Michael Dahl

Född:1659 troligen – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1743-10-20 – Storbritannien och Nordirland (troligen i London, England)

Porträttmålare


Band 09 (1931), sida 540.

Meriter

Dahl, Michael, f. trol. 1659 i Stockholm, d. 20 okt. 1743 i London. Moder: Katarina Dahl, vilken levde som änka 1687 i änkefru Brita Dubbs hus vid Österlånggatan. Porträttmålare, huvudsakligen verksam i England.

Gift 1) 21 okt. 1685 i svenska legationsförsamlingen i Paris med Anna Margareta von der Horst; 2) omkr. 1707 med en engelska.

Biografi

D. studerade först i Stockholm hos den ungerske målaren Martin Hannibal, som 1676 erhöll tillstånd att där inrätta en »conterfeijareakademi», och fortsatte sedan sin utbildning hos D. Kl. Ehrenstrahl. År 1682 begav han sig (med pass 30 juli) ombord på ett skepp tillhörigt Exeterköpmannen John Sowter till London. På vägen besökte han Antwerpen, där han anordnade en utställning av Ehrenstrahls tavlor. I London arbetade han till en början hos gravören Robert White, porträtterade den norske sigillgravören Christian Reisen men mottog dock sina avgörande intryck i hovporträttisten Godfrey Knellers ateljé. Tillsammans med en av Knellers elever, Henry Tilson, begav sig D. till Paris, där han 1685 tillhörde den svenska kolonien och bl. a. porträtterade greve Karl Johan Königsmarck. Kort därpå fortsatte han sin studieresa till Italien, besökte Venedig, Neapel och Rom, varest han 1687 bl. a. målade flera porträtt av drottning Kristina och övergick till katolicismen. Över Frankfurt am Main återvände han till London, där han i mars 1689 började sin praktik.

Trots skarp konkurrens med Kneller lyckades D. inom kort slå igenom och vid dennes sida bli Londonporträttören på modet. Härtill bidrogo väsentligen hans främsta mecenater, prins Georg av Danmark, hertigen av Somerset samt earlen av Oxford. Av Wilhelm III erhöll han dock blott undantagsvis beställningar men utförde under drottning Annas regering talrika arbeten för hovet. 1696 slog sig D. ned vid Leicester Fields (hv. Leicester Square) i omedelbart grannskap av den svenska beskickningen. Nära vän till Sveriges dåvarande resident, skalden Kristoffer Leijoncrona, kom han i ständig kontakt med svenska kolonien och resande landsmän. Hans rykte nådde snart hemlandet och föranledde 1698 Karl XII att kalla honom till Ehrenstrahls efterträdare som hovmålare. D. avslog anbudet, troligen på grund av de osäkra förhållandena i hemlandet, kvarstannade i London och tog med största välvilja hand om de talrika svenska konstnärer, som på grund av reduktionen och det stora nordiska kriget sökte sin lycka där. D. och Leijoncrona bildade tillsamman med några framskjutna medlemmar av svenska kolonien samt amiral Rooke en svensk-engelsk klubb, över vars medlemmar gravören Bengt Richter vid sitt Londonbesök 1702 slog medaljer. Genom Leijoncro-nas död och den några år därefter följande brytningen mellan Sverige och England synes D. ha förlorat kontakten med sina landsmän. Till följd av en konflikt med Georg I blev D. blott undantagsvis hedrad med uppdrag för hovet under den hannoveranska dynastien.

D. var en flitig konstsamlare samt en högt skattad kännare, vars omdöme hans samtida ofta togo i anspråk. Härom vittna jämväl handlingar från flera processer, där D. uppträtt som expert. Han tillhörde bl. a. stiftarna av S:t Luke's Academy,Eng- lands första konstakademi, och var medlem av »The Rose and Crown Club», Englands främsta sammanslutning för konstkännare under 16- och 1700-talen.

1725 flyttade D. till Beak Street, Golden Square, där han avled 20 okt. 1743. Han efterlämnade minnet av en sällsynt arbetsam och duglig man. Hans kunskaper voro solida, hans vandel utan lyte och hans hjärta fritt från fåfänga och prål. En son till D. vid namn Michael, vilken dog ung 1741, var i likhet med fadern målare. Han hade också tvenne döttrar, Dorothy och Catherine.

D: s verksamhet omfattar en sällsynt lång epok, varunder uppfattningen av människan och naturen undergick en fullständig förändring. Hans tidigaste kända arbete, porträttet av drottning Kristina (Grimsthorpe Castle), omgiven av alla emblem och acces-soarer, varmed 1600-talet älskade att glorifiera konungadömet, visar, att hans uppfostran hos Ehrenstrahl och Kneller skett i den franska klassicitetens och den italienska senbarockens anda och i överensstämmelse med föreskrifterna i tidens konstlära. Hans tidiga engelska porträtt röja starka venetianska influenser. Speciellt i valet och behandlingen av färgen samt borstverket förete hans porträtt av gossarna Verney (lord Willoughby de Brooke, London), av kronprinsessan Anna och av hertiginnan av Marlborough (båda i National portrait gallery) påfallande likheter med den bekante venetianske porträttisten Fra Vittore Ghislandi. Dessa venetianska drag äro ingalunda begränsade till D: s tidigaste arbeten utan återkomma stundom i hans porträtt ända till 1720-talet. Av större betydelse för hans utveckling blev dock den engelska porträttraditionen, sådan den i Van Dycks anda bevarats av Lely och Kneller. D: s båda förnämsta porträttsviter, »Skönheterna» på Petworth house (c. 1696) och amiralerna i Greenwich hall (1702—08) äro helt och hållet apterade efter den engelska stilen. Inom dess ram har emellertid D. förstått att skapa en egen personlig stil, som — åtminstone i hans bättre arbeten — tydligt skiljer honom från Kneller genom den mjuka modelleringen och den brutna venetianska tekniken.

Den kräsenhet i färgvalet och den förkärlek för sehbarockens dockaktiga modeskönhet, som karakteriserar D: s tidiga porträtt, fick i början av 1700-talet vika för en mer sund och naturlig uppfattning såväl av människan som av de konstnärliga uttrycksmedlen. Särskilt gäller detta hans mansporträtt, t. ex. sir George Rooke (c. 1707, Mersham le Hatch), Francis Newport, earl av Bradford (c. 1707, Weston), överste James Pendlebury (c. 1710, Merrivale hall) och hertigen av Ormond (1712, National portrait gallery). För hans stil c. 1720 är porträttet av earl Scarsdale (nationalmuseum) synnerligen typiskt. Den ypperliga bilden av mrs Catherine Bristow (Squerries court) vittnar om, att tidens borgerliga realism småningom även kom att prägla hans kvinnoporträtt.

För den romantiska naturkänsla, som på 1720-talet blir allt tydligare märkbar i engelsk konst, saknade D. ingalunda sinne. Därom vittna porträtten av viscount Folkestone (Longford castle) samt av skalden Thomas Gray (Union discount company, London). Det är emellertid naturligt, att den sjuttioårige mästaren skulle ha svårt att i längden hålla sig au niveau med den engelska konstens snabba utveckling under Hogarths, Highmores och Hudsons ledning på 1730-talet. Rent tekniskt röja hans arbeten från dessa år också en tydlig tillbakagång, som får skrivas på den höga ålderns konto.

D. visar fin känsla för de rörelser, som lågo i tiden, och sällsynt förmåga att snabbt aptera sin konst efter deras krav. Men han var ingen nyskapande ande. Hans förnämsta betydelse ligger därför dels däri, att han med sin solida lärdom och stora samvetsgrannhet som konstnär bidrog att bevara den stolta engelska porträttkulturen till den stora generation, som kom efter hans egen, dels uti hans lärargärning..

Med stor psykologisk förståelse och sällsynt organisationsförmåga hjälpte han sålunda fram många svenska konstnärer, t. ex. Charles Boit till hovemaljör och Kristian Richter till miniatyrmålare på modet. Hans Hysing, som 1700 kom till London, arbetade hos D., innan han omkring 1720 började egen verksamhet. David Schwartz, Georg Schröder och Lorens Pasch d. ä. fingo genom hans bemedling sina studier i England underlättade och togo i viss mån intryck av hans stil, som således ej blev alldeles utan betydelse för frihetstidens porträttkonst.

Författare

Wilhelm Nisser.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: C. H. C. Baker, Lely and the Stuart portrait painters, 1—2 (1912); W.. Nisser, Michael Dahl and the contemporary Swedish school of painting in England (1927; med utförlig bibliografi). — Se i övrigt: Strödda bref från svenskar i Italien, utg. af Enni Lundström (1914), där ett brev från D. till hans moder, dat. Rom 6 okt. 1687, finnes tryckt, samt ang. D:s första giftermål: Minnesskrift vid Svensk-lutherska Parisförsamlingens 300 års jubileum, utg. av F. U. Wrangel (1926), s. 79.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Michael Dahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15780, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wilhelm Nisser.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15780
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Michael Dahl, urn:sbl:15780, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wilhelm Nisser.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se