Erik Falk

Född:1875-09-07 – Djura församling, Dalarnas län
Död:1952-05-02 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Industriidkare


Band 15 (1956), sida 182.

Meriter

Erik Falk, f. 7 sept. 1875 i Djura kapellförs. (Kopp.),d.t 2 maj 1952 i Stockholm (Hedv. El.). Föräldrar: kyrkoherden Axel Leonard F. och Ida Mariana Lindh. Mogenhetsex. vid Örebro h. allm. läroverk 20 maj 1893; praktik vid Gravendals a.-b., Säfsnäs sn, 1893–96 och vid Grängesbergs gruvförvaltning 1896–99; anställd hos W. H. Müller & Co. i Rotterdam 1899; gruvförvaltare hos Bergverks a.-b. Vulcanus vid Blötberget 1900; verkställande direktör där 1902; verkställande direktör vid a.-b. Svenska Metallverken 1910–42; led. av dess styrelse 1911–42. Ordförande i kommunalnämnden i Ludvika 1904–10; ledamot av stadsfullmäktige i Västerås 1912–37, av Västmanlands läns landsting 1916–22 och 1928–42; ordförande i styrelsen för Nordiskt Metal Aktieselskab, Oslo, 1914–42; fullmäktig i Svenska arbetsgivareföreningen 1916 och ledamot av dess styrelse 1935–43; styrelseledamot i Sveriges industriförbund 1916–42, i a.-b. Bergslagernas gemensamma kraftförvaltning 1917–42 (dess ordf. från 1921), i Järn- och metallvaruleverantföreningen 1919–42; ordförande i styrelsen för Metalaktieselskabet i Köpenhamn 1920–42; styrelseledamot i a.-b. Svenska handelsbanken 1924–46; ordförande i Handelskammaren för Örebro och Västmanland 1935–42; medlem av Verein Deutscher Eisenhutten-Leute i Düsseldorf till 1943 och av Institute of Metals i London. – RVO 1917; RNS:tOO1kl s. å.; RNO 1922; KVO2kl 1933.

G. 1) 31 juli 1901 i Djursholm m. Ester Matilda Åmark, f. 11 nov. 1873 i Falun, d. 27 sept. 1917 i Västerås, dotter av byråingenjören Carl Erik Ferdinand Åmark och Agnes Sofia Gröndal; 2) 26 juli 1921 i Sala m. den föregåendes syster Signe Maria Lizinka Åmark, f. 26 sept. 1882 i Stockholm (Brännkyrka), d. 17 juni 1949 där (Hedv. El.), samt förut g. 1917 m. kassören vid a.-b. Svenska Metallverken Ernst Gunnar Ahlbom (f. 1887, d. 1918).

Biografi

Omedelbart efter mogenhetsexamen inriktade sig F. på järnhantering och praktiserade först hos Gravendals a.-b. i Tyfors i Säfsnäs socken i Dalarna och sedan vid Grängesbergs gruvförvaltning samt skaffade sig därefter affärsutbildning under ett års anställning i firman W. H. Müller & Co. i Rotterdam. Hemkommen blev han efter kortare tjänsteperioder i Oxelösund och sedan i Stockholm vid sekelskiftet gruvförvaltare hos Bergverks a.-b. Vulcanus vid Blötberget i Dalarna, som just då tagit upp därvarande järnmalmsfält till bearbetning, och befordrades 1902 till verkställande direktör för detta företag. Hans insatser på denna post vunno snabb uppskattning och uppmärksamhet, varför han 1910 kallades till verkställande direktör för det då tämligen nystartade företaget a.-b. Svenska Metallverken, som omslöt de tidigare självständiga och då nyligen förvärvade Skultuna a.-b., a.-b. Granefors Koppar- och messingsverk (redan före sammanslagningen förvärvat av Skultuna a.-b.) och a.-b. Nordiska Metallverken i Västerås.

Det konsortium, som bildat Svenska Metallverken, hade till program konsolidering och rationalisering genom en lämplig arbetsfördelning men tvangs redan från början fram till gränsen av sina ekonomiska möjligheter. Skultuna med Granefors hade fått betalas mycket dyrt, och svårigheter gjorde sig gällande både vid genomförandet av det uppställda rationaliseringsprogrammet och genom en skarp utländsk konkurrens, som mycket försvårade avsättningen av vissa artiklar, särskilt patronmetall och kanonpatronhylsor. För sådana tillverkningar hade en viss nyupprustning måst göras. Likviditeten var av alla dessa skäl synnerligen ansträngd, när F. tillträdde chefsskapet. Till hans första åtgärder hörde att reglera förhållandet till de underlydande bruken, och det blev på hans initiativ, som det 300-åriga mässingsbruket Skultuna miste sin självständiga ställning. I stället inriktades dess tillverkningar på nya uppgifter både ifråga om metallframställning och manufakturtillverkning, en omläggning som opåräknat underlättades av en svårartad brand, vilken 1912 övergick bruket. F. måste emellertid gå fram med den största försiktighet. Hans förnämsta styrka låg på det ekonomiska området, och han visade sig snart vara mannen, som förmådde bringa Svenska Metallverken på fötter. Under den mer än 30-åriga verksamhet, som F. ägnade däråt, konsoliderades dess ekonomiska ställning, och det blev så småningom ett av Sveriges största och solidaste industriföre- tag, samtidigt som Skultuna gamla jordbruksdomän förvandlades till ett mönster i sitt slag. En mångfald nyanläggningar framtvungos av utvecklingen, och utvidgningar skedde i olika riktningar. Bland nyförvärv må nämnas Kaveltorps malmfält (jfr SBL, 13, s. 432) i Ljusnarsbergs sn (Vm) med dess zink- och blymalmstillgångar 1917, vilka en tid framåt gåvo avsevärt utbyte, men så småningom sinade och därför 1946 försåldes. Att lyckligt leda ett företag som detta under de påfrestningar, som de oroliga politiska förhållandena med världskrig och genomgripande sociala och arbetsekonomiska förändringar betecknade, var icke lätt och utgör en prestation, som det nu efteråt är svårt att rättvist bedöma. F:s klokhet och försiktighet ledde Metallverken genom alla väder, och även om företaget under senare delen av hans chefskap icke i alla avseenden »följde med» i moderniseringshänseende, bibehöll det sin likviditet och skänkte de resurser, som omedelbart efter hans avgång möjliggjorde det utomordentligt betydelsefulla förvärvet av aktiemajoriteten i det betydligt mer moderniserade Finspongs metallverk.

I anslutning till sin verksamhet som ledare av Svenska Metallverken inträdde F. som ledamot av styrelsen i detta företag från och med 1911 till och med 1942. Som chef i ett företag av Svenska Metallverkens storleksordning invaldes F. givetvis i styrelserna för ett stort antal industrier och ekonomiska sammanslutningar. F. hade stor förmåga att tillvinna sig allmänt förtroende på de platser, där han verkat, och innehade även en mångfald allmänna och kommunala uppdrag (jfr meritlistan ovan).

Det är sällan en industrichef av detta format har tid och lust att vid sidan av sin praktiska gärning även ägna sig åt humanistiska och kulturella intressen på det sätt och i den omfattning, som F. gjorde. Redan i 30-årsåldern framträdde han som bergshistorisk författare, vilket är märkligt även med tanke på den mångsidiga aktivitet han just då måste utveckla i början av sin bana som industriledare. Dessa sina intressen uppehöll han även i fortsättningen och publicerade med vissa mellanrum en serie skrifter, som först och främst äro ägnade åt gruvanalyser och järnhanteringens historia genom tiderna men dessutom åt personhistoria. Härförutom har han skrivit uppsatser och avhandlingar om kyrkobyggnader samt bygdehistoriker. I allmänhet anknötos dessa utredningar till de platser och företag, där han hade sin praktiska verksamhet. Man återfinner samma tendenser som hos Carl Sahlin och några andra inom eliten av svensk bergshantering under 1900-talets förra hälft. Som historisk författare måste F. givetvis bedömas som lekman. Hans intressen voro emellertid omfattande och hans skrivsätt redigt, och han ägnade icke obetydlig tid åt studier och arkivaliska förarbeten. Han lät på ett föredömligt sätt uppordna Svenska Metallverkens arkiv, som inrymdes i en särskild byggnad, och skapade här också ett litet museum av speciellt intresse, bl. a. därför att det belyser Skultuna bruks äldre tillverkningar. På hans initiativ tillkom det omfattande verket »Skultuna bruks historia», bekostat av Svenska Metallverken. Han har däri även medverkat som författare till skildringen av brukets sista period under självständighetsepoken, omfattande tiden 1860–1911.

F. stödde på ett erkännansvärt sätt kulturvården och de sociala intressena icke blott vid sitt eget företag utan inom hela Västmanlands län. Västmanlands fornminnesförening, vars vice ordförande han var i 30 år, ägde i honom en vän och befrämjare. Uppskattningen av hans verksamhet var därför allmän, även om han genom den orubbliga korrektheten i sitt uppträdande kanske icke blev populär i detta ords mera speciella bemärkelse. Både som personlighet och industriledare gjorde han sig gällande som en uppbyggande och sammanhållande faktor i det samhälle och det län han ägnade sina krafter. Även under sina sista år i Stockholm fortsatte han att odla sina historiska intressen och stod i kontakt med därvarande institutioner på detta område.

Författare

Sigurd Erixon.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bergverksaktiebolaget Vulcanus 1900–1905 samt Blötbergets äldre historia, Styrelsen för Bergverksaktiebolaget Vulcanus tillägnad. Sthm 1906. 4:o 39, (1) s. & omsl. – Släkten Gröndal. Biografiska och genealogiska anteckningar. Sthm 1908. 31, (1) s. & omsl. – Några anteckningar om Ludvika kyrkobyggnad. Med anledning af kyrkans under åren 1908–1909 genomgångna restaurering samlade och till trycket befordrade. Lindesberg 1909. (4), 16, (2) s. & omsl. – Om byggnader inom utmål (Blad för bergshanteringens vänner, Bd 13, 1910–12, s. 467–481). – Några anteckningar om Ludvika bruks ägare. Sthm 1922. Fol. 15, (1) s. – Något om svensk järnindustri genom tiderna. Föredrag under "Järnveckan" i Göteborg, den 28 aug. 1923. Västerås 1923. 15, (1) s. – Några anteckningar om Säfsnäsbygdens historia (Från Johannes Rudbeckius' stift, Sthm 1923, s. 281–307. Även utg. i: Säfsnäsverkens 200-årsjubileum år 1921, Filipstad 1940, s. 29–57). – Funderingar om Västmanlands vapen (Västmanlands fornminnesförenings årsskr., 26, 1938, s. 7–21). – Horrn – en boktryckaresläkt i Sverige (ibid., 33–34, 1945–46, s. 49–64). – Om Säfs-finnarnas bygd i 1700-talets början. U. o. [1947]. 4:o (1), 82, III bl. (Även utg. i: Jernkontorets bergshistoriska skriftserie, N. 13, 1950. 87 s. & omsl.) – Om Kaveltorps malmfält och dess historia, på uppdrag av AB Svenska metallverken sammanställd. Sthm 1948. 4:o (1), IV, 124, (2) bl. – Blad ur släktbok för adliga ätten Drakenberg n:r 313. [Sthm 1949.] 4:o (1), 71 bl. – Skultuna bruk som aktiebolag 1861–1911. 1953. – Diskussionsinlägg i Jernkontorets annaler 1905–10 (pass.).

Källor och litteratur

Källor: Svenska Metallverkens arkiv, Västerås; F:s egna skrifter. – J. Drakenberg, [nekr. över F.] (Dödsrunor, utg. av Sancte örjens gille, saml. 21, 1953); S. Erixon, Skultuna bruks historia, 1–2 (1921–35); S. Rönnow, biografi över E. F. i Svenska män och kvinnor, 2 (1944); Svenska teknologföreningen 1861–1936, 1, red. av G. Indebetou & E. Hylander (1937). – Nekrologer i dagspressen. – Personlig bekantskap och muntliga meddelanden.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Falk, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15050, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigurd Erixon.), hämtad 2019-10-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15050
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Falk, urn:sbl:15050, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigurd Erixon.), hämtad 2019-10-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se