Biografi

Eriksson, möbelsnickare- och bildhuggaresläkt från Taseruds by, Arvika sn (Värml.), vilken kunnat föras tillbaka till 1700-talets förra hälft till den då i Bålgården, Arvika sn, boende hemmansägaren Bengt, vars son Erik Bengtsson föddes 1753 i samma gård. Dennes son, Olof Eriksson (f. 1787, d. 1856 i Taserud, dit han inflyttat i samband med sitt gifte med änkan Ingjal [Ingjerd] Jansson, f. i Mangskogs sn och enligt uppgift av finsk härstamning) hade i sitt äktenskap bl. a. sonen hemmansägaren och bysnickaren Erik Olsson (f. 1825, d. 1904). I hans äktenskap med nämndemansdottern Stina Olsdotter (f. 1821, d. 1898) föddes tio barn, varav fyra dogo unga. De övriga sex, med Eriksson som släktnamn, voro bildsnidaren och möbelsnickaren Olof E. (f. 1852, d. l942), möbelsnickaren Elis E. (f. 1856, d. 1936), bildhuggaren Christian E. (se nedan), lantbrukaren Gustaf E. (f. 1860, d. 1905), möbelsnickaren Karl E. (f. 1862), samt en syster.

Den ursprungliga släktgården i Taserud var Nytomta, där Olof E. föddes 1852. I mitten på 1850-talet uppförde Erik Olsson en ny manbyggnad i Haget, sedan han genom bördsrätt inlöst denna egendomslott. Nybygget var delvis motiverat därav, att han tidigt började tillverka möbler (»dragkistor och chiffonierer»), varvid han använde halva huset som verkstad och i den hade en medhjälpare; i Haget föddes de övriga barnen. När stugan blev för trång, utrymdes verkstaden och inrättades i stället i den från Nytomta hitflyttade äldre gården, vilken 1888 tillbyggdes med en riven torpstuga »Snusendal» och senare, på 1890-talet, med den då hit överflyttade manbyggnaden från Bålgården.

Hos fadern lärde sig sönerna Olof, Elis, Christian och Karl E. möbelsnickareyrket, vilket de sedan under faderns ålderdom och till hans död 1904 gemensamt drevo under namnet »Bröderna Erikssons möbelverkstad». Samtliga de fyra bröderna hade genom mångåriga studier på snickare- och ornamentbildhuggareverkstäder såväl i Sverige som utlandet skaffat sig en grundlig vidareutbildning i yrket: Olof E. 1870–76 i Stockholm, 1876–78 i Hamburg och Dresden, 1878–80 i Paris, Elis E. likaså i Stockholm och Paris; om Christian E. se nedan. Karl E. är kanske den av dem, som varit vidast omkring i världen. Först studerade han, som de andra, i Stockholm, sedan i Paris, Bern, München, Wien, Prag, Dresden, Berlin (tre månader hos finsnickaren, kejserliga hovleverantören Karl Müller). En riktig gesällvandring (1889–90), som 1903 efterföljdes av ett mästarstipendium från Kommerskollegium på goda rekommendationer av arkitekterna Ragnar Östberg och Carl Westman samt direktörerna Carl Robert Lamm och Hj. Lundbohm. Denna sista resa förde Karl E. över Köpenhamn, Hamburg och London till Paris.

Arbetsfördelningen i »Bröderna Erikssons möbel verkstad» var den, att Olof såsom den med mesta skolbildningen blev kontorschef och korrespondent, Christian konstnärlig rådgivare och genom sina många och goda bekantskaper kontaktman mellan beställare och tillverkare, Karl fabriks- och ritchef, och Elis, som hade affärssinne, blev – förutom tillverkare av nya och renovator av gamla möbler – kassör och försäljare. Brödrafirman, vilken många svenska arkitekter (Agi Lindegren, Carl Westman, Ragnar Östberg, Ivar Tengbom, m. fl.) försågo med ritningar och beställningar och vilken därför kom att leverera möbler till offentliga institutioner, enskilda privathem och större möbelfirmor, har också med sina arbeten deltagit i flera utställningar och därvid förvärvat utmärkelser, t. ex. vid 1891 års industriutställning i Göteborg (bronsmedalj), på 1893 års världsutställning i Chicago (bronsmedalj), 1897 års Allmänna konst- och industriutställning i Stockholm, etc. Det Erikssonska möbelhantverket florerade fram till 1904, då fadern, Erik Olsson, avled och egendomslotterna fördelades mellan barnen. Olof och Christian drogo sig vid arvskiftet tillbaka från verkstaden, som därefter drevs av de återstående bröderna Elis och Karl, till dess att den brann ned 1925. En ny, mindre verkstad inreddes visserligen, men tillverkningen fick aldrig sedan samma omfattning, givetvis också beroende på en smakförändring, i det att ornamentsnidade möbler icke längre efterfrågades i samma utsträckning som förut. Efter Elis' bortgång 1936 har Karl ensam, men med hjälp av en slöjdintresserad son, fortsatt verksamheten. Den äldste brodern Olof har på Nytomta, där han byggt en ny gård och en mindre verkstad, jämsides med sitt jordbruk ända till sin död 1942 arbetat vidare med snidande av pendyler, utformning av ornerade »stabbestolar» samt – efter Christians eller andra konstnärers modeller – med rena skulpturer för kyrkliga ändamål, ängla-putti, apostlagestalter, krucifix, etc. Sådana kyrkarbeten av hans hand finnas i Arvika östra, Grums, Stora Kils, Norra Råda och Eds kyrkor. Dessutom betroddes han i hemsocknen i tretton års tid med nämndemanssysslan och sex år med uppdraget att vara kyrkvärd.

Den konstnärliga bildhuggarbegåvningen, som egentligen på olika sätt yttrat sig hos bröderna, ehuru starkast hos Christian, har från denne gått i arv till två av hans söner, Matts E. (f. 1908), vilken efter år i Amerika slagit sig ned som en synnerligen yrkeskunnig träsnidare i Lövåsen i Taserud, och Liss E. (f. 1919), vilken efter att ha genomgått Konsthögskolan i Stockholm och i flera år vistats i Paris, hösten 1951 som en redan personligt präglad skulptör återvänt till syskonhemmet i Maria Prästgårdsgata 3, Stockholm. Den egendomligt starka formbegåvningen i denna släkt har också tagits i arv av en i Stockholm boende son till »Elis i Taserud», bildhuggaren Elis E, E. (f. 1906). Även på annat sätt ha de konstnärliga släktanlagen tagit sig uttryck, nämligen hos de kvinnliga medlemmarna i en utpräglad fallenhet för vävnad. En dotter till Olof Eriksson, Hanna E. (f. 1887), är kunnig gobelängväverska samt vävlärarinna vid Ingesunds folkhögskola i Arvika. I denna hemslöjdsskicklighet brås hon även på sin moder. Påbrå från sin mor, fru Karin Nilsson, f. E., (Christian Ers och de övriga brödernas syster; f. 1865, d. 1948) har också väverskan Stina Nilsson, innehavare av den på hemslöjd inriktade Taserudsboden i Arvika.

Författare

Helge Kjellin.

Källor och litteratur

Källor: Personliga uppgifter lämnade av Olof Erikssons son, jägmästaren Herman Eriksson, Skyllbergs bruk, herr Karl Eriksson, Taserud, och andra medlemmar av släkten.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eriksson, släkt från Värmland, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15424, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15424
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eriksson, släkt från Värmland, urn:sbl:15424, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2024-04-25.