Carl Johan Fahlcrantz

Född:1774-11-29 – Stora Tuna församling, Dalarnas län
Död:1861-01-09 – Johannes församling, Stockholms län

Landskapsmålare


Band 15 (1956), sida 13.

Meriter

1. Carl Johan Fahlcrantz, f. 29 nov. 1774 i Stora Tuna sn (Kopp.), d. 9 jan. 1861 i Stockholm (Joh.). Föräldrar: prosten Johan Fahlcrantz och Gustava de Brenner. Elev hos teatermålaren P. E. Limnell 1792; elev vid konstakademiens principskola okt. s. å.; agreé vid akademien 1802; LFrKA 1803 (vice preses 1853—56); HedLFrKA 1856; erhöll resestipendium 1805, fick 1807 tillstånd att använda det inom landet; medhjälpare vid konstakademiens rådslag 1812; erhöll professors titel 8 mars 1815; landskapsmålare vid akademien 18 nov. 1818 (k. brev; akad:s prot. 13 jan. 1819). RVO 1824; RNO 1843; led. av danska konstakademien 1829; HedL av konstakademierna i Philadelphia och New York.

G. 17 mars 1849 i Stockholm (Jak.) m. Anna Sophie Hagström, f. 12 mars 1804 där (Ad. Fredr.), d. 2 maj 1891 där (Joh.), dotter av handlanden Johan Eric Hagström och Anna Catharina Dahlqvist.

Biografi

Carl Johan F., som på mödernet hade konstnärliga anor — hans morfars far var Elias Brenner — växte upp i det natursköna Dalarna. Fadern uppfostrade honom med tanken, att även sonen skulle bli präst, men gossens egna anlag pekade snart i annan riktning. Redan som barn avtecknade han på egen hand kopparstick och färglade sina bilder med blomsaft. Sextonårig begav han sig till Stockholm 1791 och kom omedelbart i lära hos K. teaterns förste dekorationsmålare J. G. Brusell; efter ett år blev han elev av den under Desprez och Brusell arbetande, yngre dekoratören Pehr Emanuel Limnell, vilken länge hyste F. som familjemedlem, med visshet ännu 1800. Under lärotiden hos Limnell besökte F. akademiens principskola och erhöll 1793 tredjemedalj för sitt först utställda arbete, en ornaments-teckning. Han lär även ha fått handledning av Desprez och Elias Martin samt mot sekelskiftet undervisning i landskapsmålning av Louis Belanger. Den unge F. hade ekonomiska bekymmer och sökte genom att undervisa andra i ritning och genom att sälja sina tavlor till underpris få bidrag till uppehället. Han blev 1802 agreé vid och 1803 ledamot av konstakademien. Tillsammans med Gustaf Hasselgren erhöll F. 1805 akademiens resestipendium gällande på 200 rdr bko under fyra år. Han sade sig då ha för avsikt att resa till Italien, men förhalade avresan, tills han 1807 inkom till akademien med en anhållan att i stället få använda beloppet för resor inom landet. Detta bifölls mot att F. förband sig att årligen under stipendietiden till akademien inleverera två landskapsmålningar. S. å. slog han helt igenom på akademiens utställning med fem landskapsmålningar i olja. Under en följd av år fortsatte F. att uppbära 200 rdr om året som resebidrag till »etuder efter naturen».

Under titeln »medhjälpare vid akademiens rådslag» knöts F. 1812 fastare till denna institution, och 1815 erhöll han professors titel. I samband med de skärmytslingar, som sistnämnda år inträffade mellan akademien och Götiska Förbundet, med anledning av att akademiens preses F. S. Silverstolpe i ett akademital uttalat sig mot den nordiska mytologiens användbarhet som motivkrets, slöt sig F. ganska diskret till göterna; han dellog också i Götiska förbundets stora utställning 1818 med fjorton arbeten och satt dessutom i dess jury. Samtidigt visade han emellertid på akademiens utställning två komponerade landskap. Han hyllades lika varmt från båda sidor och kallades 31 okt. s. å. till ledamot av Götiska förbundet, samma dag som Limnell.

Då Elias Martin 1818 avlidit, erhöll F. den efter honom lediga lärarbeställningen i landskapsmåleri. Hans karriär knöts alltså nära till konstakademien också i fortsättningen, vilket inte hindrade honom att i privatbrev göra respektlösa utfall mot denna institution, som under 1800-talets förra hälft befann sig i oförneklig vanhävd. »Den bör väl finnas för fullständighelen i en hovkalender», skriver han sålunda 1836 med godlynt sarkasm till sin bror, teologie professorn på resa i Italien, »— men, om den är oskadlig, — så har den kommit långt i fullkomlighet. Denna skolundervisning betyder föga, — och måste i konsten icke påtrugas; dessa lockelser för inbilska pojkar fylla världen med konstnärsskräp».

F:s bana under senare år är ganska händelselös. Efter mottagandet av lärartjänsten tillbragte han vintrarna huvudsakligen i Stockholm och under somrarna reste han (då han inte vistades på sitt lantställe vid Tomteboda nära huvudstaden) omkring i Mellansverige och målade utsikter eller, vilket med åren blev allt vanligare, på beställning olika slott och herrgårdar. Under sommaren 1827 vistades han i Norge och målade en rad studier av norska fjäll och dalar, forsar och vattenfall, efter vilka sedermera flera större ateljétavlor utfördes. Bortsett från ett besök i Köpenhamn 1829, då han invaldes i den danska konstakademien, var detta hans enda utrikes resa.

När Sveriges allmänna konstförening 1832 bildades, tillhörde F. de drivande krafterna, och han deltog sedan ända till 1856 som styrelseledamot och som utställare i föreningens verksamhet. Hans popularitet under 1810- och 1820-talen var grundmurad i alla läger, och han blev snart en allmänt känd person. Karl XIV Johan anlitade honom ofta, liksom senare Oscar I, och genom de utländska sändebuden spredos F:s alster över stora delar av världen. Målningar av honom hamnade bl. a. hos Fredrik VI av Danmark, hos Ludvig I av Bayern och hos Nikolaj I av Ryssland samt vunno uppmärksamhet i U. S. A. och England. F. kallades till hedersledamot av konstakademierna i New York och Philadelphia; 1856 blev han hedersledamot också av den svenska konstakademien.

F. bodde från 1810 i det s. k. Uhrska huset, Regeringsgatan 54 i Stockholm men flyttade 1835 till Regeringsgatan 87, som ägts av handlanden Johan Hagström (f 1828). Även familjen Limnell var bosatt i detta hus. Med Hagströms äldsta dotter Anna Sophie ingick F. äktenskap vid 74 års ålder. Fru F. målade även hon.

Personligen var F. en stillsam man, som endast föga tog del i konststriderna. I vissa samtida skildringar och i sina brev framstår han som en humoristisk iakttagare med ganska starkt satirisk ådra. Under 1830-talet och senare blev han av de yngre alltmer betraktad som en konservativ, urmodig konstnär och kom i viss mån att bilda spärr mot utvecklingen.

F:s konstnärligt fullödigaste målningar tillkommo mellan 1806 och 1820-talets slut. Han står som huvudman för den romantiska landskapskonsten i Sverige efter Martin. Från studietiden känner man nästan endast verk i akvarell och gouache samt teckningar. En serie landskapsmålningar i akvarell, förhöjd med gouache, från 1797, visar F. som en noggrant iakttagande konstnär, som utan tvivel studerade sina motiv på platsen. Bland dessa akvareller —• vilka finnas i Uppsala universitetsbibliotek — märkes en utsikt över Enköpings kyrka och tullport 1797, en utsikt över Djurgårdsslätten och en studie av lämningarna av en grotta i Ulriksdal. Belysningen är full dager och en luftig, läcker ton utmärker särskilt ett västmanländskt bergsmotiv samt »Nyquarn i Upland». År 1799 utställde F. ett »Landskap, tecknadt efter naturen, vid Säby herregård i Östergötland», en tuschlavyr, men från och med 1800 utställde han endast oljemålningar.

Under 1800-talets första decennier utvecklade F. sitt egentliga högromantiska måleri, till en början med starka influenser från Elias Martin och Louis Belanger. Färghållningen mörknar och får efter 1815 dominerande varma, bruna och violetta toner; motiven framställas gärna i aftonbelysning. Men det finns också gråstämda arbeten från denna tid. Ej så sällan förekomma figurer på hans dukar, men ännu oftare byggnader och framför allt ruiner, liksom hos Martin. Man kan iakttaga tydliga influenser från bl. a. Claude Lorrain i dessa målningar, säkerligen förmedlade av Martin och genom stick. Exempel på detta finner man i en målning från 1805, »Jacob och Laban», om vilken det heter i akademiens katalog: »Historierat landskap, målat i olja, efter en Claude Lorrains composition, graverad». Hans egentliga genombrottsarbete var emellertid »Utsigt vid Woffelbruket å Kongliga Djurgården», en oljemålning som utställdes på akademiens utställning 1807 (nu i Nationalmuseum), vilket visar honom som vedutamålare med romantisk helhetssyn.

I många fall har F. målat sina motiv helt i ateljén, om vilket bl. a. hans upplysningar till utställningskatalogerna ofta ge upplysning, då han kallat dem »af artisten componerad» eller »egen composition», vilket inte enbart avser att upplysa om att F. inte kopierat en annan mästare, men i åtskilliga fall arbetade han också direkt inför motivet, åtminstone i skiss, vilket bl. a. framgår av några delvis utsökta studier i Nationalmuseum. Men också i sina »romantiska landskap» kan han sätta in element (med förkärlek ruiner av mer eller mindre antikt snitt), som inte hört till motivet. Han hade vanligen sina bestämda, föga varierade kompositionsidéer, som han tillämpade på sina olika dukar, och likheten mellan hans arbeten är ofta påfallande. Typiska för hans stora period äro två målningar i Göteborgs museum »Landskap i månsken» (1814) och »Landskap med stad i bakgrunden» (s. å.) samt »Landskap från Dalarna» (1811, i Konstakademien) .

Samtiden betecknade F. som upptäckaren av det nordiska land- skåpet, och det var därför helt naturligt, att göterna i honom sågo en företrädare för sina ideal. Själv var han också starkt nationellt inriktad. I sin motivering, när han anhöll att få använda resestipendiet inom landet, skrev han bl. a., att det svenska landskapet »genom sin rikedom på naturskönhet av alla slag tillbjuder konstnären så ymniga tillfällen att idka och uppöva sig i landskapsmålning». Hans förebilder voro emellertid ofta nederländska barockmästare, Lorrain samt italienska, romantiska landskapsmålare, och i den betydande konstsamling, som F. med tiden sammanförde, togo arbeten av sådana mästare en stor del av utrymmet, bl. a. van Goyen, Everdingen och elever till Ruisdael. Mera väsentligt var F:s romantiska temperament. Det finns i dessa tidigare målningar stundom något livfullt och dramatiskt, eller oftare, som i de typiska aftonstämningarna, en elegisk stillhet med naturmystiska associationer.

Under den norska resan utförde F. en rad studier direkt inför motiven, vanligen i en »holländsk» färgskala och till en del av betydande målerisk friskhet. Det är möjligt att han under denna resa gjorde närmare bekantskap med J. C. Dahls måleri, som redan något tidigare väckt hans intresse.

Bland F:s arbeten för Karl XIV Johan märkas målningar av dennes födelsestad Pau, målade efter två ganska obetydliga, franska förebilder beställda av konungen; den främsta av dessa tillkom 1841 (Kungl. Slottet). En stor del av de målningar av F., som befunno sig i den kungliga familjens ägo, förstördes vid branden av den första kungliga villa, som Karl Johan lät uppföra vid Rosendal.

Under 1820-talets slut blev F. alltmera upptagen med beställningar från mellansvenska gods och tillbragte större delen av sina somrar med att turnera mellan slott och herrgårdar. En del av dessa målningar äro helt nyktra landskapsperspektiv, men ofta har han givit sina motiv sin speciella skymningston. En stramare hållning finner man i målningar av historiska minnesmärken som »Läckö slott» (1834) och »Kalmar slott» (1835, båda på Nationalmuseum). Under intryck av den kritik, som med tiden restes mot hans detaljlösa och »töckniga» målningssätt, började han under 1830-talet orientera sig mot ett alltmera detaljerande måleri, med påföljd att han ofta förlorade det enhetliga och musikaliska grepp han tidigare haft om sina ämnen. Färgskalan går med åren alltmera mot violett, rödlila och rosa, och belysningen blir klarare. I sina mera romantiska arbeten levde han länge på studier och intryck från den norska resan, t. ex. i »Utsikt av kvarn i överste delen av Hundefossen i Norge» (1836, troligen i privat ägo) och »Utsikt av Lorifjället i Norge» (1850). I de senaste av hans målningar, huvudsakligen vidsträckta prospekt av ganska beskrivande art, dominerar en ljusrosa himmelston över det i allmänhet ganska torrt målade och brokigt färgsatta motivet.

Under senare delen av 1800-talet och ganska långt fram bedömdes F:s verk på det hela taget ganska kritiskt, och man lade särskild, vikt vid de tidiga målningarnas nebulösa form, helt glömmande den säkra regi och det romantiskt-koloristiska grepp som i allmänhet prägla dem. I senare verk var det den obestridliga torkan och den tilltagande brokigheten som särskilt uppmärksammades. Han torde numera, åtminstone vad beträffar hans tidigare arbeten, ha fått upprättelse, och hans historiska insats som grundläggaren av en landskapsskola i Sverige är obestridd. F. fick inga egentliga efterföljare av betydelse, den mest kände är G. von Heideken. Men bland hans elever i övrigt märkas J. F. Julin, G. W. Palm, J. Stack, K. S. Graffman och K. J. Billmark. Av dessa kommo åtminstone Stack och Palm att betyda åtskilligt för kontinuiteten, även om det under senare år snarare voro de, som influerade på läraren, än tvärtom.

F:s verk spredos inte bara i original, utan också i åtskilliga litografiska reproduktioner och omtolkningar, varibland märkas »Främnas och Balestrand, Fritiofs och Ingeborgs hem» av M. G. Anckarswärd efter fyra norska motiv av F., samt olika tolkningar av bl. a. K. F. Akrell och Joh. Cardon. — Konstföremål ur F:s bo såldes 20 april 1896 genom Bukowskis konsthandel (se dess katalog nr 100).

Författare

Sven Sandström (med bidrag av Hakon Hedemann-Gade) .



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

I Nationalmuseum förvaras 38 skissböcker av F., i Nordiska museet delar av hans brevväxling i autografsamlingen där samt även diplom och fullmakter. Ett album av F. finnes i Göteborgs museum. Brev från F. till bl. a. L. A. Ekmarck finnas på K. biblioteket. Ett tiotal brev från honom till bl. a. Gustaf och August Anckarsvärd finnas i Ericsbergs arkiv, deponerat i Riksarkivet. Även i konstakademien och Lunds universitetsbibliotek finnas brev från F. I Bernadotteska familjearkivet: Konungens enskilda byrås arkiv, vol. 138, finnes en bunt F.-papper (brev, kontrakt m. m.).

Källor och litteratur

Källor: Ovan nämnda brev och samlingar; Biographica, RA; dödlistor 1861 och 1891: Stockholm norr, Jakobs förs:s vigselbok 1849, Adolf Fredriks förs:s födelsebok 1804, SSA; Akademiens för de fria konsterna protokoll o. handl. 1818 —19, elevmatrikel 1792, Akad. för de fria konsterna. — M. J. Crusenstolpe, Medaljonger och statyetter (1882); O. Granberg, Den Fahlcrantzska tafvelauktionen (Ny lllustr. Tidn. 1896); Götiska förbundets utställning 1818 (katalog 1818); EL Hedemann-Gade, Karl Johanstidens konst (Sv. folket genom tiderna, 8, 1939),. s. 249 ff.; R. Hjärne, Götiska förbundet och dess hufvudmän, 1 (1878), s. 116 f.; E. Hultmark, Kungl. akademiens för de fria konsterna utställningar 1794—1887 (1935); L. Looström, Den sv. konstakademien 1735—1833 (1877); G. Mohnike, Vier norwegische Landschaften von Fahlcrantz. Fiir die Besitzer der ersten Auflage der Fritiofs Saga von Esaias Tegnér (1832); G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 1—2, ny, omarb. uppl. (1925—28); dens., Sveriges allmänna konstförening 1832—1932 (1932); S. Sandström, C. J. F.. (Svenskt konstnärslexikon, 2, 1953); U. Thieme, Allgemeines Lexikon der bilden- den Kiinstler, 11 (1915). — Nekrolog av N. M. Mandelgren i lllustr. Tidn. 26 jan. 1861. — Meddel. av fil. kand. Dag Widman, Stockholm.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Fahlcrantz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14969, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Sandström (med bidrag av Hakon Hedemann-Gade) .), hämtad 2019-02-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14969
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Fahlcrantz, urn:sbl:14969, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Sandström (med bidrag av Hakon Hedemann-Gade) .), hämtad 2019-02-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se