Gabriel Cronstedt

Född:1670-05-02 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1757-09-07 – Värmdö församling, Stockholms län (på Siggesta)

Riksdagsledamot, General, Fortifikationsofficer


Band 09 (1931), sida 260.

Meriter

2. Gabriel Cronstedt, före adlandet Olderman, den föregåendes broder, f. 2 maj 1670 i Stockholm, d. 7 sept. 1757 på Siggesta å Värmdön. Student i Uppsala 3 mars 1679; adopterad av sin styvfader direktören Mårten Cronstedt och adlad 18 mars .1693; volontär vid fortifikationen 1694; löjtnant därstädes 19 juli 1695; deltog i riksdagarna 1697, 1719, 1742—43, 1746—47, 1751 —52 och 1755—56 och var därunder bl. a. ledamot av riksens ständers kommission över de finska fälttågen 1743; företog med statsunderstöd en utrikes studieresa 1699—-1700; ingenjörkapten i fortifikationskontoret 12 juni 1700; av defensionskommissionen. utnämnd till major 19 nov. 1709, vilken utnämning dock kasserades; erhöll K. konfirmation å majors grad med kaptens lön 9 sept. 1712; generalkvartermästarlöjtnant (överstelöjtnant) 9 febr. 1716; »befälhavare av fortifikationen» vid jämtländska armén 21 maj 1718; överste 1 dec. 1719; förordnades 5 apr. 1740 att med bibehållande av »dispositionen över fästningsverken vid avenyerna» (till Stockholm) företräda generalkvartermästaretjänsten i krigskollegium i L. Kr. Stobées frånvaro; generalmajor och direktör över fortifikationen 19 okt. 1741; ledamot av defensionskommissionen 27 sept. 1742—17 aug. 1743; överkommendant i Stockholm och över befästningarna i Stockholms skärgård 16 juni 1743; ledamot av brand- och politikommissionen i Stockholm 5 febr. 1745; generallöjtnant 10 juni 1755 med tur från 23 jan. 1755; erhöll avsked 28 juli 1757. KSO 1748.

Gift 1) 20 juni 1699 i Stockholm med Brita Österling, f. 28 okt. 1671 i Stockholm, d. 1 aug. 1714 å Kila (Säträ) hälsobrunn i Kila socken, Västerås stift, dotter till hovkämreraren Jonas Andersson Österling; 2) 10 jan. 1715 med Maria Elisabeth Adlerberg, f. 28 jan, 1694 i Jönköping, d. 13 dec. 1750 i Stockholm, dotter till assessorn Samuel Adlerberg. Med sina båda fruar hade C. tjugufem barn.

Biografi

C. tjänstgjorde till en början vid fästningsarbetena i Reval och Narva. Sedan han blivit löjtnant på Rigas fortifikationsstat, placerades han först i Neumiinde och ledde sedan vissa förstärkningsarbeten å Kobrons skans, över vilka han 1697 insände relationsritning. Så förflyttades han till Kalmar, men då arbetena där ej voro av krävande art, ansåg han sig kunna söka ett stipendium för en utrikes studieresa. I sitt 27 apr. 1699 avgivna förslag på de fortifikationsofficerare, som i första rummet gjort sig förtjänta av reseunderstöd, upptog generalkvartermästaren K. M. Stuart också C, »efter- som han visat sin stabilitet uti allt övrigit så väl uti teorien som praxin vid fästningarne, att honom intet mere mankerar till den fullkomlighet, som honom kompeterar, än allenast att få resa och bese diverse fästningar, om vilkens kapacitet uti modelleringen H. M. själv allernådigst haver behagat någre prov att anskåda». Tack vare denna ampla rekommendation tillerkändes C. 14 maj samma år ett resestipendium av 600 dir smt. Han skyndade sig nu att ingå äktenskap och anträdde sedan sin resa, men det följande år utbrytande kriget gjorde denna kortare än ämnat var. Han hemkallades nämligen och upptogs i det på våren 1700 av Stuart uppgjorda förslaget till fortifikationsfältstat. I fält kom han dock ej nu utan befordrades i stället till ingenjörkapten i fortifikationskontoret, varmed följde skyldighet att bl. a. undervisa volontärerna, handhava kontorets kartor och ritningar samt utöva tillsyn över skansarna vid Stockholm, Vaxholm och Dalarö. Denna befattning skötte C. sedan på ett utmärkt sätt under en lång följd av år. Därjämte nedsändes han 1706 av fortifikationskontoret till Karlskrona för att vara överstelöjtnanten P. L. Leijonsparre behjälplig vid utredande av därvarande fästningsbyggnadsentreprenörs fordringsanspråk. På ytterligare befordran fick han emellertid trots sina förtjänster vänta. Defensionskommissionen förordnade honom visserligen 1709 till major efter den vid Pultava stupade Ludvig Hochmuth, men konung Karl gav 1711 denna befattning, åt drabanten Cornelius Loos. Och då generalkvartermästaren Magnus Palmqvist 1712 »intercederade» för C, fick han (7 aug.) till svar, att konungen »ej givit tillstånd att där hemma besätta de tjänster, som hos Oss förrättas». Majorstiteln fick dock C. behålla, ehuru med sin gamla kaptenslön. Även sedan gick hans befordran raskare än hans avancemang i löneskalan. Med kaptenslönen måste han, ehuru under tiden befordrad till generalkvartermästarlöjtnant, nöja sig ända till 20 maj 1718, då han äntligen fick tillträda, ej sin egen tjänsts lön men den nu ledigblivna majorslönen. Denna fick han sedan behålla även vid sin befordran till överste. Först 1721 fick han generalkvartermästarlöjtnantslönen å den nybildade Stockholms fortifikationsbrigad. Hösten 1719 blev överstebefattningen vid skånska fortifikationsstaten ledig, men generalkvartermästaren Axel Löwen föreslog då ej C. utan den till tjänsten befordrade överstelöjtnanten Jakob Meijer till erhållande av lönen. Häröver klagade C. som äldre överste, och Löwen ändrade då sitt förslag, ehuru detta redan av K. M:t bifallits. Den 5 juli 1722 tillerkändes därpå C. äntligen överstelön. År 1724 överfördes han sedan till Göteborgs e. o. stat och 1736 till pommerska fortifikationsstaten. Alla dessa förflyttningar gällde dock endast lönen. Själv fick C, då han ej användes i särskilda uppdrag, stanna i huvudstaden. Han hade där funnit en uppgift, som han i första hand ansågs böra fullfölja, nämligen Stockholms befästande.

Huvudstadens läge hade blivit vida mera utsatt, sedan ryssarna satt sig fast vid Nevas mynning och där skapat en örlogsflotta samt krig med Danmark ånyo utbrutit. Redan 1709 började problemet diskuteras. Den 14 febr. 1710 kunde C. för defensionskommissionen uppvisa en av honom förfärdigad karta över inloppen till Stockholm och till följd därav erhöll han uppdrag att inkomma med förslag över de »posteringar och utvakter», som mest behövdes på avenyerna. Han reste då ut till Vaxholm, Vira, Norrtälje, Grisslehamn och Väddö samt inlämnade därefter till kommissionen ett memorial om »defensionsverket här i svenska Österskären» ävensom på Stockholms landsidor. I detta föreslogos åt sjösidan på lämpliga platser »bommar och sträckpålar, batterier och redutter samt bestyckade pråmar» och på landsidan retranchement vid Ålkistan, Järva krog och Danviken. Därjämte borde stycken planteras vid Hammarbysjön och Hornsbron upprivas. Terrängen rekognoscerades sedermera ytterligare av C. och stadsöversten Eberhard von Straelborn, och slutligen ingåvo C. och artilleriöversten G. G. Appelman ett ytterligare memorial om Oxdjupets, Pålsundets, Dalarö, Vaxholms och Hörningsholms samt Ersta- och Snäckstavikarnas befästande. Allt vad i detta memorial föreslogs, gillades av defensionskommissionen, som dessutom beslöt, att verket vid Skanstull skulle iståndsättas och ett batteri byggas vid Danviken. C. grep sig an med de olika arbetena, men.dessa gingo i allmänhet mycket långsamt till följd av bristen, på penningar och arbetsbefäl. samt ovillighet hos de ryska;och danska krigsfångar, som ställdes till hans förfogande. Den 14 sept. och 3 okt. kunde han dock anmäla, att två skansar vid Hörningsholm voro färdigbyggda och bestyckade, men följande år avbröts för en tid hans arbete i skärgården,

I juli 1711 beordrade generalkvartermästaren Palmqvist ,C. att överresa till Ösel för att iståndsätta det av ryssarna demolerade; Arensburg. Då C. först i sept. blev resfärdig, fann Palmqvist visserligen, att årstiden nu blivit för långt framskriden" för ett dylikt företag, men rådet var,ej av samma åsikt utan befallde C. att avresa. Vid framkomsten fann denne Arensburg så förstört, att det skulle taga flera år att få det iståndsatt,, och beslöt därför att närmast söka få en »provisorisk defension» i ordning före vintern. Han uppbådade bönder till arbetet och , satte ut vakter för att förhindra utförsel av spannmål och boskap från ön. Arbetsstyrkan blev dock otillräcklig, och då varken den till ön beordrade kommendanten eller några garnisonstrupper avhördes, reste C. i nov. tillbaka till Stockholm, där han till defensionskommissionen överlämnade en plan över Arensburg, sådant ryssarna lämnat det.

Efter återkomsten till huvudstaden tjänstgjorde C. vid fortifikationskontofet. Till hans åligganden skulle också ha hört att ge information åt fortifikationsofficerarna, men detta hindrades av kriget. År 1714 började han dock undervisa hertigen av Holstein i fortifikationsvetenskapen. I fält koin C. först 1718, då hän utsågs till »befälhavare av fortifikationen» vid jämtländska armén för att underlätta K. G. Armfelts infall i Norge »med de hjälpmedel, vetenskapen erbjöde». Till en början måste C. ombesörja vidlyftiga väg-förbättringar, ty arméns marsch gick över »höga berg, vilka i upp-och nedstigandet såväl som överst på varit så sänka, att de med faskiner och kavelbryggor fast över allt måste byggas, och ingen av officerare, civilbetjärite, pfester eller andre, som armén åtföljt, kunnat förskonas att göra och tillföra faskiner». I allt lära sådana faskinvägar ha byggts till sju mils längd. Den 30 aug. utförde C. en tuschritning över »Herman Snasen» och arméns uppstigande på detta fjäll, sedermera ritade han 2 och 3 sept. en karta »av situationen vid Stene skans», 4 sept. en plan över Skognäs skans och 25 sept. ett »Prospect af den trånga passagen Långsteen», som Armfelt kallade »alla slemma vägars sammandrag». När Trondhjem slutligen nåtts (6 nov.), utarbetade han en 11 nov. dagtecknad karta över denna stad.och ledde 14—17 nov. en broslagning över By- eller Nidälven vid Leeren (Klebu), en »passage», som han även avbildat i en tuschritning. Sedermera följde C. generallöjtnanten R. J. De la Barre på dennes kavalleriraid till Röros, där han »igenom maskiner fienden obligerade i den starka kölden» att ur vattnet i koppargruvan upptaga något över 16 sks undangömd koppar, som lyckligen fördes över svenska gränsen till Långa skans i Härjedalen. För sitt besvär med kopparns tillvaratagande fick C. löfte på 600 dlr smt, som han 31 maj 1719 begärde utfå i anseende till det »släta tillstånd, som igenom den nordska kampagnen av hela min equipages förlorande övergått» honom. I Röros upprättade C. i övrigt kartor över koppargruvorna och ritade ett prospekt av Röros »skans». Den 26 dec. lämnade den svenska ryttartruppen Röros och anträffade Armfelts återtågande styrka i Holtaalm. C. tilldelades nu förtruppen och var sålunda med om den fruktansvärda marschen över fjällen. Den 3 jan. kom han lyckligt och oskadd fram till Handöl och fortsatte sedan ned till Stockholm.

Där återfick han nu bestyret med försvarsanordningarna i skärgården. Den 6 maj inlämnade han ett memorial om inloppens vid Vaxholm »förbyggande», och längre fram redovisade han för sina arbeten genom en karta över »trakten omkring Vaxholm och Oxdjupet med de verk, som såväl 1719 som 1720 blivit uppförda, så ock sedermera». Vid riksdagen 1723 såg det emellertid ut, som om C: s verk skulle bli alldeles upprivet. Hans chef, generalkvartermästaren Löwen, hade nämligen uppgjort en plan att slopa Vaxholmsverken och flytta befästningarna till den något längre in belägna linjen Hästö—Tynningö—Tenö. Trots motstånd av en opposition, som leddes av C: s bror, generallöjtnanten Karl Cronstedt, vann Löwens mening anslutning av defensionsdeputationen. Men då försvarsfrågorna, som ej hunno slutbehandlas vid riksdagen, hänskötos till K. M:ts avgörande, erbjöd sig ett tillfälle att taga upp diskussionen på nytt. På sensommaren 1723 tillsattes en försvarskommission, i vilken Karl Cronstedt fick plats, och här lyckades det för denne att gendriva Löwens förslag. Före årets slut tillstyrkte kommissionen, att befästningarna kring Vaxholm skulle bibehållas och en tornbefästning uppföras på Värmdölandet. Även detta arbete anförtroddes åt C, som var sysselsatt därmed från 1724 ända till 1735. Då kostnaderna sprungo i höjden, inskränktes planen något vid riksdagen 1726—27. År 1735 hade C. i huvudsak blivit färdig med det kolossala, av ett lägre gevärsgalleri omgivna tornet, som fick namnet Fredriksborg, samt tvenne s. k. kaponjärer med mellanliggande tenalj och »vattenbatteri» närmare stranden. På grund av den myckna flit och sorgfällighet, C. inlagt vid utförandet av »de ej mindre till Stockholms skärgårds försvar än rikets prydnad och heder anlagde fästningsverk», rekommenderade sekreta utskottet honom (20 aug. 1741) till erhållande av en »diskretion». Som vanligt lade de dåliga finanserna hinder i vägen, och C. fick trots påminnelse vänta på sin belöning. Först den 19 mars 1751 anvisade K. M:t åt honom 2,000 dir smt, vilka enligt ett av honom själv väckt förslag skulle få tagas av lönebesparingsmedel, som eljes brukade anslås till resestipendier åt fortifikationsofficerare, varvid dock de redan utomlands varande officerarna ej skulle få komma i mistning av sitt understöd.

Kort efter krigsförklaringen mot Ryssland i juli 1741 utnämndes C. till chef för fortifikationen. Hans första uppgift blev att organisera en fortifikationsfältstat. Några befästningsarbeten före-togos däremot tills vidare ej, ty det var ju ett anfallskrig, som skulle föras i fiendens land. När det sedan blev klart, att det ömkligt förda finska fälttåget skulle misslyckas, drog C. försorg om Vaxholms fästnings iståndsättande. Och då de upproriska dalkarlarna ryckte an mot Stockholm, förordnades därjämte den nu sjuttiotreårige mannen till överkommendant i Stockholm och över fästningarna i Stockholmsskären. Men faran drog förbi. Freds-preliminärerna med Ryssland hade undertecknats samma dag, det nya uppdraget gavs åt C. och dalkarlarnas uppror kvästes några dagar senare. Då några större fästningsarbeten ej voro under utförande, såg det ut som om C. åter skulle kunna inskränka sin verksamhet till löpande ärenden såsom underhållsarbeten och personalfrågor. Men inom kort blev förhållandet till Danmark kritiskt, och C. nödgades på hösten 1743 anträda en nära tre månader lång inspektionsresa utmed Öst- och Västkusten.

Vid 1746—47 års riksdag beslöts på initiativ av sekreta utskottets defensionsdeputation anläggandet av Sveaborg i Finland och utvidgandet av Landskronas befästningar i Skåne. C, som ju vid uppförandet av Fredriksborg dokumenterat sig som en skicklig fästningsbyggare, beredde sig att övertaga ledningen av de nya arbetena men såg sig skjuten åt sidan till förmån för ett par av defensionsdeputationens yngre medlemmar, överstelöjtnanten vid artilleriet Augustin Ehrensvärd och kavalleriöversten greve H. H. Liewen, vilka till på köpet betingat sig att få utföra sina uppdrag nästan,oberoende av fortifikationskontoret. Märkvärdigt nog lät sig G. till en början nöja med detta fullständiga åsidosättande av hans myndighet, som förklaras men i sin hänsynslösa form knappast ursäktas av hans höga ålder och en ej alldeles ogrundad misstro till krigskollegiets långsamma arbetsmetoder, Efter någon tid besvärade han sig dock, som det vill synas närmast på andras tillskyndan, men ständerna förklarade i skrivelse till K. M: t 21 okt. 1746 hans klagomål ogrundade, enär han lämnades »i full aktivitet av alla de sysslor, honom intill den dagen ålegat, men allenast befriades ifrån direktionen av de nybyggnader, som då  skulle begynnas och vilka krävde en skyndsammare drift, än man utav hans höga ålder kunnat vänta». Ehuru han med sin besvärsskrivelse »haft orätt och felat», hörde man emellertid för hans ålder och långvariga tjänst »ädelmodigt överse med en svaghet, var uti hans egit uppsåt mindre än andras elaka råd synes deltaga».

C. fick sålunda alltjämt nöja sig med att sköta de löpande sysslorna. Ett försök att vinna någon förbättring av fortifikations-staten, som han 1752 gjorde, kröntes blott delvis med framgång. Samma år fick han i uppdrag att utarbeta desseiner till förstärkande och förbättrande av Karlssvärd på Gotland men utförde ej personligen detta arbete. Åldern — han var nu åttiotre år — synes nu på allvar ha börjat nedsätta hans tjänstduglighet. Ännu 1755 hedrades han visserligen med en utnämning till generallöjtnant, men- 10 jan. 1757 konstituerades översten friherre F. K. Wrede att vara C. behjälplig vid fortifikationsdirektörsämbetets bestridande, ehuru denne till sin död skulle få behålla lönen och alla ämbetets förmåner; så ofta han ville, skulle han därjämte få »sig de publika göromålen entlediga». Wrede vägrade emellertid att åtaga sig' ansvaret för fortifikationen med så oklara befälsförhållanden, och K. M:t resolverade då 3 febr. 1757, att »i anseende till förekomna omständigheter överste Wrede ensam och allena kommando över fortifikationsstaten uppdrages utan att i något mål vara pliktig lyda general Cronstedts ordres, vilken hädanefter på intet vis får sig befatta med befälet vid berörda stat». Några månader: därefter avled C.

Författare

L. W:SON MUNTHE.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Kartor och tjänstememorial varas i krigsarkivet och i fortifikationens arkiv. I riksarkivet förvaras ämbetsskrivelser av C. samt brev från honom i Dahlberghs-, Goertz- och Wijksamlingarna.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr, biographica, personalstaten för fortifikationen, handlingar; rör. Nordiska kriget, defensionskommissionens prot. och ink. skrivelser samt ständernas und. skrivelser, allt i RA; handlingar rör. Nordiska kriget och ritningar, krigsarkivet; rullor, register uppå fortifikationsofficerares m. fl. fullmakter,; L. Chr. Stobées 'förteckning', C. M. Stuarts brevkoncepter, K. brev och xitningar ta. m, foj.tifikationsarkiyet; Riddarholms församlings vigselbok 1699, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv. — J. Häggman, Studier- i frihetstidens försvarspolitik (1922); J. A. Lagermark, Armfelts tåg mot Trondhjem 1718 (Hist. tidskr, 1889); L. W: son. Munthe, Kungl. fortifikationens historia, 3:1, 2, 6:2 (1898—1919); G. Petri, Armfeldts karoliner 1718—1719 (1919).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gabriel Cronstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15699, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. W:SON MUNTHE.), hämtad 2019-04-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15699
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gabriel Cronstedt, urn:sbl:15699, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. W:SON MUNTHE.), hämtad 2019-04-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se