Meriter

Eskil Mickelsson (Michilson, Michaelis), f. troligen på 1470-talet, levde ännu 8 okt. 1547 men sannolikt d. ej långt därefter; utbildad för prästerlig verksamhet; nämnes tidigast 1502; var då redan prästvigd och anställd hos riksföreståndaren Sten Sture d. ä.; på resa i Tyskland å dennes vägnar sommaren 1503; fortfor efter herr Stens död (dec. 1503) att tjäna riksföreståndarens änka fru Ingeborg Åkesdotter (Tott), troligen till hennes frånfälle 1507; anställd hos Erik Johansson (Vasa), varvid han i varje fall från 1517 tjänade även dennes son Gustav, den blivande konungen; använd av konung Gustav i finansärenden redan 1523; åtföljde 1525 konungens syster, grevinnan Margareta av Hoya till Finland (Viborg) och biträdde där henne och hennes make greve Johan till 1527; därefter i stadigvarande tjänst i den k. finansförvaltningen i Stockholm, från 1530 med titeln kamrerare; verksam i denna befattning åtminstone till 1540-talets mitt; kallas en tid prebendat i Viborg; innehade kanonikat i Linköping, senare kanonikat och prebende även i Uppsala.

Biografi

E:s levnadsbana bör ses mot bakgrunden av det i dåtida stater nära nog regelmässiga förhållandet, att personalen i finansväsendets centrala ledning rekryterades ur det andliga ståndet. Särskilt namnkunnig som Gustav Vasas »äldste tjänare» och högtbetrodde finansämbetsman, gjorde E. på den ekonomiska förvaltningens område sina lärospån redan under Sten Sture den äldres regering. För det första kända datum i E:s biografi ha vi att tacka ett brev från påsktiden 1502, som visar, att han då (tillsammans med en sydsmåländsk frälseman) på Sten Stures order indrev skatter i Värend och Njudung, kort efter det att dessa landsändar vunnits för den av herr Sten segerrikt ledda revolutionsrörelsen mot kung Hans. Om E:s verksamhet i Sten Stures tjänst vittnar ytterligare en av honom samma år 1502 upprättad jordebok över riksföreståndarparets enskilda köpe- och pantegods och över fru Ingeborg Åkesdotters svenska arvegods. Med ekonomiska uppdrag för Sten Stures räkning sammanhängde förmodligen också en resa till Tyskland, som han 1503 i egenskap av herr Stens »sekreterare» företog och under vilken han i Mecklenburg med kränkning av folkrätten togs till fånga av några kung Hans' tjänare, som hade för avsikt att släpa honom med sig till Danmark. Ur sin sålunda iråkade belägenhet räddades han emellertid av den regerande mecklenburgske hertigen, Magnus II, vilken framtvang hans frigivning och sedan i sin huvudstad Schwerin förde förhandlingar med honom i syfte att genom honom påverka den svenske riksföreståndaren till förmån för unionsmonarkens gemål drottning Kristina, som då ännu hölls i fångenskap i Sverige. Till denna E:s vistelse i Schwerin hänföra sig dels en skrivelse från hertig Magnus till Sten Sture 24 juni (med postskriptum av E.), dels ett handbrev från E. till dåvarande marsken Svante Nilsson 25 juni. Av sistnämnda aktstycke synes framgå, att E. i avvaktan på en positiv lösning av frågan om drottning Kristinas hemsändande till Danmark tills vidare kvarhölls vid det mecklenburgska hovet.

Den exakta tidpunkten för E:s återkomst till Sverige från denna äventyrliga utomlandsfärd kan ej fastställas. Säkert är blott, att han var hemma igen 1504 och då biträdde sin under tiden avlidne herres änka fru Ingeborg i hennes konflikt med makens efterträdare som riksföreståndare, Svante Nilsson. När den sistnämnde på sommaren 1504 från Stockholm företog en flottexpedition över Bottenhavet för att sätta sig i besittning av de fästen och slottslän i öster, som legat under herr Stens fatabur och som fru Ingeborg tills vidare undanhöll den nye regenten, befann sig E. på ett av dessa slott, Kastellholm; efter någon tövan överlämnade han härvid i spetsen för garnisonen den åländska fästningen till Svante Nilsson (15 juli). Detta innebar emellertid icke, att han trädde i herr Svantes tjänst. Under de nästföljande åren vistades han av allt att döma på Tavastehus, som blivit fru Ingeborgs änkesäte. En antydan om att han då alltjämt (som Ingeborg Åkesdotters förtroendeman) stod i ett visst motsatsförhållande till Svante Nilsson föreligger i ett brev av slottsherren på Viborg Erik Turesson (Bielke) 22 okt. 1506. Brevet är ställt till riksföreståndarens kansler Peder Jakobsson; herr Erik har skrivit det i Biskopstuna på Roslagskusten och uppenbarligen just när han anträdde återfärden till Finland efter ett besök i Stockholm. Kanslern erinras här om ett löfte han givit brevskrivaren att av herr Svante utverka ett »försvarelsebrev» för E.; det är tydligen fråga om ett slags amnesti.

Om inte tecknen bedraga, har E. dock stannat kvar hos fru Ingeborg ända till dennas frånfälle i dec. 1507, och när han nästa gång, på hösten 1509, omtalas i källorna, sker det i ett sammanhang, som tyder på att han då hade hand om boutredningen efter sin döda härskarinna. Det dröjer sedan mer än ett halvt decennium, innan han återigen spåras i källmaterialet, men i varje fall från 1515 var. han i tjänst hos gamle herr Stens systerson och huvudarvinge, Erik Johansson (Vasa), i vars intresse han det året egenhändigt utredigerade en ännu i original bevarad jordebok, upptagande inte blott Sten Sture d. ä:s köpegods utan också densammes arvegods i Sverige. På sin nya tjänstepost kom han givetvis i nära beröring med Erik Johanssons unge son Gustav, och som attacherad till dennes person framträder han 27 april 1517, då »herr Eskil Gustav Erikssons» – visserligen utan resultat – inför Stockholms rådhusrätt anhängiggjorde rättegång om ett hus i staden, som Sten Sture d. ä. påstods ha förvärvat genom laga köp (på 1480-talet) och som Gustav Eriksson därför nu ville ha sig tilldömt.

Denna tidiga förbindelse med Sveriges blivande konung hade en avgörande inverkan på E:s öden i fortsättningen. Efter sin tronbestigning 1523 var Gustav Vasa icke sen att begagna sig av hans tjänster. E. fick följa med den krigshär, som på hösten s. å. lade Finland under Gustavs välde, och hade då befattning med truppernas avlöning. I det sammanhanget erhöll han en finländsk förläning: »spetalen» vid Viborg (han kallas en tid bortåt prebendat i Viborg). Eljest vistades han tills vidare mestadels i Stockholm, där han 1524 enligt k. förordnande innehade och bebodde ett till Sko kloster testamenterat stenhus, som monarken eller dennes syster Margareta, Joakim Brahes änka, under någon förevändning hade tagit i beslag. Men när Margareta Eriksdotter 1525 gifte om sig med greve Johan av Hoya, åtföljdes hon till Viborg, som greveparet fått i förläning, av familjens gamle trotjänare; och E. stannade så på det karelska fästet som hennes rådgivare till hösten 1527, då han – efter ett tillfälligt besök i Uppland på våren s. å. – återinträdde i direkt tjänst hos konungen.

Avlönad med ett kanonikat i Linköping (senare med kanonikat och prebende även i Uppsala), sysselsattes han härvid till en början väsentligen med Gustav Vasas enskilda gods- och arvsangelägenheter, för vilkas handläggning han bl. a. genom sina hågkomster och erfarenheter från Sten Sture d. ä:s och Erik Johanssons tid var kvalificerad som ingen annan. Det dröjde dock inte länge, förrän han fick vidsträcktare uppgifter och som kamrerare anställdes i den k. räkne- och räntekammaren. Där, i rikets drätsel, nådde han efter hand en chefs ställning, som sådan i regel stationerad i Stockholm och av konungen omfattad med ett av hans tidigare verksamhet betingat, synnerligen stort förtroende. Han blev ett finansiellt faktotum.

E:s tjänstgöring i finansförvaltningens centrum koncentrerades med tiden alltmer till omvårdnaden om den avdelning av drätselverket, som var Gustav Vasas ögonsten: skattkammaren (silverkammaren) på Stockholms slott, vilken var inrymd i vad som länge kom att kallas »herr Eskils (ge)mak» och där bl. a. det konfiskerade kyrksilvret hopades. Så småningom minskades emellertid i följd av åldern hans arbetskraft, den dagliga gärningen måste efter hand begränsas, och i juli 1545 tycks han ha lämnat ifrån sig även funktionerna i. den k. skattkammaren, vilket emellertid inte hindrade, att han – till synes mera tillfälligt – åter togs i anspråk, när konungen 8 okt. 1547, för kontroll av hans efterträdares förvaltning, lät inventera de där förvarade dyrbarheterna (Peterzén, s. 223). Men det är sista gången han med säkerhet finnes omnämnd som levande i hittills framdraget källmaterial.

Författare

Gottfrid Carlsson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Strödda historiska handlingar, 4 (odaterat brev av fru Sigrid Eskilsdotter Baner till konung Gustav), och Sturearkivet, nr 300 a och b och nr 1419, RA; Räntekammarboken 1527, KA; De la Gardieska samlingen: Sture 2, Sturarnas kopiebok (brev av E., Rydboholm 31 mars 1527), DB. – Briefe von Johannes und Olaus Magnus, den letzten katholischen Erzbischöfen von Upsala..., hrsg. von G. Busohbell (Hist. handl. 28: 3, 1932) ; Finlands medeltidsurkunder, utg. genom R. Hausen, 6 (1930), s. 316 f.; 8 (1935), s. 98, 161, 183, 237, 239, 294; Handl. rör. Helga lekamens gille i Stockholm, utg. av I. Collijn, 2–4 (1923), s. 11; Kammarrådet Nils Pedersson Bielkes konceptböcker 1546–1550, utg. av L. Sjödin (Hist. handl. 33: 2, 1951); Kon. Gustaf den förstes registratur, 1–13, 15–17, 19, 23 (1861–91, 1893–96, 1901, 1905); Stockholms stads tänkeböcker 1514—1520, utg. genom J. A. Almquist (1933), s. 150 f. – G. Carlsson, Gustaf Vasas äldste tjänare (Personhist. tidskr., 20, 1918–19; med rikhaltig redovisning av dittills framdragna källor); dens., Svante Nilssons Finlandsexpedition 1504 (Hist. tidskr., 69, 1949); N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899); O. Källström, Herr Eskils gemak (Sainf. Sankt Eriks årsbok 1937); dens., Medeltida kyrksilver ... förlorat genom Gustav Vasas konfiskationer (1939); I. Peterzén, Studier rör. Stockholms historia under Gustav Vasa (1945); L. Sjödin, Arvid Siggessons brevväxling (Gamla papper ang. Mora socken, 2, 1937) ; R. Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder och maktkampen i Sverige 1504–1527 (1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eskil Mickelsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15478, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15478
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eskil Mickelsson, urn:sbl:15478, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2024-04-19.