Isaac Cronström

Född:1661-07-03 – Avesta församling, Dalarnas län
Död:1751-07-31 – Nederländerna (i Nemelaer i Brabant)

Arméofficer, General, Guvernör, Krigsrådspresident


Band 09 (1931), sida 382.

Meriter

5. Isaac Cronström, den föregåendes broder, son till C. 2, f. 3 juli 1661 i Avesta, d. 31 juli 1751 på godset Nemelaer i Brabant i Nederländerna. Student i Uppsala 6 maj 1670; företog en utrikes studieresa 1679 och blev därunder student i Leipzig 1679, Leiden 21 okt. 1680 och Paris 1681; fänrik vid greve K. J. von Königsmarcks regemente i fransk tjänst 1684; var äldste kapten vid regementet 1690; capitaine en pied 1691; kapten i holländsk tjänst 1693; major 1694; överstelöjtnant vid överste Hastfehrs regemente och efter regementets indragning vid generalmajor Weedes infanteriregemente 1697; överste och adjutant hos överbefälhavaren greve Henrik av Nassau-Ouwerkerk 1703; kommendant på fästningen Huy i Liittich mars 1704—1715; tillika underhandlare om fångutväxling och deltog i denna egenskap i avslutandet av konventionen i Tourhout 1705; brigadier 1 jan. 1709; överste för Oxenstiernska regementet i nederländsk tjänst hösten 1709; kommendant på fästningen Hertogen-bosch 1716; guvernör i Furnes 1720; svensk friherre 23 juni 1720; generalmajor 11 mars 1727; generallöjtnant 30 jan. 1733; guvernör i Ypern okt. 1736; general av kavalleriet 1 jan. 1742; general 19 sept. 1742; president i krigsrådet juli 1747; guvernör i Hertogenbosch aug. 1747; överkommendant i fästningen Bergen op Zoom 1747.

Gift 1694 (registrerat i Utrecht 6 maj) med Trajectina Anna Elisabet van Tuyll van Serooskercken, döpt 27 jan. 1675 i S:t Johanskyrkan i Utrecht, dotter till ledamoten av ridderskapet i Utrecht Henric Jacob van Tuyll van Serooskercken, Heer van Zuilen.


Biografi

Efter en vårdad uppfostran i hemmet sändes C. vid ännu ej fyllda tio år till universitetet i Uppsala. Vid sidan av studierna ägnade han sig där med förkärlek åt de ridderliga och krigiska övningar, som efter tidens sed med nödvändighet tillhörde en ung adelsmans uppfostran; episoder finnas bevarade från denna hans Uppsalatid, som vittna om de egenskaper — mod och oförskräckthet — som sedermera visade sig i så hög grad vara utmärkande för honom. Efter faderns död 1679 reste han utomlands för att fullborda sin uppfostran genom studier vid främmande universitet. Till en början uppehöll han sig i Leipzig och Leiden men begav sig på våren 1681 till Paris, där hans äldre broder Daniel redan var bosatt. Här tog han lektioner för de bästa lärare i matematik, arkitektur, ridderliga övningar och krigskonst m. m. men ägnade sig samtidigt med liv och lust åt det glättiga sällskapslivet inom de högre samhällskretsarna, till vilka han hade en utmärkt introduktör i sin äldre broder. I  de förnäma salongerna, kom han mitt upp i den strid mellan »les anciens» och »les modernes», som vid denna tid upprörde Frankrikes litterära värld och samtidigt mötte han där det katolska omvändelsenit, som på Ludvig XIV:s tid var på modet i Paris mondäna kretsar. Den unge svensken avvisade emellertid tappert damernas alla angrepp på sina ärvda ideal, de klassiska auktorema och den augsburgska bekännelsen. Bland de unga svenska ädlingar, som denna tid befunno sig i Paris, var även en brorson till den frejdade fältmarskalken O. V. von Königsmarck, den för sina äventyr mångomtalade greve Karl Johan von Königsmarck. Ludvig XIV . gav denne befälet över ett infanteriregemente, vid vilket flera svenskar anställdes, bland dem även C. Efter att hava gjort tjänst som volontär i sex månader, befordrades han till fänrik vid början av fälttåget i Katalonien 1684. Under detta fälttåg, som snart nog avslutades genom stilleståndet i Regensburg, föreföllo inga händelser av betydenhet, men det hade likväl lätt nog kunnat komma att avsluta C: s krigarbana redan vid dess inledning. Vid övergången av den strida floden Ter före anfallet på Gerona drunknade nämligen många såväl befäl som menige vid Königsmarcks regemente, men tack vare sina osedvanliga kroppskrafter och en sedan barndomen väl tränad fysik undgick C. att dela kamraternas öde. Efter freden drevs Königsmarck av sin äventyrslystnad till farbroderns armé på Morea, där han inom kort avled. Men C. stannade kvar vid regementet och avancerade där till äldste kapten. Vid krigsutbrottet 1690 fick han i uppdrag att värva sex kompanier i Elsass, vilka sedermera under hans befäl ingingo i regementet som dess tredje bataljon.. Regementets officerare voro emellertid missnöjda med Königsmarcks efterträdare, en schweizare, som ansågs ensidigt gynna sina landsmän, och togo därför avsked den ene efter den andre. Till dem, som drogo sig tillhaka, hörde även C. Han begav sig nu till de med Sverige förbundna Nederländerna, där han genast anställdes som kapten med eget kompani. Under de närmaste årens fälttåg utmärkte han sig vid flera tillfällen, t. ex. under reträtten efter nederlaget vid Neerwinden 1693 och vid Namur's erövring 1695. Vid det senare tillfället uppmärksammades hans duglighet och tapperhet av konung Vilhelm III, vilket säkerligen blev en bidragande orsak till hans snabba karriär.

Under tiden hade C. .blivit fastare bunden vid Nederländerna, i det han på våren 1694 ingått gifte med en adelsdam från Utrecht. Det var, om man får tro C:s biograf K. Kr. Gjörwell, ett i alla avseenden fördelaktigt parti: »Utom sin ädla börd och härkomst var hon dygdig, skön, rik och det som mera var tapper eller oförskräckt».Den nygifta unga frun bevistade med sin make Namurs belägring 1695. Efter avslutandet av 1696 års fälttåg reste C. med sin gemål till Sverige för att föreställa henne för sin släkt, främst sin åldriga moder. Från besöket hos fränderna har C. i sina memoarer (se nedan I) tecknat sig till minnes ett och annat tidsmålande smådrag, som den för sådant alltid vakne Gjörwell räddat över i sin levnadsteckning. På våren 1697 skyndade C. tillbaka för att bevista 1697 års fälttåg, som likväl på grund av de pågående fredsunderhandlingarna ej lämnade några tillfällen till krigiska utmärkelser. Sedan fred slutits i Rijswijk, fick han erbjudande av hertigen av Savoyen att träda i dennes tjänst som chef för ett dragonregemente men avböjde detta anbud och blev i stället av Vilhelm III befordrad till överstelöjtnant vid generalmajor Weedes infanteriregemente i Utrecht. Weede var en gammal man och disciplinen inom regementet synes ej hava varit den bästa. C. utövade befälet i den åldrige regementschefens ställe och gjorde detta med sådan kraft och insiktsfullhet, att regementet sedermera vid en inspektion erhöll de amplaste lovord av konungen. Det torde därför ha varit en besvikelse för C, att han vid Weedes död ej fick efterträda denne som chef. Snart öppnade emellertid det spanska tronföljdskriget rikliga tillfällen för dugande officerare att göra sig gällande. Det dröjde nu ej länge, förrän C. befordrades till överste och placerades i den maktpåliggande befattningen som adjutant hos överbefälhavaren för de holländska stridskrafterna, greve Henrik av Nassau-Ouwerkerk. Denne var känd för sitt häftiga lynne och var ingalunda lätt att arbeta under. Det vittnar därför gott om C: s smidighet och anpassningsförmåga, att greven av Nassau ogärna mistade honom, då han 1704 förordnades till kommendant på fästningen Huy i stiftet Lut- tich. Efter ett hårdnackat motstånd tvangs han 1705 att överlämna denna fästning till kurfursten av Bayern, varefter han som fånge fördes till Antwerpen. Han utväxlades likväl snart och fick då tillbaka kommandot i Huy, som kort efter kapitulationen återtagits från fienden. Det oförminskade förtroende, som sålunda kom honom till del, bevisar otvetydigt, att den nödtvungna kapitulationen ej ansågs vara för honom förklenlig utan berott på omständigheter, över vilka han ej rådde. Initiativkraftig och verksam, organiserade C. från Huy ett kunskapareväsende, som satte honom i stånd att lämna de allierades befälhavare, hertigen av Marlborough, värdefulla upplysningar om fienden. Genom dessa bidrog han i ej oväsentlig grad till segern vid Ramillies 23 maj 1706. I själva slaget fick han dock ej deltaga. Han skyndade visserligen på eget bevåg, som det vill synas, till armén men framkom först när striden var avgjord. 1708 års fälttåg bevistade han under befäl av arvprinsen av Hessen-Kassel, sedermera konung Fredrik I av Sverige, och ådrog sig härunder dennes uppmärksamhet genom tapperhet och kallblodighet, särskilt vid Lilles belägring. Ett försök av kurfursten av Bayern att överrumpla Brüssel omintetgjordes genom prins Eugens raska och beslutsamma framträngande till stadens undsättning, vilket väsentligt underlättades genom den bravur, varmed C. bland de främsta i avantgardet övergick Schelde. Påföljande år befordrad till briga-dier, deltog C. i det blodiga slaget vid Malplaquet 11 sept. 1709. Hans kunskapare lära även vid detta tillfälle först ha inkommit med underrättelser om fiendens anmarsch. Enligt egen uppgift skall han ivrigt ha uppmanat de båda kommenderande generalerna Marlborough och prins Eugen att kasta sig över motståndarens avantgarde, som hade åtminstone tjugufyra timmars försprång. Men då trupperna ej voro samlade, måste angreppet uppskjutas, tills hela fiendens styrka hunnit fram, varför segern blev oerhört dyrköpt. I slaget anförde C. infanteriets tredje linje. Att det skedde med sedvanlig oförvägenhet och tapperhet torde bäst framgå därutav, att såväl han själv som hans unge systerson, vilken kämpade vid hans sida, blevo svårt sårade. Även under de följande krigsåren intill freden i Utrecht 1713 deltog C. i krigshändelserna men bibehöll därjämte kommendantskapet i Huy, ända tills denna fästning 1715 i enlighet med den s. k, barriärtraktaten i Antwerpen överlämnades till biskopen av Lüttich.

År 1715 medföljde C. med sitt regemente en expedition, som på konung Georgs anhållan avgick till Skotland för att deltaga i bekämpandet av en där utbruten jakobitisk resning. Efter hemkomsten från Skotland upplöstes regementet, och C. själv placerades som kommendant i Hertogenbosch. Som de härmed förenade inkomsterna voro mycket små, sökte han att få denna befattning utbytt mot en indräktigare, vilket även lyckades, då han 1720 erhöll guvernörskapet i Furnes, en av de s. k. barriärfästningarna i österrikiska Nederländerna. Befattningen var inbringande, men klimatet i Furnes var mycket osunt. C. själv undslapp med en dövhet, som han sedan aldrig övervann, men hans gemål bortrycktes av de i trakten härjande febersjukdomarna. Under fredsåren fortsatte C. att stiga i graderna, förflyttades 1736 som guvernör till Ypern och utnämndes 1742 till general.

Då Hollands inträdande i det österrikiska tronföljdskriget 1742 började på allvar diskuteras, kallades de äldsta generalerna, varibland även C, till Haag för rådplägning. Mot hans avrådande och trots det dåliga tillstånd, i vilket härväsendet befann sig efter den långa fredsperioden, beslöts Hollands anslutning till Maria Teresia, varigenom fredsbrottet med Frankrike blev oundvikligt. Vid fransmännens infall i Flandern 1744 erhöll C. trots sin höga ålder — han var nu några och åttio år gammal — befälet över allt infanteriet, och sedan överbefälhavaren för de holländska stridskrafterna, greve Vilhelm Moritz av Nassau-Ouwerkerk, på grund av sjukdom nedlagt sitt befäl i sept. samma år, måste han intaga dennes plats. Samverkan mellan de allierade var emellertid dålig, och intet av vikt kunde uträttas. Efter fälttågets slut önskade C. draga sig tillbaka men lät övertala sig att även nästa år följa armén som rådgivare åt den nyutnämnde överbefälhavaren furst Karl August Fredrik av Waldeck. C. kände sig likväl kränkt över att behöva underordna sig denne, och då sämjan mellan de båda generalerna ej blev den bästa, uppstod en olycklig dualism i befälsföringen, som torde i sin mån hava bidragit till nederlaget vid Fontenoy 11 maj 1745. Fursten sköt skulden för misslyckandet på C. och denne i sin tur framhöll, att fursten uteslutit honom ur de allierades krigsråd samt sålunda berövat honom allt inflytande på händelsernas gång. Nyare framställningar synas emellertid ej helt fritaga C. från ansvaret för nederlaget.

År 1747 bröto fransmännen in i Nederländerna och gåvo därigenom signalen till den revolution, som lyfte krigspartiet och prins , Wilhelm III av Oranien till makten. Detta blev av stor betydelse för C. Han hade i alla skiften troget hållit fast vid det oraniska partiet. Den nye generalståthållaren hyste också det största förtroende till honom och skyndade att göra honom till president i det nyupprättade krigsrådet och guvernör i Hertogenbosch. Och ej nog härmed. Den nu åttiosexårige mannen erhöll också högsta befälet över de trupper, som avsågos för försvaret av Schelde och Maas. Den ojämförligt viktigaste fästningen inom detta område var det vid Scheldes utlopp belägna Bergen op Zoom. Till kommendant härstädes hade prinsen av Hessen-Philippsthal utsetts. Fästningen var mycket stark och ansågs så gott som ointaglig. Vid dess försvar fäste generalståthållaren helt naturligt den största vikt och ansåg därför, att C. borde uppehålla sig inom fästningen, då han därigenom bl. a. vid behov kunde förstärka fästningsgarnisonen genom att ditbeordra trupper stående i öppna fältet. Prinsen skulle emellertid fortfarande vara fästningens kommendant och C:s uppgift vara mera av övervakande natur. C. insåg mer än väl vanskligheten av de sålunda ordnade befälsförhållandena men gav likväl vika för generalståthållarens önskan samt tog sitt kvarter i Bergen op Zoom 14 juli 1747, dagen innan belägringen började. Natten mellan 5 och 6 aug. bemäktigade sig de belägrande »den täckta gången», och efter hårdnackade, med stor manspillan förbundna strider stod det i sept. klart för alla invigda, att det endast var en tidsfråga, huru länge fästningen skulle kunna hålla sig. De flesta utanverken hade fallit och flera bräscher voro skjutna i den inre fästningsmuren. Natten mellan 15 och 16 sept. lyckades det på grund av försumlighet från försvararnas sida fransmännen att taga fästningen med överrumpling. C. själv undkom med spillrorna av garnisonen till den i närheten stående holländska armén. Han hade hela tiden hållit generålståthållaren underkunnig om det verkliga tillståndet men hade för att ej nedslå garnisonens mod låtit allmänheten tro, att fästningen fortfarande var ointaglig. Så mycket större var därför den harm och förbittring, som framkallades av underrättelsen om dess fall. Helt naturligt vände sig oviljan i första hand mot C. som hade utövat högsta befälet inom fästningen. Särskilt var det sättet, varpå fästningen kommit i fiendens händer, som upprörde nationen. C. framhöll, att prinsen av Hessen varit fästningens kommendant och att det alltså ankom på honom att tillse, det vakthållningen var ordnad på ett betryggande sätt. Denne i sin tur påstod, att C. utövat befälet i såväl stort som smått samt följaktligen var ansvarig för tjänstens behöriga upprätthållande i alla detaljer. Efter fredsslutet följande år tillsattes på C: s begäran en krigsrätt för att undersöka, var ansvaret för förlusten av Bergen op Zoom borde sökas. Krigsrätten, som synes hava tagit mycket allvarligt på sin uppgift, sammanträdde 15 jan. 1749 och upplöstes ej förrän i slutet av mars månad, då den kommit till det resultat att ingen anmärkning rättvisligen kunde riktas mot C. för det sätt, varpå han fullgjort sina åligganden. Den innersta orsaken till olyckan får nog sökas i regeringens åtgärd att tillsätta tvenne befälhavare utan ett strängt uppdragande av gränserna för deras verksamhet, allra helst när de som här var fallet voro personliga fiender. Lämpligheten av regeringens åtgärd att använda en gubbe på åttiosex år, huru käck och manhaftig han än visat sig vara, på en så krävande post som denna torde även kunna ifrågasättas. C. behöll emellertid alla sina ämbeten och värdigheter, ehuru han för sin ålders skull fick tillstånd att vistas på sina gods. Bergen op Zooms fall har trots krigsrättens frikännande dom kastat en dyster skugga över minnet av C: s i övrigt så ärorika liv.

Ända till sina sista år bevarade C. »ett fylligt och manligt ansikte med en frisk röd och vit hy, vilket jämte de till slut kritvita och silvergråa håren gåvo honom ett värdigt utseende». Till lynnet var han glad och munter, hans umgängessätt var behagligt. Hans lysande karriär hade sin grund i hans snabba fattningsgåva, drift och myndighet i göromålen, personliga tapperhet och djupa insikter i krigskonsten. Eljes kunde han »väl just ej kallas lärd, men han var just ej heller olärd». I historien var han hemmastadd och ägde i denna vetenskap och i krigskonsten ett vackert bibliotek. Både i yttre sed och i sitt liv ådagalade han en förtröstansfull gudsfruktan. På gamla dagar dikterade han på franska sina memoarer, vilka använts bl. a. av Gjörwell men ej numera äro kända. C: s syfte var att tacksamt draga sig till minnes, hur Gud bevarat honom under hans krigarlivs många faror. Ett ej oväsentligt inslag i memoarerna synes emellertid ha utgjorts av en apologi för C:s förhål- lande vid Fontenoy och i Bergen op Zoom.

Författare

A. Kugelberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— I riksarkivet finnas brev från C. till envoyéerna Kr. Leijoncrona i London Lillieroot, J. Palmquist och J. F. Preis i Haag.

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Lettre de s. e. le baron Cronström, general au service de le Republique des Provinces Unies, å m: r de : . . au sujet de 1'Histoire de Charles XII, roi de Suéde, par m: r de Voltaire ([C. C. Gjörwell], Förråd eller samling af åtskill. hist____och andra ämnen, Sthm 1760, s. 200—214).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, RA. — P. J. Blok, Geschiedenis van het Neder-landsche volk, 6 (1904); [J. von Eggers], Journal du siége de Bergopzoom en 1747 (1750, nouv. éd. 1770); Geneal.-hist. Nachrichten von den aller-neuesten Begebenheiten. . ., hrsg. von M. Ranft, 4—12 (1742—49); C. C. Gjörwell, Hollänska generalens... Isac Cronströms lefwerne (1756); Nieuw Nederlandsch biografisch woordenboek, 1 (1911); Schwedische Biographie, hrsg. von A. L. Schlözer, 2 (1768); J. Wagenaer, Vaderlandsche historie, 3:e dr., 20 (1796); H. van Wijn [m. fl.], Bijvoegsels en aanmerkingen op de Vaderlandsche historie van J. Wagenaer (1796).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Isaac Cronström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15713, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Kugelberg.), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15713
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Isaac Cronström, urn:sbl:15713, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Kugelberg.), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se