Meriter

Thomas Cunninghame, f. 1 nov 1691 i Stockholm, d. 23 aug. 1759 i Karlskröna. Föräldrar: kryddkrämaren i Stockholm Thomas Cuninghame och Ester Hajock. Hantlangare vid artilleriet 1 febr. 1710; konstapel därstädes 1711; furir 1712; styckjunkare 1 jan. 1713; fången i Danmark 1713—16; äldste underlöjtnant vid fältartilleriet 22 aug. 1717; löjtnant därstädes 3 sept. 1718; fyrverkarelöjtnant 1726; löjtnant vid artilleriet i Stockholm 8 maj 1729; kapten därstädes 14 nov. 1734 (erhöll kompani 29 mars 1736); premiärkapten 24 okt. 1736; tygmästare vid artilleribataljonen i Finland 23 mars 1742 (med konfirmation 23 juni); transporterad till artilleriet i Stockholm 1 juni 1743; erhöll 11 mars 1747 i uppdrag av defensionsdeputationen att besiktiga artillerimaterielen vid avenyerna kring Stockholm; naturaliserad svensk adelsman 10 juni 1747; överstelöjtnant i artilleriet med bibehållande av tygmästares tjänst och lön 8 dec. 1747; ledamot av politi- och brandkommissionen i Stockholm 5 dec. 1749—12 dec. 1758 och av kommissionen för besiktning av Vaxholms fästning m. m. 26 sept. 1753—22 febr. 1757; erhöll överstes namn, heder och värdighet samt förordnades att förrätta generalfälttygmästarens sysslor 24 jan. 1757; föreslogs 1 juli 1759 av generallöjtnanten Aug. Ehrensvärd att i hans ställe presidera i artilleriets generalkrigsrätt, men avled innan ärendet slutbehandlats. RSO 1748; LVA 1756. — Ogift.

Biografi

C. förlorade vid sex års ålder sin fader. Han fick därför blott en nödtorftig skolutbildning, som endast avsåg att hastigast möjligt förbereda honom för köpmannabanan. Men då han var aderton år gammal, tog han 1710 anställning vid artilleriet och deltog som hantlangare i slaget vid Hälsingborg. Därpå medföljde han till Tyskland, bevistade slaget vid Gadebusch 1712 och reträtten till Tönningen, kommenderade, nu befordrad till styckjunkare, vid det misslyckade utbrytningsförsöket ur denna fästning fyra stycken trepundskanoner och blev vid Stenbocks kapitulation dansk krigsfånge. År 1716 lyckades han rymma och fick sålunda tillfälle att vara med om fälttåget mot Norge 1718. Under detta deltog han som befälhavare på en kanonpråm i en eldstrid vid Pilgården för att trygga transporten över Idefjorden. Meritlistan upptager vidare Fredrikshalds belägring, särskilt den häftiga och framgångsrika kanonaden mot skansen Gyldenlöve. Även i striden vid Stäket 1719 skall C. ha varit med. Efter freden steg han så småningom i graderna. Under finska kriget 1742 befordrades han till tygmästare men fick som sådan endast framträda vid ett tillfälle, då han erhöll det sorgliga uppdraget att vid Fredrikshamns utrymmande bränna magasinen och tyghuset samt spränga det grova artilleriet.

C:s betydelsefullaste livsgärning tog sin början, då han 1743 vid över femtio års ålder, nu i majors grad, förflyttades till tygmästarbefattningen i Stockholm. Vården av härens vapen och ammunition samt all till  lantförsvaret hörande artillerimateriel ålåg krigskollegiet. Inom detta företräddes denna uppgift närmast av generalfälttygmästaren, som förestod kollegiets artillerikontor och artillerirevisionskontor samt svarade för den ovannämnda materielen. Ämbetet innehades sedan 1740 av Per Siöblad. Det militära chefskapet över artilleriet tillhörde samtidigt översten för artilleriregementet, som omfattade hela artilleripersonalen, överstar voro under C:s tid Gustav Gyllengranat (1740—49) och Aug. Ehrensvärd (1749—61). För vården av materielen på artilleriets olika förläggningsplatser funnos särskilda tygmästare. Den viktigaste av dessa befattningshavare var tygmästaren i Stockholm. Hans verksamhet var framförallt förlagd till vapnets stora etablissemang i huvudstaden, artillerigården å den alltjämt bibehållna tomten mellan Artilleri-, Riddar-och Sibyllegatorna, styckegården å Skeppsholmen och laboratoriet å nv. ammunitionsförrådets tomt å Ladugårdsgärde (nära Engelska kyrkan). På alla områden märktes snart C:s arbetsiver. Han var en ordningsman, som ville ha reda och precision i allt. En av hans första åtgärder var sålunda att upprätta tabeller över artillerimaterielen. Resultatet föreligger måhända i ett 1746 daterat generalförslag över rikets artilleri, som finnes i hans ämbetsarkiv.

Artillerimaterielens inventering gav också en biprodukt av ej ringa värde. De artilleripjäser, som erövrats från fienden av den svenska krigsmakten, hade under frihetstiden till största delen nedsmälts eller försålts. Dessförinnan hade de emellertid avtecknats av löjtnanten P. Thelott. De av denne utförda ritningarna, som bilda ett värdigt motstycke till O. Hoffmans avbildningar av erövrade standar och fanor, förvarades utan ordning i krigskollegiet. C. önskade emellertid i sina tabeller över artillerimaterielen medtaga även brukbara pjäser bland de ännu bevarade troféerna. Han begärde därför att utfå Thelotts ritningar och erbjöd sig tillika att ordna !och inbinda dem. År 1746 kunde han presentera kollegiet tre ståtliga franska band i tvärfolio, försedda med konstnärligt utförda, av honom själv ritade kartuscher. De vackra volymerna utgjorde under den följande tiden en prydnad för kollegiets sessionsrum och förvaras numera i artillerimuseum. Även ett annat berömt museiföremål vittnar om C:s pietet och estetiska sinne. På 1740-talet reparerade han nämligen ett »litet artilleri», som Karl XII som kronprins använt vid sina militära övningar. Detta »lilla artilleri» är säkerligen identiskt med några pjäser jämte tillhörande figurer, som 1668 förfärdigades för Karl XI och som ännu delvis finnas i behåll i livrustkammaren. C. ordnade även en modellkammare, men denna vidmakthölls tyvärr ej efter hans död; dess ännu bevarade pjäser äro numera införlivade med artillerimuseums samlingar.

Viktigare voro emellertid C:s insatser för organisationens och materielens förbättrande. Han utarbetade sålunda ett förslag till ordnandet av arbetet i artillerigården, som med ökad effekt medförde en besparing av nära 400 dlr smt om året och som därför ej blott 1746 fastställdes för Stockholm utan även blev förebildligt för andra tyggårdar. Särskilt framträdande blev C: s verksamhet under riksdagen 1746—47. Sekreta utskottet och defentionsdeputationen, där hans vapenbroder Augustin Ehrensvärd hörde till de ledande, gjorde då de största ansträngningar för att råda bot på krigsväsendets genom det nyss avslutade kriget uppenbarade förfall. I nära samband med dessa strävanden stå en rad förslag, som C. på hösten 1746 framlade, t. ex. om en ny konstruktion av artillerilavetterna, varigenom en mycket betydande besparing av järn ernåddes, och om lätta fältartilleriets iståndsättande; till samma tid höra också av honom utarbetade ritningar till nya rustvagnar. Vid krigskollegiets diskussioner om verkställigheten av riksdagens initiativ (t. ex. sept. 1747) lades ofta hans förslag till grund, och han fick också sedermera (febr. 1748) utarbeta ytterligare förslag till det lätta fältartilleriets organisation. C:s energiska verksamhet, som ingalunda inskränktes till vanliga tjänstgöringstider, rönte mycket erkännande. Redan 2 juni 1746 tillerkände krigskollegiet honom en extra ersättning av 200 dlr smt, 5 dec. samma år anmälde det honom till belöning för omorganisationen av arbetet i artillerigården och järnbesparingen vid lavettillverkningen, 6 nov. 1747 påyrkades ytterligare en särskild ersättning. Kort därpå (16 nov.) gav sekreta utskottet C. en belöning av 2,000 smt samt en personlig löneförhöjning, svarande mot den inbesparade årliga arbetskostnaden vid artillerigården. Samtidigt (dec. 1747) utnämndes han också till överstelöjtnant. Det var emellertid endast en befordran i rang och tur. Han ansågs omistlig vid artillerigården och utfäste sig även att fortsätta med bestridandet av tygmästarbefattningen.

Under den följande tiden gjorde C. sig särskilt gällande som arbetsledare med stor förmåga att ekonomisera utan att därför åsidosätta soliditetens och ändamålsenlighetens krav. Hans namn nämnes i krigskollegiets protokoll ofta i samband med reparationer och förbättringar av artilleriets byggnader. Sitt mest omfattande arbete ägnade han åt laboratoriegården på Ladugårdsgärde. Här uppförde han omkr. 1750 den ännu kvarstående långa sandstensmuren. Då denna var färdig, infordrade kollegiet anbud på reparation av åtskilliga till laboratoriet hörande träskjul. C. fann emellertid, att man för en mindre summa än den av hantverkarna för reparationen begärda borde kunna bygga helt nya, till sandstensmuren anslutna stenskjul och erhöll även uppdraget att göra detta. Erforderliga medel ställdes till hans disposition utan eljest vanliga omgångar. På våren 1753 kunde C. anmäla, att arbetet avslutats och att kostnaderna med över 1,000 dlr smt understigit, vad söm fordrats för de gamla skjulens iståndsättande. På förslag av krigskollegiet tillerkände sekreta utskottet (21 juli 1756) C. en ny belöning på 2,000 dlr smt för detta vackra arbetsresultat. Och i mar& 1757 fick han full decharge för sin medelsförvaltning, oaktat han stundom tillåtit sig en formlöshet, som föranlett erinringar vid revisionen.

C:s verksamhet var icke inskränkt till artillerietablissemangen i Stockholm. Hans tjänsteställning medförde, att han i hög grad kom att tagas i anspråk för kontrollen av krut- och styckebrukens leveranser. Årligen reste han omkring för att fullgöra denna uppgift, åtföljd av den personal, som erfordrades för artilleripjäsernas provskjutning. Bruken voro emellertid ej blott kronans leverantörer, tvärtom utgjorde kanonerna sedan gammalt en viktig svensk exportvara. På grund av rådande politiska förhållanden blev 1750-talet en högkonjunktur för den svenska kanonexporten. Medeltalet per år steg från 5,080 skeppund 1752—55 till 8,511 skeppund 1756—58, och 1759 kulminerade utförseln med 13,315 skeppund. De främmande makter, som hade beställningar i Sverige, anlitade med förkärlek C. som kontrollant, och hans täta rundresor till bruken gällde även deras uppdrag. Den svenska styckehandelns historia är föga känd, men det finnes ingen anledning att betvivla samtidens uppgift, att C:s kontrollerande verksamhet varit av största betydelse för kanontillverkningens utveckling och anseende, ej minst i utlandet. Även krutbruken skola ha dragit fördel av hans tekniska insikter.

År 1754 hade den gamle generalfälttygmästaren Siöblad avlidit. Ämbetet hade sedan dess stått obesatt, men ständerna, som under 1750-talets vittutseende konjunkturer fortsatte sin strävan att stärka försvaret, funno med skäl detta förhållande mindre betryggande. Genom underdånig skrivelse den 21 okt. 1756 bestämde de därför, att en av överstelöjtnanterna vid artilleriet skulle förses med överstes fullmakt och tills vidare förrätta generalfälttygmästarens ämbetssysslor. Regeringens val föll på C. Förordnandet gav honom säte och stämma i krigskollegiet och en ökad auktoritet inom en vidare verksamhetskrets. Hans ordningssinne gjorde sig genast gällande även i hans nya befattning. En av hans första åtgärder var att infordra en fullständig redogörelse för personal, byggnader och övriga inrättningar, som stodo under generalfälttygmästaren (dat. 30 apr. 1757, bland C:s tjänstehandlingar). Sedan transporterna till Pommern vid krigsutbrottet 1757 verkställts, ingick C. till krigskollegiet med en översikt över artillerivapnets tillstånd och behov, som (15 sept.) vidarebefordrades till K. M:t. I sitt memorial hade C. bl. a. framställt vissa yrkanden rörande fältartilleriets iståndsättande, och dessa biföllos (10 okt.) i princip. För ändamålet anvisades sedermera över 40,000 dlr smt. Medlen ställdes till C: s disposition, liksom vid de ovannämnda byggnadsarbetena under friare former. Decharge för hans förvaltning beviljades 10 dec. året därpå. Även annan förbättring och nyanskaffning av materiel till följd av C:s initiativ omtalas. Den 13 apr. 1758 erhöll C. extra skrivarhjälp på grund av de ökade uppgifter, som följde med kriget.

Trots sin städse växande arbetsbörda i Stockholm fortsatte C. även som tillförordnad generalfälttygmästare sina kontrollant- och besiktningsresor för såväl statens som främmande beställares räkning. En sådan resa blev den verksamme mannens sista ämbetsförrättning. På sommaren 1759 försålde staten 686 kanoner till handelshuset Grill. Pjäserna tillhörde flottan och förvarades i Karlskrona. För att bevara »krediten av rikets kanonhandel» skulle de emellertid ej få exporteras, förrän de besiktigats av C. Under fullgörandet av detta uppdrag bortrycktes han av döden i Karlskrona.

C. var enligt sin minnestecknare, den bekante prosten J. H. Mörk, »i faran behjärtad, i sysslan trägen och snart en träl». Som arbetsledare var han noggrann och tålde intet självsvåld, men han förstod jämväl att inge sina underlydande arbetslust och stegrade deras iver genom ett betingsystem, som skaffade dem möjlighet att åt sig själva inbespara en och annan fridag. För den omsorg, varmed han fullgjorde sina kontrollantuppdrag, hedrades han av franska hovet med en gulddosa. Sin från början bristfälliga teoretiska underbyggnad fullkomnade han i allt som erfordrades för den konst, vilken för att tala med Mörk »under klaraste himmel uppväcker skarpaste dunder». Eljest var han i sitt umgänge trygg och dock nöjsam», en ärlig svensk, en fri svensk, höjd över lyckans växlingar, en »gammal svensk, jämn och stadig till sinnet, allvarsam, skild från alla fåfängans flyktiga upptåg.»

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

C:s tjänstepapper, tygmästarens arkiv; ritningar till byggnader och materiel, artillerimuseum; krigskollegiets prot., krigsarkivet; biographica, militaria: ansökn. och meritförteckn., C:s ansökan om adelskap, skrivelser från sekreta utskottet och ständerna samt krigs- och amiralitetskollegierna, rådsprot. i utrikesärenden, utskottshandl. 1746—47:31:2 N:o 28, 32 N:o 46, 1755—56: 19 c N:o 21, 19 d, kommerskollegiets årsberättelse ang. utrikes handeln, allt i RA. — A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); J. H. Mörk, Åminnelse-tal öfver Kongl. Maj: ts fremledne tro-man, öfversten vid artilleriet... herr Thomas Cunninghame... d. 11 juni 1760 (1760); F. A. Spak, Vägledning för besökande i artillerimuseum, 1 (1914), s. 8.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thomas Cunninghame, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15737, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15737
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thomas Cunninghame, urn:sbl:15737, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-24.