Samuel Cobron eller Cockburn

Död:1621-12 – Lettland (på Livland, kan också vara Estland)

Arméofficer


Band 08 (1929), sida 678.

Meriter

Cobron eller Cockburn, Samuel, av skotsk börd, i dec. 1621 i Lifland »på sitt 47 ålders år». Studerade enligt gravskriften lyckligen i tjugutre år; kapten i svensk tjänst, troligen 1606; övertog på våren 1610 befälet över det engelska och skotska krigsfolket i Evert Horns armé; överste för ett värvat regemente ryttare och fotfolk 13 nov. 1610 (ny beställning och obligation 5 och 9 maj 1613); kallas från 1614 generalfältvaktmästare (ny beställning 3 okt. 1616); avgick ur krigstjänsten efter ryska krigets slut; återinträdde i aktiv tjänst 1621.

Gift 1) med Kristina (omnämnd 1614); 2) med Barbro Kinnaird (Kennerth).

Biografi

Ett svenskt fästningsverk vid Riga, Cobron skans, erinrade länge om en krigsöverste av skotsk börd, som under Karl IX:s och Gustav Adolfs polska och ryska krig sökte sitt bröd i svensk tjänst. Att han räknat adlig börd, synes säkert. Om namnformen Cockburn, vilken C. dock ej själv nyttjade, är riktig, har han tillhört en ganska känd skotsk familj. Av svenska källor erfar man om C:s släkt endast, att han haft en broder i Skottland, som efter hans död genom  ombud processade om arvet i Åbo. Denne broder kallas i domboken M. Johan Klapartan och  torde av magistertiteln att döma ha varit en boklärd man. Då C. uppges ha studerat i tjugutre år, får detta kanske tolkas så, att även han från början varit bestämd för den lärda banan. I varje fall prisas hans bildning i en minnestavla, som tillhör ett av brodern uppsatt gravmonument över C. och lämnar åtskilliga uppgifter av värde till hans biografi.

I allmänhet antages det, antagligen på grund av en ej nödvändig slutsats från gravskriftens uppgift om hans tjugutreåriga studier. att C. kom i svensk tjänst redan 1598. I samtida svenska källor synes han emellertid möta först 1606. Under kontot landsknektar redogör räntekammarboken detta år första gången för en betalning åt hans soldater, och den första daterade avräkning med honom, som påträffas bland krigsarkivets militieräkningar (1603/41), gäller juni–nov. 1606. All sannolikhet talar sålunda för, att C. inträtt i svensk tjänst under de stora nyvärvningar, som 1605—06 anställdes efter slaget vid Kirkholm. Hans kompani bestod av fotfolk. En bland militieräkningarna i krigsarkivet befintlig rulla (sign. 1606/3) upplyser, att han 1606 deltagit i kriget i Lifland under greven av Mansfeld. År 1607 får C. åter en betalning från räntekammaren, nästa år återfinnes han i ett i Stockholm upprättat »förslag» (krigsarkivet, sign. 1608/20) över »främmende krigsfolk, som drager ut till Tyskland». Den något egendomliga rubriken åsyftar helt visst Mansfelds misslyckade försök mot Riga detta år. Samma episod avses antagligen också med en passus i en avräkning med C. (K. brev 25 dec. 1612, jfr krigsarkivet sign. 1617/3), där det talas om en hans fordran, förvärvad genom tjänst med några kompanier soldater för Dünamünde och eljes i Lifland. I dec. 1608 är C. åter i  Stockholm och får där en utbetalning från räntekammaren. Vid denna tid igångsatte Karl IX. omfattande nyvärvningar i England, Skottland, Holland och Frankrike. Värvningarna i England
och Skottland anförtroddes åt Jakob Spens enligt en uppgörelse, som sammanfattades i tvenne beställningsbrev av 7 okt. och 20 nov. 1608 och en obligation av 3 jan 1609. För att fullgöra sitt uppdrag avreste Spens kort efter årsskiftet till England, följd av C. och andra engelska och skotska officerare (pass 17 dec.). Under loppet av år 1609 samlades de nyantagna soldaterna i Sverige. Bland dem, som på hösten detta år mönstrades i Stockholm, återfinnes även C. i spetsen för ett kompani ryttare (krigsarkivet, sign. 1609/20).

De trupper, som sammandrogos i Sverige under år 1609, voro bestämda för den ryska krigsskådeplatsen. Pontus De la Gardie hade efter avslutandet av fördraget i Viborg i febr. 1609 i spetsen för en här av finnar och utländskt legofolk inträngt i Ryssland för att stödja Vasilij Sjuskijs vacklande tron. Efter växlande öden befunno sig De la Gardie och tsarens frände furst Mikael Skopin. sedan hösten 1609 på den framryckning, som i mars 1610 slutade med det triumferande intåget i Moskva. Avgången var emellertid stor bland De la Gardies trupper, och samtidigt trängde polackerna in i Ryssland för att även på denna krigsskådeplats upptaga striden med Karl IX. Det var därför av vikt, att de nyvärvade trupperna snarast möjligt stötte till den svenska hären. De inskeppades i början av sept. 1609 men vinddrevos till Finland och nödgades landstiga i Åbo. Därifrån marscherade de landsvägen till Viborg och fördes sedermera av Evert Horn över isen till Koporje län. I början av febr. 1610 överskreds ryska gränsen. Hela styrkan räknade då omkr. 3,000 man. Den lilla kåren trängde över  Novgorod allt djupare in i Ryssland under ständiga strider. Till följd av bristande soldbetalning hade emellertid ett jäsande missnöje, underblåst av lockande anbud från polackerna, vunnit insteg bland Horns soldnärskaror. I spetsen för myteriet ställde sig de främsta engelska  befälhavarna Calville och Pinnart. För Horn återstod endast att gripa in med kraft. Några meniga hängdes, de opålitliga officerarna avsattes, och C. fick i deras ställe taga befälet över det engelsk-skotska folket. Nästa gång C. möter är i slaget vid Klusjino. De la Gardie och Horn hade lyckligt verkställt sin förening och hade därpå jämte en rysk armé slagit läger vid den nyssnämnda byn, då de (24 juni 1610) överraskades av polackerna. Dessas rytteri stormade fram mot svenskarnas läger men kastades två gånger tillbaka. Därpå ryckte det engelska  rytteriet med C. i spetsen och de övriga främmande ryttarna ut men kunde ej länge motstå det överlägsna polska kavalleriet på fria fältet. Då rytteriet vek, flydde också ryssarna, och samtidigt utbröt myteri bland legotrupperna i det svenska lägret. För De la Gardie återstod endast att kapitulera. Han lyckades emellertid träffa en överenskommelse, som berättigade honom och Horn att återvända till Sverige med det krigsfolk, som ville följa dem. Den övervägande delen av legotrupperna »gjorde sig till skälmar» (jfr kammararkivet, rött nummer 438), men några få utländska officerare, bland dem C., höllo fast vid De la Gardie och anträdde jämte honom och de svenska och finska trupperna det farofyllda återtåget. Efter återkomsten synes C. ha belönats för sin trohet med en nybeställning – en dylik av 13 nov. 1610, som dock ej återfinnes i riksregistraturet, omtalas i avlöningshandlingar i krigsarkivet (sign.1613/68) – och övertog samtidigt befälet över ett värvat regemente; tillika fick han en större utbetalning i räntekammaren och erhöll slutligen (25 jan. 1611) Närtuna socken i  förläning. På våren 1611 återfinnes C. på den ryska krigsskådeplatsen med sitt regemente, som då räknade nio fanor fotfolk och två fanor ryttare (krigsarkivet, sign. 1611/25). I mars 1611 sändes han av De la Gardie att överrumpla fästningen Ladoga, som kort förut fallit i ryssarnas händer, men lyckades ej intaga den; därpå fick han med några hundra man rycka fram mot Novgorod för att hålla ryssarna i styr. Under de följande underhandlingarna mellan Novgorod och De la Gardie erbjöd sig den senare att sända C. till ryssarnas hjälp, om Nöteborg genast överlämnades åt Sverige. Någon överenskommelse uppnåddes emellertid ej, och C. fick i stället vara med, då De la Gardie 16 juli 1611 stormade Novgorod. Han förde därvid befälet över den ena flygeln och skall ha varit bland de första, som inträngde i staden. Efter Novgorods fall fick han följa Evert Horn på dennes misslyckade tag till Pskov på hösten 1611.

Ehuru C. själv i alla skiften troget hållit fast vid sin krigarplikt, kunde han ej förhindra, att hans regemente smittades av den missnöjets anda, som utlöste det ena myteriet efter det andra i den illa betalta De la Gardieska hären. Då soldenärernas krav trots Novgorods erövring ej kunde tillgodoses, uppstod en allvarlig jäsning (C. till K. M:t 23 aug. 1611). Från Sverige kommo väl ett K. brev med förmaningar (19 nov.) och även något penningar, men det blev dock nödvändigt att överföra den roliga truppen till Finland, för vilket den blev en föga välkommen börda. I juni 1612 förlades C: s regemente i kvarter, till större delen i trakten av Åbo. C. själv, som medförde de bästa rekommendationer av De la Gardie, skyndade till Stockholm, dit han ankom 18 juni. Då danska flottan på sensommaren 1612 hotade Stockholm, räknade man även med C: s medverkan vid huvudstadens försvar. Men eljes synes han blott ha ägnat sig åt sina och regementets angelägenheter. Han fick genast ett värvningspatent (12 aug.), hans nyantagna folk förlades i uppstäderna, regementet i Finland förmanades till tålamod (12 okt.), och kammarkollegiet utvecklade en livlig verksamhet för att ställa honom och hans folk till freds. Först på våren 1613 blev man dock färdig. Sedan C. för sina personliga fordringar fått 465 hemman i Österbotten och Satakunda, ordnades hans tjänsteförhållanden genom nya urkunder (beställning 5 maj, försäkran om resterande sold 8 maj och revers 9 maj). Därpå skyndade han till sitt regemente vid Åbo, men blott för att mötas av nya uppskov och svårigheter (till Oxenstierna 17 maj). I juni kunde dock regementet mönstras; det bestod som förut av både fotfolk och ryttare, skotskt och engelskt folk kompletterat med svenskar och finnar (avräkningar, krigsarkivet, sign. 1613/36–38) Men med betalningen gick det trögt. Trots bittra klagomål (16 juli 1613) och De la Gardies varningar (1 aug.) fick C. börja det nya fälttåget med två månaders obetald sold (K. försäkran 10 aug.). Han överskeppades till Narva och trädde under befäl av hertig Julius Henrik av Sachsen-Lauenburg, en av tidens många condottierer, som i maj 1613 fått befälet över svenska rytteriet.

Märkliga händelser hade utspelats i Ryssland under C:s långa frånvaro. Svenskarna hade följts av framgång och gjort sig till herrar över hela raden av gränsfästningar, Nöteborg, Koporje, Jama, Gdov och Ivangorod, det sistnämnda i dec. 1612. Endast det starka Pskov trotsade alltjämt deras ansträngningar. De följande händelserna blevo emellertid mindre lyckosamma. Ryssarna samlade sig till slut kring en inhemsk härskare, Mikael Romanov (febr. 1613). I öster föll svenskarnas sydligaste utpost Gdov. Och samtidigt varslade förlusten av Tichvin nordost om Novgorod om ett hot mot sistnämnda stad, som i allvarligare form skulle återkomma nästa vår, då ryska härskaror satte sig fast vid Bronnitsy och Staraja Russa i Novgorods grannskap.

Sedan C:s regemente slutit sig till Julius Henrik, bröt denne (18 aug. 1613) upp mot Gdov och kunde 26 aug. full av tillförsikt rapportera om de första lyckliga skärmytslingama utanför staden. Men redan två dagar därefter överrumplades belägringshären av ett från Pskov utsänt parti, som bl. a. nedhögg trehundra man av C: s folk och erövrade hertigens kanoner. Och då därefter Reinhold Taube och Evert Horn sändes till Gdov, stupade den förre, varpå ett myteri bland det utländska krigsfolket tvang Horn att ånyo häva belägringen. På grund av krigsfolkets motspänstighet misslyckades samtidigt även ett angrepp på Tichvin. Huruvida C: s regemente också greps av upprorsandan, synes svårt att fastställa. I varje fall kunde det sändas ut att rensa vägarna kring Novgorod och förstärktes sedermera med en del av Taubes regemente (K. brev 23 dec. 1613).

Följande vår togs C. i anspråk för mera maktpåliggande uppdrag. Han ryckte ut med 2,000 man och lade sig, efter att ha slagit en kosackskara i fria fältet, jämte överste Mönnichofen, som sänts ut i samma syfte, i vägen för de ryssar, som satt sig fast i Bronnitsy. De båda överstarna förskansade sig inom musköthåll från fiendens befästa läger och höllo sig trots betydande numerär underlägsenhet kvar, uppmuntrade genom ett lovordande brev från Gustav Adolf. I juni förbättrades deras läge väsentligt, i det C. med stormande hand och under stor manspillan för fienden intog en skans, som låg inpå hans läger. Följande månad kom De la Gardie till C: s och Mönnichofens hjälp.Nu fördrevs fienden alldeles från sina skansar vid Bronnitsy (14 juli 1614) med den lyckliga påföljd, att även den ryska styrkan vid Staraja Russa fann för gott att draga sig tillbaka. Segern, som hade vunnits främst tack vare C: s och hans vapenbroders uthållighet, var av avgörande betydelse för årets fälttåg. Hotet hade varit så allvarsamt, att Gustav Adolf en gång uppmanat De la Gardie att ej »emot Gud och naturen opinaitrera», då fältherrens och Evert Horns personer lågo konungen mer om hjärtat än själva Novgorod. Nu var staden räddad och flanken tryggad vid det företag, som skulle bli den närmaste uppgiften, Gdovs återerövring. Även i denna årets andra stora bedrift kom C. att deltaga.

Under de svåra månaderna vid Bronnitsy hade trupperna som vanligt fått vänta på sin sold. Åtminstone sedan maj hade C. ivrigt yrkat på deras betalning, men de hade mest fått nöja sig med löften och goda ord. Efter segern utbådo sig C. och Mönnichofen De la Gardies tillstånd att tåga till Gustav Adolf, som nu kommit till Narva, för att direkt av honom utverka sin välförtjänta lön. Konungen förstod emellertid ännu en gång att förmå dem att ge sig till tåls (jmfr K. brev 27 juli 1614), och dirigerade dem till belägringsarmén vid Gdov, där Mönnichofen stupade. C. synes ha övervarit hela belägringen ända till stadens kapitulation (10 sept.). Vid denna tid träffades nya ekonomiska uppgörelser med honom. Närtuna socken, som han fått 1611, indrogs under år 1614, och C: s förläningar, vilka alla gåvos i avräkning på hans fordran, koncentrerades till Finland. I rask följd fick han löfte om betalning (22 aug.), nya gods i Borgå och Pernä socknar (24 sept.) och ännu en försäkran om betalning (5 okt.). Längre fram sändes även penningar, som dock blott beräknades räcka till att »kontentera» soldaterna till konungens återkomst (K. brev 9 jan. 1615; jmfr avräkningar, krigsarkivet, sign. 1614/68). Vid denna tid börjar C. kallas generalfältvaktmästare eller generalmajor och uppbär även särskild lön som sådan. Det var den formella bekräftelsen på den framskjutna ställning, som han redan länge intagit i De la Gardies armé och som oftafunnit uttryck i hans självständiga kommando vid krävande företag.

I dylika användes han även, medan man väntade på konungens återkomst till nästa års fälttåg. Redan på nyåret 1615 stod han i trakten av Ladoga för att hålla ögonen på moskoviterna i Tichvin. Folket var som vanligt illa betalt, plågades av vinterkylan och slets ut på de långa marscherna (jmfr brev till Gustav Adolf 24 jan.). Men C. höll ut på sin post, skärmytslade med fienden och kämpade även med honom till sjöss, då på våren små flottiljer av »lodjor» från båda sidor sändes ut på Ladoga. Till slut satte han efter ett fientligt parti, som vänt sig mot den omstridda, sedan någon tid åter av svenskarna besatta fästningen Ladoga. Han framträngde ända till trakten av Tichvin och slog i grund en skara, som gick honom till mötes ur fästningen, samt gjorde byte av hästar och boskap. Efter att på detta sätt ha tryggat även årets huvudoperationer, återvände C. till Narva och förenade sig. med konungen, som detta år ämnade söka intaga Pskov. Som vanligt hade C. ekonomiska angelägenheter att ordna: hans förläning i Österbotten bekräftades, en fordran på 16,000 dir erkändes (28, 29 juni) och C. fick en ny donation (24 sept.). Vid Pskov kommenderade han de engelska, skotska och franska legosoldaterna, vilka förlades i ett av de fem befästa läger, varmed Gustav Adolf cernerade staden. Sedan företaget uppgivits (17 okt.), sändes C. (16 dec. 1615) ut mot ryska strövpartier, som släppts fram av polackerna genom Lifland. Han torde dock ej ha kommit i tillfälle att uträtta något, då ryssarna försvunno lika hastigt som de kommit. I själva verket synes det tvivelaktigt, om hans regemente längre var tjänstdugligt. I nov. 1615 hade det lagts i kvarter i Ivangorod och var ännu nästa sommar kvar där. Andan hos truppen var dålig. C. bestormade konungen och Oxenstierna med skildringar av nöden bland folket och det jäsande missnöjet, som när som helst kunde utbryta i öppet myteri. Värst blev det, då i stället för de ivrigt väntade penningarna ett parti enligt C: s drastiska skildring rutten, oätbar proviant ankom och började utdelas. Sedan krigsrörelserna numera i huvudsak avstannat, beslöt sig konungen under sådana förhållanden för att avdanka de tappra men fordrande och opålitliga soldenärerna. Som vanligt blev det långa förhandlingar, uppskov och otåliga påminnelser. På hösten 1616 kom det tydligen till någon sorts Uppgörelse, ty C. sändes nu från Stockholm, dit han begivit sig, till Finland med ett memorial, som ålade honom att hålla räfst med adeln om rusttjänsten, och en förnyad fullmakt som »generalvaktmästare», båda daterade 3 okt.; pengar och kommiss, som lovats honom, kunde han däremot ej invänta (jmfr avräkningar i krigsarkivet, sign 1614/68, 1615/52,53).

Vid första underrättelsen om regementets förestående avdankning hade C. (6 maj 1616) begärt tillstånd att gå i rysk tjänst efter den väntade freden. Förslaget var ej oangenämt för Gustav Adolf, som med nöje såg, att ryssamas motståndskraft mot polackerna ökades. Vid årsskiftet 1617—18 var C. färdig att sätta det i verket. Konungen gav honom en särskild instruktion, som framför allt betonade vikten av att han blev använd mot polackerna (14 dec. 1617), lät honom behålla sina förläningar (K. brev 30 dec, 2 jan.) och gav honom och det folk, han hade med sig, underhåll, då de på väg mot ryska gränsen passerade Viborg (krigsarkivet, sign. 1617/50). Ryssarna voro tydligen ej obenägna att ta den beprövade krigaren i sin tjänst men fruktade — såsom Gustav Adolfs intresse för projektet visar ej utan skäl — svensk inblandning. Förhandlingarna drogo därför ut på tiden, och innan de hunno avslutas, omöjliggjordes hela planen genom polackernas framträngande. I aug. 1618 underrättade C. från sin förläningsgård Bjurböle i Borgå socken Axel Oxenstierna, att han och hans stallbröder måst lämna ryska gränsen. Samtidigt begärde han rikskanslerns medverkan till reglerandet av åtskilliga angelägenheter beträffande förläningarna och anhöll att ånyo få beställning och lön i svenska kronans tjänst.

Efter C: s återkomst från ryska gränsen 1618 blir det tyst om honom, tills fälttåget i Lifland 1621 förberedes. I mars 1621 föreslår Jakob De la Gardie, att C. skall användas för att föra krigsfolk från Finland till konungen, den 6 apr. får C. ett långt tidigare begärt tillstånd att förpanta eller sälja sina nyländska förläningar för att betala sina skulder, och fram på sommaren återfinnes han vid den kungliga armén utanför Riga. Han förde där befälet över en rad skansar, som anlagts på holmarna ute i Düna och på dess södra strand, där sedan försvarsverket »Cobrons skans» uppfördes. Ehuru C. under belägringen skadades i benet av en sprungen kanon, var han på hösten åter tjänstduglig. I mitten av nov., då Gustav Adolf företog en framryckning uppåt Duna med Kokenhausen som mål, sändes han förut med rytteriet. För att överrumpla fästningen skyndade han med sitt folk fram på skilda vägar. Förgäves sökte Gustav Adolf, som hade bättre kunskap om fienden, varna honom. Medan konungen sände bud på bud med befallning att hålla ihop trupperna och retirera i tid, föll det polska rytteriet oväntat in i de svenska ryttarnas spridda kvarter. Åtskilliga nedhöggos, C. själv undslapp med knapp nöd, och hans folk flydde åt alla håll. I sitt första brev (19 nov.) om olyckan skrev C., att hela rytteriet gått förlorat, men sedan de förskingrade börjat återsamlas, visade det sig, att förlusterna ej voro alltför stora. Redan ett par dagar efter överrumplingen kände C. sig stark nog att begära tillstånd att få taga revansch. Det är nära nog hans sista livsyttring. Ännu 13 dec. var han bland de levandes antal, men 26 dec. 1621 utställde konungen pass för hans lik. Han hade bortryckts av de i svenska armén svårt härjande farsoterna. Änkan fick behålla en del av hans finska förläningar. C. begrovs 22 juni 1622 med mycken högtidlighet i Åbo domkyrka. Hans grav smyckas ännu av det monument, hans broder Johan lät uppsätta. Å den därtill hörande minnestavlan läses bl. a.: »Du har levat tappert men dog grymt. Mars och Minerva vila med dig i samma grav. Aldrig har Sverige och Skottland fått något sorgfullare och Polen intet angenämare.»

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., C:s brev till K. M:t och Axel Oxenstierna, krigshistoriska handlingar, Jakob De la Gardies och Evert Horns brev till K. M: t, allt i RA; kammarkoll. registr., räntekammarböcker och oordnade handlingar, röda nummer, särskilt n: o 438, kammararkivet; militieräkningar, krigsarkivet. — Bidrag till Åbo stads historia 2—4, 6 (1885, 1886, 1887, 1890); Handl. til. uplysning af sv. krigs-historien, utg. af C. G. Nordin, 1 (1787); Handl. upplysande Finlands historia, utg. af J. E. Waaranen, 4—5 (1874—78); Riks-kansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling 1:2, 11:5 (1896, 1893). —H. Almquist, Sverige och Ryssland 1595—1611 (1907); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917—23); C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde 'seklet, 1 (1894); H. Brereton, Newes of the present miseries of Rushia... (1614); Th. A. Fisher, The seots in Swe-den (1907); J. Lossius, Die Urkunden der Grafen de Lagardie in der Uni-versitätsbibliothek zu Dorpat (1882); J. Hallenberg, Svea rikes historia under kon. Gustaf Adolf den stores regering, 3 (1793); T. Hartman, Borgå stads historia, 1 (1906); W. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860); A. Larsen, Kalmarkrigen (1889); L. W: son Munthe, Kongl. fortifikationens historia 1, 6:4 (1902, 16); J. Widekindi, Thet svenska i Ryssland tijo åhrs krijgz-historie ... (1671); dens., Then fordom stormächtigste, högborne furstes och herres, her Gustaff Adolphs den andres och stores... historia, 1 (1691). — Se i övrigt ang. C:s förläningar: A. Allardt, Borgå sockens historia till freden i Nystad (1925).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Samuel Cobron eller Cockburn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14907, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-06-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14907
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Samuel Cobron eller Cockburn, urn:sbl:14907, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2019-06-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se