Hans Hansson Clerk

Född:1639-06-03 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1711-04-18 – Arboga stadsförsamling, Västmanlands län

Sjöofficer, Landshövding, Hovrättspresident, Kungligt råd


Band 08 (1929), sida 621.

Meriter

3. Hans Hansson Clerk, den föregåendes son, f. 3 juni 1639 i Stockholm, d 18 apr. 1711 i Arboga. Student i Uppsala febr. 1647; avsändes som ambassadjunkare till England 1661; kvardröjde utomlands samt blev därunder student i Leiden 19 dec. 1661 och gick sedermera till sjöss i holländsk krigstjänst; löjtnant vid amiralitetet 25 nov. 1663; amiralitetskapten 17 juli 1666; holmmajor 3 juni 1671—1676; kommendant på Vaxholms fästning 29 apr. 1673 (med konfirmation 12 jan. 1680); amirallöjtnant 17 sept. 1673; amiralitetsråd 10 dec. 1674; vice amiral i första eskadern av G. O. Stenbocks flotta okt. 1675; vice amiral i Lorens Creutz' flotta maj 1676; amiral med bibehållande av amiralitetsrådstjänsten 13 juni 1676; chef för andra eskadern i Henrik Horns flotta juni 1677; befälhavare över flottan i Dalarö och vid försvaret i Stockholms skärgård juli—okt. 1677 och juni—aug. 1678; landshövding i Västerbottens län och lappmarkerna 7 jan. 1680 (erhöll K. resolution angående lönen 13 jan. 1680); bevistade riksdagarna 1680—97; landshövding i Kalmar län och på Öland 20 aug. 1683; friherre 1687 (se riksregistr. 10 dec); K. råd samt president i Göta hovrätt 11 jan. 1710; landshövding i Södermanlands län 26 juni 1693; lantmarskalk vid ständernas utskottsmöte i Stockholm 1710.

Gift 29 dec. 1672 i Stockholm med Anna Kristina Bure, f. 1650, d 1708 i Stockholm, dotter till assessorn Jonas Bure.

Biografi

Efter att som ambassadjunkare ha deltagit i riksrådet greve Nils Brahes ambassad till England 1661 stannade C. kvar där och bedrev studier i Oxford. Sedermera begav han sig över till Holland, studerade vid universitetet i Leiden och tog tjänst i den holländska flottan. Under befäl av amiralerna Tromp, Brakel och Opdam bevistade han ett flertal sjöslag såväl mot engelska och spanska flottorna som mot turkarna. Hans härunder ådagalagda mod och den skicklighet han förvärvat beredde honom under tiden befordran till löjtnant och kapten vid den svenska flottan. Därjämte fick han »till ett prov av dess förvärvade kapacitet och förfarenhet» avlösa amiral Klas Uggla, som i Lybeck övervakade byggandet av det där beställda skeppet Solen (1669), och visade även därvid, »huruvida han uti alla stycken och delar som en experimenterad sjöman väl anstår sig perfektionerat». Uppdraget var närmast ett specimen för den holmmajorsbefattning, som C. under de närmast följande åren bestred. Då Karl XI 1674 företog sin reorganisation av amiralitetskollegium, blev C. liksom sin fader utsedd till amiralitetsråd med säte och stämma i kollegiet. Jämte Klas Uggla tillförde han kollegiet en förut, saknad sakkunskap, han blev framgent en av dess stödjepelare och förde med energi dess talan i de ständiga tvisterna med kammarkollegium. I det 1675 utbrytande sjökriget med Danmark kom C. att taga en mycket verksam del. Han medföljde den i okt. utgående flottan såsom vice amiral och befälhavare på det under hans ledning i Lybeck byggda fartyget Solen; han fick uppleva flottans missöden vid Gotland, och han var med i det krigsråd, som sammankallades av riksamiralen G. O. Stenbock och som tillstyrkte flottans hemsegling. Av den kommissorialrätt, som den 6 mars 1676 tillsattes för att rannsaka över dessa händelser, blev C. jämte amiralitetskollegiets övriga ledamöter anklagad, men han ursäktade sig med att han före 1675 icke haft något med kollegiets förvaltning att skaffa och sålunda ej var ansvarig för flottans otillfredsställande beskaffenhet, och han blev frikänd. Då flottan i maj 1676 ånyo utgick, var C. fortfarande chef på fartyget Solen, som tillhörde första eskadern, och deltog i slagen mellan Bornholm och Rügen (25 och 26 maj) och vid Öland (1 juni); vid sistnämnda tillfälle lär han ha varit den ende, som gav den tappre Klas Uggla verksamt understöd och gjorde fienden ett behjärtat motstånd. På hösten uppdrog amiralitetskollegium åt C. jämte två andra att resa till konungen i Skåne för att avgiva relation om flottans tillstånd (29 nov. 1676). I 1677 års flotta anförde C. andra eskadern. Då större delen av flottan efter nederlaget vid Kiöge bukt (1 juli) seglade inåt Östersjön, medföljde C, och han erhöll efter Henrik Horn, vilkens anställning vid flottan upphörde, befälet över den i Dalarö församlade flottan (11 juli). Sedan han skickat de svårast skadade fartygen upp till Stockholm, lade han de största skeppen i defension, förordnade andra på vakt mellan Dalarö och Landsort samt sände ett skepp att kryssa nedåt Kalmarsund. Även under sommaren 1678 hade C. högsta ledningen av skärgårdens försvar.

Jämte de maktpåliggande och med energi skötta uppdragen i sjökriget fortfor C. att fungera som ledamot av amiralitetskollegium. Han kom härvid att invecklas i en ganska häftig kontrovers med Hans Wachtmeister, vilken under kriget vant sig att handla på egen hand, oberoende av kollegiet. De klagomål häröver, som kollegiet genom C. framförde hos konungen, hade ingen verkan, och genom en instruktion av 6 dec. 1679 bekläddes Wachtmeister med så gott som diktators makt och myndighet över flottan. Att C 7 jan. 1680 utnämndes till landshövding i Västerbotten, var tydligen ett led i Wachtmeisters strävan att göra sig av med sina motståndare i amiralitetskollegium. Tre år senare (1683) inträffade emellertid, att en fransk flotta ankom till Öresund för att demonstrera mot det av Sverige inledda närmandet till det antifranska lägret i Europa och förenade sig med den danska flottan. I denna särskilt för det nyanlagda Karlskrona hotande situation befallde konungen, att flottan skulle föras till Kalmar, förordnade C. till dess befälhavare och transporterade honom samtidigt till landshövdingeposten i Kalmar län. Detta innebar ett nytt utslag i tvisten mellan C. och Wachtmeister, denna gång till C: s förmån. Wachtmeister, som motsatt sig flottans förflyttning till Kalmar, förlorade sin gunst hos konungen; denne återgick till systemet, att även de övriga amiralerna skulle deltaga i överläggningarna om flottans förvaltning, och började 1686 ställa sina skrivelser till amiralitetskollegiet i dess helhet. De förslag angående flottans tillstånd och behov, som Wachtmeister ingav till riksdagen samma år, underställdes de övriga amiralernas, dvs. C: s och Erik Siöblads, prövning och blevo föremål för anmärkningar från deras sida. Ovänskapen mellan C. och Wachtmeister sammanhängde även med att C. numera var motståndare till flottans förflyttning till Karlskrona. År 1688 föreslog C. en uppdelning av flottan mellan Karlskrona, Kalmar och Dalarö, men Wachtmeister kämpade energiskt för Karlskrona och lyckades slutligen hemföra segern. Sedan C. utnämnts till landshövding i Nyköpings län, torde hans befattning med sjöärenden helt hava upphört.

Under sin landshövdingetid i Kalmar tog C. i skogsvårdande syfte initiativet till en ganska snäv reglering av allmogens avverkningar (K. brev 10 mars 1685). Sedan han kommit till Nyköping, nedrevos där 1699 på Karl XII: s befallning slottets gamla murar, varav teglet skulle användas till slottsbyggnaden i Stockholm. Nedrivandet gällde dock endast den gamla delen av slottet, under det att de nyare delarna restaurerades och inreddes till landshövdingeresidens, vilket emellertid förstördes vid »ryssbranden» 1719. C. råkade i tvist med stadens justitieborgmästare J. V. Stamm, vilket hade till följd, att denne avsattes (1700). C:s verksamhet i Nyköping sammanföll till största delen med det stora kriget och fick i mycket sin prägel av dess speciella krav och förhållanden, varom hans skrivelser till regeringen under dessa år bära vittne. Den svåra pestepidemien 1710 föranledde honom t. ex. att till förhindrande av farsotens spridning utfärda bestämmelser (21 okt.), vilka bl. a. med en för tidsförhållandena betecknande hårdhet förbjödo prästerna att betjäna personer, som vare sig insjuknat eller avlidit i pesten. På ständernas utskottsmöte samma år utsågs C. att leda ridderskapets och adelns förhandlingar; enligt rådets beslut skulle han icke kallas lantmarskalk, eftersom det icke skulle vara någon verklig riksdag, men benämningen användes, dock överallt i mötets handlingar. C. mottog uppdraget med stor tvekan på grund av sin ålder och sjuklighet, och i själva verket saknade han nog också den förmåga att leda överläggningarna, som den ömtåliga situationen krävde. Under några kritiska veckor måste han på grund av sjukdom lämna ordförandeskapet åt den mera energiske Gustav Cronhielm. C: s uppfattning av ställningen belyses nog ganska tydligt av hans varnande ord mot förhastade beslut: »Vem vet, hur det skulle vara behagligt Kongl. Maj:t? Vi äro ständer uti ett suveränt rike.» Kort före mötets sammanträdande hade C. utnämnts till K. råd och president i Göta hovrätt (11 jan. 1710). Han begav sig efter avskedstagandet från landshövdingeposten till Arboga, dit rådet för pestens skull flyttat, och avled där (18 apr. 1711).

C. ägde Väster Lagnö på Ljusterö samt Kristineholm (eller Östersätra) i Lohärads och Bällsta i Vallentuna socken. I Stock holm besatt han de fäderneärvda fastigheter vid vilka efter hans död övergingo till hans döttrar Blasieholmstorg, och mågar.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev och skrivelser från C. finnas flerstädes i riksarkivet, så i bio- graphica, bland brev till Hedvig Eleonora, Nils Bielke, kanslipresidenten och defensionskommissionen, bland amiralitetskollegiets inkomna handlingar och handlingar rörande flottan samt bland landshövdingarnas skrivelser till K. M:t.

Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: I texten nämnda brev och handlingar; Sveriges riddersk. och adels riksdagsprotokoll, 17 (1902); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 2, 4 (1856, 1875); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 18 (1852); C. A. Gyllengranat, Sveriges sjökrigshistoria i sammandrag (1840); H. O. Indebetou, Nyköpings minnen (1874); K. Leijonhufvud, Pesten 1710— 1711 och prästerskapet i Strängnäs stift (Karol. förb. årsbok, 1921); C. G. Malmström, Smärre skrifter rör. 1700-talets historia (1889); F. U. Wrangel, Blasieholmen och dess inbyggare (1914); A. Zetterstén, Sv. flottans historia, 2 (1903).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Hansson Clerk, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14884, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2020-05-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14884
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Hansson Clerk, urn:sbl:14884, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2020-05-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se