av Holländar- och Appelbergsgatoma. Senare innehade han hökeriaffär i Gamla staden i kvarteret Diana (å delar av tomten n: o 2 & 3) mellan Brunnsgränden och Nygränden. Boningshuset, som inrymde affären, var enligt bouppteckningen värt 80,000 dir kmt, en mindre byggnad å tomten (»vindragaråldermannens hus i Nygränden») 3,000. I det angränsande kvarteret (Backus) uppfördes mot slutet av C:s liv magasin (»bodar»), stall och källare, som sträckte sig från Brunnsgränden till Skottgränden och värderades till 40,000 dir kmt. Mindre »bodar» funnos på andra ställen. De stora utrymmena vittna om en betydelsefull förändring i C: s verksamhet. Med åren hade denna alltmer inriktats på grosshandel och skeppsrederi. När och hur detta skett, är ej känt. Men under frihetstidens första decennier framstår han som en av Stockholms större skeppsredare. Det var, för att citera gravskrifterna över C, ett köpmanshus, som »riktat fler med sig av halva Europa». Till ej ringa del var det C:s förtjänst, att

»De svenska flaggor vittne föra
Kring jordens klot till heden strand,
Vad handlande i Sverige göra
Med hjälprik och förmögen hand.»

 C. återfinnes bland de köpmän som under 1740-talets stora krig gång efter annan klagade över de främmande makternas kaperier. Redan tidigt intresserade han sig för Medelhavshandeln. Han var sålunda med om att utreda skeppet Göta Leijon, vilket efter avslutandet av 1729 års fred med Algier användes för att jämte ett annat fartyg överföra presenter till dejen. Mot slutet av 1730-talet tillhörde han den grupp av stockholmska storköpmän, som bildade Levantiska kompaniet och 20 febr. 1738 erhöll oktroj på detta. På hösten följande år befraktades hans skepp Maj med presenter, som skulle överlämnas till bejen i Tripolis vid det förestående fredsslutet. C: s bouppteckning upptager skepp och skeppsparter till ett värde av 266,660 dir kmt, däribland 10 större och mindre fartyg. Granskar man listan å C:s »diverse debitorer» i bouppteckningen, framgår det tydligt, att hans rörelse väsentligen baserats på Stockholms uppland kring Mälaren. Gäldenärerna återfinnas i stor utsträckning i Mälarstäderna, främst Västerås, i Avesta, Säter, Hedemora och kanske framför allt i Falun, där även innehavet av ett par mindre fastigheter torde få anses vittna om lämnat förlag. Han besökte också Hedemora marknad, där bruks-och andra affärer i Dalarna plägade uppgöras.

Redan vid det stora nordiska krigets slut måste C. ha varit en mycket rik man. Han utvidgade nämligen då sin rörelse med två kapitalkrävande företag, nämligen Graninge bruk i Ångermanland och Blasieholmens skeppsvarv. Båda hade ägts av överstelöjtnanten Magnus Fleming, vilken avled i slutet av år 1718. Stärbhuset, som hade många delägare, kunde ej för egen del fortsätta bruksrörelsen i Ångermanland. Den 17 juni 1719 såldes därför Graninge till C. Förhandlingarna om affären krävde en genomvakad natt. Priset, över 80,000 dir kmt i ett för allt, var för C. fördelaktigt, åtminstone om man får tro säljarna, vilka uppgåvo sig ett par dagar efter kontraktets undertecknande ha fått ett 2,000 rdr högre anbud. Överlåtelsen åtföljdes av årslånga tvister, som dock ej alltför mycket synas ha rubbat parternas inbördes förtroende. Redan 1723 sålde nämligen stärbhuset till C. den s. k. Flemingska tomten på Blasieholmen. Det var en betydande fastighet, som omfattade hela holmens södra udde, dvs. området mellan nv. Hovslagaregatan, Nybroviken och det sund, som då ännu skilde Kyrkholmen (där Nationalmuseum nu ligger) från Blasieholmen. Tomten, som endast var bebyggd med smärre »stugor», användes sedan längre tid tillbaka till skeppsvarv, och C. fortsatte denna rörelse, sedan han 1725 tillträtt egendomen. Varvsdriften var det av de nya företagen, som närmast anslöt sig till C: s föregående verksamhet. Sedan han blivit ägare till tomten, lät han avskilja den från omgivningarna med ett högt plank. Längre fram uppförde han mot Strömmen en större stenbyggnad, som kvarstod till branden år 1822. På andra sidan gatan förvärvade han en stor tomt (med nv. adressnummer Hovslagaregatan 5 A & B), vilken han använde till brädgård. Då varvsägarna i Stockholm vägrade att ställa sig under hallrättens jurisdiktion, saknas tyvärr uppgifter om deras verksamhet i nämnda rätts till kommerskollegiet ingivna fabriksberättelser. Av C: s bouppteckning får man emellertid en ganska levande bild av hans varvsrörelse. Inventariernas värde upptages till i det närmaste 167,000 dir kmt, inberäknat två halvfärdiga skepp (n: o 15 och 16) på stapeln. Varvs-och brädgårdstomterna med åbyggnader uppskattades till 120,000 dir kmt. Skeppens sjösättning var en folkförlustelse, som till och med de kungliga värdigades åse.

»All Stockholm har nyfiket varit
Och nöjt sin bästa prydnad sett, Enär hans skepp av stapeln farit,
En ro, den han oss ofta gett», osv.

Sin vederkvickelse sökte C. om somrarna i en malmgård på Ladugårdslandet med karaktärs- och trädgårdsmästarbyggning, orangerier, skjul, stall och vagnshus m. m., allt värderat till 6,000 dir kmt. Även vid Seved Bååtsgatan (nv. Nybrogatan norr om Östermalmstorg) hade han ett par gårdar, som med en omgivande trädgård värderades till 3,000 dir kmt.

En kombination av grosshandels- och bruksrörelse var i äldre tid intet ovanligt; ofta var den en ej alltid avsedd följd av det förlag, som exportörerna brukade lämna sina leverantörer. Huruvida C. före inköpet av Graninge i denna eller andra former utsträckt sina intressen jämväl till Stockholms andra stora uppland, de bottniska kusterna, är ej känt. Men i varje fall inordnade sig det nya företaget harmoniskt i hans affärsrörelse. Han kunde förse sina bruk med förlagsvaror ur egna lager och utskeppade med egna fartyg det järn, som ej såldes inom landet. Graninge var redan vid denna tid en stor possession. Dit hörde, utoin underlydande gårdar, Sollefteå masugn och en kronoförpantning, som gav bruksägaren rätt att till bruksdriftens bästa förfoga över räntan från ett stort antal kringliggande gårdar.

Köpet av Graninge hade avslutats i ett lyckligt ögonblick. 1720-talet kom nämligen att utmärkas av en lysande järnkonjunktur, som överallt gav rik lön åt bruksägarna. Med vinsterna följde emellertid å ena sidan en allmän iver att stegra produktionen, å andra sidan en knapphet på produktionsmedlen, som måhända blev ännu kännbarare till följd av krigets efterverkningar. Den naturliga utvägen i ett dylikt läge hade varit att öka betalningen för kol, körslor och vad bruken mera behövde. Detta skedde också flerstädes men stred emot gällande förordningar, särskilt koltaxorna. Där dessa respekterades, vilket var fallet i Graninge, förlorade bönderna all lust att kola. De förtjänade mera på handel med livsmedel och i de norrländska kustsocknama framför allt på brädsågning. Den oavvittrade skogen var ännu full av överåriga trädbjässar, vilka lämnade allmogen en lätt förtjänst, då de avverkades utan ersättning till kronan, förädlades på de små bondsågar, som växte upp som svampar ur jorden, och såldes till städernas borgare. Bruksägarna sökte värja sig mot den obekväma konkurrensen med de andra näringarna genom ständiga klagomål över skogsskövling och olaga intrång i brukens privilegier. 1720-talet utmärkes därför också av en förbittrad kamp mellan bruk, borgare och bönder, i vilken förhållandena i Graningetrakten spelade en ej obetydlig roll. Så småningom mildrades dock motsatserna. Då högkonjunkturen mot decenniets slut började vika och samtidigt tillgången på träd av största dimensionen avtog, blevo bönderna mera benägna för att arbeta åt bruken. C. hade personligen på olika sätt tagit verksam del i striderna. En särskild anledning till konflikter hade för hans del förhållandet till förpantningsbönderna under bruket erbjudit. Dessa sökte nämligen särskilt under de goda åren undandraga sig skatternas förvandling till kolningsskyldighet efter den legala, för dem vid gällande prisläge ofördelaktiga taxan. Även här minskades emellertid motsättningarna med tiden. Det framstod därför för C. som en verklig förlust, då förpantningen 1741 inlöstes från bruket. — Jämväl en annan arbetarfråga på 1720-talet avspeglar i sin mån högkonjunkturens hets. För att tillgodose sin växande rörelse företog sig C. en gång att mot gällande förbud söka värva yrkeskunnigt bruksfolk men angavs och måste slå till reträtt.

Trots svårigheterna att skaffa kol, dagsverken och yrkesarbetare uppdrevs Graninge väsentligt under C: s tid. Anläggningarna bestodo av masugn, hammarsmedja, privilegierad å 625 skeppunds smide, samt ett litet manufakturverk. Vid C: s tillträde var bruket ej i allo i bästa skick, men han dröjde ej att förbättrande ingripa på olika områden. 1723 stod en ny masugn färdig, året därpå ett stort kolmagasin. För att försäkra sig om bättre malm köpte C. 1731 del i Stora Bondgruvan i Norberg. Året därpå anlade lian en ny lastageplats vid Nyland. Resultatet av hans ansträngningar blev, att tillverkningen steg högst väsentligt. Med lagligheten härutav var det ej så helt beställt, då man vid denna tid för att neutralisera först högkonjunkturens och därpå prisfallets verkningar strävade efter att begränsa hammarsmidet i riket. Men man lät det här som i andra liknande fall bero vid vad som skett och ökade vid den slutliga regleringen smidet till 1,000 skeppund (19 juni 1736). År 1734 brann masugnen vid Graninge. I dess ställe byggde C. en ny vid Bollsta (enligt privilegium 1 febr. 1737) i kompanjonskap med en annan av traktens märkesmän, den bekante Jakob Polack. Med denne hade han för masugnsbyggets skull ingått en nära förbindelse, som ytterligare befästes genom ett giftermål mellan en av C: s söner och Polacks dotter men det oaktat ingalunda blev fri från slitningar. Orsaken torde till ej ringa del ha varit C: s oavlåtliga strävan att utvidga sin bruksrörelse. Han synes ha sökt att tillvälla sig så mycket som möjligt av masugnens produktion och lät även planer på nya bruksanläggningar framskymta, vilka delvis hotade. Polack med intrång. Av dessa projekt fullbordades dock blott ett, uppförandet av en ny hammarsmedja vid Sollefteå. Den iver att utvidga bruksrörelsen, C. visade, antyder, att han ej alltför hårt trycktes av de ovanberörda försämrade järnkonjunkturerna på 1730-talet. Han stod emellertid ej främmande för de försök, som då gjordes att komma bruksrörelsen till hjälp. Vid riksdagen 1738 —39 ventilerades ivrigt olika projekt till en särskild kreditanstalt för järnhanteringen, vilka tilldragit sig uppmärksamheten därför, att de förebåda det sedermera så berömda järnkontoret. I Graningeverkens arkiv har man påträffat ett dylikt förslag, uppsatt år 1738 i C: s, Polacks och andra norrländska bruksägares namn och avsett att ingivas vid riksdagen.

En svaghet i Graningebrukens organisation var, att jordbruket var föga uppdrivet. Spannmålsförlaget blev därför mycket betungande, och tillräckligt med dragare kunde ej underhållas. Även på dessa missförhållanden riktade C. sin uppmärksamhet, ehuru ovisst, med vad resultat. Särskilt sedan kronoförpantningen Uppsagts, strävade han efter att säkerställa brukets behov av allmogens biträde genom hemmansköp. Jordförvärven voro av vikt även med hänsyn till de ökade anspråk på skogsanslag, som därigenom vunnos till den förestående avvittringen. Denna grundade sig ytterst på en förordning av 1683 men påbörjades i Graningetrakten först efter utfärdandet av 1734 års skogsordning. C. hade varit ivrigt verksam för att arbetet skulle komma i gång. Själv fick han dock ej uppleva avslutandet av förrättningen, som på ett betydelsefullt sätt skulle avrunda hans brukspossession.

C. efterlämnade icke allenast en mycket betydande utan även en ovanligt solid förmögenhet. Tillgångarna uppgingo till över 1,600,000, skulderna ej till 100,000 dir kmt. Behållningen översteg alltså eh och en halv million dir kmt. Ehuru C. börjat med två tomma händer, hade han tydligen helt införlivats med skeppsbroadeln. Barnens giften förstärkte hans relationer inom de storfinansiella och industriella kretsarna. Utom med den norrländske föregångsmannen Polack blev han på detta sätt förbunden med. Jonas Alströmer och Anders Plomgren, båda hans mågar, med familjen Wittfoth osv. Om C: s personlighet känner man knappast något. Får man av det bokförråd, hans bouppteckning upptar, sluta, till hans egna intressen, ha dessa ej varit snävt begränsade. Men böckerna kunna ju lika väl vara minnen från den tydligen mycket goda uppfostran, han lät giva sina barn. Ett par donationer vittna om kyrkliga intressen. Så skänkte han och hans hustru en klocka till kyrkan i Graninge. Och i Östermalms kyrka bekostade han det ännu bevarade altaret, som dock ej hann bliva färdigt före hans död (bouppteckningen). Bland de egenskaper, som skapade hans framgång, skymtar måhända under striderna med bönder och konkurrenter i Graninge en viss hänsynslöshet. Men ur de minnes verser, som skrevos till hans begravning, kan man sammanställa en katalog på alla konventionella borgerliga dygder. Icke utan skäl var det säkerligen, man skaldade om hans »muntra flit» och aldrig vilande verksamhetslust. Ett lyckligt äktenskap skall ha skänkt trevnad åt hemmet, vilket prisas för flärdlös men burget solid enkelhet. Särskilt framhålles också sammanhållningen bland barnen, vilka alla tillhörde det »närande ståndet» och helt visst bland de fäderneärvda traditionerna räknade en stark borgerlig självkänsla. Själv hyllades den åttioårige döde som en patriark och en prydnad bland nyttans män:

»Att genom flit förmögen bli
Och därmed gagna folk och rike,
Att i sitt stånd ha få sin like,
Är heder från allt skenverk fri.»

Författare

B. Boéthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av doktor Fr. Clason; skrivelser och inlagor av C. med flera redare i Anglica, Gallica, Algerica, Tripolitana, RA; C:s och hans hustrus bouppteckningar, Stockholms rådhusarkiv. — Verser vid C: s begravning 1747, bl. a. av A. Hesselius Americanus, Chr. Knöppel och E. Wikström; J. A. Almquist, Graningeverken (1909); E. Olan, Sjörövarna på Medelhavet och Levantiska kompaniet (1921); F. U. Wrangel, Blasieholmen och dess inbyggare (1914).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Clason, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14874, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2019-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14874
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Clason, urn:sbl:14874, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2019-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se