Meriter

4. Lorents Clerk, den föregåendes broder, f. 14 maj 1653, d 16 mars 1720 på Hunnerstad i Höreda församling. Student i Uppsala okt. 1659; kom i krigstjänst 1670; löjtnant vid Kronobergs regemente 5 dec. 1672; erhöll permission för att gå i utländsk krigstjänst 12 maj 1673; tjänstgjorde som löjtnant vid Gustav Ulfsparres holländska regemente; kapten vid Kalmar regemente 8 jan. 1675; major därstädes 10 okt. 1677; kommenderad till fortifikationsarbeten i Karlskrona 1684 och 1692 samt i Göteborg 1694; överstelöjtnant vid Västgöta-Dals regemente 31 dec. 1693 och vid Kalmar regemente 3 febr. 1696; överste och chef för Jönköpings regemente 15 jan. 1700; generalmajor och landshövding i Österbotten 25 juni 1706; friherre 16 sept. 1707; generallöjtnant 11 mars 1720.,

Gift 1686 med friherrinnan Beata Mörner af Morlanda, d febr. 1748, dotter till generallöjtnanten friherre Hans Georg Mörner af Morlanda.

Biografi

C. förtjänade sin befordran på slagfälten. Som nybliven löjtnant utverkade han krigskollegiets tillstånd (12 maj 1673) att gå i utländsk krigstjänst. På holländska sidan bevistade han därpå (11 aug. 1674) slaget vid Seneffe, där han blev »skutin», och var sedan med om den misslyckade belägringen av Oudenaarde och erövringen av Grave. Förmodligen vände han därpå hem, ty då på nyåret 1675 ett nytt kompani skulle uppsättas vid Kalmar regemente, gavs detta åt C, som samtidigt befordrades till kapten, bl. a. på grund av sina meriter i utländsk krigstjänst. Med sitt regemente låg C. i garnison i Kristianstad, då denna fästning 15 aug. 1676 överrumplades av danskarna. Han föll sårad i fiendens våld men var följande år åter fri. Den 14 juli 1677 deltog han i slaget vid Landskrona. Därpå bevistade han Kristianstads belägring och var med om två av de mest omtalade företagen under denna, stormningen av skansen framför Långa bron i aug. 1677 och intagandet av Beckholmen på sommaren 1678. Redan på hösten 1677. blev C. major. Det sista krigsåret kommenderades han ombord på flottan och fick med 300 man försvara Borgholms slott, medan danska flottan låg i Kalmar sund.

Då kriget började år 1700, hade C. just befordrats till överste för Jönköpings regemente. Detta tillhörde de trupper, som föregående år överförts till Tyskland för att söderifrån rycka in i Danmark vid det väntade fredsbrottet, och fick efter freden i Traventhal ännu i två år ligga kvar i Wismar. Först år 1702 kommo C. och hans trupp med på allvar. Jönköpings regemente tillhörde den kår, som av Nils Gyllenstierna från Pommern tillfördes konungen i Krakau i aug. 1702, och ingick sedan merendels i huvudarmén. Det blev mest långa och uppslitande marscher, avbrutna av vilan i kvarteren. Under Thorns belägring 1703 var regementet kommenderat på transportflottan på Weichsel, på hösten 1704 deltog det i Weichselövergången vid Warschau natten 18—19 okt. och den därpå följande jakten efter sachsiska armén. Från nov. 1704 låg regementet stilla, först i Sieradz, sedan i trakten av Krakau, ända tills det vid årsskiftet 1705/06 fick följa med mot ryssarna i Grodno och sedan in i Sachsen.

Därmed var C:s aktiva militärtjänst slut. Ett par veckor innan regementet överskred sachsiska gränsen utnämndes han till landshövding i Österbottens län. Samtidigt hedrades han med generalmajors titel och året därpå med friherrevärdigheten. Otvivelaktigt var det avtagande krafter, som föranledde C. att nu draga sig tillbaka till en lugnare syssla. Han hade vid denna tid uppnått några och femtio års ålder, och trettiotvå år hade förflutit, sedan han första gången var i fält. Efter hemkomsten nödgades han taga sig en rätt grundlig vila på sin gård Hunnerstad vid Eksjö, innan han på våren 1707 begav sig till sitt län.

I ett brev till generalguvernören i Reval Nils Strömberg har C. skildrat Österbotten, sådant han fann det vid sin ankomst dit. »Det är», skriver han (3 maj 1708), »i sig själv ett skönt land, men mycket underkastat frost, som säden ibland fördärvar. Men eljest kan man hava här allt det man vill och behöver, så till uppehälle som allt annat, emedan här segles hela sommaren igenom med sköna skepp på Stockholm, så att där man vill kosta på, kan man allt hava ther ifrån.» Där finnes också »mycket hederligit prästfolk och borgare, så att där jag vore närmare Sverige och fingo ibland se min lilla egendomb till godo i Sverige, skulle jag aldrig åstunda komma härifrån.» Denna tavla av burgenhet, livlig handel och borgerlig trevnad, som säkert var ganska typisk för de exportidkande bottniska kusttrakterna, skulle dock snart förbytas i sin motsats. Det var tre fiender, som tillsammans blevo övermäktiga, frosten, vars ständiga hot bildar det mörka inslaget redan i C:s idyll från våren 1708, kriget och pesten. Av dem var frosten länge den värsta. År efter år kom den tillbaka, och välståndet sjönk alltmer. Krigsbördorna började bli allt svårare att bära, med växande eftertryck föreställde C. rådet i Stockholm, att provinsen ej fick belastas över bristningsgränsen, allt oftare nödgades han berätta, att nöden hindrat planerade anstalter till landets tryggande.

Det finnes ingen anledning att betvivla, att C. var en driftig och energisk administratör. Men tiden medgav ej några större insatser för länets förkovran. Under den goda tiden ingrep han mot ett tydligen kristidsartat uppdrivet skeppsbyggeri, som förmenades äventyra skogen (brev till rådet 20 juni 1708), han arbetade vidare för jordeböckernas förbättrande, rannsakade öm restantier och företog långa resor i sitt vidsträckta förvaltningsområde. Hans flesta ämbetsåtgärder voro emellertid direkt betingade av det pågående krigets krav. Än gällde det utskrivning av folk och gärder, än omsorgen om krigsfångarna — en oförsiktighet därvid ådrog honom 1711 en skarp skrapa — än anskaffandet av hästar, penningar, proviant och dylikt för trupperna vid fronten och Reval. Bland alla dessa åtgärder i samband med kriget är det särskilt C: s insatser för organiserandet av en landstorm i Österbotten och tryggandet av gränsfreden mot Ryssland, som bevarat hans namn i eftervärldens minne. Både landstormen och gränsfreden funnos vid hans ankomst till länet. Det hörde till de officiellt godtagna traditionerna, att allmogen i Kajana län och dess ryska grannar skulle hålla sig stilla under krigen och fortsätta sin inbördes handel. Men fullt kunde man formliga överenskommelser till trots aldrig lita på lugnet. I Österbotten övades därför allmogen i vapnens bruk av f. d. officerare och underofficerare, däribland en »landsmajor» och ett par »landskaptener». C. grep sig genast an med organisationens fullbordande. Övningsdistrikten minskades i storlek. Då alla arbetsföra män ej borde tagas från hemmanen, rullfördes de, som skulle vara pliktiga att låta öva sig och gå ut mot fienden. Gamla gevär och värjor, som togos ur förråden eller skaffades från Sverige, utdelades bland allmogen. På våren 1709, då organisationen var färdig, räknade landstormen 1 lantmajor, 34 andra officerare, 639 över- och underbefäl samt korpraler, 48 trumslagare och ej mindre än 6,938 gemena, av vilka 5,078 hade eldvapen och värjor, 1,860 blott »halvmånar». Tyvärr svarade dock truppens inre värde ej mot resultatet på papperet. Officerarna hyste i allmänhet ett djupt misstroende mot det irreguljära uppbådsfolket, och det skulle också visa sig, att de i det hela hade rätt. Småavdelningar, som fingo stöd av reguljära trupps förband, fyllde väl med mycken heder sin plats, men de stora massuppbåden visade sig praktiskt taget oanvändbara. I de övriga länen uträttades över huvud föga, men även i Österbotten, där både landshövdingen och befolkningen visade en lovvärd iver, blev resultatet i påfrestningens stund nästan lika värdelöst. Måhända bidrog härtill, att befälsfrågan ej blev lyckligt ordnad. På C:s förslag utsågs nämligen till landsmajor den beryktade kronoarrendatoren Simon Affleck, som på grund av sin hårdhet var illa sedd av allmogen och därjämte aldrig effektivt trädde i funktion, då regeringen trots upprepade påminnelser underlät att ordna hans avlöningsförhållanden.

Redan på våren 1708 berättade C. för Strömberg, att den nya organisationen, som han då personligen genomfört i Kajanatrakten, injagat en hälsosam skräck hos grannarna på andra sidan gränsen. Nästa vår stördes gränsfreden av oroliga sällar från finska sidan, men gränsfreden återställdes dock, sedan C. själv skyndat till tör att möta ett befarat revanschtåg. Icke desto mindre blev det åter oro på sommaren, i det då tvivelaktiga ryska element föllo in över gränsen och sedan framgångsrikt näpstes av en av C. inpå ryskt område utsänd expedition. Först 1710 sattes emellertid landstormsorganisationen på ett allvarligt prov. På våren detta år anbefallde den kommenderande generalen Georg Lybecker ett allmänt folkuppbåd till Viborgs undsättning. C. uppbjöd genast allmogen i södra delen av länet och mönstrade på midsommaraftonen mellan 2,000 och 3,000 man, vederbörligen indelade i tolv »brigader eller bataljoner». Truppen gjorde »en vacker parad», i synnerhet för att vara av bönder, och C. avlämnade med god förtröstan styrkan till häradshövdingen Jonas Mollin, som skulle föra den till Lybecker, då Affleck alltjämt ej fått sin ställning ordnad. Missväxten gjorde det emellertid svårt att ordna provianteringen. Ett smygande tal hördes, att man skulle få gå hem utan mat, om man följde med, så långt förråden räckte. Knappt var C. borta, förrän deserteringar i massa började, och av hela truppen framkom till slut blott 700 man till armén. Följande år nedsattes lantvärnets värde än mer, då C. vid nyuppsättningen av Österbottens regemente nödgades återtaga en god del av de bland allmogen utdelade gevären.

Under tiden ville oron vid gränsen aldrig riktigt upphöra. På sommaren 1710 reste sig en del bönder mot Affleck och fingo understöd av ryssarna. Oron stillades väl denna gång, men 1712 bröt den ånyo ut, och denna gång allvarligare. Ryssarna, som uppretats av ett med gränsfreden oförenligt tullbeslag av ett partivadmal, förenade sig åter med de missnöjda bönderna och härjade svårt i Kajana med omnejd (»vadmalskriget»). Då Affleck och C. kommo tillstädes, voro fienderna åter borta. C. tilltrodde sig ej att företaga något effektivt med allmogen utan stöd av reguljära trupper och åtnöjde sig därför med att återställa lugnet och förnya gränsfreden på nyåret 1713. Då voro emellertid de svenska stridskrafternas motståndskraft och därmed även C:s verksamhet i Österbotten snart till ända. Medan man i södra Finland gick mot de avgörande händelserna, fick C. upprepade order att vara armén till hjälp på olika sätt, landstormen uppbådades men fick vända hem igen, galärer skulle byggas osv. I enlighet med konungens föreskrift uppsattes ett tremänningsregemente, som C. personligen övade. På hösten 1713 närmade sig den vid Pälkänä slagna armén, föregången av flyktingskaror. C. uppbådade landstormen, men arméns befälhavare, Karl Gustav Armfelt, lät bönderna vända hem för att ej tära för mycket på förråden. Det oaktat deltogo allmogepartier sedan i striden och förvärvade nu, då de stöddes av armén, vid flera tillfällen beröm. C. gjorde säkert vad i hans makt stod för att stödja Armfelt, men allt var förgäves. Den 19 febr. 1714 blev den svenska armén slagen vid Storkyro, och därefter började färden mot norr. De hopade olyckorna, plundringen av residenset, där ryssarna lämnat blott väggarna kvar, förlusten av alla inkomster, ansträngningarna, som överstego hans krafter, kunde ej annat än göra C. missmodig. Åberopande sina 44 tjänsteår, begärde han att bli förflyttad till Sverige (17 apr. 1714), men då ingen avlösning avhördes, grep han sig åter an med sina plikter. Han slog sig ned i Uleåborg, ordnade länsstyrelsen så gott sig göra lät, understödde kraftigt Armfelt vid den framgångsrika reorganisationen av armén och sökte även återupprätta folkuppbådet, som dock ej kunde förses med vapen. Först då Armfelt utrymde Finland, reste C, i sept. 1714, till Sverige, åtföljd av sina landstatstjänstemän och medförande länsstyrelsearkivet, som räddats vid residensets utrymning. I Sverige sökte han förgäves att bli använd i någon annan tjänst. Sina återstående år tillbragte han på Hunnerstad, skild från all offentlig verksamhet, då ej något enstaka ärende rörande hans av fienden besatta län eller flyktingarna från detta påkallade en framställning till regeringen. Ett sista erkännande kom honom till del, då han några dagar före sin död utnämndes till generallöjtnant. Han ligger begraven i Hunnerstads sockenkyrka Höreda, där hans vapen uppsattes.

Utom Hunnerstad, som han arronderade genom ett byte med kronan (K. brev 4 mars 1694), ägde C. Norrby i Asby socken i Östergötland. Enligt egen uppgift saknade han personlig förmögenhet; då rådet sökte uppbringa lån till krigets förande, svarade han alltid, att räntorna av hans gods medtogos av rusthållsskyldigheten och att han i övrigt blott hade sin lön att tillgå.

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

I riksarkivet förvaras, jämte tjänsteskrivelser från C. såsom regementschef och landshövding till K. M:t, rådet och defensionskommissionen, bl. a. brev från honom till generalguvernören Nils Strömberg och v. guvernören Fr. Patkul i Reval.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: C:s ovannämnda tjänsteskrivelser och brev samt meritlistor för Kalmar regemente (militaria), allt i RA; biographica, krigsarkivet; avslutade byten n:o 309, kammararkivet. — Hist. handl., 7, 9, 10 (1870,74,79); Karol. krigares dagböcker, 2, 9, 11, 12 (1903, 13, 16, 18). — [C. Bennedich], Kungl. Jönköpings regemente 1623—1923 (1923); Fr. Hjelmquist, Kriget i Finland och Ingermanland 1707 och 1708 (1909); dens., Det finska folkuppbådet sommaren 1710 (Karol. förb. årsbok, 1910); A. Noreen, Anteckningar om Kungl. Hallands regemente (f. d. Västgötadals) åren 1625—1910 (1911); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1902); H. E. Uddgren, Kriget i Finland år 1713 (1905); dens., Kriget i Finland 1714 (1909).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lorents Clerk, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14885, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14885
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lorents Clerk, urn:sbl:14885, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-19.