Meriter

1. Ericus Erici, f. omkr. 1550, kanske i Letala sn i Egentliga Finland, d. i april 1625 i Åbo. Fader: kyrkoherden i Letala Ericus Jacobi. Elev i Åbo katedralskola 1563; inskriven vid Rostocks univ. i okt. 1573; magister där (1576?); rector scholae i Gävle 1578–83; utnämnd till biskop i Åbo och administratör över Viborgs stift 1583 samt invigd till biskopsämbetet 8 sept. s. å.; kvarstod med ett par avbrott, då han var avsatt eller förbjuden att tjänstgöra, som biskop i Åbo till sin död; hade ledningen av Viborgs stift intill dess Olaus Elimaeus (se denne) tillträdde som biskop i Viborg 1619.

G. 1) omkr. 1580 m. Margareta, en syster till Anna Halvarsdotter, domprostens i Västerås Salomon Birgeri maka, och död något av de första åren på 1600-talet; 2) 1602 m. Ingeborg Palnesdotter (Rosenstråle), begr. 27 mars 1631, förut g. m. Bengt Jöransson Gyllenstierna, dotter till proviantmästaren Palne Eriksson (Rosenstråle) till Ravenäs och Anna Trulsdotter.

Biografi

Om Ericus E:s (i finskspråkig litteratur kallad Ericus E. Sorolainen; jfr nedan) fädernehärstamning finnas något motstridande uppgifter. Sonen Ericus Erici junior (se denne) nämner i brev till fadern år 1607, att dennes förfäder på fädernet beklätt betydande poster i utlandet som rådmän, slottsbefälhavare och rytteriofficerare. Två av dem hade under kejsar Karl V tappert kämpande stupat i strid mot turkarna i Ungern. Den enes, Peter Brandinis, brorson hade över Livland kommit till Finland, ingått äktenskap med en ofrälse kvinna och blivit kyrkoherde i Letala, vilket icke borde beröva ättlingarna deras adelskap, menade brevskrivaren. Denna framställning är den enda att diskutera, ty en av Fant lanserad uppgift, att biskopens fader hade kämpat för konung Gustav mot Kristian II, är värdelös, såsom uppkommen genom ett missförstånd av ett uttalande hos Johannes Messenius. Påståendena, att E. adlats av Johan III och att adelskapet bekräftats av Gustav II Adolf, ha åter tillkommit till följd av det frälse för vissa lägenheter E. undfått av dessa konungar. Det är icke skäl att betvivla sonens uppgift, att E. tillhörde en adlig släkt. Själv begagnade E. år 1606 ett adligt sigill, som i kluven sköld visade till höger en sexuddig stjärna och till vänster en halv lilja med en lilja över skölden. Sonens uppgift, att biskopens fader hette Ericus Gregorii, kan likväl icke godtas. I varje fall hette den prästman, som 1555–1579 innehade Letala pastorat och som från 1557 ägde jord i Sorola by i samma socken, vilken E. senare ärvde, Ericus Jacobi. Allt talar för att han var E:s fader. Att dennes son tar miste på farfaderns fadersnamn är oväntat, men det kan framhållas, att han var född efter farfaderns död.

Kommen från ett förmöget hem kunde E. utan att besväras av ekonomiska bekymmer ägna sig åt studier. Efter inträdet i Åbo katedralskola 1563 har han troligen här insupit de första sympatierna för den humanistisk-reformatoriska riktning med intresse för grekiska, som företräddes av skolans dåvarande rektor Ericus Herkepæus. Dennes efterträdare Jacobus Petri Finno, som E. kallar sin praeceptor, kan genom sitt föredöme ha väckt lärjungens håg för religiöst författarskap på finska.

Från Åbo begav sig E. till Rostocks universitet. Inskriven i okt. 1573 inhämtade han här under sin mer än tvååriga studievistelse en humanistiskt färgad, men mot melanchthonsk förmedlingsteologi avvisande luthersk-ortodox. och anti-kalvinsk grundåskådning. Bliven magister, enligt ostyrkt uppgift 1576, torde E. ha begivit sig till Sverige.

Nu nödgades E. taga ställning till den liturgiska striden. Hans humanistiska bildning kan ha bidragit till att stämma honom gynnsamt till konungens traditionalistiska strävanden. Uppenbart har dock önskan att förvärva Johan III:s gunst påverkat den unge magisterns hållning. Vi veta likväl icke, när E. trädde i förbindelse med konungen. Uppfattningen, att han varit kunglig hovpredikant har, såsom redan Elmgren påpekat, uppkommit genom en felaktig tolkning av ett Messenius-ställe, som avser ärkebiskop Andreas Laurentii. År 1578 utsågs E. till rektor för den betydande skolan i Gävle, i vilken stad Olaus Stephani Bellinus var kyrkoherde, en liturgien tillgiven man, vars öden i det följande ofta skulle förenas med E:s.

Då Johan III 1583 gick att besätta de lediga biskopsstolarna i Uppsala och Åbo med tillförlitliga män, blev E. utsedd till biskop i Åbo och administratör över det vakanta Viborgs stift. Invigd 8 sept. i enlighet med den gamla kyrkans ceremonier, här den nyblivne biskopen jämte rikets övriga biskopar 10 sept. underskrivit en förbindelse att efterfölja 1575 års ordinantia och mässordningen enligt liturgien samt att iakttaga de av konungen inspirerade föreskrifterna om det kyrkliga livet.

I själva verket torde E. icke ha behövt ingripa på ett kraftigare sätt för den liturgiska ordningen i Finland. Den synes i huvudsak ha varit erkänd där redan tidigare, överhuvud företer E:s verksamhet under Johans regering ej några märkligare omständigheter. Det förefaller, som E. under sina visitationsresor uppträtt med en viss yttre ståt, som framkallat missnöje, så att han sett sig tvungen att i cirkulärbrev till prästerskapet försvara sig. Då han (1591) förklarar, att det nu gällde att åstadkomma enhet i gudstjänstordningen och övriga kyrkliga förrättningar, synes det troligt, att just visitationerna utnyttjats för att genomföra den liturgiska ordningen. »Under påvedömets tid hade många oriktiga bruk insmugit sig», heter det, »och så gjort biskopsvisitationerna misstänkta, men genom reformationen hade missbruken avlägsnats.» Man tar knappast miste, om man i dessa ord ser ett förtäckt försvar för den liturgiska riktningen och dess hävdande av den yttre prakten.

Ett speciellt uppdrag hade ämnats E., då Johan III efter det planerna på en union med den katolska kyrkan förfallit, upptog tanken att få till stånd en förening med den grekisk-ortodoxa. E. säges ha fått i uppdrag att översätta liturgien och en därmed överensstämmande trosbekännelse till grekiska. Av hela företaget, som även hade innefattat en beskickning till patriarken i Konstantinopel, blev dock intet. Johan III:s död och de följande krisåren ställde E. inför svåra situationer. Ett cirkulärbrev, som han utfärdar på nyåret 1593 vid underrättelsen om Johans död, förebådar hans framtida hållning. E. varnar för de rykten om framtida tronkandidater, som regentskiftet kunde medföra, och påpekar, att det redan i konungens livstid beslutats, att sonen skulle följa fadern på tronen. Så tar han ställning mot de i Finland kringlöpande ryktena, att Karl skulle bli konung. Samtidigt underlåter han likväl icke att försiktigt uttala sina farhågor för religionen i anledning av regentskiftet. Brevet visar E:s lojalitet mot Johans ätt, men också hans intresse för den lutherska religionens bevarande.

Det sistnämnda blev av betydelse, då Uppsala möte sammankallades. E. infann sig till mötet jämte ett antal medlemmar av sitt domkapitel och medverkade vid tillkomsten av mötesbeslutet. Han nödgades nu jämte andra främjare av liturgien göra offentlig avbön. Under förhandlingarna hörde han till dem, som yrkade på »de kalve-nisters» uttryckliga fördömande. Tillsammans med biskopen i Västerås Olaus Bellinus framförde E. kravet härpå, som bottnade i uppfattningen, att hertig Karl var kalvinist. I litteraturen har man häri, knappast dock med rätta, sett bakgrunden till den onåd dessa män i det följande utsattes för från Karls sida. E. visade sig trogen Uppsala mötes beslut. Vid ett möte av prästerskapet från de båda finländska stiften i Åbo vid Henriksmässan i juni gav detta under biskopens ledning sin anslutning till Uppsalabeslutet. Det är närmast en gärd av lojalitet mot konungen, då E. i ett cirkulärbrev av okt. 1593 yttrar, att Sigismund genast vid sin ankomst till riket frivilligt hade lovat säkerhet till religionen, fastän konungens löften icke innefattade en bekräftelse av Uppsala mötes beslut, men E. har härvid följt Abraham Angermannus' föredöme. Under kröningsriksdagen i Uppsala har E. stött kravet, att Sigismund före kröningen borde bekräfta Uppsala mötes beslut. Jämte Bellinus har han framfört ständernas yrkan härpå inför den motsträvige konungen. Såsom liturgiens tidigare anhängare ha de framsänts för att åskådliggöra ständernas enighet.

Vid fullföljandet av Uppsala mötes beslut i Finland råkade E. i konflikt med ståthållaren Claes Fleming (se denne). Uppsala möte hade beslutat, att vissa från katolska tiden bevarade ceremonier efter föregående undervisning skulle avskaffas. Saken hade ställts på framtiden. Ett nytt kyrkomöte i Uppsala, vid vilket Finland ej var företrätt, fattade i febr. 1595 beslut om ceremoniernas avskaffande senast vid midsommar. Det är osäkert, om man redan nu begynt gå till verket i Finland eller om det skedde först efter Söderköpings riksdag. I ett herdabrev av dec. 1595, utfärdat av domprosten Petrus Melartopaeus i biskopens frånvaro – förmodandet att E. varit förbjuden att tjänstgöra och avsedd att förflyttas till Viborgs stift saknar stöd i källorna – beröres frågan om avläggandet av ceremonierna. Brevet påtalar försumligheten att undervisa åhörarna om saken, varför ceremoniernas avskaffande väckt stor förargelse icke blott bland »en part av menige allmoge, utan ock adelen». Två månader senare, 10 febr. 1596, utfärdade E. ett nytt cirkulärbrev, vari prästerskapet manades att grundligt undervisa åhörarna för att förebygga missnöjet »bland allmogen och även andra». Då bönder, ledda av en adelsman, i Pemar företogo sig att kasta en prästman, som lagt bort upphöjelsen vid nattvarden, över kyrkomuren – det är fråga om en avsättningsceremoni – ville biskopen genom en budsändning till Claes Fleming få rättelse till stånd. Därtill bannade E. själv »hårdeligen» bönderna i Pemar.

Fleming var likväl anhängare av ceremonierna. Både muntligen och skriftligen inlät han sig i polemik med biskopen, domprosten och kyrkoherden i Åbo Gregorius Martini Teit. Polemiken riktar sig främst mot den sistnämnde, men E. angripes för sin vacklande hållning. Han hade själv underskrivit och beviljat liturgien, men hade nu angripit den. Man kunde icke så lätteligen falla ifrån det ena inpå det andra »med mindre en läst spannemål eller två kan hjälpa mycket därtill».

Den citerade skrivelsen var av 2.8 aug. 1596. En dryg vecka senare, vid mormässan, då prästerskapet var samlat i domkyrkan, gick Fleming till nytt angrepp. Åtföljd av en rå marknadspublik »trängde» han »hårdeligen» på upphöjelsen och de andra avlagda ceremonierna »utan att kunna förmå E. till eftergift». Denne mottog härför hertig Karls skriftliga gillande.

Politiskt skulle förhållandet till hertigen snart förvärras. E. hade varit närvarande vid Söderköpings riksdag och underskrivit dess beslut. Under ständermötet på Åbo slott vid kyndelsmässan 1596 har han mot Flemming och dennes anhang försvarat beslutet i Söderköping. Skärpningen av det politiska läget har icke tillåtit E. att infinna sig till Arboga riksdag, om han hade varit hågad därtill. Under klubbekrigets sociala maktkamp ställde han sig närmast på den lagliga överhetens sida. Visserligen gillade han icke, att prästmän uppställde rustningsryttare i kampen mot bönderna, men han uppmanade en prästman i Rautalampi oroliga socken att ge akt på stämningen och rapportera, om det hände något buller och uppror i socknen eller i Österbotten.

När hertig Karl hösten 1597 med krigsmakt infann sig i Finland och sammankallade ett ständermöte i Åbo, ställde sig E. med domkapitlet till hertigens förfogande. Jämte några adelsmän och borger-skapet i Åbo uppmanade de den kungatrogna besättningen på Åbo slott till kapitulation. Ständermötet erkände Karl som riksföreståndare och godtog Söderköpings och Arboga riksdagars beslut. Samtidigt sökte det medla mellan hertigen och hans finländska motståndare.

Karls återresa till Sverige bragte inom kort hela Finland i de kungligas händer. E. fann sig väl i förändringen. Sigismunds återkomst och förlikningen i Linköping hälsades av E. med en tack-sägelsebön, men konungens flykt stäckte förhoppningarna på en fredlig utveckling. E. tog i det följande icke del i adelns och krigsfolkets-aktioner mot hertigen, men han förenade sig ej heller med hertigen och de svenska ständerna, fastän kallad till Sverige. I aug. 1599 var E. med domkapitlet åter villig att erkänna hertigens välde, då svenska ständerombud i det hertigliga krigsfolkets följe uppmanade honom därtill. Efter de kungligas nederlag uppvaktade E. och domkapitlet hertigen med en ödmjuk underkastelseskrift.

Hertigen syntes icke villig till försoning med det finländska prästerskapet, som sades vara »intaget av den påviska surdegen». Vid Karls ankomst till Åbo på återfärden till Sverige fängslades E. och fördes 13 nov. till Sverige. Vid jultiden sändes han till Uppsala för rannsakning inför domkapitlet. Frikänd här undslapp han icke Karls förnyade anklagelser vid riksdagen i Linköping i mars 1600. Prästeståndet som sådant rannsakade E:s och det finländska prästerskapets, sak. Det frikände i sin exkusation biskopen från anklagelserna. Detta innebar bl. a., att E. icke lånat spannmål till »de finskes onda förehavande», att han icke varit i råd och anslag med det finländska krigsfolket, att han icke varit med de papister och deras medhållare samt att han icke lovat förmana prästerna och sina åhörare till trohet mot konungen, den sanna religionen till förtryckelse. Uppenbart voro anklagelserna på de flesta punkter oberättigade eller åtminstone överdrivna. Dock har E. gjort sig mindre kungavänlig, än han verkligen varit. Han hade bl. a. 1598 uppmanat till lydnad och trohet mot konungen, vilket i och för sig naturligtvis icke var brottsligt, men som i det givna ögonblicket måste ha tett sig betänkligt för hertigen. Denne godtog ej heller domen.

E. undertecknade som biskop riksdagsbeslutet i Linköping, men han avhölls från utövande av sitt ämbete och nödgades kvarstanna i Sverige. Hertigen föreslog i maj kleresiet i Uppsala att vidta åtgärder för att utse en ny biskop i Åbo. På E:s anhållan, att hertigen skulle låta sin onåd falla och tillåta honom att resa till sina gods i Finland, replikerade denne med de gamla beskyllningarna, men slutade med att föreskriva E. 1 000 dlr i böter. E. har fått resa till Finland, där han vistas hösten 1600, men icke officiellt fått ta befattning med biskopsämbetet. Adelsmötet i Åbo i jan. 1602 anhöll, att E. måtte komma till sitt gamla kall och ämbete igen. Karl svarade, att han ville ge mäster Erik, fordom biskop i Åbo, sin vänskap, dock inte som biskop i Åbo. E. skulle på annan ort försörjas med nödtorftigt understöd. Redan i febr. har E. dock återfått sin tjänst och kunnat kvittera sitt underhåll för år 1600. Samtidigt torde han ha fått erlägga böter.

De närmaste åren har E. i lugn skött sitt ämbete. På våren 1605 ha biskopen och domkapitlet kallats till Sverige. Detta står dock knappast i. samband med de politiska misstankar, för vilka olika personer utsattes vid samma tid. Anledningen har varit försumlighet att i tid inbetala prästerskapets krigshjälp. E., som kom till riksdagen i Stockholm, fick icke återvända, förrän krigshjälpen erlagts.

Stormen hade dragit förbi E., men i maj 1606 fick ståthållaren i Åbo order att avsätta E. och att tillsäga honom att resa till Sverige. Befallningen gick icke genast i verkställighet. Under sommaren höll E. prästmöte, och vid ett besök på Åbo slott i aug. kvitterade han sitt underhåll för året. Då han i mitten av febr. 1607 gjorde ett besök på slottet, kan detta stå i samband med en resa till Sverige. Under en sådan, som troligen inträffade på våren vid tiden för kröningsriksdagen, har han riktat en försvarsskrift till en kunglig sekreterare. Vi veta icke, varför avsättningsordern först utfärdats. Den kan stå i samband med den allmänna misstro mot de ledande kyrkomännen från slutet av 1590-talet, som våren 1606 hade uppflammat med anledning av upptäckterna av ärkebiskopens och hans domkapitels förhållande vid denna tid. Upptäckten att E:s son vistades i Rom har säkert betraktats som en besvärande omständighet, men vi veta ej, när saken blev känd. I sin försvarsskrift, troligen tillkommen vårvintern 1607, framhåller E., att sonen fadern ovetande gett sig in bland katolikerna samt att E. redan för sju år sedan i Uppsala och Linköping friats från beskyllningarna att ha stått Karls motståndare bi.

E. har till sist lyckats fria sig från anklagelserna. Därförinnan har hans ämbete i sept. eller okt. 1607 erbjudits Laurentius Paulinus. Konungens brev ha denna tid riktats till domkapitlet och ej till É. Troligen har en obligation av 9 mars 1608 för biskopar, som åter upptagits till nåd, varit avsedd att undertecknas av Bellinus och E. Först ett brev av 6 sept. 1609 omtalar, att konungen givit E. sin nåd och unnade honom hans tionden.

En drabanthövitsman fick 30 okt. 1610 order att resa till Finland och tillsäga bl. a. E. och hans son att bege sig till konungen. Denna gång ha några svårare beskyllningar icke riktats mot E., vars son alltjämt var utomlands. Biskopen bevistade Örebro riksdag och nödgades kvarstanna i Sverige, tills han sommaren 1611 av drottningen tilläts återvända till Finland.

Med Karl IX :s död förbättrades E:s ställning. Detta tog sig uttryck i E:s ekonomiska förhållanden. Under Johan III:s tid hade han lyckats ordna biskopsinkomsterna på ett fördelaktigt sätt. Han hade också till odling upptagit ödeblivna arvgods i Sorola och 5 aug. 1587 förvärvat frälse på godsen, på vilka han uppförde ett säteri. Efter detta kallade han sig stundom E. de Sorola, varav i finsk text blev Sorolainen. Under tiden efter Karls seger hade E. enligt egen uppgift icke åtnjutit frälse för sina lägenheter. Av Gustav Adolf återfick han frälsefriheten, och hans avlöning omreglerades förmånligt.

Under lugnare förhållanden kunde E. nu ägna sig åt skötseln av de honom anförtrodda stiften och åt litterära arbeten. Visitations-resorna återupptogos. Som visitator ägnade sig E. åt katekisationer och försökte att göra dem effektiva genom att låta kalla de olika hushållens huvudmän byvis till visitationerna. – På ålderdomen kom E. i svåra förvecklingar i samband med olika prästutnämningar. Han sökte hävda sin auktoritet, men gick icke fri från misstag, råkade i konflikt med Åbo hovrätt och ådömdes böter.

Sin märkligaste insats har E. gjort som finskspråkig religiös författare. Michael Agricola (se denne) hade översatt nya testamentet till finska, men bibeln i övrigt fanns ej på detta språk. Hertig Karl tillsatte 4 juli 1602 en kommitté, bestående av E. och sex andra prästmän, för att åstadkomma en finsk översättning av hela bibeln. Dess arbete ledde icke till tillkomsten av en tryckt bibel, men det synes dock ha fullföljts och möjliggjort det snabba färdigställandet av 1642 års finska bibel. Att E. haft huvudförtjänsten av kommitténs arbete synes troligt. – Det första resultat av E:s litterära produktion, som nådde trycket, är hans översättning av den svenska kyrkohandboken av år 1614, hans »Käsikiria» av samma år. År 1614 utkom också E:s. finska katekes, ett självständigt verk, som stöder sig på Luthers lilla katekes, men innehåller vidlyftiga förklaringar av E. Denne har haft till förebild några tyska katekeser, som använts på ett självständigt sätt. Katekesen har haft betydelse också såtillvida som den tjänat till grund för Terserus' »Förklaring öfver cathechismum» och den vägen påverkat Svebilius. Den var närmast avsedd för prästmän. Efter Ers död utkom 1629 en av honom förkortad upplaga, avsedd för lekmanna-undervisningen.

E:s huvudverk är hans finskspråkiga postilla. Den innehåller 81 predikningar, avsedda för samtliga helgdagar och av sådant omfång, att de knappast voro ämnade att framföras i sin helhet utan att läsas av präster och bildade. Den innehåller talrika exempel ur den klassiska litteraturen, latinska ordspråk och utdrag ur kyrkofädernas, skrifter. Grunden för verket är den egna lärdomen och den tyska predikolitteraturen. Postillan är till omfånget den största i den nordiska predikolitteraturen under reformationstiden. Även till innehållet är den värdefull. Genom de många fakta den efter tidens sed inmänger i predikningarna har den blivit en första finskspråkig lärdomskälla. Vid sidan av tidens vanliga lärdom ger E. också sina egna iakttagelser. Så torde han vara den förste i litteraturen, som omnämner landhöjningen eller vattenminskningen, visserligen som ett tecken på de yttersta dagarnas förestående ankomst.

E. är en av reformationstidens märkligaste finländska gestalter. Hans framträdande som politiskt-religiös personlighet visar ej någon större fasthet. Tanken på kungagunst har påverkat hans ställning till liturgien, men efter Uppsala möte har hans religiösa ståndpunkt ey mer undergått någon förändring. Av övertygelse rojalist har han under 1590-talets kris följt de politiska vindkasten. Som religiös författare på finska har hans betydelse varit stor. Hans katekes har använts in på 1800-talet, hans postilla förblev i halvtannat sekel den enda finskspråkiga postillan, av utomordentlig betydelse för den finska religiositetens utveckling.

Författare

Eric Anthoni.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Catechisrnus eli Christilisen opin pääcappalet, lyhykäisen-ja yxikerraitsen vlgostoimitoxen cansa. Sthm 1614. (22,) 505, (1) s. [Enl. A. Westén, Sv. Kongl. Hofclericiets hist. I, s. 177] omtr. Sthm 1678. [Ej förtecknad hos Collijn. Osäker uppg.?] – Postilla, eli vlgostoimitus, nijnen ewan-geliumitten päälle cuin ymbäri aiastaian, saarnatan Jumalan seuracunnasa ... 1–2. Sthm 1621–1625. (32,) 1229, (3) s.; 970, (4) s. [Enl. A. O. Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica I, s. 348 har E. även skrivit en] Finsk utleggning-öfwer the årliga Söndags Euangelier. Sthm 1625. [Ej förtecknad hos Collijn. Osäker nppg.?]. – Wähä Catechisrnus, erinomaisten kysymisten ja wastausten cansa, vlgoswedetty, suomen kielen catechismuxesta, ensistä oppiwaisten tähden.. Sthm 1629. 120 s. (Omtr. Sthm 1630, 1652, 1654, 1670 och 1682.) – [Utg.:] Käsikiria Jumalan palveluxesta, ja christilisestä kircon menoista, . . . Ylidzecad- zottu, parattu ja enätty Stockholmis 1599 ja 1608. Sthm 1614. (2.) 147, (1) s. – E :s brev, officiella och privata, publ. i Handl. rör. finska kyrkan och prester-skapet, utg. af K. G. Leinberg, 1–3 (1535–1651), Jyväskylä och Helsingfors 1892–98 (passim), samt i Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, 2: 12: 1 (1930), s. 419–447.

Källor och litteratur

Källor: Bidrag till Åbo stads historia 1. Utdrag ur Åbo domkyrkas räkenskaper 1553–1634, utg. af B. Hausen (Åbo 1884); K. 6. Leinberg, Handlingar rörande finska kyrkan och presterskapet, 1, 3, 4, 7 (1892–1907) ; Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, Senare avd., 12:1 (1930); Svenska Tiksdagsakter, 2: 2, 3:1–2, 4 (1899–1938); W. G. Lagus, Samling af domkapitlets i Åbo cirkulär-bref ifrån år 1564–1700, 1 (1836); Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd 1:1. 2. utg. af E. Grönblad (1843–46); J. E. Waaranen, Samling af urkunder rörande Finlands historia, 1–5 (1863–78). – E. Anthoni, Claes Eriksson Flemings motskrift till Ericus Erici och Gregorius Martini Teit av den 28 aug. 1595 (Finska kyrkohist. samf. årsskr, 25, 1935, meddel. s. 157–168); dens., Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland, 1 (1935); dens., Konflikten mellan hertig Carl och Finland. Avvecklingen och försoningen (1937); J. A. Cederberg, Suomalaisen raamatun ihistoria Gezeliusten aikoihin saakka (1885); H. Cnattinglus, Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611–1636 (1939); S. E[lmgren], Erik Eriksson (Finlands minnesvärda män, 2, 1855–57); dens., Om biskop Erikssons bibelöfversättning (Historiall. arkisto, 12, 1892); E. M. Fant, Specimen graduale de motibus liturgicis in Svecia, 1–2 1788); S. A. Forslus, Reverendo D... D. N. M. Erico, Episcopo Aboense. . . sponso ... hymseneo carmine (1602); A. Hjelt, Suomalaisen raamatun historia (Oma maa, 5, 1910); A. Hofmeister, Die Matrikel der Universität Rostock, 2 (1891) ; Hj. Holmquist, Reformationstidevarvet 1521–1611 (Sv. kyrkans historia, 3, 1933) ; R. Holmström, Eerikki Eerikinpoika Sorolainen. Piispa ja teologi, kansanopettaja ja saarnaaja (1937) ; N. Ikola, Ensimmäisen suomalaisen raamatun historiaa (Turun hist. yhd. julk., 2, 1927); K. G. Leinberg, Om finske studerande i Jesuitcollegier (Historiall. arkisto 11, 1891); dens., Några tillägg till uppsatsen »Om finske studerande i Jesuitcollegier» i Historiallinen Arkisto 11 (Historiall. arkisto, 18, 1903); dens., Åbo stifts'herdaminne 1554–1640 (1903); H. Lundström, Laurentius Paulinus Gothus, hans lif och verksamhet (1565–1646), 1 (1893); K. R. Melander, Drag ur Åbo hovrätts historia och ur rättslivet i Finland under förra hälften av 1600-talet (1936); dens., Lisiä suomalaisen Raamatun kääntämisen historiaan (Historiall. arkisto, 10, 1889); J. Messenius, Scondia illustrata (1700–05); J. S. Pajula, Suomen Kirkon tilasta liturgisen rildan aikoina (1891); J. W. Ruuth, Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua (Historiall. arkisto, 11, 1891); [A. Westén], Svenska kongl. hofclericiets historia. 1 (1799).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ericus Erici, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15383, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15383
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ericus Erici, urn:sbl:15383, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni.), hämtad 2024-04-16.