Ericus Nicolai

Född: – Bälinge församling (C-län), Uppsala län (troligen i Sundbro)
Död:1518/20

Teolog


Band 14 (1953), sida 212.

Meriter

Ericus Nicolai eller Ericus Swede, f. förmodligen i slutet av 1440-talet och troligen i Sundbro, Bälinge sn (Upps.), levde ännu april 1518 men var död 1520. Student vid Leipzigs univ. sommarsemestern 1466; artium baccalaureus där sept. 1468; artium magister där 28 sept. 1475; cursor i teol. fakulteten där 30 juni 1483 och sententiarius 30 juni 1484; lärare och examinator i filosofiska fakulteten där 1485; innehade kanonikat i Uppsala från senast 1487; rektor vid Leipzigs univ. sommarsemestern 1487; avreste våren 1488 från Leipzig och blev promoverad teol. doktor före aug. s. å., tydligen i Uppsala; var åter i Leipzig 8 aug. s. å. och verksam där ännu 1489 som collegiatus i ett av de båda furstekollegierna; var i Uppsala febr. 1493, scolasticus där troligen redan på 1490-talet (tidigast 1494), i varje fall 1505–14; anses ha undervisat i teologi vid Uppsala universitet; bekräftad som ärkedjäkne i Uppsala genom påvlig bulla 9 maj 1516.

Biografi

I svenskt och tyskt handskriftsmaterial från 1460-talet till 1500-talets två första årtionden, bl. a. Leipziguniversitetets matrikel och acta 1466–90, och i samtida tryck nämnas olika namnformer – Henricus Sunbro de Swecia (vid immatrikulationen i Leipzig 1466), doktor Ericus de Upsalia, Ericus Swede, doktor Ericus Nicolai – vilka av forskare som Annerstedt, Erler och Collijn sammanställts och identifierats såsom en och samma person. Detta resultat har allmänt accepterats av forskningen. Däremot måste denne E. skiljas från en annan Ericus Nicolai, med vilken han alltifrån bl. a. Messenius sammanblandats i litteraturen, nämligen Ericus Nicolai Swart (se Swart), biskop i Strängnäs och Skara samt död först 1572.

Leipzigs universitet mottog framför allt på 1430- och 1440-talen en stark ström av svenska besökare (Kumlien) och även senare studerade där en rad svenskar, som blevo bemärkta andlige och lärde. Till dessa hörde E., som redan i Leipzig, där han inskrevs 1466, gjorde en uppmärksammad karriär, blev universitetslärare och slutligen rektor 1487. Av Axel Nelson har visats, att E., som 7 febr. 1488 erhöll ett av universitetet utfärdat officiellt intyg om sina lärdomsmeriter, tydligen medfört detta som ett gradualbetyg och att, då han förbundit sig att resa till Uppsala samt återkommer som teologie doktor – vilket framgår av Leipziguniversitetets akter (8 aug. s. å.) – han uppenbarligen nått detta sitt doktorat just i Uppsala, vars första kända teologie doktorspromotion således hållits just 1488. Redan vid tidpunkten för rektoratet betecknas E. som kanik i Uppsala och har tydligen siktat på att småningom erhålla en förnämligare ställning där. I Leipzig nämnes han sist 1489.

E. daterar i febr. 1493 i Uppsala som kanik där sin tillägnan till ärkebiskop Jakob Ulfsson av sin första Gersonöversättning (varom mera nedan), tryckt 1495. Då den utarbetats på ärkebiskopens uppdrag, har E. väl redan 1492 varit tillbaka i Uppsala. Doktor Martin Praal, som varit scolasticus där, dog 1494. Det antas i litteraturen, ätt E. omedelbart följt denne i hans nämnda ämbete och detta är möjligt; någon annan scolasticus namnes ej vid denna tid. Å andra sidan kallas E. icke direkt scolasticus i de notiser, som nämna honom på 1490-talet, utan först omkring 1505.

Kellerman har gjort troligt (accepterat av Hagnell), att E. är identisk med den ene av ärkebiskop Jakobs två ombud (Sturekrönikan: »her däkin mattes mäster erik doctores twa», d. v. s. dekanen Matts Olsson och doktor Erik), vilka, då ryska kriget skulle börja, till Sten Sture d. ä. överlämnade Sankt Eriks banér i Stockholms stadskyrka omkring 17 nov. 1495 under stor rörelse hos folkmassan. När ärkebiskopen i ett odaterat brev, tydligen från juli 1497, omtalar E. är det som »doctor eric», men ej heller för doktor Ragvald Ingemundsson, som nämnes omedelbart före, utsattes hans prelaturtitel, som var ärkedjäkne. Då domprosten Christopher Lintorp och E. omkring 1505 utfärdat en rekommendationsskrivelse för svenska studerande till Leipzigs universitet, där de inskrevos just nämnda år, kallas E. emellertid uttryckligen scolasticus och nämner sig så ännu 1514 (företalet till Gersons Ars moriendi). Vid tvisten mellan ärkebiskop Jakob och dekanen i Strängnäs Nicolaus Benedicti Kindbo angående kyrkliga fester, sökte Peder Galle och E. i skrivelser till herr Nils verka för försoning; skrivelserna äro tryckta i Spegels »Skriftelige bewis».

I Uppsalakapitlet hade den ovan nämnde doktor Ragvald Ingemundsson varit ärkedjäkne ända sedan 1479, men resignerade senast sept. 1514, drog sig tillbaka till ett kloster och dog i mars 1515. Kapitlet hade till hans efterträdare valt magister Jon Eriksson, som 25 sept. 1514 fick påvlig kollation på ämbetet. Emellertid blev det strid härom. E., nu en gammal man, uppehöll platsen som ärkedjäkne, och tvisten slutade med en ekonomisk uppgörelse, bekräftad av påven 9 maj 1516. Den innebar, att magister Jon i stället erhöll Bälinge som prebende, medan E. behöll sitt ämbete som ärkedjäkne. Desavueringen av kapitlet anses (Greta Wieselgren) troligen ha orsakats av ombud i Rom, enär det för riksföreståndaren varit förmånligare att få den gamle E. utnämnd än en yngre och mera energisk kraft. I jan. 1518 fick E. som kapitlets främste man mottaga ärkebiskop Gustaf Trolles framtvungna avsägelse av sitt ämbete. Ännu i april s. å. levde E. (Henning), men torde varit död 1520.

I Leipzig hade E. som universitetslärare på sina föreläsningar fullständigt genomgått Petrus Lombardus' »IV libri sententiarum», medeltidsdogmatikens huvudkälla. Det har diskuterats, huruvida E. undervisat i teologi även vid Uppsala universitet. Han omtalas icke uttryckligen såsom universitetslärare där (uttrycket »sacrae theologiae professor» betyder blott detsamma som teol. doktor). Å andra sidan anser Annerstedt, att då undervisningen fortgick i Uppsala och lärarna togos bland kapitlets medlemmar, måste E. såsom scolasticus – som särskilt skulle vaka över undervisningen – även ha haft med den akademiska undervisningen att göra och ser i E. den »doctor ordinarius in Theologica facultate», på vilken Jakob Ulfsson syftar i brev 1504. E. var ju högt kvalificerad för undervisning i teologi icke blott genom erfarenheterna från Leipzig. Jakob Ulfsson intresserade sig för Paristeologen Gerson (d. 1429), som representerade förmedlingsteologien med starkt betonande av praktiskt fromhetsliv. Kellerman karakteriserar ärkebiskopens åskådning som en gersonistiskt präglad nominalism. För tvenne Gersons uppbyggelseskrifter fick Jakob Ulfsson E. att intressera sig, och det var på direkt uppmaning av ärkebiskopen, som han översatte dem. Den första, här förut antydd, var »Tractatus de diuersis diaboli temptationibus», i översättningen kallad »Aff dyäffwlsens frästilse». Det är en traktat med fromma anvisningar att genomskåda och undgå djävulens hemliga frestelser i livets olika förhållanden. Den innehåller »den vanliga moralismen, men företrädd med betydligt finare människokännedom och djupare inblick i själarnas gömslen än i de övliga anvisningarna efter skemat de sju dödssynderna» (Westnian, s. 108). E. skrev, som nämnts, företalet i Uppsala febr. 1493 men boken blev färdigtryckt av Johannes Smedh i Stockholm, in qvarto, först 1495. Den är särskilt känd som vår första tryckta bok på svenska. E. följde i denna översättning troget originalet. Boken är bevarad blott i ett unikt exemplar i Uppsala universitetsbibliotek; första bladet saknas, men är ersatt av en för hand tecknad, färglagd kopia av ett träsnitt föreställande yttersta domen. I fotolitograferad faksimile utgavs boken av Svenska fornskrift-sällskapet (Klemming) 1876 (närmare om boken i Collijns bibliografi, 1, s. 144–147).

Den andra av E. utförda Gersonöversättningen är »Ars moriendi, Johannis Gerson lärdom hwrw man skal lära dö til siälenne salicthet». Den utkom tryckt hos Paul Grijs i Uppsala 19 okt. 1514, likaledes in qvarto, är i original bevarad i fem exemplar och utkom i faksimile-edition 1881. Denna Gersons tröstebok synes ha varit omtyckt i Sverige, enär två tidigare, icke tryckta översättningar funnos. Ärkebiskop Jakob, som ej var nöjd med dessa, gav E. uppdraget att göra en ny. E:s översättning är emellertid här snarast en fri bearbetning. Sam. Henning, som i sin avhandling 1927 undersökt »Ericus Nicolais Gerson-översättningar», konstaterar, att de visa Uppsalaspråk. E. anses även troligen vara identisk med den Ericus Nicolai, som i Uppsala 1501 författat enhomiletisk traktat, »Tractatus de modo colligendi sermones et collaciones», bevarad dels i en Vadstenacodex (C. 685, Uppsala universitetsbibliotek), dels i en annan handskrift (A 63, K. biblioteket); författarskapet anges i det senare exemplaret.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten, översatt: J. Gerson, Aff dyäffwlsens frästilse. Sthm 149o. 52 s. (Omtr. i facs. Sthm 1876 = Saml. utg. af Sv. fornskrift-sällsk., 21.) – J. Gerson, Ars moriendi; Johannis Gerson lärdom hwrw man skal lära dö til sialenne salicthet. Uppsala 1514. 36 s. (Omtr. i facs. Sthm 1881 = Saml utg af Sv. fornskrift-sällsk., 24.)

Handskrifter: se texten ovan.

Källor och litteratur

Källor: Kaniken Jon Erikssons suppliker till påven Leo X 25 sept. 1514 och 9 maj 1516 samt Leo X:s bulla till honom av sistnämnda dag, i Nyare danska avskrifter ur Vatikanarkivet, RA. – E :s skrifter; Die Matrikel der Universität Leipzig, hrsg. v. G. Erler, 1–3 (1895–1902); Registratur å publike ärender, som blifvit förhandlade mellan riksföreståndaren Sten Sture den äldre och ärkebiskopen Jacob Ulfsson (Handl. rör. Skandinaviens hist., IS, 1833), s. 155; Skriftelige bewis hörande til swenska kyrckiohistorien [saml. av H. Spegel], [utg. av] E. Benzelius (1716). – O. Annerstedt, Upsala universitets historia, 1 (1877); dens., [art.] Nicolai, Ericus (Sv. biogr. lexikon, ny följd, 7, 1875–77, s. 329–332); I. Collijn, Paul Grijs, Uppsalas förste boktryckare. 1510–1519 (Uppsala univ.-biblioteks minnesskrift 1621–1921, tr. 1921), s. 131 f.; dens., Magister Virgilius Wellendorffer i Leipzig och hans svenska förbindelser (Nord. tidskr. för bok- o. bibl.-väsen, 21, 1934) ; dens., Sveriges bibliografi intill år 1600, bd 1 (1934–38); E. M. Fant, Observationes selecta» 1: 10 (1787), s. 95–97; Karin Hagnell, Sturekrönikan 1452–1496 (1941), s. 329 f.; S. Henning, Ericus Nicolais Gerson-översättningar. Ett bidrag till kännedomen om det senmedeltida Uppsalaspråket (1927); G. Kellerman, Jakob TJlvsson och den svenska kyrkan under äldre Sturetiden 1470–1497 (1935); Kj. Kumlien, Svenskarna vid utländska universitet under medeltiden (Hist. studier tillägn. Sven Tunberg... 1942, tr. s. å.) ; A. Nelson, Om Uppsala universitet under medeltiden (Symbola litteraria, 1927); E. Nygren, Ericus Olais och andra svenskars studiebesök i Siena (Kyrkohist. årsskr., 19, 191S) ; H. Schück, Medeltidsstudier, 7. Ars moriendi (Samlaren 1885, s. 162–169); H. Spegel, [se ovan]; K. B. Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918); Greta Wieselgren, Sten Sture d. y. och Gustav Trolle (1949). – Meddel. av arkivrådet d:r Ernst Nygren.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ericus Nicolai, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15387, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15387
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ericus Nicolai, urn:sbl:15387, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-04-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se