Meriter

3. Abraham Cronström, före adlandet Kock, den föregåendes broder, son till Markus Kock (se ovan 1), f. 3 juli 1640 i Säter, d. 22 apr. 1696. Student i Uppsala febr. 1650; reste utomlands på 1650-talet och ånyo på 1660-talet; myntmästare i Stockholm 29 apr. 1665—1668 och i Avesta sept. 1665—1668; förestod tillika gårmakeriet i Avesta 1666—68; adlad 24 maj 1667; reste ånyo utrikes 1668 (K. brev med särskilt uppdrag 5 maj); assessor i kommerskollegium över stat 4 dec. 1668 och å ordinarie stat 10 dec. 1670 (med lön enligt K. brev 20 febr. 1671); erhöll privilegium att förfärdiga medaljer 16 aug. 1669 (med konfirmation 16 okt. 1675, 17 apr. 1676 och 17 apr. 1680); ingick bolag med köpmannen Abraham Wolters från Hamburg 1 maj 1670 samt med Daniel Leijonancker om ett klädmakeri i Stockholm 31 mars 1671; delägare i Avesta på 1670-talet; reste av hälsoskäl och i affärsangelägenheter till Tyskland och England 1671—72; överdirektör över myntet 18 dec. 1674; utsedd att i England deltaga i förhandlingar om en handelstraktat 19 dec. 1677, ehuru resan sedermera inställdes; erhöll expektans på häradshövdingetjänsten i Sotholms, Svartsjö och Öknebo härader 8 nov. 1678; befalld att följa Johan Gyllenstierna på dennes legation till Danmark 24 jan. 1680; deltog i riksdagarna 1680 och 1686 och var vid den senare ledamot av kommersutskottet; ledamot av myntkommissionen 16 febr. 1681; erhöll tillstånd att transportera sitt medaljgravörsprivilegium å banken 5 maj 1683. — Ogift.

Biografi

K: s insatser torde i allmän betydelse ej kunna mäta sig med faderns eller Isak Cronströms. Men på grund av sitt medaljprivilegium synes han snarast ha blivit mera uppmärksammad än dessa, och hans verksamhet i sin helhet förtjänar väl att studeras, ej minst som belysande för affärslivet både under förmyndartiden och de därpå följande reduktions- och räfsteåren. Medan Markus Kocks båda äldsta söner, Daniel och Isak, av allt att döma från början bestämts till affärsbanan, synes fadern ha önskat giva de två yngre, Abel och Abraham, en lärdare uppfostran. Den förre blev präst men bortrycktes i förtid från en lovande bana. Om K. åter veta vi endast, att han innan han fyllt tio år sändes till Uppsala. Studiebanan har dock till äventyrs ej lockat honom. Sex år senare (1656 —57) anträffas han i Amsterdam, måhända på ett affärskontor. Återkommen till Sverige synes han, av bevarade brev till svågern J. Momma (1659—60) att döma, ha fått syssla med olika bruksangelägenheter. Eljest intresserar han sig en del för politiken och rätt mycket för sin toalett. För idrott tycks han ej heller ha varit främmande, han skaffade sig nämligen genom svågern från Norrland en god slädtravare och lappbågar, med vilka han flitigt övade sig. År 1661 återvände K. till Holland för att fullborda sin utbildning. Om sitt liv och sina studier berättar han föga i breven till svågern. Man ser dock, att han levat i köpmanskretsar. För affärsvänner ber han om ved i skeppsstuvningen, för »curieuse liefhebbers» om lapska etnografica. Till större delen äro hans brev fyllda med affärsnyheter och prisuppgifter. Främst avhandlas inköp för fränderna i Sverige och framför allt marknaden för de stora svenska exportvarorna, järnet och kopparen. Till slut tog handelsintresset alldeles överhand. På våren 1662 ville K. etablera sig i Holland, tydligen för' att handla med svenska varor. Men varken modern, Isak Kock eller Jakob Momma ville lyssna till dessa förslag, och då han intet kunde uträtta utan stöd av deras kapital, måste han resignera. I stället lovade han att kasta sig på sådana vetenskaper, som man önskade därhemma, geometri och vattenbyggnadskonst, för att sedan resa till de tyska bergverken; redan förut hade han lärt sig att tala franska och läsa italienska. Omedelbart efter denna uppgörelse bröt K. upp till Frankrike. Därefter äro breven till Momma förlorade ända till sept. 1664. Då de åter börja, är K. i Paris, dit han kommit efter en tur till England. Han angreps här av en svår sjukdom men kunde så småningom fortsätta till västra Tyskland och Holland samt begav sig därpå till Luneburg och Braunschweig för att studera bergverken.

K: s sista brev till Jakob Momma under resan visa, att han ej helt kunnat vidhålla sin föresats att avstå från handelsspekulationer under studietiden. Han sysslar alltjämt helst med de svenska exportaffärerna och deltar nu med svågern i dylika. Efter allt att döma har en närmare affärsgemenskap utvecklat sig mellan dem. Vid sin hemkomst våren 1665 besökte K. först Momma i Stockholm och träffade med honom vissa avtal, som synas ha gått ut på att undantränga en av moderns betrodda tjänare i Avesta för att på denna väg vinna större inflytande i kopparaffärerna. Att intrigen sattes i gång, så fort K. kom till Avesta, kan man se av antydningar i de bevarade breven men ej, om hans »kredit hos modern» räckt till för att nå målet. I varje fall var det ingen undanskjuten ställning, som väntade honom. Redan under sin utrikes resa hade han »designerats» till myntmästare, och i slutet av apr. övertog han myntet i Stockholm efter Isak Kock, som uppehållit befattningen i avvaktan på hans hemkomst. På hösten samma år fick han efterträda brodern som myntmästare även i Avesta, och slutligen överlämnades jämväl ledningen av gårmakeriet åt honom. Som myntmästare var K. affärs- och arbetsledare mer än tekniker i egentlig mening. För de konstnärliga uppgifterna, som omfattade även den officiella medaljslagningen, svarade hans stämpel- och medaljgravör. Befattningen innehades åtminstone under större delen av hans förvaltning av J. G. Breuer (se denne), som förevigade en rad av 1660-talets ledande personligheter. På verkstaden arbetade även den sedermera berömde Arvid Karlsten till 1668, då tillfälle bereddes honom att bege sig ut på en utrikes studieresa. Vid sidan av sina befattningar i Stockholm och Avesta ägnade sig K. även åt tillfälliga uppgifter, såsom försträckningar till kronan mot koppar (överenskommelse 20 dec. 1666) och spannmålsimport för kronans räkning under missväxt (kontrakt 14 jan. 1668), en affär, som för övrigt på grund av konjunkturomslag förorsakade staten förluster. Den 5 aug. 1667 utverkade C., som han numera bör kallas, sedan familjen på våren adlats, av K. M: t ett privilegium att anlägga två pråmkvarnar i Norrström. Försök med dylika hade, ehuru utan framgång, gjorts tidigare, men C. var tydligen okunnig härom. Projektet avsåg, försäkrade han, »en ny, av mig upptäckt invention, som aldrig tillförene här i Sverige varit praktiserat», det var alltså antagligen en frukt av hans studier i vattenbyggnadskonst i utlandet. C: s privilegium gav genast anledning till strid. Staden, som arrenderade Norrström, måste betrakta det som ett intrång i sin rätt, att en enskild man skulle få nyttja vattenkraften gratis, och C. vinnlade sig knappast om någon större hänsyn. På sommaren 1668 lät han ogenerat timra den första flottkvarnen på själva torget, och då den väl kommit i vattnet, bands den utan lov fast vid Norrbro med påföljd, att denna enligt den förskräckta magistratens påstående höll på att ryckas omkull. Av kontroversen kunna vi sluta, att C. uppfört åtminstone den ena kvarnen. Han har alltså äran av att först ha löst det tekniska problemet, men han fann snart efterföljare. Pråmkvarnarna kommo, som man ser av gamla tavlor, att utgöra ett pittoreskt inslag i stadsbilden. C: s kvarn användes först till sädesmalning men förändrades snart till en valskvarn, tydligen för myntets räkning. Den 21 juni 1670 inlöstes den av staden, antagligen för att tillhandahållas myntet, som nu frångått C. Därmed förhöll sig på följande sätt.

På våren 1668 reste C. åter utrikes. Hans närmaste avsikt var att för sin hälsas skull besöka en tysk surbrunn. Men han hade också i uppdrag att bese de tyska styckebruken vid Rhen för att utröna, om någon allvarlig konkurrens härifrån hotade den lönande svenska kanonexporten. För detta ändamål tog han god tid på sig, utrustade sig med tre hästar och for under fyra veckor omkring mellan de olika bruken; på resan depenserade han enligt senare räkningar 600 rdr, som han för övrigt aldrig fick igen. Mitt under denna tur uppskrämdes han av oroande underrättelser från Sverige. Den då samlade riksdagen hade sig förelagt att söka återupprätta den ruinerade Palmstruchska banken. Det gällde närmast att finna inkomstkällor, som kunde ge det viktiga penninginstitutet en säker ekonomisk ryggrad. Bland dylika nämndes även myntningen. Rykten om vad som förenades nådde i aug. C. i Frankfurt am Main. Förskräckt skrev han hem till M. G. De la Gardie, som han räknade . bland sina gynnare. Om avundsmän skulle begagna sig av hans långa frånvaro från sin befattning för att svärta honom, inlade han sin gensaga däremot, då han reste i kronans uppdrag. Under åberopande av att han förvärvat en omfattande erfarenhet i växelaffärer erbjöd han också sina tjänster i banko väsendet. Allt var dock förgäves. I okt. meddelade kammarkollegiet honom, att han måste avstå myntet till banken på nyåret 1669, och rekommenderade honom kort därpå (19 nov.) under vackra lovord till en annan tjänst. Ehuru C. genast soulagerades med ett assessorat i kommerskollegium, gick myntets förlust honom tydligen hårt till sinnes. Sitt tvungna avsked lät han föreviga genom en medalj, vilken numera räknas som en sällsynthet. Åtsidan visar, jämte orden »Tempestati parendum», ett skepp i storm med revade segel. På frånsidan synes Hoppet, en kvinna i antik dräkt, stående på en klippa i havet. Inskriften lyder: »In Deo spes mea.»

I verkligheten vek dock icke C. med en så fattad resignation. Då banken skulle tillträda myntet, visade det sig, att han fört bort alla maskiner och myntstämplar, som tillhörde honom personligen, och så vitt möjligt till sin tjänst förpliktat eller bortsänt den yrkeskunniga personalen. Till slut lyckades banken förmå en av dem, som C. trott sig ha bundit, den ovannämnde Breuer, att åtaga sig verket. Svårigheterna blevo dock under nyss angivna omständigheter övermäktiga, och Breuer rymde snart, i decennier förgäves förföljd av C: s hämndlystnad, till en mera lysande framtid i Tyskland. Ett försök, som C. gjorde att återfå myntmästartjänsten, avvisades (23 febr. 1669), men han hade åtminstone tillfredsställelsen att göra underhandlingarna om överlåtelsevillkoren svåra för motparten. En annan förtret beredde han banken, då han i aug. 1669 åt sig utverkade ett privilegium exclusivum på att slå medaljer, en förmån, som tidigare åtföljt myntmästarbefattningen. För banken blev på detta sätt myntningsprivilegiet en källa till många bekymmer, men ej heller C. nådde sitt mål. Överledningen av myntväsendet lades väl vid ett tillfälle (dec. 1674) ånyo i hans hand, men banken återfick inom kort myntet. C: s monopol på medaljslagningen erhöll sin konstnärliga betydelse därigenom, att han som medhjälpare kunde anlita sin gamle skyddsling Karlsten: Men det har också vunnit en mindre hedrande ryktbarhet genom hans oavbrutna tvister med konkurrenten Anton Meybusch. Slutet blev, att C. (5 maj 1683) utverkade ett kungligt tillstånd att överlåta sin rätt till banken, varpå denna fördrev Meybusch ur landet.

Om C: s verksamhet i kommerskollegiet är föga bekant. Ehuru han aldrig steg högre än till assessorsgraden, torde han dock tack vare sina praktiska insikter i affärslivet ha gjort sig gällande. Ett vittnesbörd därom vill man gärna se i det förhållandet, att han ansågs användbar vid förhandlingar om handelsangelägenheter med främmande makter. År 1677 väckte kommerskollegiet förslag om att söka inleda underhandlingar om en handelstraktat med England för att bryta holländarnas övervälde i Östersjön. Konungen samtyckte och utsåg C. till uppdraget. Han kallades ned till Skåne och fick i dec. sina instruktioner. Det gällde att handla i största hemlighet, så att holländarnas misstankar ej väcktes. C. skulle därför icke uppträda officiellt utan under hand och liksom på eget bevåg söka bereda vägen för en överenskommelse. Vidare skulle han uppmuntra engelska köpmän att tillföra Sverige spannmål och andra viktualier samt söka ordna regelbunden postgång mellan Göteborg och England. Av detta viktiga uppslag blev emellertid intet. Resan inställdes, och' C: s enda behållning blev en fordran på reseersättning för turen till Skåne. Endast ett vittnesbörd om det förtroende, man på högsta ort hyste för C., blev också av allt att döma ett uppdrag att följa Johan Gyllenstierna på dennes bekanta beskickning till Danmark 1680 för att biträda vid förhandlingar om ekonomiska frågor. Ehuru konungen bland flera föreslagna kandidater förklarade sig föredraga C., innehålla dennes avräkningar med kronan inga krav på ersättning för resekostnaderna i samband med Gyllenstiernas beskickning.

Trots den mångsidiga verksamhet, som tillföll C. såsom myntmästare, broderns medhjälpare i Avesta och tjänsteman i kommerskollegiet, har han av allt att döma ända från den stora utrikesresan i början av 1660-talet utan avbrott fortsatt sin då inledda affärsverksamhet. Han hade vetat att förskaffa sig goda utländska förbindelser. År 1670 hade han sålunda rätt att draga växlar in blanco till ett sammanlagt belopp av 30,000 rdr på flera handelshus i främmande affärscentra, Burkin & Eversen i London, Buselin i Rouen, Steven De Geer i Amsterdam och bröderna Wolters i Hamburg, de sistnämnda kända även från kronans kreditaffärer vid denna tid. Sina växelskulder avbördade han genom metallexport i stor skala. I början av 1670-talet hade han sålunda stora partier gårkoppar och bearbetad koppar av olika slag samt järn och stål liggande i Stockholm och de nyssnämnda utländska städerna; själv angav han (1670) värdet till över 500,000 dir kmt. Vid denna tid hade emellertid hans rörelse otvivelaktigt starkt stegrats, sedan hans kapital frigjorts ur myntet och Avesta. I Isak Cronströms biografi är redan berättat, huruledes han 1667 samverkade med brodern, då denne tillpantade sig Avesta, och huruledes Lorens Creutz d. ä. och Börje Cronberg förstodo att beröva familjen Cronström verket. Där är också omtalat, att C. var en av de nya bolagsmän, som vid årsskiftet 1670—71 enades med segervinnarna i konkurrensen om att gemensamt driva såväl kopparbruket som handeln med kronans koppar. Tydligen var det meningen, att C. därvid skulle få en ledande ställning i den gren av rörelsen, där han var särskilt kompetent, nämligen exportaffärerna. I början av år 1671 undertecknade han nämligen jämte Creutz en instruktion rörande kronokopparen för Abraham Wolters, en yngre broder till de förut omnämnda hamburgska köpmännen med detta namn.

Mellan Abraham Wolters och C. rådde ett säreget affärsförhållande. Den unge tysken hade 1669 fått anställning hos sina bröders svenska affärsvän. Året därpå överlät C. genom ett kontrakt av 1 maj 1670 till honom hela sitt kontor med alla böcker och handlingar, sina in- och utländska förbindelser samt ett kapital av 20,000 rdr, dock mest i varor och fordringar. Meningen var, att Wolters skulle fortsätta affären i eget namn men till bägges bästa; vinsten skulle delas lika. Det var alltså i viss mån till sig själv, C. på nyåret 1671 dirigerade kronokopparen. Kort därpå upptog han en annan affär, som stod i det närmaste samband med kopparhandeln. Såsom ovan (se C. 2) omtalats, ingick det bland Avestaverkets rättigheter att tillverka s. k. blindmynt för utländska myntverk. Redan under sitt besök i England 1664 hade C. enligt egen uppgift lyckats väcka intresse för inköp i Sverige av detta halvfabrikat. Någon import hade dock ej kommit till stånd, då hans försäljningsförsök motarbetats av mäktiga »contramineurs». Men då det nu gällde att bereda avsättning för kronokopparen, fann C. tiden inne att återupptaga projektet. På våren 1671 begav han sig till Tyskland för att hesöka en surbrunn — han utverkade längre fram (13 mars 1678) K. brev på full assessorslön under resan, enär denna företagits av hälsoskäl — och fortsatte sedermera till England. Får man tro honom själv, kröntes företaget med lysande framgång. Han skall nämligen 1672 ha kontraherat om en export av blindmynt för ej mindre än 50,000 rdr om året och alldeles ha slagit ut Hamburg och Lybeck, vilka tidigare på liknande sätt tillgodogjort sig svensk koppar.

Då C. frampå året 1672 återvände hem, väntade honom åtskilliga motgångar. På nyåret 1673 utträdde, såsom förut är berättat, bröderna Cronström ur kompaniskapet om Avestaverket och kronokopparen. Kort därpå övergick vänskapen med familjen Wolters till bitter fiendskap. Enligt C. hade hans överenskommelse med Abraham Wolters varit en tjänst åt en framåtsträvande ung man, motiverad av hans förbindelser till det ansedda handelshuset, enligt Abraham Wolters småningom vaknande misstankar åter var överlåtelsen av affären blott en skickligt gillrad fälla, varigenom C lurat på en oerfaren yngling sin avtagande handel och redan vacklande kredit. Det kan vara ovisst, om ens ett fullständigt genomträngande av de svällande aktmassorna numera skulle kunna bana väg till ett grundat domslut i denna tvist. Säkert är blott, att de ömsesidiga missräkningarna föranledde förbittrade rättsstrider, som trots upprepade K. domar (7 sept. 1680, 2 maj 1682, 13 och 18 jan. 1690) genom ömsesidiga invändningar, motpåståenden och beskyllningar förlängdes ända till C: s sista dagar. Huruvida upplösningen av de affärsförbindelser, som tydligen utgjort utgångspunkten för den engelska blindmyntaffaren, också undanryckt förutsättningarna för denna, må lämnas osagt, då det ej gärna kan ifrågakomma att här söka utreda detta företags historia. Fastslås må blott med ledning av C: s egna klagomål, att svårigheter och tvister snart inställde sig; i ett par bevarade suppliker till M. G. De la Gardie anropar han sålunda enträget om dennes mäktiga beskydd mot engelska övergrepp.

Redan de meddelanden om C:s viktigaste affärsföretag, som här givits, återspegla tydligt karakteristiska drag i hans verksamhet på det finansiella och kommersiella området. Ur akterna i hans många processer kunna naturligtvis andra notiser tillfogas, särskilt om C:s försök att handla med diverse varor (säd, vin, hampa osv.). Här skall emellertid uppmärksamheten främst ägnas åt en annan sida av hans verksamhet, nämligen hans förbindelser med vissa industriföretag efter upphörandet av hans befattning med Avesta och myntet 1668.

I Stockholm fanns då sedan någon tid tillbaka ett klädesmanufakturi, som innehades av C:s kollega i kommerskollegiet, den invandrade skotten kommissarien Daniel Young-Leijonancker. För att skaffa sig rörelsekapital ingick denne på våren 1671 ett bolagskontrakt med C. enligt vilket den sistnämnde skulle finansiera tillverkningen men Leijonancker alltjämt svara för den tekniska ledningen. Utsikterna för företaget voro givetvis goda. En protektionistisk strömning gjorde sig gällande hos regeringen, och de inhemska fabrikanterna fingo med förmånsrätt beställningar både till hovet och armén. Kammarkollegiet, som hade med upphandlingen att bestyra, försäkrade till och med, att C. och Leijonancker till billigare pris tillverkade lika god vara som deras utländska konkurrenter (11 mars 1673). Tydligt är också, att de båda kompanjonerna verkligen strävade efter att fullkomna fabrikens teknik. Det hade lyckats Leijonancker att vid manufakturiet binda en 1669 invandrad engelsman, strumpvävaren William Rockwell. Sedermera visade det sig väl, att Leijonancker och Rockwell ej kunde draga jämt, men C. ingrep då på ett effektivt sätt. Den 6 maj 1673 kontralierade han med den engelske mästaren, att denne skulle utbilda ett par lärlingar i sin konst, som bestod i att av silke eller ull väva strumpor, undertröjor och »lårfoder». Då också detta försök ändade med en process — som C. för övrigt förlorade — sändes den ene lärlingen, en Jakob Calmander, till Holland och återvände äntligen fullärd därifrån. Ungefär samtidigt synes emellertid kompanjonskapet mellan C. och Leijonancker ha blivit upplöst och övergått i ekonomiska tvister. Manufakturiet drevs framdeles så vitt man kan se av Leijonancker ensam.

Det är endast naturligt, att C. städse synes ha bevarat en viss förkärlek för kopparbranschen. År 1670 köpte han sålunda Skultuna mässingsbruk i Västmanland men blott för att överlåta det till brodern. Viktigare blev hans förbindelse med Gusums mässingsbruk i Östergötland. Detta hade år 1660 anlagts av Henrik De Try, en frände till familjen Kock-Cronström, samt Claude Rocquette Häger-stierna. Några år senare, 1666, utlöste De Try Hägerstierna, varvid Markus, Isak och Abraham Kock samt Jakob Momma-Reenstierna gingo i borgen. För C. blev detta en välkommen anledning att skaffa sig insteg vid bruket. Genom kontrakt med De Try 20 okt. 1668 och med hans änka Katarina De Besche 2 juli 1673 tillförsäkrade han sig förköpsrätt till betydande poster mässingstråd och uppgjorde tillika en amörteringsplan, enligt vilken hans franka genom sina leveranser skulle avbetala gälden till familjen Cronström. När det kom till verkställigheten, brast det emellertid på olika håll. Skulderna stego, och C. kunde göra sin panträtt gällande. Med förtvivlad energi kämpade Katarina De Besche för att rädda bruket men förlorade till sist 6 juli 1682 alldeles i högsta instans; K. M:t förklarade sig till och med ej sakna skäl att näpsa henne för hennes otidiga processande, fastän nåd skulle få gå före rätt. C. synes under panttiden ha förlagt tillverkningen och torde ha avsett att själv behålla bruket. Men en stockholmsköpman, guldsmeden Hans Clerck, som gått i borgen för den De Tryska familjen, begagnade sig av sina därigenom vunna anspråk och tillöste sig i början av 1680-talet Gusum.

Ett annat känt bruk, med vilket C. haft att skaffa, är Nykvarn i Södermanland. Hans förbindelser med detta verk sammanhänga emellertid med en invecklad, för C: s finansiella verksamhet mycket belysande affärshistoria. Sedan han fått sin verksamhet förlagd till Stockholm, började han på vanligt sätt söka skaffa sig jordegendom i stadens omnejd. Han förvärvade sålunda, antagligen i början av 1670-talet, Bällsta i Bromma socken i Uppland och Sundsör i Turinge socken i Södertörn. Båda gårdarna voro donationsgods, och rättsförhållandena måste därför ordnas. För Bällsta skedde detta genom ett K. brev 4 dec. 1678, som förklarade C. berättigad både att innehava egendomen under Norrköpings besluts villkor och att sälja den. Sundsör åter hade av C. förvärvats genom ett byte med den ursprunglige donatariens arvingar, vilket legitimerades av K. M: t 25 nov. 1679 och reglerades av reduktionskommissiönen 29 febr. 1684. Långt innan dessa avgöranden föllo, hade emellertid egendomarna, såsom strax skall berättas, frångått C, sedan de så gott som omedelbart tagits i anspråk som hypotek i hans vidlyftiga finansoperationer. Jämte Sundsör och Bällsta måste C. ha innehaft en andel av de många Kock-Cronströmska bruken (se C. 2), men uppgift om dessas fördelning mellan arvingarna saknas. Konstateras kan här blott, att Davidshyttan i Hedemora kommit på C: s lott. Detta bruk gick nämligen samma öde till mötes som Bällsta och Sundsör.

Det är säkerligen ingen tillfällighet, att Magnus Gabriel De la Gardie i det föregående mer än en gång mött som C: s gynnare. Redan tidigt hade han nämligen börjat taga denne i anspråk både som leverantör av införskrivna varor och kreditgivare. Då skulderna växte, förhandlades det 1673 om en pantförskrivning av ön Mon i Estland, som innehades av De la Gardie. Senare befinnes C. för en fordran av 30,000 rdr innehava en ännu förnämligare pant, nämligen Wormsö i samma landskap. Länge kom han dock ej att behålla denna ståtliga possession. I början av år 1675 gjorde Isak Cronström ett överslag över sina affärer med C. Det visserligen icke obestridda resultatet blev, att C. skulle vara skyldig 95,000 dir kmt. Då därjämte växlar på 20,000 rdr, vilka C. givit Isak, återkommo protesterade från England, såg han sig i maj 1675 nödsakad att överlämna Wormsö till brodern. Ej heller denne kom emellertid att behålla ön. Redan i aug. 1675 överlämnade han den till greve O. V. von Königsmarck och erhöll i utbyte Sundsör, Bällsta och Davidshyttan, vilka C. tidigare pantförskrivit till Königsmarck. Så länge Isak Cronström levde, synes C. ha låtit det bero vid denna uppgörelse; i jan. 1679 utställde han till och med ett formligt köpebrev på Bällsta till brodern. Men så snart denne avlidit, började han tvista både med hans änka och Königsmarck. Hans egentliga mål synes ha varit att återfå Sundsör, där han alltjämt hade stora intressen att bevaka.

Jämte Sundsör hade nämligen C. i Turinge förvärvat det på frälsejord byggda bruket Nykvarn. I febr. 1676, alltså ungefär vid den tid, då han överlät huvudegendomen till Isak Cronström, hade bruket utarrenderats till Filip Schultz jämte intressenter. Avsikten var, att Schultz skulle modernisera och utvidga rörelsen. I detta syfte utverkades också nya privilegier 12 apr. och 12 dec. 1678. Både stål- och klingmakeri, koppar- och redskapshammare, gjuteri och masugn skulle nu på en gång anläggas; bränsle skulle erhållas dels från en i utsikt ställd rekognitionsskog, dels genom import av stenkol. De stora planerna gingo likväl om intet. Schultz slutade sina dagar på gäldstugan, och arrendet övergick till Herman Dassau (1689). Det kan knappast råda något tvivel om att det är Turinge-bygdens industriella möjligheter — skog och vattenkraft —, som ligga bakom C: s envisa strävan att hålla sig kvar i Sundsör. Fastän han till slut synes ha misslyckats i sina processer mot Isak Cronströms stärbhus, ägde han alltjämt jord där. Och ännu under sina sista år fullföljde han planerna på att utvidga den industriella rörelsen i socknen. Den 5 maj 1694 utverkade han bergskollegiets tillstånd att .därstädes på egna frälseägor få anlägga ett mässings-och kopparmanufakturverk. Ansökningar om skogsupplåtelser och hemmansbyten vittna om, att han i det sista med iver fasthöll vid planen; huruvida det nya bruket också uppbyggts, är emellertid ovisst.

Tvister, processer, undanflykter och invändningar av alla slag hörde visserligen till 1600-talets affärsvanor. Men även om all hänsyn tages härtill, blir slutintrycket av C: s verksamhet dock, att denna präglats av en hänsynslöshet, en stridslystnad och en oro, som knappast varit gynnsamma för uppnåendet av positiva resultat. Till äventyrs bör dock förklaringen till dessa drag sökas även i ekonomiska svårigheter. Ty fastän ingen översikt över C: s tillgångar under senare år kan åberopas, peka många fakta i den riktningen, att hans vittförgrenade och spekulativa affärer till slut hotat att alldeles växa honom över huvudet.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

C: s verksamhet har i kansliets, domstolarnas, ämbetsverkens och bankens arkiv avsatt en mångfald arkivalier, som här endast med strängt urval kunnat begagnas. Riksarkivet förvarar av hans mera enskilda brev bl. a. skrivelser till Jakob och Abraham Momma-Reenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie samt till envoyén Johan Leijonbergh och kommissionssekreteraren Kr. Leijoncrona i London, bl. a. angående för C. 1666, 1667 och 1673 kapade metallaster.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Biographica, riksregistr, skrivelser till K. M:t från kammarkoll. och bergskoll. (ang. Nykvarn 23 nov. 1696), akter till K. M:ts domar 7 sept. 1680, 2 maj och 6 juli 1682, 13 och 18 jan. 1690, Svea hovrätts libri cau-sarum 124:1:17, 125:1:2, 126:1:5 &_7, 128:1:9, allt i RA; likvidationer samt ersättningsakten n:o 1, kammararkivet. — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); S. Brisman, Den Palmstruchska banken och riksens ständers bank under den karolinska tiden (Sveriges riksbank 1668—1918, 1, 1918); B. E. Hildebrand, Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor (1860); B. E. Hyckert & V. E. Lilienberg, Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor, 1 (1905); H. Rosman, Textilfabrikerna vid Barnängen (1929); Sv. slott och herresäten, N. F., Östergötland, Småland (1918 —22), art. Gusum; A. W. Stiernstedt, Om kopparmyntningen i Sverige och dess utländska besittningar (HA Handl., 23, 1863); dens., Beskrifning öfver svenska kopparmynt och poletter, 1—2 (1871—72); dens., Om myntorter, myntmästare och myntordningar, 2 (Numism. meddelanden, 2, 1875); G. H. Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); K. A. Wallroth, Sveriges mynt 1449—1917 (1918); G. Wittrock, Karl XI: s förmyndares finanspolitik, 2 (1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Cronström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15710, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15710
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Cronström, urn:sbl:15710, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-18.